The Godless Swede

Sådärja, jag sa ju att jag skulle återkomma med besked om vad framtiden bjöd på. Det gör jag också härmed.

Jag känner som sagt att jag nått till vägs ände med mitt svenska bloggande. Det finns bara så många olika sätt man kan säga samma sak innan det blir tröttsamt att höra, inte minst för en själv. Därför tänkte jag fortsätta arbetet, men på engelska istället. Man når en helt annan storlek på publiken på så sätt och möjligheterna att nå ut till folk ökar.

Jag har själv många ggr beklagat mig över tex hur jag tycker svenska feminister navelskådar egna miniproblem och i princip aldrig uppmärksammar det verkliga förtrycket mot kvinnor som finns i världen. Nåja, jag har ju inte varit bättre själv med att skriva till en liten svensk publik om skepticism då heller… Det är ju trots allt så att i stora delar av världen är ateism antingen förbjudet i lag, eller så pass utanför alla normer att de som uttrycker sig negativt om gudar direkt blir påhoppade. Som trygg svensk kan jag i min lilla borg faktiskt ju göra en liten insats.

En av anledningarna till att jag låtit bli att blogga på engelska är att jag redan testat det och märkt av hur tungt det är. Det tar mycket längre tid att skriva texterna och risken att man låter som en kretin ökar också hur noga man än är. Jag vet att många svenskar anser att de är jätteduktiga på att skriva på engelska och att de t om föredrar det framför svenska. Det får stå för dem – i regel är sådana påståenden mer hybris än sanning. För i regel syns det ganska tydligt att en text är skriven av en svensk. Inte för att den har en massa fel, utan för att man tenderar att försöka uttrycka sig lite för mycket på ”rätt sätt” språkligt att det hela ser konstlat ut. Enkelhet är svårt i andra språk eftersom det är svårt i det egna språket.

Tidigare experiment med geobloggar på engelska har just känts så där jobbiga och onaturliga att skriva för mig. Men jag tänkte ge det en ny chans igen nu eftersom responsen alltid varit så bra från publiken. Jag känner hur en stor våg av hybris och bekräftelsebehov sköljer över mig och den svenska publiken ger mig inte tillräckligt med utmaningar och respons längre. Ja jag vet, pompöst… 😉

Så om du är intresserad av åsikter utklädda till fakta kring ateism, skepticism, vetenskap och politik och inte får stroke av min dåliga engelska, kan du härmed följa mig på min nya blogg, (som ännu inte har så mycket innehåll). Det blir givetvis inte bara allvarliga ämnen, utan jag tänkte hålla en ton av trams så ofta det går för att inte tröttna på mig själv. Ses och hörs!

Länk: The Godless Swede

Det dräller av alternativ till järn…

En av de grejerna som intresserade mig mest under geologistudierna var interaktionen mellan organismer och mineral. Det är ett tvärvetenskaplig ämne där geologerna tittar på de malmbildande processerna som sker pga detta, men även fossilering och paleomagnetism. Prospekteringsindustrin är inte helt oväntat väldigt intresserade av vad som sker i fältet eftersom bara antydan att det kan bli möjligt att på biologisk väg skapa ekonomiskt intressanta malmkroppar med bakterier är ju superintressant för dem.

Så lite kan jag om saken, (jag har väl läst ca 60 vetenskapliga artiklar faktiskt i frågan) så när jag såg en av facebooks största populärvetenskapliga grupper påstå följande, reagerade jag givetvis.

iron

Inte för att påståendet är tydligt då. Jag vet ju inte exakt vad textförfattaren menar är det unika så jag kanske missförstår, men att järn för metabolism och respiration skulle vara enda alternativet utom i ett fall – är ju inte alls sant. Det dräller av livsformer och alternativ och artiklarna som ligger sist i fb-posten stödjer heller inte påståendet om att det är unikt. Jag får villigt erkänna att aspekterna kring att järn krävs för enzymer och proteiner är något jag inte kan kommentera. Det är möjligt att det är där som det unika finnes. Men inte i respiration och metabolism för övrigt.

Citerar Wikipedia som sammanfattar det hela nu:

Although ferric iron is the most prevalent inorganic electron acceptor, a number of organisms (including the iron-reducing bacteria mentioned above) can use other inorganic ions in anaerobic respiration. While these processes may often be less significant ecologically, they are of considerable interest for bioremediation, especially when heavy metals or radionuclides are used as electron acceptors. Examples include:

Bortsett detta finns ju sulfatreduktion, sulfider, svaveloxidation och en rad till komplicerade organiska metoder.

