Den gråa massans vrede

Allt som behövs för att en åsikt skall stärkas är att en slumrande åsikt som tidigare saknade betydelse skall provoceras. Det här är exakt det som har varit ett av kärnproblemen för humanisterna och en av de främsta anledningarna till att jag inte blivit medlem eller troligen någonsin kommer bli medlem.

Humanister/ateister gör sig ofta skyldiga till detta fenomen. Jag har säkerligen själv gjort det många ggr också men saknar intresse av att förstärka detta beteende med att bli medlem i en organisation som gör det hela tiden i sina medlemmars uttalanden.

Det handlar om att man beklagar sig över något som många kanske vid förfrågan innan inte skulle försvara, men som efter det illa formulerade angreppet känner sig mer benägna att försvara. För mig har en sådan fråga många ggr varit skolavslutningar eller andra skolceremonier i kyrklig miljö varit en sådan fråga där jag inte alls tycker att humanister/ateister gör rätt som gör så stor affär av det.

I sak håller jag givetvis med dem som anser att man ska dra ett tydligt streck mellan skola och kyrka, men i praktiken är problemet som uppstår när man beklagar sig över problemet – ett större bekymmer. Man måste välja sina strider.

Det är så lätt hänt att man som ateist/humanist framställer sig som en bitter, osympatisk och själlös människa som fäktar mot väderkvarnar och försöker döda myror med stridsvagnar och det gagnar knappast saken (dvs ökandet av sekulariseringen som vi ateister alla vill se).

Jag tror tvärtom att folk som tidigare inte funderat i frågan tenderar att kunna börja försvara det hela om man inte väger sina strider väldigt noga och väldigt väl, vilket just i dyl frågor är nästan omöjligt med den taktik många av mina likasinnade humanister/ateister kör med.

Nu i dagarna kommer det senaste exemplet på en vad jag tror riktigt illa vald strid. Den framtida regenten Estelle kommer ut med en slags bönebok för dop om jag har förstått det hela rätt. Eller ja, och det kanske inte är helt oviktigt i sammanhanget: Det är ju inte tvååringen Estelle som släpper böneboken i Estelles namn, utan hovet med föräldrarnas accepterande.

Man får en liten känsla av att det faktiskt finns humanister/republikaner som blev paffa över att det fanns kristna i hovet, kanske t om i kungahuset. För så slipade är de trots allt på att oftast inte trycka upp det där kristendomskravet i ansiktet på folket.

Problemet här är inte att Estelle därmed förseglar sin kristna tro. För på inga vägar alls påverkar detta 2-åriga Estelles personliga tro. Problemet är istället två andra saker: Dels påminns de argaste republikanerna om att kungahuset existerar och därtill enligt hävd och lag måste bekänna sig till kristendomen enligt den lutheranska läran och det stör dem att de påminns om det. Jag kan också hålla med dem om att det är olyckligt att det finns folk i landet som enligt lag måste bekänna sig till en tro. Men i praktiken är det ju inte så farligt eftersom det ju inte påverkar deras personliga egentliga tro ett jota. Engelska ordet ”lip service” är här väldigt bra att tänka på.

Dels och för diskussionen jag tar upp viktigare: Sätter det en tvååring i skottgluggen för aggressiv retorik som i slutändan skapar ogillande för republikaner och inte minst humanister och ökat sympatistöd för monarki och inte minst ”traditioner”.

För det är enormt många i landet som ser på kristendomens ceremonier som ”traditioner” som de har en personlig ofta väldigt nostalgisk emotionell relation till utan att de nödvändigtvis alls tror på någon högre makt. Dvs om du angriper dop, bröllop, konfirmation, skolavslutningar och Estelle så kunde du lika gärna angripa julafton, midsommar, Sverige och Astrid Lindgren. De tror lika hårt på traditioner som en smålänning från ”Jerusalem” tror på Gud helt enkelt.

Ja jag vet. Givetvis är det illa att folk har svårt att skilja på religion och tradition. Men det beror ju på att det oftast är svårt att skilja på religion och tradition. Tro inget annat (pun intended). De flesta religioner anammar äldre traditioner och sekulära samhällstraditioner bygger nästan alltid på någon form av religion från början – om än inte nödvändigtvis kristendomen. Tex midsommar, valborg, nyår, födelsedagar osv.

Bästa exemplet är ju julen med sin märkliga kombination av kristendom, hedendom, familjesammankomst, ceremonier, attiraljer, kommers, nostalgi och mystik. Men det gäller även mer ”rena” religiösa riter likt dopet och bröllopet som folk har en massa andra kopplingar till än de rent religiösa.

Så när man spyr galla och svavel över Estelles bönbok hjälper man inte sekulariseringen. Nej vi får snarast bara se en ökad polarisering, dvs att de som tidigare lutade åt en åsikt nu tar mer ställning i den riktningen och moderata personer som hade kunnat vinnas över med mer lugn och intelligent retorik förloras. För nej, det är inte intelligent att använda en tvååring i sin politiska strid. Det bästa man kan hoppas är att frågan bara dör snabbt, för allt annat är lumpet och kontraproduktivt.

För med SD som exempel vet vi ju hur effektivt det är att angripa frågor på fel sätt. SDs framgångar har ju föga att göra med SDs abnorma skicklighet att göra, utan allt de gör att just fånga upp den gråa massans vrede väldigt effektivt med simpel populism.

Och innan du tvår dina präktiga händer och sätter ett vi-och-dem-stämpel så är ”den gråa massan” inte ett statiskt begrepp på en statisk grupp. Vi har alla till mans våra otydliga emotionella frågor där fel angrepp gör att vi slutar lyssna och gräver ner oss i skyttegraven istället.

Folkhemskristendom

Som ateist och humanist är det i princip helt omöjligt att tänka sig en röst på Sverigedemokraterna av just skäl kopplade till ateism och humanism.

”Jag är ateist och jag är Sverigedemokrat” tror jag det var Björn Söder som sa till just mig för flera år sen när jag på en annan blogg på nätet ifrågasatte hur man som ateist kunde ge SD sitt stöd. Han hade inga problem alls med det sa han.

Ett märkligt uttalande. Att SD skulle vara ett parti som är vänligt inställt till sekularisering och ateism, det är på inga vägar alls sant. Tvärtom visar det sig ganska snabbt om man undersöker saken att SD är extremt socialkonservativa enligt klassisk modell (i de sociala frågorna åtminstone) och därmed också väldigt mycket en förespråkare av diverse kollektiva ideologiska och etiska tankar som helt och hållet har med religion att göra – precis som all socialkonservatism och konservatism oftast har.

Man behöver också bara titta på hur socialkonservativa politiker världen över ställer sig till religion och så ser man ganska snart att ibland är steget till regelrätt förespråkande av teokrati inte alls långt borta. Bara se på exemplet USA inte minst så får man genast en väldigt mycket mindre romantisk bild av socialkonservatism än den SD vill att man ska ha.

Socialkonservatism är totalt inkompatibelt med sekularisering. Totalt. Synen på kärnfamiljer som något bättre och viktigare kommer ur typiskt judeokristna ideal – och inte minst är fokuseringen PÅ kärnfamiljer som en politiskt viktig fråga något som bara i princip engagerar socialkonservativa. Synen på samhället som uppbärare av kollektiva traditioner och värderingar tillskriver man själva en koppling till kristendomen. Eftersom kristendomen, precis som SD faktiskt påpekar, är en av de viktigaste delarna i att forma våra ideal. Eller ja, nu skämtade jag givetvis.”I att forma idealen som människor hade för flera hundra år sen…” skulle det såklart stå. För de ideal en majoritet av svenskarna har idag är betydligt mer påverkade av andra fenomen än kristendomen. Det är rätt så obehagligt, tycker jag, med ett parti som inte riktigt vill erkänna vilken enorm betydelse de senaste 100 årens sekularisering har haft för oss på ALLA plan. Utan istället ser man det som en besvärande parentes som man vill bekämpa.

Ibland skriver SD rent ut om religionens vikt och roll, men oftast handlar det om omskrivningar där begrepp som ”tradition”, ”kultur” eller ”moral” används. Här nedan kommer några exempel från de själva. Givetvis skall du läsa varje kapitel i sin helhet för att se kontexten tydligt.

Principprogrammet om människan:

Av detta drar vi slutsatsen att en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle.

 

Det är obra med för mycket skillnader. Det är också obra med för mycket mångfald på religioner därmed.

Principprogrammet om kultur:

Kultur skulle kunna definieras som levnadssättet som förenar ett samhälle eller en viss grupp av människor. Som sådant inkluderar det bland annat språk, beteendemönster, seder och högtider, institutioner, konst och musik, klädsel, religion, ritualer, lekar, värderingar och normer för lagar och moraliska system.[…] Varje samhälle behöver gemensamma normer och värderingar, kollektiva minnen, gemensamma myter, gemensamma högtider och traditioner, gemensamma seder och bruk för att i förlängningen kunna hålla samman.

