En berättelse om supersmarta foster, pungar, döden och en massa päron och apelsiner.

baby

En populär meme på nätet är bilden av två ofödda barn som för en konversation i livmodern om huruvida det finns något efter födseln, tex en mor. Analogin är ateisten vs döden och mötet med en gud där födseln står för samma sak som döden och den omötta modern som den då lite mer insiktsfulle kristne bebin tror på symboliserar gud.

Den kan rent skenbart verka rätt lurig, men bara om man inte tänker efter, vilket massor av kristna inte gör (vilket jag efter en lång diskussion idag blivit varse om). Med tanke på hur utomordentligt populär bilden är på sociala medier bör den åtminstone bemötas. Nu ska jag analysera sönder den tänkte jag och följande läsning kan därför bli väldigt lång precis som det alltid blir när jag sätter igång. Men den som är intresserad av personangrepp, fula ord och allmänt hån bör ändå läsa vidare. Ni andra kan ju läsa Bamse eller Bibeln istället. Kan dock inte lova att det innehåller mindre av den varan, åtminstone i bibelns fall.

Vi tar det lite så där punktvis för ordningens skull.

Vi börjar med det rent visuella intrycket. Jag kan inte låta bli att se det hela, med två talande foster som något som osar pro life -som sekundärt eller kanske primärt budskap. Två fullt tänkande individer i livmodern. Det hela blir än mer absurt för mig när jag får Lennart Nilssons filmer åtanke och de metoder han nyttjade för att kunna filma dem. Bla är det väldigt vanligt att liknande bilder arrangeras, av döda foster, eftersom det är väldigt svårt att fotografera inne i livmodern. Jag kan bara inte släppa tanken på att det vi ser kanske är två döda barn, i ett pro life-budskap, i en komisk meme.

Genast mår man lite dåligt. En tredje aspekt av det hela är att man rent allmänt tar ner diskussionen till en nivå där frågan är något som kan avgöras av foster. Att likställa en ateist med vad som bäst kan beskrivas som ett okunnigt spädbarn, åtminstone rent intellektuellt är i sig givetvis ett medvetet drag. En annan visuell aspekt är layouten på texten. Valet att radbryta rubriken ”Do you think…” Så att den sticker ut. Det tolkar jag som fullt medvetet och för att antyda att det är den religiösa som tänkt efter, inte ateist-babyn som borde göra det. Det är svårt att tolka det annorlunda faktiskt. Men visst, en liten inledande smädelse eller tre tål man väl som gammal ateist… Nu till de massiva problemen med ”poängen”.

För det första vill jag poängtera en sak som jag under min diskussion idag hela tiden blev varse om – och det var att religiösa glömmer att om det är en analogi, så måste det man jämför vara lika – så att man inte jämför apelsiner med päron. Och om tvivel kring likheten råder eller om den utpekade protesterar, då bör man åtminstone kolla upp med de utpekade, om de kan känna igen sig i analogin, eller om de kan finna fel eller luckor – och kanske lyssna på deras protest. Idag blev jag varse om att DET gör inte religiösa som bestämt sig för att en komisk analogi om ateister stämmer. De maler på istället. Bara det i sig är en rätt dryg sorts förolämpning. Analogier mellan ateister och något korkat amöbadjur i sig är helt ok, men för guds skull – jämför rätt saker åtminstone bara.

För det andra jämför man alltså födelsen med döden. Det protesterar jag mot av flera skäl. Till att börja med är födelsen en objektiv förändring av vistelse för fostret. Som om man flyttade från Vollsjö till Stockholm. Förvisso början på något nytt, men inte samma sak som den totala början på existensen eller slutet på den samma. Döden är även i den mest optimistiske teists perspektiv aningen mycket mer än födelsen minst sagt. Det är ju därför som teister i pro life-rörelsen ofta kämpar för fosters rättigheter, eftersom de inser att just födseln i sig inte markerar tillnärmelsevis lika mycket som befruktningen gör. Nu går det ju inte att göra en analogi på det logiska sättet med två jämförbara fenomen som tiden innan befruktning och tiden efter döden, vilket i sig då givetvis gör analogin meningslös hur man än gör.