Jag föreslår att folk läser mer på ämnet här:


Artikel online:


Mer läsning:

  • Reviews in Mineralogy and Geochemistry 54: 95 – 114.
  • Bazylinski, D.A. & Frankel R.B. 2003: Biologically controlled mineralization in prokaryotes. Reviews in Mineralogy and Geochemistry 54, 217-247.
  • Blanco, A., D’Elia, M., Licchelli, D., Orofino, V., Fonti, S. 2006: Studies of biominerals relevant to the search for life on mars. Origins of Life and Evolution of the Biosphere 36,621-622
  • Chabalala, S. & Chirwa, E.M.N. 2010: Uranium(VI) reduction and removal by high performing purified anaerobic cultures from mine soil. Chemosphere 78, 52-55
  • Defarge, C., Gautret, P., Reitner, J. & Trichet, J. 2009: Defining organominerals: Comment on ‘Defining biominerals and organominerals: Direct and indirect indicators of life’ by Perry et al. (2007, Sedimentary Geology, 201, 157-179). Sedimentary Geology: 213, 152-155
  • Dove, P.M. 2010: The rise of skeletal biominerals. Elements 6, 37-42
  • Fomina, M. Charnock, J. M., Hillier, S., Alvarez, R. & Gadd, G. M. 2007: Fungal transformations of uranium oxides. Environmental Microbiology 9, 1696-1710
  • Johnston, D.T. 2010: Touring the biogeochemical landscape of a sulfur-fueled world.Elements 6, 101-106
  • Kappler A., Pasquero, C., Konhauser, K.O. & Newman D.K. 2005: Deposition of banded iron formations by anoxygenic phototrophic Fe(II)-oxidizing bacteria. Geology 33, 865–868.
  • Karp, G. 2008: Cell and Molecular Biology (5th edition). Hoboken, NJ. 194 pp.
  • Konhauser, K.O. 1997: Bacterial iron biomineralisation in nature. FEMS Microbiology Reviews 20, 315-326
  • Kessler, S.E. 2005: Ore-forming fluids. Elements 1, 13-18.
  • Manceau, A., Nagy, K.L., Marcus, M.A., Lanson, M., Geoffroy., Jacquet, T. & Kirpichtchikova, T., 2008: Formation of metallic copper nanoparticles at the soil−root interface. Environmental science & technology 42, 1766-1772
  • Mandeville, C.W. 2010: Sulfur: A ubiquitous and useful tracer in earth and planetary sciences. Elements 6, 75-80.
  • Maozhong, M., Huifang, J.C. & Fayek, M. 2004: Evidence of uranium biomineralization in sandstone-hosted roll-front uranium deposits, northwestern China. Ore Geology Reviews 26, 198-207
  • Newman, D.K. 2001: How bacteria respire minerals. Science 292, 1312-1313
  • Ochiai, E.I. 1983: Copper and the biological evolution. Biosystems 16, 81-86
  • Perez-Gonzalez, T., Jimenez-Lopez, C. & Neal, A.L. 2010: Magnetite biomineralization induced by Shewanella oneidensis. Geochimica et Cosmochimica Acta 74, 967-980
  • Provencio, P. & Polyak, V., 2001: Iron oxide-rich filaments: possible fossil bacteria in Lechuguilla Cave, New Mexico. Geomicrobiology Journal 18, 297-309
  • Pósfai, M. & Dunin-Borkowski, R.E. 2009: Magnetic nanocrystals in organisms. Elements 5, 235-240
  • Perry, R.S., Mcloughlin, N., Lynne, B.Y., Sephton, M.A., Oliver, J.D., Perry, C.C., Campbell, K., Engel, M.H., Farmer, J.D., Brasier, M.D. & Staley, J.T. 2007: Defining biominerals and organominerals: Direct and indirect indicators of life. Sedimentary Geology 201, 157-179
  • Rawlings, D.E. Drew, D. & du Plessis, C. 2003: Biomineralization of metal-containing ores and concentrates. Trends in Biotechnology 21, 38-45.
  • Rainbow, A., Kyser, T.K. & Clark, A.H. 2006: Isotopic evidence for microbial activity during supergene oxidation of a high-sulfidation epithermal Au-Ag deposit. Geology 34,269-273
  • Reith, F., Rogers, S.L., McPhail, D.C. & Webb, D. 2006: Biomineralization of gold: biofilms on bacterioform gold. Science 313, 233-236
  • Reith F., Etschmann B., Grosse C., Moors H., Benotmane M. A., Monsieurs P., Grass G., Doonan C., Vogt S., Lai B., Martinez-Criado G., George G.N., Nies D.H., Mergeay M,. Pring, A., Southam G. & Brugger J. 2009: Mechanisms of gold biomineralization in the bacterium Cupriavidus metallidurans. Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America 106, 17757-17762
  • Rawlings, D.E. & Johnson, D.B. 2007: The microbiology of biomining: development and optimization of mineral-oxidizing microbial consortia. Microbiology 153, 315-325
  • Smith, J.V. 2005: Geochemical influences on life´s origins and evolution. Elements 1, 151-156
  • Southam, G., Lengke, M. F., Fairbrother, L. & Reith, F. 2009: The Biogeochemistry of gold. Elements 5, 303-307