Sverige har alltså återigen EN sorts gemensam religion och den ska vi hålla oss eniga under. Det är i a f idealet man förespråkar.

Går man då in på deras huvudkapitel om religion står det givetvis inte alls lika utstuderat att de har en homogen bild av religion. Då talar de plötsligt även om vikten av religionsfrihet. Något man i tidigare kapitel alltså indirekt tog avstånd från.

Det bör väl sägas redan här och nu att det är extremt symptomatiskt för populistiska partier att vara inkonsekventa i sina partiprogram så att de både kan locka till sig likasinnade, men även kunna försvara sig mot kritik. Inget nytt under den retoriska solen där inte. Lite som när Vänstern talar sig varm om småföretagare eller Moderaterna kallar sig ett arbetarparti. Det är floskler utan kopplingar till partiprogrammen och de egentliga ideal man har.

Läser man SDs kapitel om religion riktigt noga (att de bara HAR ett kapitel om religion i sitt program säger en hel del bara det) så ser man ganska snabbt att det handlar inte om att SD är ett parti som förespråkar den sekulära staten, utan att man förespråkar en homogen kristen stat, där man förvisso inte bör förfölja folk som tillhör andra religioner än den där odefinierade folkhemskristendomen som man bejakar, men där idealet är ett samhälle där kristendomen styr och de andra formerna av tro som existerar gör sig bäst i att inte kritisera det. Lite som det ser ut i de flesta muslimska länder. Du KAN vara kristen i Pakistan tex, men eftersom 96% är muslimer är dina religiösa rättigheter begränsade. Glöm helt bort att kunna kritisera islam tex. Lite så vill man ha det, men utan islam då.

Den svenska staten kan och bör inte vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intim sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten. Få andra idéer och institutioner har varit lika betydelsefulla för formandet av den svenska kulturen som kristendomen och den svenska kyrkan. Det svenska språket, konsten, litteraturen, filosofin, moralen, traditionerna, arkitekturen, musiken m.m. är alla exempel på samhällsområden som varit och är starkt färgade av vårt kristna arv. […]  Kristendomen bör i kraft av sin historia tillåtas att inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige.

Där kom det såklart. Klassikern att man väver samman religion och kulturarv i ett nystan som inte går att nästla upp alls. Samtidigt som man även har rätt i sitt konstaterande att kristendomen givetvis har en lång och betydelsefull historia i den svenska historien finns det andra aspekter här som är mycket mer intressanta. Motivet att man ö h t tar upp det som ett ämne inte minst. Att man väljer att ta upp något säger ofta mer än vad man sen säger.

”Vårt kristna arv” säger man också givetvis. Den där homogeniseringen i ett politiskt manifest är rätt så obehaglig. Vilka är dessa ”vi” som man talar om här? Räknas katoliker in bland de kristna ens? Räknas judar, som trots allt bott här sen 1700talet in? Räknas muslimer, födda i landet, in? Räknas vi ateister ö h t med trots att vi utgör någonstans mellan 10 och 70%? av befolkningen (beroende på hur man räknar) in?

Vad är det egentligen för kristendom man talar om? Den där folk tog av sig hatten för prosten? Det är väldigt vagt allting och det verkar mer handla om det hela som någon slags folkhemskulturyttring än religionen som religion i sig.

Jag kan bara tala för mig själv som ateist. Jag känner inte att jag räknas in där. När någon talar om om ”oss och vi” och sen använder epitet som inte har med mig att göra, så exkluderar det mig och jag blir ”dem” istället. Nu är jag å andra sidan ingen lipsill heller så jag kan ta en exkludering från SDs ”vi” utan att gråta, men jag vill ändå å det starkaste poängtera mitt totala ogillande över att behöva låtsas vara icke existerande i den svenska historien för att ett politiskt korthus likt det SD bygger sitt partiprogram på ska få stå stabilt.

Hade detta bara varit en kulturhistorisk analys av vilka faktorer som spelat roll för det kollektiva kulturarvet, i den mån det öht existerar, så hade jag inte haft ett endaste problem alls med begreppet ”det kristna kulturarvet”.