Även om man tror på att döden innebär att själen reser vidare så tror jag inte att någon vill jämföra det med det lilla steget som är när fostret lämnar livmodern. Döden är något finit (i den här existensen åtminstone, det är inte födelsen). En mer korrekt jämförelse vore istället döden vs tiden innan man ens fanns som foster. Dvs två enligt vår existens kännedom – icke existenser – som kräver tro kring för att man ska tro annat. Jag fanns inte innan jag fanns och jag finns inte efter min död heller. Så ser en ateist på saken i regel och det borde inte vara så himla svårt för en teist att åtminstone förstå.

Det tredje problemet här är att man jämför en svårlöst fråga med en omöjlig fråga. Det är vad vi vet och känner till rimligen så att döden och vetskap om livet efteråt aldrig kan uppnås utan att man dör och därmed inte tex kan förmedla kunskap om detta till andra. Inget tyder heller på att det är en kunskapsfråga – likt det är för ett funderande foster i livmodern. Så redan där faller det försvarsargumentet (som jag har hört till leda idag).

En engångsväg som inte ens går att se änden på så att säga. Födseln är däremot motsvarande bara en dörr som öppnas och som man rent hypotetiskt både kan titta igenom innan man lämnar livmodern – eller bara ha kvalificerade funderingar kring i livmodern. Liknelsen med jordens kärna kommer den här gamla geologen i åtanke. Det är väldigt osannolikt att vi någonsin kan besöka den och exakt ta reda på hur den ser ut och är. Men vi kan göra en massa annat som ger oss en massa andra goda ideer om den eftersom svaret inte är omöjligt att nå, bara väldigt besvärligt.

Men besvärligt och omöjligt är inte samma sak. Inte alls.

Det är samma sak för våra två tänkande foster ovan. Och nu kommer vi in på fjärde punkten. För om vi har två foster med förmågan att kunna tänka avancerade existensiella frågor likt den ovan, så kan de också tänka kring rimligheter och möjligheter och förstå skillnaden mellan omöjligt och svårt. Och om vi talar om riktiga foster, dvs foster som inte alls kan tänka så där existensiellt som de kan ovan, ja då faller frågan faktiskt direkt. Man kan inte ha bägge ting – ett foster som både kan tänka – och inte kan tänka när det börjar fundera likt en annan skulle göra.

Just det i sig gör frågan ogiltig faktiskt. Ni vet, när ateister säger: Be din gud göra en sten så tung att gud inte själv kan lyfta den-ogiltig. Något som faller på att det mer är en ordlek än det konkreta som är logiskt möjligt. Frågan måste vara giltig.

Det handlar liksom om story logic här. Jag begär inte ens realism faktiskt. Jag begär inte att vi ska ha den faktiska kognitiva förmågan hos två ofödda barn – som är extremt ringa och som INTE innefattar ”finns det en mamma utanför” – något alla med grundläggande kunskaper i biologi eller pedagogik känner till.

Ett ofött barns hjärna är så primitiv att allt handlar om behov. Hunger. Värme. Och signaler utifrån som den förnimmer är inget den kan kognitivt reflektera över alls. Några tankar kring ”jaget” finns inte. Allra minst på en existensiell nivå. Den når man i sin basalaste form i regel först efter ett år som nyfödd, men det dröjer upp mot 5års åldern innan förmågan att verkligen förstå vad andra individer är och att man själv är en individ når en ordentlig utveckling. Innan dess är det behovstankar utan självreflektion. (Det kan jag presentera en massa läsning om ifall någon är intresserad.)

Men som sagt, strunt i det nu, vi talar om story logic – alltså kontextuella sanningar – här. Vad är det bilden ovan visar? Jo foster som uppenbarligen kan tänka väldigt mycket djupare än foster kan i verkligheten, och vi kör på det. Då hävdar jag att om man kan tänka A så kan man tänka B enligt logiken – dvs kan man ställa frågor kan man också fundera på svar. Det är nämligen exakt så all mental utveckling fungerar på ett artplan. Det är därför som vi idag inte sitter håriga på savannen och kliar på pungen utan istället kan sitta och klia på pungen på en rymdstation som cirkulerar kring Jorden. För att utveckling är ett resultat av tankar och att utveckling kräver tankar. Det går inte att lösa ett problem om man inte tänkt frågan först och tänker man frågan börjar man alltid fundera på en lösning.