Vandrande stenar

556803_177683019046235_150759354_n
De vandrande stenarna är ett ganska berömt fenomen som det finns flera olika teorier om. Jag har givetvis själv funderat på vad det handlade om ända sen man i barndomen läste påståendena om att det återfanns instängda grodor inne i dem som fick dem att rulla(!) Idag, lite äldre och lite klokare, och med 5 års geologistudier bakom mig är jag egentligen precis lika okunnig om hur de kan flytta sig. Här kommer några hypoteser:

1 Det är människor som flyttar dem. Vore ju inte första ggn människor är anledningen till mystiska naturfenomen, ta bara cirklarna i sädesfälten. Det är ett antiklimax ifall det är några lustigkurrar som sysslar med det, men det förblir som jag ser det den rimligaste förklaringen eftersom alla naturliga förklaringar utan människor inblandade är väldigt spekulativa. Problemet är att vi dels talar väldigt tålmodiga människor som endast utför det i rätt lägen rent fuktmässigt (se mer om det längre ner) som verkar infinna sig med några års mellanrum dels att inga fotspår eller liknande finns från dem, vilket borde vara svårt att undgå.

2 De flyttas av strömmande vatten. Det är nog den vanligaste geovetenskapliga förklaringen om vi får tro nätet. Vatten puttar helt enkelt stenarna. Problemet med det är dock många och geologen i mig köper inte det. För det första ser man tydliga spår i leran efter stenarna. Vatten starkt nog att flytta på stenar i den här storleken skulle givetvis inte kunna lämna kvar spår i leran efteråt utan leran skulle utjämnas avsevärt mycket mer. T om spår där man kan se hur leran vält upp på sidorna om spåret efter en plogning syns på en del bilder. Nej detta sker i en miljö utan strömmande vatten eftersom spåret från stenarna är intakt. Det är alltså morfologiskt omöjligt att stenarna flyttats av strömmande vatten. Det här är också rent naturligt en extremt stillastående miljö vattenmässigt och stenar flyttade av vatten lämnar helt andra sorters spår efter sig.

3 Vatten som tränger upp underifrån. Det här den enda geovetenskapliga förklaring som jag känner till som jag accepterar. För vi vet rent geomorfologiskt att vatten rimligen är  närvarande när det sker. Man skulle kunna tänka sig att grundvatten underifrån likvifierar ytan så pass att stenarna kan glida fram på det hala lerunderlaget. Eller så talar vi rester av vatten från översvämningarna. Stillastående grunt eller nästan helt uttorkat vatten helt enkelt. Vi kan nämligen vara helt säkra på att lerytan är fuktig (men knappast helt dränkt) när det sker. Det syns tydligt morfologiskt. Frågan då blir: Varför glider de fram? Här ser jag bara två möjligheter förutom den mänskliga faktorn och det är:

  • Vind. Om det blåser väldigt mycket precis i rätt tillfälle när ytan är glatt nog… Fast Kaliforniens öknar är inga blåshål, ej heller föremål för tornados, så det verkar orimligt.
  • Tektonik. Mycket rimligare. Utan att känna till något alls i detalj om platsens lokalgeologi kan jag tänka mig att ytans horisont skulle kunna tänkas tippa lite då och då. Vi snackar trots allt Kalifornien som är allt annat än stabilt. Men även att själva leran i sig kan få för sig att bete sig tektoniskt (i lekmannatermer) pga vatten som migrerar i kombo med torra/väta som påverkar volymen. Analogi: Tänk pappersduken som växer och krymper av vatten och torka. Alla vet att lera torkar på ytan och spricker, men sånt där kan ske mer storskaligt också.

Oädla beskrivningar om guld

Ett av de ämnen som tyvärr allra mest utsätts för dålig journalistik är geologi. Oräkneliga är exemplen där journalister, skolade i andra akademiska fält, eller ens några fält alls, försöker förklara geologi och då missar att ämnet geologi är tvärvetenskapligt betingat. Jag ser det för jämnan.

För att förstå hur Jorden fungerar geologiskt måste man förstå kemi, fysik, klimatforskning, biologi osv. Oftast i kombinationer helt unika för geologin så som tex hur Jordens inre fungerar – en kombination av kemi och fysik på ett sätt som man inte kan förenkla till det ena eller det andra utan att missa poänger som är livsviktiga för att förstå något alls egentligen. Så när en fysiker tror att han kan förklara allt i Jordens inre och yttre med fysiken kring konvektioner, för att han förstår hur sådana funkar, så missar han hur kemin faktiskt påverkar resultatet lika mycket. Det är därför det är geologer som ska förklara geologi – och inte andra akademiker på höga hästar.

Geologi är lite så där elakt som ämne. Antingen förklarar man det extremt enkelt i stil med ”en bergart består av mineral och bildas när magma stelnar”, eller så tvingas man förklara exakt vad denna stelningsprocess är och hur märklig den är med sina fraktioneringar, kompabilitetsproblem, kristallstrukturer, tryck-värme-aspekter och påverkan av andra faktorer som tex vatten. Genast blir det väldigt svårt att förstå något – utan att ha en MSc i ämnet. Vilket då väldigt få journalister har. Ofta blir det direkta fel pga ordval – som i detta fallet med guldregnet som diskuteras av Newtonbloggaren.

