The Godless Swede

Sådärja, jag sa ju att jag skulle återkomma med besked om vad framtiden bjöd på. Det gör jag också härmed.

Jag känner som sagt att jag nått till vägs ände med mitt svenska bloggande. Det finns bara så många olika sätt man kan säga samma sak innan det blir tröttsamt att höra, inte minst för en själv. Därför tänkte jag fortsätta arbetet, men på engelska istället. Man når en helt annan storlek på publiken på så sätt och möjligheterna att nå ut till folk ökar.

Jag har själv många ggr beklagat mig över tex hur jag tycker svenska feminister navelskådar egna miniproblem och i princip aldrig uppmärksammar det verkliga förtrycket mot kvinnor som finns i världen. Nåja, jag har ju inte varit bättre själv med att skriva till en liten svensk publik om skepticism då heller… Det är ju trots allt så att i stora delar av världen är ateism antingen förbjudet i lag, eller så pass utanför alla normer att de som uttrycker sig negativt om gudar direkt blir påhoppade. Som trygg svensk kan jag i min lilla borg faktiskt ju göra en liten insats.

En av anledningarna till att jag låtit bli att blogga på engelska är att jag redan testat det och märkt av hur tungt det är. Det tar mycket längre tid att skriva texterna och risken att man låter som en kretin ökar också hur noga man än är. Jag vet att många svenskar anser att de är jätteduktiga på att skriva på engelska och att de t om föredrar det framför svenska. Det får stå för dem – i regel är sådana påståenden mer hybris än sanning. För i regel syns det ganska tydligt att en text är skriven av en svensk. Inte för att den har en massa fel, utan för att man tenderar att försöka uttrycka sig lite för mycket på ”rätt sätt” språkligt att det hela ser konstlat ut. Enkelhet är svårt i andra språk eftersom det är svårt i det egna språket.

Tidigare experiment med geobloggar på engelska har just känts så där jobbiga och onaturliga att skriva för mig. Men jag tänkte ge det en ny chans igen nu eftersom responsen alltid varit så bra från publiken. Jag känner hur en stor våg av hybris och bekräftelsebehov sköljer över mig och den svenska publiken ger mig inte tillräckligt med utmaningar och respons längre. Ja jag vet, pompöst… 😉

Så om du är intresserad av åsikter utklädda till fakta kring ateism, skepticism, vetenskap och politik och inte får stroke av min dåliga engelska, kan du härmed följa mig på min nya blogg, (som ännu inte har så mycket innehåll). Det blir givetvis inte bara allvarliga ämnen, utan jag tänkte hålla en ton av trams så ofta det går för att inte tröttna på mig själv. Ses och hörs!

Länk: The Godless Swede

Kan snapphanar lägga ner vapnen, så kan även Hamas.

Nu blir det ännu mer Israel-Palestina. Vår tids mest utdragna och omtalade konflikt. Rätt märkligt egentligen att den är så i centrum för allting med tanke på hur få människoliv den har kostat jämfört med andra konflikter. Ca 15000 har dött, inkluderat alla krig, självmordsbomber, krypskyttar, invasioner osv mellan de två folket, (exkluderat krigen mellan Israel och övriga grannländer som trots allt får ses som separata händelser även om de givetvis är kopplade till det hela).

Men i det stora hela är det inte speciellt blodigt i kalla tal. 15000 döda i en konflikt som varat  minst sen 1948 kort räknat, men som åtminstone sen tidigt 1900tal på platsen har krävt dödsoffer på bägge sidor. Som jämförelse med andra etniska konflikter är det en av de minst blodiga. Jämför med uppmärksamheten Darfur (2002-2009 200 000+ döda) och Mauretanien (1986-92, 100 000 döda) fått i media och i FN. Eller frånvaron av uppmärksamhet dessa fått i proportion till lidandet. Än idag sitter väl en miljon sudaneser i flyktningläger där våldtäkter och skit hör till vardagen. Väldigt få ”ship to Darfur” seglar från Europa trots all vår omtanke om alla…

Man skall inte förringa offer. Men man skall samtidigt sätta allt i proportion. Och proportionerna kring hur ”hemsk” konflikten är mellan Palestina och Israel står inte i paritet till uppmärksamheten.

Lejonparten av uppmärksamheten väcks av grannländerna. Kontinuerligt. Palestinierna, som nekats medborgarstatus i flertalet av sina grannländer genom tiderna har istället använts som ett propagandainstrument av makten där som opium för arga massor.

Lägg fokus på stackars ”brödrafolk” och hatade judar så kanske ingen i hemlandet bryr sig så mycket om alla vi själva avrättar. Och tricket har med europas dåliga samvete lyckats fullt ut eftersom platshelvetet i fråga är så oerhört betydelsefullt rent symboliskt för allt och alla – inte minst oss i väst. Vi snackar ju inte Mauretaniens meningslösa öknar nu, utan en plats där Jesus och Muhammed själva yrade runt och gjorde stenar, träd och kullar till heliga platser. Platsen är sanslöst symboliskt laddad och händelser där kopplade till oss i forntid och i nutid har gjort att allt liksom hamnat på en scen, mitt i rampljuset medan enormt mycket värre konflikter har kunnat passerat utan att det ens har kommit upp till diskussion om bojkotter i FN (jämför det med de hundratals försök till bojkott som Israel mottagit).Vissa av dem är t om nästan helt okända trots tiofallet större dödstal fördelade på mycket färre år. Sett många löpsedlar om Mauretanien? Nej…

För mig är det uppenbart att fokuset på Israel-Palestina-konflikten är en produkt av två saker och två saker alena. För det första redan nämnda propaganda från länder som vill flytta missnöjda medborgares fokus bort från de egna problemen. För det andra – vanlig hederlig antisemitism där det som just sker där är bekvämt och tryggt att hata. Just judarna skall granskas lite hårdare och mer noggrant än alla andra folk. Just judarna har lite mindre rätt än andra folk att bilda en stat (jmfr tibets kamp tex). Just kring judarna, kan man alltid säga ”men..”.

Hur bildas nationer? Jo historien visar oss att med få undantag så har det skett genom erövring och våld. Det är så här länder bildas helt enkelt. Skillnaden här är att israelerna faktiskt inte har erövrat sin motståndare totalt (ännu), trots att de skulle kunna det militärt. En ny civiliserad tid med mänskligare ideal gör att bildandet av en nation genast blir mycket svårare. De flesta nationer bildades innan informationsåldern och talet om mänskliga rättigheter kom till. Väldigt få nationer har bildats de senaste 40 åren.

När man slår sig för bröstet som svensk bör man kanske komma ihåg att vårt lands historia är kantat av erövringar och förtryck av folk. Vad har vi för rätt att säga att Israel inte ska få finnas? Är vi på något sätt ett föredöme i existensiell ödmjukhet? Vad har länder, som mer eller mindre hjälpte till under förintelsen öht för rätt att någonsin säga något till Israel?

Vi har förtryckt våra ”palestinier” redan och vår rätt att säga åt judar hur de skall bilda en stat är besmutsad av vårt agerande mot dem. Vår åsikt i frågan är rätt så ointressant för dem. Det måste vi ju åtminstone förstå. Det är också det som är kärnan i israelisk politik idag bland sk hardliners. Dvs de sekulära krafter i Israel som jobbar i sionistisk riktning, utan att tala så mycket om Gud i det hela (många tror att sionister överlag är drivna av religiös övertygelse, men det är bara en liten del av sionisterna som är det, merparten gör det av helt andra skäl).

Dvs merparten av dagens israeler. Här råder en benhård uppfattning om att judar aldrig någonsin igen får låta sig styras och dikteras av Europa. För då ser man vad som sker tillslut. Dvs det är inte intressant vad vi säger. En uppfattning jag till fullo kan förstå, lika mycket som jag samtidigt kan förstå att muslimska araber i Gaza kan hata sina grannar eftersom de ”kom i kläm” mellan sionismen och sin egen arabiska nationalism som föddes under 1920talet.

Kan man förstå muslimerna, så bör man ta sig tid att sätta sig in i hur israelerna tänker också. Att låtsas som att någon av dem bör tänka som oss, kloka civiliserade västerlänningar, som ”inte dödar så många i krig numera”, är faktiskt bara komiskt korkat. Även om det givetvis ÄR så de borde tänka för att det skulle bli bättre.

En ny tid med nya värderingar gör att den mäktiga staten Israel trots allt inte har avslutat konflikten genom att erövra sin fiende totalt. Det hade de kunnat göra. De beter sig således inte lika ociviliserat som Sverige gjorde när de erövrade Skåne eller som Muhammed gjorde när han la grunden för de muslimska kalifaten genom att han och sina efterföljare krossade alla nationer som stod emot dem under sina fötter. De beter sig som man gör i informationsåldern. Drar av plåstret sakta. Velar. Gör allt värre med att inte få ett slut på det.

Israel ÄR oerhört civiliserade i sitt krig. Trots allt. Med krig och erövringars mått mätt i a f. Om de sen har rätt eller ej att föra krig, ja det är något som givetvis kräver en helt annan sorts analys. Nämligen en som tittar på vilka som erövrat vad där, vilka som vill ha fred, vilka som erkänner varandras rätt att existera och vilka som beter sig på ett pragmatiskt vis mot varandra och vilka som inte gör det utan drivs av ideal istället. Bägge sidor är här fyllda av brister, men en riktig ärlig vilja att få slut på skiten, utan att den ena sidan skall totalt förlora, den har bara Israel idag.

Och här kommer då min åsikt i frågan: Jag anser att Israel har existensrätt och att det inte alls var frågan om ett arabiskt land som erövrades av judar från resten av världen. Det bodde likväl judar som araber på platsen innan 1948 och inget reellt land existerade. Jag anser att Israel borde ta hårdare tag i sina bosättare och få dem att sluta smygerövra landområden. Upphör inte det helt, så kommer konflikten aldrig kunna upphöra (även om det på inga vägar alls är lika stor del av skulden som en del tror). Samtidigt måste det finnas en mycket större vilja än det gör idag bland muslimer i Palestina att acceptera att Israel finns där och inte kommer att försvinna. Och för att få verklig fred i området är jag av den inte helt kramgoa uppfattningen att projektet Palestina borde införlivas helt i Israel och att alla palestinier så småningom blir israeliska medborgare och integreras.

Jag tror nämligen inte på tvåstatslösningen. Jag tror att det är oundvikligt att folket, inträngda på Gazaremsan kommer att titta argt och avundsjukt på sina grannar i all evig tid och att konflikten aldrig tar slut – om ena sidan – den som har minst att förlora och mest att vinna på det – inte ger upp. Och det ÄR palestinierna som har allt att vinna på att bli en del av den ekonomiskt mycket rikare Israeliska nationen och ta del av samhället som fullvärdiga medborgare. Det är de som måste släppa på sin nationalism. För den andra sidan kommer aldrig någonsin göra det.

Jag inbillar mig dock inte att det skulle bli så enkelt. Tvärtom. Men jag inbillar mig att så småningom, om det så tar två eller tre generationer till, så blir palestinierna åtminstone så integrerade i Israel som israeliska araber är idag – och det vore en tillvaro sju resor bättre än den de har under det islamistiska förtrycket under de superkorrumperade Hamas. Låt allt ske under FNs övervakande blickar för all del. Gör om Gaza till ett FN-mandat tills det lugnar ner sig.

Man får ju inte glömma att merparten av problemen på Gaza beror på att det är Hamas som styr och förstör för folk genom en enorm korruptionsapparat. Betong från Israel går till vapenramper och raketbunkrar istället för till skolor och sjukhus. Livsmedel läggs på lager med folk svälter. Vapen köps för bistånd. Saker som skulle gå till att bygga upp Gaza till en mer välmående plats går till skit istället. Och det är inte Israels fel alls. Det ansvaret ligger helt hos Hamas och palestinierna.

Listan på skit som Hamas gör mot den egna befolkningen är ju hur lång som helst. Därtill saknar de helt intresse av att acceptera staten Israels existensrätt. Tvärtom är deras mål att staten fortfarande skall utplånas. Tror de seriöst att Israel vill öppna sina gränser för en sådan fiende? Nej de måste vilja ha fred på riktigt. Inte vinna ett krig.

Och allt de gör är att driva på hat och våldsideal och sprider extrem islamism som ett ideal. Ibland går det så långt att ur deras kölvatten bildas det ännu mer extrema grupper, som de sedan inte ens kan hålla koll på vid vapenvilor. Hur bra är det?

Dessa problem upphör inte för att staten Palestina erkänns och bildas eller för att Israel helt får stopp på alla bosättare som fortfarande försöker utvidga på västbanken (de drog sig som bekant helt ut från Gaza redan 2005 och river ofta nya bosättningar på Västbanken, så hur stor del av konflikten ÄR det egentligen längre?). Och blockaden då av vissa varor sticker ju säkert i ögonen… Det är ju inte bara Israel som har stängda gränser mot Gaza. Så har även Egypten, eftersom platsen, helt på egen hand, utan andras fel, är en problemplats idag.

Israel levererar mat, vatten, byggmaterial, el till Gaza. T om mitt under kriget nu flödade sådant in. Det är inte många ”ockupationsmakter” som beter sig så civiliserat eller hur? Jag är öppen för historielektioner om andra exempel ifall sådana finnes.

Israel är en nation som jag anser har full existensrätt och att Palestina borde införlivas in i så småningom under uppsikt av FN-trupper (det där med att släppa in FN borde Israel verkligen verkligen ta till sig. Inte för att FN är några änglar, men för att DE då får ansvaret för raketer från Gaza och inte kan två sina händer längre. En pragmatisk lösning som givetvis sårar nationalistiska drömmar hos Palestinier men som knappast gör deras vardag sämre än idag – tvärtom. Det är Israel som har den fungerande staten med demokrati och infrastruktur. Det är således givet att införlivandet skall ske in i dem (och inte tvärtom).

Det kräver eftergifter även från Israels sida. Jag stödjer på inga vägar alls villkorslöst Israel och allt de gör, men vill att det hela skall sättas i perspektiv. Perspektiv kring hur få som dött i konflikten i proportion till uppmärksamheten vi ger den. Perspektiv kring hur Israel inte bara blockerar Palestina, men även levererar dem förnödenheter, trots att de ju säger sig vilja kunna bli ett eget land.

Ingen bra eller speciellt snäll lösning att skrota Palestina frivilligt. Men den enda som funkar över tid. Tror jag.

Nu tror jag inte det kommer ske. Jag tror att konflikten fortgår tills Israel tröttnar en dag och ofrivilligt införlivar Palestina i sitt territorium med våld. Sen, om 2-300 år så kanske palestinierna, med lite tur, är lika införlivade i Israel som skåningarna är i Sverige. Men här kommer en historielektion från oss duktiga svenskar till Israel och Palestina ändå: Kan snapphanarna lägga ner vapen så kan fanimig Hamas. Går allt bra så kanske en palestinier styr Israel en dag precis som skåningar styrt Sverige. Man kan vinna mot sin fiende på fler sätt än ett. 😉

”Jag är inte antisemit, men…”

Vill man undvika att göra sig ovän med folk är följande ämne ett typiskt ämne man skall undvika att diskutera. Det stora problemet med att diskutera Israel-Palestina är att så många har en svartvit syn på skuld och orsak. Men den senaste tidens upptrappning av konflikten (som det ju faktiskt aldrig råder fred i) har gjort att lite för många omkring mig har sagt lite för naiva saker – inte minst om Israel och judar – för att jag skall låta bli ämnet.

För det första har vi ju det här med generaliseringen kring judar. Där man helt enkelt använder begreppet jude om israeler. Trots att alla israeler inte alls är judar. Trots att alla judar heller inte är israeler. Det andra är åsiktspolisen, som säger att ”ok, alla judar stöder inte israel, men de som gör det är svin. En bra jude är emot Israel”. Det tredje är hur man helt och hållet sväljer den extrema propagandabild som palestinska nationalister har spritt av skuldbörda, konsekvens och orsak och som sedan ytterligare späs på av selektiva journalister med en agenda. Det är verkligen som natt och dag att läsa en svensk tidnings rapporter om konflikten och tex en israelisk. Innebär det att jag påstår att israeliska tidningar är mer pålitliga? Nej, men de är inte mindre pålitliga än de svenska, vars källor nästan uteslutande är extremt anti-israeliska. Om du inte kan se att källkritik inte är något man kan välja att plocka fram för bara en sida, då är då väldigt subjektiv i frågan.

Men det är inte detta jag ska diskutera nu, utan vad det leder till.

Jag finner det oerhört ömkligt att folk som kallar andra för rasister och islamofober när de kritiserar religionen islam eller vad som sker i islamistiska samhällen samtidigt utan att blinka inte vill ta ansvar för hur deras hatord om israeler (fast de säger lika ofta judar eller sionister) kan leda till mycket mer elände. Inte minst med tanke på vilket bagage generaliseringar kring judar kommer med i form av en 2500 år gammal historia av antisemitism och förtryck och folkmord. Hur jävla historielösa får ni egentligen vara?

Hitler hade rätt om judarna. Så skrev en numera fd vän till mig på facebook i ännu värre och betydligt mer rasistiska ordalag. Och nej, vi talar inte om en arg palestinier nu, vars ord kan tänkas vara möjliga att förlåta i stridens hetta som aktiv part i en konflikt. Nej vi talar om en högutbildad rikemansunge från Pakistan vars relation till konflikten är lika liten som en annan har etniskt och politiskt.  Vars kommentar på facebook genererade enorma mängder ”likes” från hans lika högutbildade och rika landsmän. Alltså inte alls frågan om någon fattig grupp typer som ”inte vet bättre”. Utan folk med tillgång till internet, pass att resa var de vill, mat på bordet och lyx som väldigt få svenskar ens har. Det där med att det bara är outbildade arga unga män som dras åt talibanernas världsbild, det stämmer inte alls. Ogillandet av judar är massivt enligt alla studier.

Det är iaf så att någonstans kring 80% av alla världens muslimer har en mycket negativ bild av judar enligt studier som gjorts. 95% på ställen som Libanon tex. Liknande negativa ord har jag också sett flertalet andra – etniskt svenska eller skandinaviska – vänner uttala. Det är smått häpnadsväckande faktiskt just hur stort och vanligt det här fenomenet är.

Det är också ämnet som ingen skyldig vill kännas vid skuld. Dvs ”jag är inte antisemit.. men…”

Känns parafraseringen igen? Bra. Då kanske vi kan börja använda de grå cellerna lite mer också.

När röken har lagt sig brukar en del av dem som ö h t inte vet vad de talar om försöka förklara varför israeler/judar hatas på ett sätt som får mig att vilja plocka fram skämskudden.

Aftonblaskan skrev en synnerligen dålig artikel mitt i stridernas hetta som var titulerad ”Detta är orsaken till konflikten”. En artikel som mer än väl summerar upp hur svartvit och begränsad bild många har av antisemitismen och hur svårt många har att förstå att gränsen mellan antisemitism och antisionism i princip är obefintlig eftersom de som är antisionister har så oerhört svartvit bild av skuldbörda och så ofta väljer att tala om judar – istället för just sionister. Gnäll inte över att ni blir kallade antisemiter – för ni beter er precis som dem. Lite på samma sätt som man bör skilja på muslimer och islamister faktiskt. Något som samma personer ofta påpekar.

Att man sympatiserar med Israel eller hatar landet brukar vara kopplat till allmän ideologi. Den judiska historien handlar om allianser med kapitalismens USA och en egen historia som ofta kretsat kring att man tvingats leva på att låna ut pengar till andra som enda tillåtna leverbröd. Det judiska inflytandet i mer finansiellt rikare sektorer i samhället har således befästs som en paradox av vår rasistiska historia mot dem. Men poängen här är att judarna är kopplade till kapital och USA. Det gör dem till lätta mål att hata för folk som antingen styrs av en väldigt vänstervriden världsbild – eller en fascistisk. Bägge extrembilder bygger ju på ”vi mot dem”-attityd där rikedom ses som dekadens och korruption. Således är ju den antisemitiska historien som allra värst i Ryssland där fascistiska ideal styrde en rik överklass och denna bild av fiender sedan ärvdes av socialisterna. Tyskland lider av samma fenomen, men där tog aldrig kommunisterna makten, utan istället än mer fascistiska tankar. Kopplingen mellan antisemitism och både socialism och fascism är alltså stark historiskt sett. Den kommer givetvis inte från dessa ting, utan har vandrat genom historien sen judarna fördrevs från sitt land. Ingen gillar en flykting på sin bakgård. Allra minst kristna visar oss historien tyvärr. Den värste antisemiten av dem alla var ju Luther och hans stora roll i det hela bör inte underskattas.

Nåja, rötterna till antisemtism är stora och för långa att reda ut här och nu. Wikipedia har utmärkta artiklar i ämnet som jag länkar till sist.

Poängen är dock den att antisemitism är rätt speciellt rent historiskt. Egentligen är det den allra mest känsliga sortens rasism eftersom den lett till mest lidande och blodbad faktiskt. Endast slaveriet av afrikaner kan mäta sig i rasistiskt förtryck av etnicitet. Trots detta behandlas antisemitism allt mer och mer som om den vore en mildare form av rasism än andra sorter. Inte minst bland de som allra mest och högljutt kritiserar andra för andra former av rasism.

De talar gärna om Israel som ett rasistiskt land (trots att inga raslagar existerar och att muslimer och kristna har samma juridiska skydd som andra). Jämför det med vilket muslimskt land som helst – där raslagarna är tydliga och ickemuslimer är andra klassens medborgare – i den mån de öht finns kvar. Att miljontals judar flytt arabiska länder under de senaste 100 åren talas det inte så mycket om. Idag finns det nästan inga judar kvar alls i länder som bara för 100 år sen hade hundratusentals. Och det handlar inte om frivilligt migrerande till Israel, utan om att de drivits väck, synagogor bränts och folk mördats.

Att judarna mer än något annat enskilt folkslag har fått ta skit genom historien råder det inget tvivel om för den historiskt insatte. Endast folk med en mörk agenda eller djupa okunskaper kan påstå annat. Just därför SKA man tassa lite extra på tår kring vilka uttryck man slänger sig med i diskussioner som rör Israel.

Vid tillfälle skall jag försöka redogöra mer för varför jag stöder Israel (men knappast älskar allt de gör). Detta var mer en pik åt alla ni självgoda pompösa människor som ser er som antirasister och förkämpar mot fördomar och generaliseringar av folk, inte minst då muslimer tex, men som själva sysslar med just rasism, generaliseringar och fördomar när det kommer till judarna. Ni som inte är antisemiter, men.. har massor av skit att säga som drabbar judar.

Innebär det att jag påstår att all kritik av israel och israeler är antisemitism och att det inte är så att Israel eller israel-vänner inte ibland missbruka antisemitism-utropet för att skydda Israel från kritik? Verkligen inte. Men det paradoxala är att varje gång man kritiserar – även legitimt – Israel och israeler – tex för att missbruka skuldkänslan kring antisemitism, så spär man på hatet mot judar ”som sådana som missbrukar detta”. Och det är givetvis så att judar själva ställer till det för sin folkgrupp JUST genom att de urvattnar antisemitismen. Ingen här är helt oskyldig, men det är bara judarna som drabbas av skiten.

Vi har alltså en paradox här, som jag inte kan se en bra lösning på. Det enda man kan göra är att oavsett vad man står i frågan – alltid väga sina ord väldigt noga och se till att allt man säger baseras på hjärna och inte på hjärta.

Jag ogillar personligen religioner i allmänhet och islam i synnerhet. Men jag är också medveten om att man går på en tunn tråd hela tiden och att oavsett hur sansat jag försöker kritisera islam så spär jag hela tiden på, om än bara marginellt, problem med islamofobi. Jag vet att jag därför, när jag kritiserar måste funderar på vad jag vill säga mycket mer än jag kanske gjorde innan Breivik-händelserna som öppnade våra ögon för hur kritik kan misstolkas och missbrukas. Jag blir tvungen att brasklappa allt noga.

Det är min rätt som sekulär ateist i det fria landet Sverige att uttrycka mitt ogillande kring de värderingar som religioner kommer med. Om det så är kristendom, judendom eller islam. Men det är också min skyldighet att formulera mig så att jag inte bidrar till hat. Så vi får lite av en paradox här.

Jag betvivlar att jag lyckas ta mig runt den paradoxen – men jag är i a f medveten om problemet och önskar att folk som talar om att ”vi borde vara medvetna om sådant i fallet med kritik av islam”, började räkna in judendomen i samma andetag också.

AB SSD Dagen

Att diskutera med folk som har fel

Att diskutera pseuduvetenskap är bland det roligaste jag vet. Men det är också oerhört frustrerande. Oräkneliga är nätterna då jag gått till sängs, störd och irriterad över att inte ha nått fram till en person som har fel.

Gah! FEL!

Kreationister, alternativmedicinare, folk troendens på spöken och oknytt, historierevisionister, antisemiter, konspirationsteoretiker, klimatskeptiker (men även naiva miljövänner) har allesammans orsakat mig mycket huvudvärk pga denna frustration. När man presenterar goda argument i en diskussion, men märker att för varje argument du ger, så möts du av ett nytt motargument som bara blottar nya kunskapsluckor i meningsmotståndaren. Den känslan.

Och det är där skon klämmer. Folk som tror på trams gör inte så av en slump. De gör så för att de i grunden saknar viktiga kunskaper men har enormt mycket övertygelse trots det (eller kanske just pga det). De har helt enkelt byggt upp den där dumheten som de tror på eftersom någonstans långt nere i husgrunden så finns det enorma kunskapsluckor eller defekta byggnadsmaterial.  Bara tänk på alla dessa experter på biologi och geologi som är våra kreationister. I regel har de inte ens läst ämnena på gymnasienivå. Om du inte har det i åtanke, då kan du aldrig begära något av dem i en diskussion heller.

Man stöter alltså på en kreationist som vill diskutera ”fel i evolutionsteorin”. Finns det någon poäng i det då? Ja ibland om personen uppvisar sökande tendenser kan man nå fram men i de flesta fall är det meningslöst. Det kvittar fullständigt hur man lappar och lagar den där defekta murstenen som utgör deras defekta syn på evolutionsteorin om man inte inser att det lär finnas viktigare och mer grundläggande fel djupare i huset. Vissa har inte någon grund alls till sina korthus!

Enda sättet är att styra in diskussionen på deras tro och personliga motiv. Men det gillar de inte. Då är man ”inte saklig”. Trots att det är EXAKT det man är när man vill diskutera deras BEHOV av att evolutionsteorin MÅSTE vara falsk oavsett vad man påvisar.

Det är ett heltidsgöra att lyckas med sånt och jag känner ofta kallet att utföra det. Jag har så svårt att ignorera en diskussion med någon som har fel. Att bara lämna det därhän, blunda och gå vidare.

Men jag har inte längre tid och tar jag mig tid så tar det upp för mycket plats i skallen på mig. Jag har viktigare saker att göra och det är osannolikt att jag kommer kunna fortsätta blogga om sånt framöver.

Den här bloggen går därför ner i (troligen permanent) vila och det lilla jag kommenterar vidare i frågan sker på min personliga blogg istället (den har de som behöver ha det redan tillgång till. Ni andra får fråga snällt.).

Jag önskar skeptikerrörelsen, VoF, humanisterna, oberoende skeptiker, ateister och  kritiska bloggare all lycka och välgång i kampen mot vidskepelse, fundamentalism och okunskap!

På idiotin bara.

Underlivsreligionerna

Har ni egentligen tänkt på hur liten del av bibeln/koranen/torah som handlar om annat än våra matvanor och underliv? Det är rätt mycket som handlar om förhud (fem verser!) och skaldjur faktiskt.

Jovisst, vi har även folkmord, saltstoder, lejongropar, barnaoffer, lydnad, rädsla, sadism, berusade båtbyggare, uttåg och intåg i länder och smått narkotisk hippiesyn på kärlek också mot slutet, men väldigt lite i våra abrahamitiska religioner kretsar kring de större existensiella sakerna om vart vi är på väg som ras och som vi kanske skulle ha behövt lite gudomlig visdom kring.

Visst, underliv är löjligt intressanta och mat är fantastiskt, men det känns som att det som blev världsreligioner trots allt skulle ha erbjudit lite mer än diskussioner och regler om skrev och mat? Eller är jag bara gnällig nu?

Blir världen bättre eller sämre? (Del 3 – Mänskliga rättigheter)

Tredje delen om huruvida världen blir en bättre eller sämre plats handlar om mänskliga fri- och rättigheter.

Jag har i de två tidigare punkterna om ekonomiskt välstånd och livslängd ganska enhälligt kunnat påvisa världen blir en bättre plats hela tiden. Men på den här punkten kan jag inte göra det på samma sätt.

Vi har en värld där FN i allt större grad blivit ett instrument för diktaturer att rättfärdiga sig själva. Ibland är det så absurt så att länder som Sudan, Iran och Syrien har suttit och styrt i organ för just mänskliga rättigheter. Således har det också resulterar i att dessa organ har haft ett fokus som varit minst sagt absurt. Länder som Israel har fått oräkneliga angrepp om resolutioner på sig (de flesta dock blockerade). Länder vid Afrikas horn, som har avsevärt mer dödsoffer på sitt samvete, har knappt ens fått några alls. Fokus liksom.

Därtill har vi sett försök till att införa på FN-nivå: Lagar mot hädelse. Framtagna av teokratier i framförallt mellanöstern, till syfte att göra religionskritik mot inte minst Islam till en internationellt överenskommen brottslighet. Absurt, jag vet. Än mer absurt är det att vi i västvärlden trots allt detta fortfarande ser FN som det stora hoppet för all fred och en bättre värld. Organisationen borde rimligen skrotas och så kan demokratier bilda ett eget förbund istället. Det skulle säkert inte blir mer potent, men risken att det ägnar sig åt att legitimera diktaturer och religiöst förtryck skulle minska radikalt. Att teokratier försöker få igenom hädelselagar för att kunna skydda sig själva och sitt förtryck av oliktänkande är kanske inte så konstigt. Däremot äcklar det mig att vi i västvärlden ens är att beredda att diskutera med dem om det. Västvärlden sa nej, men knappast med den resoluta kraft i stämman som vi borde när västvärldens åsikts, religions och yttrandefrihet står på spel.

Har världen blivit bättre eller sämre ur ett perspektiv kring mänskliga fri- och rättigheter? Svårt att säga. I västvärlden har vi sett att samtidigt som social tolerans har ökat, i form av t ex rättigheter för homosexuella, så har vi även sett hur vi har börjat sälja ut våra demokratiska attribut för ett övervakningssamhälle där ”de som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta”. Jo pyttsan. Jag är mer orolig för mjölnaren än för bonden som besöker kvarnen

Med tanke på att mjölnaren även i Sverige i praktiken är i händerna på länder som saknar rättstrygghet för individer (likt USA med sitt patriot act som gör alla andra lagar null and void) och nöjesindustrins giriga bläckfiskarmar (ACTA, SOPA osv) som börjar få polisiära befogenheter har mycket samtidigt alltså blivit mycket sämre.

Det stora datument för försämringen av allt är 2001-09-11. Innan dess fanns inte de här problemen att tala om i västvärlden. Bin Laden ville att vi skulle förstöra oss själva med konsekvenserna av allt som skedde den septemberdagen, och han fick tyvärr rätt. Vi är några jävla idioter i västvärlden rent ut sagt. Vi begriper inte något alls kring friheter längre.

Those who would give up Essential Liberty to purchase a little Temporary Safety, deserve neither Liberty nor Safety. Memoirs of Benjamin Franklin

I dag kunde man läsa hur ryska staden St Petersburg införde en hetslag mot homosexuella. I de flesta andra delar av världen brukar man istället ta bort sådana lagar. Trots att homosexuella har få rättigheter i världen, är det få länder där utvecklingen gått åt fel håll. Tittar man på statistik över hur det står till med rättigheterna för HBTpersoner är det riktigt illa på många platser i världen, inte minst i mellanöstern och Afrika. Men även på platser som ”varma vänliga västindien” är intoleransen juridiskt sett total på massor av öar.  Samma sak gäller varma välkomnande platser som Thailand faktiskt… Samtidigt är större delen av Sydamerika och sydeuropa, konsverativa katolskt område i stort, mycket toleranta och partnerskap och ibland äktenskap är accepterat. Oväntat, men kul.

HBT-statusen i världen rent juridiskt.

Vidare på den negativa fronten kan man även konstatera de religiösa tonerna som finns inblandat i den sk ”arabiska våren”. På bägge håll då. Vissa diktatorer använder det som argument för att legitimera sig (dvs att de beskyddar folk), och många av upprorsmakarna har heller inte egentligen demokratiska intentioner, utan det är tyvärr ofta frågan om islamister som vill få makten och det första de gör på vägen dit är att angripa ”de otrogna” som de ser som västvärldens, diktaturernas och kolonialisternas lakejer. Dvs det vi ser i mellanöstern är ett byte av världsliga ledare mot andliga, därtill extremt intoleranta andliga. Andelen icke-muslimer i de här länderna sjunker och sjunker. Länder som Libanon, som ändå är ett förhållandevis sekulariserat och modernt land för att vara ett arabland har sett den kristna befolkningen sjunka från 85% till 45% på 50 år. Man talar om en diaspora hos kristna från mellanöstern (vilket lär inkludera även ateister tex).

Hur är det då totalt sett? Ja.. Västvärlden har radikalt förbättrat de sociala fri och rättigheterna för sina medborgare de senaste 100 åren. Vi har aldrig varit mer toleranta än vi är nu när det kommer till sexuella rättigheter inte minst. Samtidigt har vi pga saker som girighet och terrorism varit beredda att sälja ut många av dessa fri- och rättigheter som våra föräldrar och förfäder blött blod för att vi skulle ha fått. Feghet inför terrorister, korrupta politiker som lyder lobbyisters pengar och att vi troligen tar lite för mycket lite för givet kring frihet försämrar för oss. Problemen har på en del sätt alltså ökat och de sista 10 åren har som jag ser det varit en stor försämring för dessa demokratiska grundpelare.

I mellanöstern ser vi en motsatt trend. Där har staterna (tillfälligt) börjat tappa sina förmyndande grepp, men istället har den sociala intoleransen ökat där eftersom ingen sann vilja till demokrati existerar. Summan blir väl att världen vare sig har blivit bättre eller sämre de senaste 10 åren, men att ur ett längre perspektiv så har det blivit bättre.

Vi befinner oss kanske ”bara” i en svacka som vi tyvärr nog inte ser någon ände på. Vi får väl hoppas att åtminstone vi i västvärlden slutar ta våra fri- och rättigheter för givet och istället för att sälja ut dem, börjar återta dem igen. Vad gäller mellanöstern ser jag ingen ljus framtid alls i sikte. De har mycket långt att gå. Där kommer nog det mesta bli sämre innan det blir bättre.

Slutsater: Världen av idag i en karikatyr. George Orwell ter sig som tidernas skickligaste profet, tyvärr. Men samtidigt har en del saker blivit så mycket bättre än tidigare. Det finns mycket annat där status är quo också. Läget för demokrati i många delar av Asien inte minst. Eller ja, givetvis dör inte lika många kineser av svält och förtryck idag som under Maos dagar, men intoleransen har inte direkt försvunnit utan ligger kvar på samma nivå som alltid. Det här är ett ämne där det helt enkelt är svårt att dra slutsater. Vissa saker är bättre, andra sämre.

Demokrati i arabvärlden

Jag påminns om Churchills gamla muttrande cynism nu i dagarna.

”Many forms of Government have been tried, and will be tried in this world of sin and woe. No one pretends that democracy is perfect or all-wise. Indeed, it has been said that democracy is the worst form of government except all those other forms that have been tried from time to time.” Tal i underhuset, 11/11 1947 av W Chuchill.

För med revolterna har Tunisien, Libyen och Egypten gjort sig av med otrevliga despoter, men samtidigt påminns man om demokratins grundläggande paradox: Att den kan rösta bort sig självt om det vill sig illa. Frågan är om det inte är exakt vad vi ser hända nu.

I Libyen meddelade övergångsstyret att man skall tillsätta en shariabaserad grundlag tillsvidare (enligt SVT ikväll). I Tunisien visar första valresultaten att islamister får ca 40% av rösterna. Från Egypten har vi sett att det har varit buisness as usual – eller t om ökade tendenser av förföljelse av kopter jämfört med tidigare. Och både i Egypten och Libyen lär vi se demokratiska val där folk röstar fram islamistiska partier som i grunden inte är demokratiskt lagda, utan som har teokratin som idealet. Det är bara att läsa valfritt islamistiskt partis manifest så ser man att det är målet per definition för ett religiöst parti (med få undantag). Och teokratier är knappast kul att leva i för någon annan än teokratiälskare.

Framtiden får utvisa om dessa länder gick från förtryck till något bättre, eller om de bara på demokratisk väg röstade fram samma skit igen, eller något ännu värre. Jag är cynisk och skeptisk till att arabvåren ledde fram till en bättre värld för araberna. Jag tror att kvinnan som SVT filmade i en tunisisk valkö, som grät en glädjetår över att få första ggn ha fått rösta, kanske inte får rösta så värst många ggr fler om det vill sig illa.

Demokrati är svårt att få att fungera. Det räcker liksom inte bara med att man vill bli av med förtryck när man inför det, man måste ha en grundläggande vilja att ersätta förtrycket med just demokrati, inte med sin egen favoritideologi – vad den än må vara. Därtill måste samhället vara uppbyggt på jämnställdhet, yttrandefrihet, åsiktsfrihet och att man ska ha rätten att få tycka det man vill – även om det är ”fel” åsikt i någons öron.

Vi klarar knappt av dessa ideal i Europa. Konstant ser man extremistkrafter kämpa för mindre demokrati och mer ”jag tar makten i egna händer-ideal”. Detta trots att vi har alla grundförutsättningar för att klara av det här.

I länder där korruption är vardag och där yttrandefrihet alltid är mindre viktigt än religioners känslighet, där är det rimligen dömt att misslyckas. Givetvis är det folkets vilja att man ska införa sharia och styras av prästerskap så är det folkets vilja. Men skillnaden mot våra demokratier är att vi inte skulle acceptera att majoritetens vilja skulle få totalt göra vad den vill mot minoriteten.

Moderata muslimer utan intresse av islamism, kristna, sekulära och folk från andra trossamfund kommer oundvikligen få det sämre än de skulle om landet var demokratiskt och sekulärt än om det var ”demokratiskt” och med en mäktig särbehandlad religiös grupps intressen samtidigt. En demokrati som låter en viss religions idéer orörbart styra vid sidan om allt annat – t ex i form av en grundförfattning baserad på att Muhammeds Gud skall respekteras av alla egalt religion – är ingen riktig demokrati. