Idag blir då frågan om monarkins vara eller icke vara aktuell igen. För republikanerna. Själv ser jag hur monarkin stärks med att tronföljden skönt nog säkrades på ett lugnt sätt, eftersom jag mer och mer utvecklat en respekt för dess värde ju äldre och klokare jag blivit.
Klokare ja. Problemet man ställs för när man säger att man stöder monarkin är tredelat. För det första framställs man av republikaner som mindre kunnig i frågor om historia och demokrati (trots att monarkins ställning är väldigt stark bland just historiker i min erfarenhet). För det andra framställs man som kungahuset-fan för att man gillar monarki, trots att det inte har med personerna som sitter där att göra så länge de sköter sitt jobb. För det tredje ses man som antidemokrat. Låt mig därför, så vetenskapligt skeptiskt jag bara förmäktar i en fråga genomsyrad av ideologi och känslor påvisa varför man visst kan stödja monarkin och behålla den intellektuella hedern i behåll.
Jag har läst mycket samhällsvetenskapliga och beteendevetenskapliga ämnen genom åren. En sak som slår en där är just rotlös människor kan bli i en platt och ytlig struktur. Dvs en struktur utan stabilitet och djup ger oss människor utan stabilitet och djup. Det syns tydligt på folk som flyttar till vårt land. I konflikten mellan det nya och det gamla mår de ofta dåligt, och får sociala problem. Intressant nog så brukar de som lyckas bäst som nysvenskar i regel också vara de som mest anammar de mest ursvenska sakerna. De som mer patriotiskt än någon annan viftar med svenska flaggor eller hyllar kungahuset. De skapar sig nämligen en ny stabil identiet, kanske ibland överdriven, när den gamla vittrar väck för dem. De överger inte nödvändigtvis den gamla, men den nya som de väljer måste vara mycket stabil.
Det är också min personliga övertygelse att människor, oavsett vilka de är, som saknar kontakt med sina rötter, dvs som är hopplöst okunniga om sin egen historia varken kan rota sig i en ny, eller den befintliga. Om du vet var du kommer ifrån, då vet du också vart du är på väg helt enkelt. All kunskap är makt. All kunskap ger självkänsla. Inte minst kunskapen om sin egen historia. Det är ju därför som det är superviktigt att invandrare får kunskaper om sitt eget land, språk och sina rötter och inte bara om Sverige.
En annan stabilitetsfaktor som är viktig är att vi i släktet Homo sapiens behöver våra återkommande kronologiska landmärken och traditioner. Folk som aldrig firar någon form av tradition kan jag inte tänka mig har det så kul i livet. Traditioner är också symboliska ankare i tillvaron, som vi skapar oss för trygghet och stabilitetens skull. Genom en tradition kan man markera identiet och tillhörighet. “Vi gör så här, alltså är det detta som är vi”. Bland alla nypåkomna traditioner som sällan är så gamla som vi tror är det få som är gamla på riktigt. En sådan är dock monarkins alla riter och ceremonier.
Med detta fundament kring människans beteenden och behov kan jag inte se hur ett avskaffande av monarkin skulle leda till något ensidigt gott – eller gott alls ens. Vi får ett avbräck i vår 1000åriga historia, ett avbräck i traditioner. Det blir lite samma effekt som när någon river en gammal vacker byggnad, för att de med makten plötsligt har dåliga minnen av vad den användes för för länge sedan. Så som tusentals m2 gammal kulturbebyggelse revs under 1900talet för att “städa bort smutssverige” så som dess beivrare enögt såg på saken.
Istället lämnas vi med ett hål i marken som skall fyllas med något nytt. Hur ofta tycker vi att en 2010-tals-byggnad är finare än ett gammalt slott? En 70tals-betongkoloss är mer inbjudande än en korsvirkeslänga? Rätt sällan, trots en uppsjö med skenbara moderna fördelar.
Rent mer konkret och pragmatiskt är det så att det nya huset blir dyrare. Det blir identitetslöst och det tar många generationer innan nya traditioner och en stabil identitet kring det åter finns på samma sätt som kring det gamla.