Det gör att pseudovetenskapsförespråkare tyvärr ibland kan få in poänger. Newtonbloggaren, en person som trots uppenbara kunskapsbrister inom just naturvetenskap undervisar några stackars elever i sina villfarelser är inte dummare än att han tar tillfället i akt och försöker få till en poäng. Det är synd bara att han inte ansträngde hjärnan lite till istället för att rida på dålig vetenskap… Men så är inte kreationister ett dugg intresserade av hur naturen funkar. Deras intresse kretsar helt kring att försöka visa att deras gud finns och att bibelns berättelser stämmer – inte att objektivt förstå hur något verkligen fungerar.

Vi börjar med Newtonbloggarens argument. Han påstår att om Jorden var ett smält klot en gång i tiden, så skulle vi se en perfekt stratifiering av tunga och lätta element – med tunga element i kärnan och lätta vid ytan. Det är helt korrekt antaget faktiskt. Det är också exakt så Jorden ser ut i en extremt förenklad genomskärning. Vi har en nickel-järn-kärna omgiven av en järn och magnesiumrik silikatmantel och ovanför det en silikatrik lättare jordskorpa. Volymmässigt är det mesta av Jorden syre och aluminium (jo syre faktiskt), men viktmässigt är det Järn som dominerar och det mesta, men långt ifrån allt, återfinns i kärnan.

Fast riktigt så enkelt är det såklart inte ändå, men mer om det sen…

Problemet förstärks när tidningar som national geographic påstår saker som följande:

””All that stuff disappeared into the core, but we still find some gold around [the surface],” said study co-author Matthias Willbold of the University of Bristol.”

Och baserat på det påståendet vidareutvecklar man sen ett resonemang kring hur ett kometregn skulle kunna förklara varför det trots allt finns guld vid Jordens yta, när ”allt borde finnas i kärnan”.

Nu är det här skon klämmer. För det stämmer inte, och det irriterar mig oerhört att geologerna uttrycker sig på det viset i artikeln. Man bygger upp en halmgubbe för att förstärka en poäng av ytterst minimal akademisk karaktär. Allt guld skulle inte alls finnas i kärnan ens i en tektoniskt död planet, än mindre på Jorden som är extremt aktiv

Så här är det och nu blir det ganska komplicerat och det är väl därför som det blir fel på vägen för både journalister och kreationister. (Den som vill läsa en kortare sammanfattning kan hoppa till punkterna sist):

Smält magma är inte det samma som vatten. Om du tänker dig filmjölk med flingor i är du närmre sanningen på hur det faktiskt beter sig. Den tidiga Jorden byggdes sakta upp av ett sammanförande av stoft, som pga sin massa av inte minst radioaktiva ämnen, friktion och tryck skapade ett växande uppsmält klot där lite olika teorier sen diskuterar exakt hur uppsmält det hela betedde sig. Samtidigt som stora delar av det var uppsmält, stelnade också stora delar hela tiden och kristallfraktioneringar började uppstå. Dvs det som bildar olika mineral och som dikteras av grundämnens förekomst, tryck och värme primärt.

Så hela tiden vid ytan kommer det stelna mineral på det smälta jordklotet. Helt uppsmält är det nästan aldrig eftersom det hela tiden exponeras för universums kyla. Om du tänker dig ”skinn på såsen eller den varma koppen choklad” så förstår du kanske vad jag menar. Samtidigt rör sig massan hela tiden, inte minst pga de konvektionströmmar av värme från centrum som trycker på. Det som senare i nutid märks som kontinentaldrift. Så stelnad yta sjunker in i centrum och smält centrum tränger ut på ytan. Under den här processen kallnar Jorden allt mer och mer och mer ”skinn” trycks ner i smält massa och kyler ner massan.

Tillbaka till konsistensen. Om du häller sand i vatten så sjunker mycket riktigt de kornen med högre densitet ner mot botten. Fast två saker kommer du ganska omgående bli varse om med den liknelsen. För det första sjunker inte de minsta partiklarna. Du ser tydligt hur vattnet grumlas av lerfraktionen och dessa har så minimalt mycket mer densitet än vattnet att de inte alls rör sig ner – bortsett om vi inte låter det gå tillräckligt lång tid – och då helt utan annan form av omrörelse – vilket vi aldrig har haft på Jorden pga termodynamiken som tvingar ut värmen från Jordens centrum. För det andra är som sagt inte smält magma som vatten. Det är mer som fil. Häll sand på fil och processen går ännu långsammare.

Samma saker sker då i den uppsmälta Jorden. Tyngre ämnen dras av gravitationen mot centrum, men eftersom konsistensen på den smälta Jorden ganska omgående börjar trögas till och t om helt stelna avstannar processen. Stratifieringen är alltså inte perfekt pga hur magma är rent konsistensmässigt.