Problemet här är att man gör ideal och politik av det och försöker berätta för mig att jag skall rätta mig i ledet och acceptera en kulturell överhöghet i form av en kristendom som har historiskt betingat företräde och som jag därmed knappast får ifrågasätta makten hos. Den där konservativa aspekten spelar såklart roll här också. SDs ogillande av snabba förändringar inkluderar givetvis den dramatiska sekulariseringen av samhället de senaste 50 åren. Det finns inga konservativa alls som gillar sekulariseringen under 1900talet av just det skälet – oavsett om de sen är ateister eller kristna själv. De konservativa som är ateister står inte direkt i första ledet för att kritisera kristendomen för något alls om man så säger…

Som jag redan har varit inne på är det uppenbart att för de flesta sverigedemokrater och sympatisörer handlar deras enorma vurm för kristendomen mer om kristendomen som ett kulturfenomen än kristendomen som religion, eller ens någon form av gudstro. Jag tror på Jimmie Åkesson när han säger att han inte själv har någon religiös tro.

Det sagt är det exakt samma sorts argument som även djupt troende använder för att försvara sin religion. En religion omgjord till en tradition är genast lite finare och lite svårare att kritisera. Den är också en tydlig markör av vi och dem. Om man kan låtsas som att alla invandrare från mellanöstern är muslimer och alla blonda svenskar är kristna har man skapat sig en tydlig vi och dem-markör som är behändig att använda. Något alla nationalistiska partier, oavsett om de är rasistiska eller inte, alltid behöver för att kunna få i ordning sin världsbild.

Så, är deras religionsbejakande harmlöst ideologiskt pladder då? Har jag inget att bekymra mig om som ateist?

Jo det har jag. Det är snarare JUST för att det mer är politik än ärlig tro på kristendomens lära som bekymrar mig.

För även om SD-väljare överlag inte alls egentligen är mer kristna än några andra, så är de beredda att försvara och använda kristendomen som vapen och som skiljemärke mellan människor. De som inte accepterar att följa SDs syn på goda traditioner blir liksom en del av den där illojala medborgaren som man inte riktigt tycker om.

Det är bara att läsa på kapitlen om nationalitet så ser man hur allt hänger samman för dem med att lojala medborgare är de som också följer deras homogeniserade idealbild. Det är ju gott och väl att tala om lojalitet och medborgare, men när det så här uppenbart inte bara handlar om att inte sälja ut militära hemligheter, utan att följa åsikter, så som det alltid gör för partier och ideologier som tassar i eller nära fascismens våtmarker, är det en helt annan och mycket mer otrevligare diskussion.

Det kan sammanfattas så här: Jag, som bråkig ateistisk bloggare, blir alltså en i praktiken illojal person i deras samhälle om jag ber prästen och hans fantasigud fara åt helvete, istället för att ta av mig hatten och visa honom och hans tro ”särskild respekt” som jag borde enligt dem.

Och om det inte räcker att läsa SDs egna principprogram så kan man ju alltid läsa annat från dem på nätet. Som tex hur Jimmie Åkesson på frågan om Sverige borde ha en statskyrka slingrar sig, eller varför inte bara frossa i allt det vi har tagit upp i kvadrat i SDs extremt religiösa falang – fädernas kyrka. Där är man inte riktigt lika slipad i orden och det teokratiska idealet gör sig gällande direkt.

Nu protesterar kanske några kristna läsare som aldrig skulle kunna tänka sig en röst på SD eftersom SD står för massor av saker de ogillar. Men ”SD är ju inte kristna”.

Det har liksom ingen som helst betydelse. Det är det faktum att de vill få alla att ställa sig i honör för en slags folkhemskristendom som gör dem till ett otänkbart alternativ för varje sann fritänkare, ateist, eller sekulär humanist. Det har ingen betydelse alls att vi ev skulle kunna enas om att de feltolkar allt som kristendomen står för. Ingen som helst tyvärr.

Om inte detta kan få dig att begripa att SD inte är ett alternativ för den som anser att religionsfrihet, riktig sådan i ett sekulärt samhälle, är mycket viktigare än vaga ideal om mot det kristna kulturarvets lojala medborgare, ja då är det för att du antingen är lite bakom flötet, obildad eller en sverigedemokrat.

En sverigedemokrat som isåfall antingen inte begriper sitt eget partiprogram, eller som vill försöka mörka det eftersom du mycket väl begriper att ni använder religion och kultur i en ohelig soppa för att locka väljare. Jag vet faktiskt inte vad som är mest tragiskt.

Jag vet bara att ni, med demokratins alla medel, måste bemötas för att vi ska få ett bra samhälle för alla oss som inte uppfyller era märkliga, tramsiga och kusliga ideal.

Aktuellt om SD: GP AB N24