Vi har i Sverige idag en formell monarki. I praktiken har vi inte reguljär monarki då vi inte har en monark som styr eller får göra vad den vill – den får nästan inte göra något alls utan tillåtelse från folket. Kungen är den medborgare som föds med minst demokratiska rättigheter snarast. Detta används som ett argument mot monarkin ibland. Låt oss “rädda monarkerna ur sin gyllene bur”. Låt oss inte låtsas som att vi agerar riddare för folk i nöd säger jag. Monarken, när den tröttnar, kan fortfarande avgå. Lägg därtill att dennes existens alltid står under riksdagens goda vilja. Vi kan, när vi vill, avsätta monarken genom att vi i riksdagen om den får mandat av folket, faktiskt kan avskaffa monarkin. Möjligheten finns där när viljan finns. Problemet med monarken som infödd statschef, mot sin vilja, utan val, är alltså inte alls sant. Alla har ett val här. Välj inte åt någon bara. Det är nämligen odemokratiskt – kära republikaner.
Han kostar heller inte mer än en republiks president gör – tvärtom påvisar respekterade ekonomer som Kjell A Nordström i en intervju idag på TV att kungahuset troligen drar in i magnituder mer än han kostar i form av direkta och indirekta reklam och turistintäckter för Sverige.
Han är även tämligen oproblematisk ur maktsynpunkt eftersom han ju som sagt saknar makt att utmana regering och riksdag till skillnad från en president som kanske inte vet sin plats gentemot statsministern likt det vi ser i Frankrike/Ryssland/Finland osv. Tja, det finns nog inte en enda republik som inte har märkliga maktstrider mellan president och övrig makt när jag tänker efter. Det är priset man får av att dela upp makten i för många led.
En populär kompromisslösning på den osympatiska presidentproblematiken är att inte skaffa någon ny sorts statschef alls, utan låta statsministern ta över den (helt innehållslösa) titeln. Men då får vi den logiska frågan varför öht då göra något alls? Om monarken idag är maktlös och odemokratisk, varför avskaffa denne för att inte tillsätta en demokratiskt vald? Då kan man väl lika gärna låta det vara, inget förändras ju alls till det mer demokratiska hållet!
Så nej, för att det skall finnas logik i beslutet att av demokratiskäl avskaffa monarken som statschef så krävs inte bara en president, det krävs en president som också ges några former av befogenheter. Och då är vi tillbaka på ruta ett igen med det demokratiska maktproblemet gentemot statsministern. Som jag ser det är det oftast i republiker som vi ser de riktigt allvarliga demokratiproblemen både i symbolik och i praktik – inte i formella monarkier. En annan demokratisk groda från republikanskt håll är ett innerligt ointresse för att lösa frågan med folkomröstning – den ultimata formen av demokrati in action. Väl medvetna om att monarkin skulle segra, vill man egentligen inte alls ha folkets vilja att avgöra frågan tydligen.
Slutligen vill jag även påpeka att det dräller av positioner i samhället som inte är direkt demokratiska. Positioner som har enormt med makt jämfört med monarken. Allt från polischefer till ÖB, till landshövdingar till domare i domstolar till rektorer och chefer för myndigheter tillsätts direkt odemokratiskt. Det råder heller ingen demokratisk insyn i hur allt folk inom den icke-politiskt valdra statsapparaten tillsätts. Alla de tusentals byråkrater som jobbar under ministrar osv och som stannar val efter val, eftersom de kan göra det.
Man kan även fråga sig om demokratiproblemen kring att stora försäkringsbolag, banker och andra privata storaktörer med stor makt över våra liv saknar demokratisk insyn. Vi har många frågetecken ur demokratisk synvinkel i demokratin Sverige – monarkens vara eller icke vara är dock den mest överdrivet uttjatade och minst viktiga ur demokratisynpunkt på det sättet som dess antagonister tror.
Slutsatser:
- Kungen är maktlös. En statsminister som får hans titel får inget alls. En president som får den blir en demokratisk konfliktfaktor till statsministern.
- En republik kostar mer än den drar in jämfört med monarkier rent ekonomiskt.
- Det dräller av mycket mer maktfulla positioner i samhället som heller inte tillsätts demokratiskt.
- Ett folk med 1000 års obruten monarki, som kastar den identiteten på soptippen kommer genomlida flera generationers identitetskris under vilken Sverige blir ett land, gråare, rotlösare och mer själlöst än något miljonprojekt i kubik kunde åstadkomma. Republikaner skrattar åt detta sista argument – uppenbart extremt skevt medvetna om värdet av symboler. Demokratisymbolik kring en född statschef ser de när det passar dem, men inget annat i demokrati- och symbolikfrågan. Avdeldningen inte se skogen för ett stycke kunglig ek som skymmer sikten.
Eller som någon gammal kungfu-mästare sa: Grasshopper, not you go fix not broken things or you will break not broken things.