Detta är den primära och huvudsakliga anledningen till att Jorden har tunga metaller vid skorpan faktiskt. Det är grundläggande geologiska kunskaper och det bekymrar mig att man försöker få det att låta som om det inte alls skulle finnas.

Lägg därtill följande processer: När magman stelnar och bildar olika sorters mineral – så binder vissa av dem till sig grundämnen. Järn binds tex i stora mängder i olivin. Det är därför som manteln, som till stora delar består av olivin-rika mineral ligger under Jordskorpan. Dessa bergarter är tyngre än silikaten som finns vid ytan, men inte lika tunga som kärnan. Stratifieringen är tydlig, men på inga vägar alls perfekt  – eftersom geokemin motverkar gravitationen. Skulle gravitationen vara det enda relevanta, då skulle vi inte ha en mantel bestående av så mycket järn som den trots allt gör.

Men de där stora koncentrationerna då, de som är ”omöjliga” enligt artikeln. Ja det är bara spekulation och trams att dessa skulle vara omöjliga – eller snarare troligen en dålig formulering av artikelförfattarn. För det första har Jorden alltid haft en aktiv vulkanism och tektonisk aktivitet som flyttat upp mantel-magma till Jordytan. Man kan tex beskåda mantelbergrund på flera ställen på havsbottnen, men även ovan mark så som här. Och vulkanism och bergsveckning går att beskåda på oräkneliga platser. Den geologiska aktiviteten omkullkastar ofta på rent fysisk form den perfekta stratifieringen.

Den gör det även kemiskt. När kontinenterna drivs ner under varandra pga kontinentaldriften så trycks även stora mängder vatten med ned (eftersom den primära subduktionen sker där havsbotten sjunker under de tjockare kontinenterna).

Vatten + magma = spännande resultat. Dels kan vatten katalysera effekten av mineraltillväxt, vilket innebär att osedvanligt stora kristaller av mineral kan bildas på ett sätt som strider mot vad som sker i en vattenfattig magmakammare. Dels för vatten med sig upplösta joner i mängder som sedan accumuleras på metamorfisk och sedimentär basis i berggrunden i de större utvinningsbara koncentrationerna som industrin är intresserade av. Du hittar oftast de största koncentrationerna i berggrunden av guld i sprickzoner som fyllts ut av vattenberikade intrusiva bergarter – eller bara på kemisk väg under längre tid.  (Det guldletarna i Alaska grävde efter på 1800talet är sedimentärt avsatta guldkoncentrationer ifall någon undrade).

Det här med hur och var guld finns är inget mysterium. Hade det varit så att guldkoncentrationerna inte går att härleda till processer vi känner till så hade vi aldrig haft en fungerande guldindustri. Nu har vi det.

Den här meteoritregnsteorin är onödig och siffrorna de tar fram om ”1000 ggr mer nivåer än förväntat” är obegripliga påståenden. Inte minst eftersom vi har en fjärde aspekt som förklarar koncentrationerna av tyngre element som tycks strida mot stratifieringen. Nämligen händelsen som förklarar månens existens. Nämligen den tidiga kollisionen mellan Jorden och en annan himlakropp som helt enkelt resulterade i månens uppkomst. Den teorin lider förvisso av flera frågetecken, men hålls ändå för att vara den mest troliga av merparten av världens planetforskare idag. Den bidrar också till varför Jorden har stora koncentrationer av siderofila element vid ytan.

Så sammanfattningsvis för den som inte orkar läsa ovanstående:

