Passionerade ämnen och förlorad vänskap

Jag har flertalet vänner och bekanta som är kristna/troende. Det berikar min tillvaro på många sätt, inte minst för att man kan få respons på saker ur andra perspektiv än bara vad andra ateister tycker. Väldigt få saker i livet skulle bli tråkigare än ett totalt medhåll. Så länge mothuggens bärare är bildade och kunniga och framförs med en respektfull ton till mig som person är jag alltid intresserad av att lyssna.

En nackdel blir dock att jag lite känner mig nödgad att vingklippa mig själv i diskussioner och aldrig bli så hård som jag skulle kunna bli eftersom ämnena sällan blir så viktiga att en förlorad vänskap känns ok. Beteendet spiller t om över, så att jag utlämnar en rad olika sorters argument av mer personlig eller känslig art rent allmänt ur religions/vetenskaps-diskussionerna även där de inte är med. Jag är inte direkt den tigerhaj jag en gång var på nätet.

En sak ska religiösa överlag ha cred för: De tål mer än vad politiska meningsmotståndare gör och de tål i regel mer än vad jag själv gör i nästan alla ämnen. Jag skulle troligen dumpa vänskapen med folk för mycket mindre än det jag själv utsätter andra oliktänkare för. Jag försöker alltså på inga vägar alls hävda min egen tålmodighet och snällhet här. Nej jag kan vara riktigt jävla dryg mot meningsmotståndare och jag har verkligen noll tålamod med dumheter riktade mot mig själv. Möter jag på någon talförd idiot tenderar det alltid att eskalera bortom all rim och reson till en uppsjö fulheter.

Thomas Jefferson kläckte ur sig något som handlade just om det där med vad vänskap var. Hur saker som religion, politik och andra åsiktsskillnader inte skulle få komma i vägen för vänskap. En tanke som låter fin, men som i praktiken är rätt märklig. Vad är vänskap byggd på om man är totalt oliktänkande i alla sorters värderingar? Någon märklig slags personkemi? Inte oviktig, men samtidigt ytlig i jämförelse. Någon själavänskap existerar ju inte. Man blir snarast något slags mental KK om man egentligen inte delar några åsikter och värderingar.

Enskilda frågor kan skilja goda vänner åt, utan att vänskapen förstörs, så länge åtminstone en part är beredd att kompromissa eller inte värderar frågan lika högt som den andre. Men om du är en person med kunskaper så har du i regel också åsikter om mycket. Med stora kunskaper i ämnen kan också ödmjukhet komma, men samtidigt också även insikter i andras dumheter. Tex: Ju mer jag kan om vetenskap, desto svårare blir det att tyst acceptera att någon sprider pseudovetenskapliga åsikter eftersom jag då också i regel är väldigt intresserad av ämnet och har en känslomässig koppling till det – som man alltid har kring sina passioner.

Du kan som jämförelse säga hur mycket dumt du vill till mig om knyppling, mina ringa kunskaper och obefintliga intresse av det gör att min passion att rätta dig kommer vara låg om den ens tänds alls. Men om du börjar svamla på om något som jag tycker mig ha god insikt i, så kan det hända att det blir svårt för mig att behålla det goda humöret även gentemot bäste vännen.

Det är en balansfråga. Är en vänskap, hur ytlig den än är, värd att offra för varje enskild sak där man skiljer sig åt? I teorin är den givetvis inte det. I praktiken blir det omöjligt att gradera. Man kan bli dödsfiender för ingenting och man kan skaka av sig hårda bråk kring ämnen man bryr sig mycket om i andra lägen. Jag brukar personligen försöka hålla det på en sådan nivå att när man hånar mig som person, tex är nedlåtande, då passerar man en gräns där den fortsatta vänskapen avgörs stegvis för varje kommande meningsutbyte som följer. Säg en sak till fel, och det är över. Om man så har känt varandra i 30 år.

Jag skulle tro att sociala media likt facebook, mer än något annat i mänsklighetens historia har agerat vänskapsdelare eftersom det mentala KK-snacket från verklighetens möten ”vänner emellan” inte kan dölja allt längre. Nästan alla vänskaper jag själv har brutit eller blivit bruten med de senaste 10 åren (medvetna ageranden då, vänskap som bara runnit ut i sanden ej inkluderat) har skett där. Någon har malt på lite för ofta med idiotiska värderingar. Någon har ogillat värderingar jag själv presenterat. Tex har folk brutit med mig efter att jag klankat ner på SD och vänster-partierna. Politik är avsevärt mer känsligt än religion.

Det leder mig in på en liten slutpoäng. Om du politik är så jävla känsligt att folk som får sina ideologiska värderingar ifrågasatta blir så upprörda som de nu blir? Säger inte det en hel del om hur lite vett och kall logik det faktiskt finns i politik överlag. Hur hjärnan verkligen är på konstant semester så fort det handlar om vad Reinfeldt, Lööf, Sjöstedt, Hägglund, Fridolin,  Björklund, Åkesson, Löfven och de andra populisterna predikar…

Det är skrämmande att tänka på, men religionsdebatter är ofta avsevärt mindre emotionella och vänskaperna består bättre där…

Advertisements

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s