Dvs om man är smart nog att kunna tänka kring att det finns något bortom den värld man befinner sig i, då är man också smart nog att kunna reflektera kring huruvida det GÅR att tänka kring det i det här fallet. Det smarta fostret på bilden ovan har uppenbarligen den mentala förmågan att ställa en fråga, då kan det också fundera över möjliga svar. Det är det man gör när man ställer frågor – även om man kommer fram till fel svar.

Det är också så människan gjort under sin resas gång. Vi ser en blixt på himmeln på savannen för 100 000 år sen, släpper pungen och gömmer oss i rädsla och total ovisshet om vad vi såg. Efter ett tag börjar någon fundera på om blixten, som ju är skrämmande och mäktig, kanske har att göra med en andlig värld. Och så blir blixten och dundret Thor som kör med sin vagn över himmeln kastandes Mjölnir mot diverse jättar. Och den förklaringen godtar man rätt länge och den gör en kanske lite mer trygg eller skrämd, åtminstone inte längre oviss, tills man, som alla smarta människor börjar göra med tidens tand och tillräckligt med accumulerad kunskap börjar göra: Fundera på om nödlösningssvaret faktiskt inte stämmer och just kanske är ett nödlösningssvar.

Faktum är att som smart människa behöver man inte ha ett svar på vad blixten är, man kan däremot identifiera vad som bara är grundlösa påståenden om det ändå. (Det är det som är kritiskt tänkande, men det är en annan diskussion.)

Jag hävdar att om vi ska följa story logic här, med två ytterst smarta foster som har förmågan att reflektera över sin existens i så här abstrakta termer så att det OBS, VIKTIGT: Blir en likvärdig analogi till hur en ateist faktiskt funderar kring döden och mötet med ev gudar, så kommer vi förr eller senare få se ett foster så pass smart, så att det åtminstone kan reflektera över om den KAN få svar på frågan eller ej.

Ursäkten jag möttes av här, och det var också här som jag slutade komma någon vart med personen i diskussionen var att några sådana barn finns inte och födseln förblir ett mysterium för fostret.

Det som den inte helt dumme läsaren här direkt, precis som jag känner nu, är givetvis stor frustration. För det första talade vi om story logic här. Dvs om barnet kan tänka A kan det också förr eller senare tänka B. Det är så intelligens funkar – även i sin lägsta form. Alternativet till story logic är totalrealism och då kan barnet överhuvudtaget INTE tänka existensiellt och undra om det finns en mor efter födseln. Problemet med realism är att då blir analogin direkt ogiltig.

Ett kognitivt outvecklat foster vs en vuxen tänkande ateist. Inte ens den mest arrogante teist skulle påstå att vi befann oss på samma nivå frågemässigt. Eller jo, det skulle det kanske finnas en och annan självgod pungkliande primat med gudstro som gjorde, men det lär åtminstone inte vara den allmänna andemeningen här.

Den andra precis lika irriterande aspekten är att det är fullständigt irrelevant ifall jag har den mentala förmågan att lösa ett problem eller inte för problemets lösbarhet. Om jag är en femteklassare som inte kan lösa derivata på gymnasiematten så beror det inte på att det inte går att lösa, utan på mig. Men ta tillräckligt många femteklassare och tillslut kommer du också hitta en som kan lösa det. Helt enkelt för att femteklassare dels har den mentala förmågan till det men framförallt då – för ATT det går att lösa.

Religiösa brukar, trots att historien med bortglömda religioner efter vartannat hävda att Gud finns även om folk inte längre tror. Det är kanske så, det vet vi inte. Vad vi däremot vet är att vissa naturliga saker är universellt sanna oavsett vad jag som tänker och tycker kring det och käftar jag emot sysslar jag med sk argumentum ignoratuam. Man brukar ogilla att använda ordet sanningar i vetenskapen för att slippa associationen till religiös arrogans, men universella sanningar finns det gott om. Det handlar om matematik, det handlar om logik, det handlar om existens, det handlar om konsekvens av händelser osv. Där det finns saker som går att med total repeterbarhet och determinism går att skapa, finns det också universella sanningar.

Dvs även om vi har ett mycket märkligt och ologiskt foster som kan tänka existensiellt kring sin existens, men som sedan trots detta smått mentala mirakel inte kan tänka i andra mer kritiska frågor, så är det irrelevant för huruvida det GÅR eller INTE går att besvara. Och det är viktigt för att analogin ska vara giltig. Annars: Päron och apelsiner.

Vad som sker efter döden (om något sker) är alltså (vad vi åtminstone vet) ett universellt mysterium – inte minst för att det inte verkar gå att falsifiera eller verifiera. Livet efter födseln, en okänd sak för det mirakulöst selektivt intelligenta fostret, är bara en för DEN individen obesvarad fråga.

Päron mot apelsiner. Så oavsett hur man än definierar fostrets förmågor och begränsningar blir själva frågan i sig inte en jämförbar analogi med hur ateisten funderar på döden – pga frågans egen natur egalt den som ställer den.

Jag är inget smart foster som saknar förmågan att besvara en besvarbar fråga pga att jag är ett hjälplöst foster utan kunskaper eller instrument som kan hjälpa mig till en slutsats. Jag är en fri individ som med teknik enkelt skulle kunna besvara frågan om jag befann mig i livmodern – men som aldrig skulle kunna besvara frågan om döden.

Alltså, päron och apelsiner. Det här med frukt kan inte bli mycket mer tydligt eller hur?

Jo jag kan ju ta livet av mig. Problemet med det är ju att det dels omöjliggör kommunikation om vad jag såg med andra, dels är riskabelt eftersom kanske helt enkelt ganska sannolikt bara dör. Dvs problemlösningen är farlig och också icke förmedlingsbar även om den visade sig inte vara det totala slutet. Dvs meningslös att ge sig på. Så vi kanske ska kalla den lösningen för meningslös, snarare än omöjlig. Bara för semantikens skull om inget annat.

Och nej, åberopandet av att tala med döda andar räknas faktiskt inte som argument för att man kan lösa frågan. Öht inte alls. Därför att det är trams.

Det är alltså en omöjlig uppgift att lösa på ett sätt som innebär att någon annan kan få reda på svaret. Så är det inte med livmodern och det tänkande fostret som öht var intresserad av frågan. Det är det ”bara” svårt.

Så när kristna tycker att det där är en kul analogi är det för att de gör flera saker fel i tänkandet. Här kommer det hela sammanfattningsvis:

  • För det första verkar de inte förstå att ett sådant där foster blir en ologisk paradox. Antingen är det för outvecklat för existensiella frågor (verkligheten) eller så är det så där övernaturligt intelligent, men bara selektivt i frågor som inte sabbar memen. För smart är inte ok, så att det kan börja undersöka omgivningen kring livmodern med vetenskap tex.
  • Det andra är alltså frågans natur där man skiter i hänsyn till om fostret kan eller inte kan. Går det att besvara alls vs är det bara svårt. Det är skillnad på dessa ting. Stor skillnad.
  • Det tredje är att om man benhårt och tjockskalligt vidhåller att det här är en bra meme, trots att man inte alls kan förklara varför på ett logiskt och fungerande sätt, likt det jag stötte på idag, så gör man faktiskt inget annat än kallar ateister för okunniga om sin egen ateism när vi med rätta protesterar mot vad som bevisligen bara är en felaktig analogi. 

Slutligen. Konsekvensen av att den här memen skulle stämma så som kristna lustigkurrar tycker är följande: Det innebär att ateister är lite okunniga som är naivt osäkra kring svaret på en fråga som man får svar på så småningom. Det är ju den gulliga andemingen i budskapet ovan.

Om man ska kalla mig som ateist för okunnig (vilket memen ju gör, och vilket jag skulle tåla) så ska man åtminstone få rätt på analogin – annars avspeglar memen något helt annat – nämligen kristna människors stora okunskaper om ateism, hjärnor, psykologi, logik och story logic, existensialism och allmänna filosofiska frågor kring existensen av saker och möjligheterna att bevisa dessa, eller inte.

Vilket då givetvis ÄR allt den här memen ovan gör och vilket på sätt och vis är ganska komiskt, men jag kan inte låta bli att vilja hjälpa alla kristna att inte falla dit eftersom det inte finns något sorgligare än någon som skrattar åt andra och gör bort sig själv på vägen.

Så snäll är nämligen jag. 😉

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s