  • Det är alltså inte bara kreationisten Newtonbloggaren här som gör fel. De artiklar han kritiserar är faktiskt dåligt skrivna.
  • Jorden är stratifierad med tyngre element i mitten och lättare ytterst i en hypotetisk perfekt modell där allt betedde sig som flytande vatten med årmiljarder på sig att svalna. Men pga magmans viskositet, avkylningens mycket snabbare hastighet och att massor av silikat som tex Olivin fångar just tyngre element bryts denna ”perfekta” teoretiska harmoni ganska omgående. Den är en barnslig förenkling hemmahörande i barnböcker faktiskt. Öppna en ordentlig bok om Jordens inre, likt ”principles of igneous and metamorphic petrology” av Winters och en aningens mer korrekt bild av hur stratifieringen går till uppenbaras för den intresserade. Det tar dig ca ett år att läsa igenom allt och förstå allt skulle jag tro. Nej, jag sa inte att det var enkelt.
  • Vi har konvektionströmmar av värme som hela tiden flyttar ut smält material från Jordens inre mot Jordens yttre.  Det blir omöjligt att förklara vulkanism, bergsbildning och annat kopplat till kontinentaldriften utan att förstå konvektionströmmarna. Tämligen grundläggande geologiska kunskaper det med.
  • Vi har vatten-kemiska processer som koncentrerar tex just guld i intrusiva bergarter. Skulle detta vara irrelevant för guldkoncentrationerna, ja då skulle guldindustrin inte leta guld i dessa intrusioner heller. Nu gör dem det och det är grundläggande geologiska kunskaper som alla som kan det minsta om geologi känner till.
  • Vi har redan en känd större planetkollision som anses ligga bakom månen. Den bidrog givetvis även till koncentrationsförändringarna, om än inte lika relevant som de naturliga processerna i punkterna ovan.
  • Man måste förstå hur OTROLIGT mycket mer av de tyngre elementen det faktiskt finns djupare in i Jorden än vid ytan. De koncentrationer vi har här är inte det minsta imponerande på en planetär total viktprocenskala av hur mycket det finns i planeten av varje grundämne i frågan.
  • Jorden ÄR nästan perfekt stratifierad trots allt. Avvikelserna som leder till massiva kroppar av metall likt den man bryter på i Kiruna är så obefintligt små jämfört med vad som finns i Jordens inre. Dvs du måste förstå det här med relativitet. De pyttesmå mängder tyngre element som återfinns vid ytan är helt rimliga i sina proportioner.
  • Guldregnsforskarna forskarna då? Ja de överdriver för att få fram en poäng och en förklaring. I reella siffror har de inget att påvisa som styrker deras ordval. Det är förvisso illa, men så har vetenskapen också bemött det redan med stor skepsis. Allt som publiceras är inte bra skrivet. Och allt som publiceras kan uppenbarligen missbrukas av kreationister med en agenda.

convection1Ovan. Förenklad modell av konvektionsströmmarna som gör att Jorden aldrig är ett helt perfekt stratigraferat klot.

5-large

Ovan. Förenklad bild av hur magman vid subduktionszoner påverkas och tar med sig upp hydrerade mineral. Vilket i sin tur är en av de processerna som koncentrerar guld i sprickzoner.

bosque_del_apache_xsect

Ovan. I det stora hela stämmer principen om stratigrafi oftast bra , men inte alltid och dessa undantag (orsakade av tektonik inte minst) räcker för att man kan hitta saker utanför sin förväntade position. Det gäller allt från fossil i sediment, till tyngre element i berggrund. Ibland hittar man tex hela mantelbergarter uppe ovanför jordskorpan.

750px-Fractional_crystallization.svg

Ovan. Hur magma ser ut och beter sig under processen då den avkyls. Den fraktioneras (och är aldrig ens från början helt uppsmält). De ämnen som kristalliseras FÖRST avsätts i botten av smältan, inte nödvändigtvis de som är tyngst. Kristallfraktionering är alltså icke-intuitivt om man inte förstår petrologi ordentligt. Och det påverkar såklart resultatet. Sen skall det åter betonas att vi talar om filmjölk, inte vatten. Stratifieringen blir nästan aldrig perfekt – pga viskositetsfaktorn, men även allt det andra jag nämnt tidigare. En massa andra intressanta saker sker också här kemiskt med när smältan berikas eller töms på grundämnen. Petrologi är inte för inte det största och tyngsta ämnet i geologi. 😉

Mer relevant och detaljerad läsning:

Va, ska jag läsa allt det där ovan? Ja det ska du om du har åsikter om hur guldkoncentrationer kan eller inte kan bildas. Först då har du relevanta kunskaper. Och ja det är wikipedia, men alla artiklar har referenser till vetenskapliga texter och de stämmer helt överens med vad jag lärt mot när jag utbildade mig till geolog. Det är för övrigt betydligt enklare läsning än de i bokform som jag kan ge dig om du föredrar kurslitteratur på mastersnivå i berggrundsgeologi. Men visst, har du några år över så för all del, ta en masterexamen i geologi istället, så kan du det här. 😉

Uppdatering: För sakens skull grävde jag lite på originalartikeln i fråga. Den är allt annat än unisont accepterad, så någon vetenskaplig sanning är det inte om guldregn. Det är en av många teorier. Sant är att vi ser anomalier i halterna. Osant är att de skulle vara spektakulära eller omöjliga att förklara. Här sammanfattas forskningsläget idag kring anomalierna: ftp://ftp.ingv.it/pro/terrasol/papers/3_short_Bennet_Science_2012.pdf

Jag vidhåller dock att Nature-artikeln i kombination med intervjun gör att dessa forskare uttrycker sig på ett sätt som tigger om att bli missbrukat av pseudovetenskapens förespråkare. Och uppenbarligen hade jag rätt med tanke på Newtonbloggarens kommentarer.

Att diskutera med folk som har fel

Att diskutera pseuduvetenskap är bland det roligaste jag vet. Men det är också oerhört frustrerande. Oräkneliga är nätterna då jag gått till sängs, störd och irriterad över att inte ha nått fram till en person som har fel.

Gah! FEL!

Kreationister, alternativmedicinare, folk troendens på spöken och oknytt, historierevisionister, antisemiter, konspirationsteoretiker, klimatskeptiker (men även naiva miljövänner) har allesammans orsakat mig mycket huvudvärk pga denna frustration. När man presenterar goda argument i en diskussion, men märker att för varje argument du ger, så möts du av ett nytt motargument som bara blottar nya kunskapsluckor i meningsmotståndaren. Den känslan.

Och det är där skon klämmer. Folk som tror på trams gör inte så av en slump. De gör så för att de i grunden saknar viktiga kunskaper men har enormt mycket övertygelse trots det (eller kanske just pga det). De har helt enkelt byggt upp den där dumheten som de tror på eftersom någonstans långt nere i husgrunden så finns det enorma kunskapsluckor eller defekta byggnadsmaterial.  Bara tänk på alla dessa experter på biologi och geologi som är våra kreationister. I regel har de inte ens läst ämnena på gymnasienivå. Om du inte har det i åtanke, då kan du aldrig begära något av dem i en diskussion heller.

Man stöter alltså på en kreationist som vill diskutera ”fel i evolutionsteorin”. Finns det någon poäng i det då? Ja ibland om personen uppvisar sökande tendenser kan man nå fram men i de flesta fall är det meningslöst. Det kvittar fullständigt hur man lappar och lagar den där defekta murstenen som utgör deras defekta syn på evolutionsteorin om man inte inser att det lär finnas viktigare och mer grundläggande fel djupare i huset. Vissa har inte någon grund alls till sina korthus!

Enda sättet är att styra in diskussionen på deras tro och personliga motiv. Men det gillar de inte. Då är man ”inte saklig”. Trots att det är EXAKT det man är när man vill diskutera deras BEHOV av att evolutionsteorin MÅSTE vara falsk oavsett vad man påvisar.

Det är ett heltidsgöra att lyckas med sånt och jag känner ofta kallet att utföra det. Jag har så svårt att ignorera en diskussion med någon som har fel. Att bara lämna det därhän, blunda och gå vidare.

Men jag har inte längre tid och tar jag mig tid så tar det upp för mycket plats i skallen på mig. Jag har viktigare saker att göra och det är osannolikt att jag kommer kunna fortsätta blogga om sånt framöver.

Den här bloggen går därför ner i (troligen permanent) vila och det lilla jag kommenterar vidare i frågan sker på min personliga blogg istället (den har de som behöver ha det redan tillgång till. Ni andra får fråga snällt.).

Jag önskar skeptikerrörelsen, VoF, humanisterna, oberoende skeptiker, ateister och  kritiska bloggare all lycka och välgång i kampen mot vidskepelse, fundamentalism och okunskap!

På idiotin bara.

Nej, man kan inte göra en app som kan identifiera en sten

Hej på er, det var länge sen jag skrev något ordentligt här sen sist. Beror på att jag sysslat med att lära mig apputveckling istället. Men det har faktiskt tagit mig in på ett par nya spår tankemässigt.

Vid ett par olika tillfällen den senaste tiden har det kommit synpunkter och frågor till mig om man inte kunde skapa en app till mobiltelefonen som kunde identifiera mineral eller bergarter. Det vore onekligen rätt fräckt.

Utan att svära mig blå så vågar jag nog hävda med största sannolikhet att man aldrig kommer få se det. Och här kommer anledningen som alltså i princip är en grundkurs i hur mineralogi och petrologi funkar.

Det första man lär sig som student i geologi är inte helt oväntat att lära sig identifiera och namnge olika mineral och bergarter rent visuellt. Dvs att kunna plocka upp en sten och säga antingen vad den innehåller för olika beståndsdelar, alltså mineral, eller om man även kan det: namnge bergarten som dessa mineral tillsammans utgör. ”Detta är en granit, för det ser jag på kornen av kvarts, fältspat osv.

Det andra man lär sig som student i geologi är hur otroligt svårt detta är i verkligheten. Det beror helt enkelt på att de variabler som utgör en bergart inte bara bestäms av kemin i mineralen som bergarten är uppbyggd av, utan saker som kornstorlek, proportioner mellan mineral (alltså hur mycket det finns av varje sort), formen på kornen osv. Skillnaden mellan en diabas och basalt är inte kemisk. Identifikation av respektive mineral är sedan nästa stöttesten. Om du bara snabbt tittar på en bit kristall av kvarts, så kan den ha multipla helt olika utseenden. Den kan ha tydlig kristallstruktur med fasetter, men den kan lika gärna se (eller t om vara) helt amorf ut, dvs som glas. Därtill kan färg och storlekar variera enormt – och därtill se nästan identiskt lika ut med flertalet andra vanliga mineral. För att kunna identifiera dem ”i fält” så krävs då allt från lång erfarenhet och ett tränat öga till kunskap om mineralet som sträcker sig längre än vad det vid blotta ögonkastet avslöjar. Tex dess hårdhet jämfört med andra mineral, hur det bryts upp, hur det lämnar färg efter sig om det dras mot andra material och t om hur det smakar och luktar. En geolog använder i fält alla sina sinnen. Det är ingen överdrift alls.

Det tredje och allra mest jävliga i kråksången är att även om man kunde skapa någon sorts program som kunde identifiera allt detta utifrån ett högupplöst foto, så KRÄVS det oftast en dubbel form av labbanalys för att vara riktigt säker eftersom perfekta tydliga kristaller av mineral i bergarter långt ifrån någonsin alls är speciellt vanligt. Dels med optiskt mikroskop där man under vanligt ljus och polariserat ljus studerar ett utskuret tunnslip, dels med olika sorters mer avancerad elektronmikroskopering och röntgen. Ofta kan resultaten från dessa ”exakta” labbmätningar tyvärr ge vaga besked och har även sina begränsningar kring identifikationen av lättare element. Ett mineralkorn kan vara kemiskt på gränsen mellan två olika former av mineral.

Oftast blir det därför så att det är helheten som avgör. Dvs det makroskopiska studiet och det mikroskopiska och så kontexten på det. Dvs ”är det rimligt att jag har hittat zirkon (ZrSiO4) här i bergarten, eller baddeleyite (ZrO2)?

Bergarter och mineral har sedan den otrevliga vanan att omvandlas och vara påverkade av yttre faktorer som strålning, erosion, tryck, värme eller kemi. Just det. Det är alltså oftast skitigt, ful, vittrat, oxiderade grå smörja som man ser.

Men det är inte allt som är problemet. Bergarter är ofta märkliga kombinationer av olika bergarter, eller steg mellan perfekta typexemplar inom samma kemi. Är det en grovkornig basalt eller en finkornig diabas? Är det kanske rent ut av en superfinkornig gabbro? Jadu, det är sånt jag brottades med flera ggr med min kandidat. Det är sånt som får en snabbt att inse hur egentligen subjektiva begrepp som bergarter är. Man går ut ur studierna med känslan av att ”men inledningsvis visste jag ju vad en granit är, nu vettefan”…

Folk tror att identifikationen av en sten i naturen är som att identifiera en fiskart, en fågelart, en sorts gran eller något annat med en betydligt mer exakt och tydlig ”artindelning”. Här kanske biologer protesterar och vill hävda att deras artindelningar minsann är svåraoch godtyckliga de med… Men glöm det. Inte i jämförelse med geologin.  Det finns inga kråksvanar, blåmesörnar, timotejgranar eller äppelpalmer. Men i geologin inte bara finns dessa ting, de är egentligen ALLT som finns när man suddar bort idealen och teorin.

Det enda som står mellan geologins trovärdighet som vetenskap och ett totalt fall är erfarenhet. Geologers långa långa erfarenhet av att identifiera och känna igen kontexter och möjligheter utanför ”artläran”.

Göra en app till telefoner som kan det som kräver en 65årig grå eminens långa vana och labbutrustning för miljontals kronor? Nej det går inte. Det handlar inte om yrkesstolhet eller revirpinkning – det GÅR bara inte rent tekniskt.

Den dagen din iphone eller android har inbyggd röntgen – då börjar vi snacka möjligheten att kunna skapa något som med ett kanske 50% marginal på sin sida skulle kunna ringa in vissa bergarter av skolboksexemplar….

 

Kreationister och dateringsmetoder

Jag har ägnat ovanligt lång tid (för att vara jag) på två bloggposter (eller artiklar kanske de skall kallas, då de är långa och med referenser och allt) om datering och kreationism där jag sammanfattar några av de vanligaste invändningarna kreationister kommer med och svar på detta. Givetvis finns det fler aspekter än de jag tar upp och jag kommer utvidga texterna vid behov. Det är alltså inga renodlade beskrivningar av metoderna, utan fokus ligger istället på påståenden och kritik som kreationister och förespråkare för en ung Jord där dateringar enligt den konventionella vetenskapliga skalan inte funkar med religionstolkningen. Jag vet att det är långa texter, men jag har försökt skriva det så kort det bara går. Jag hoppas de kan vara till glädje för någon och att jag får lite respons, både positiv och negativ kritik.

  • Dateringsmetoder – relativ datering. En introduktion till datering rent allmänt och så en detaljerad introduktion till relativa dateringstekniker, med fokus på kreationistiska påståenden. Dvs stratigrafi och sedimentologiska principer och hur dessa funkar för datering av föremål. Men även liknande principer så som typologi.
  • Dateringsmetoder – absolut datering. Här sammanfattar jag hur de vanligaste absoluta metoderna för datering fungerar, dvs radiometrisk datering i olika former, men även dendrokronologi. Också här ligger fokus på att besvara kreationistisk kritik. Undrar du hur man faktiskt kan veta hur gammal Jorden är? Då är den här texten kanske till hjälp.
  • Kommer även så småningom en text till om bla alternativa kreationistiska dateringsmetoder, så som pollonium halos.

Artiklarna ligger permanent under ”artiklar” i menyn. Där kommer även andra texter hamna så småningom.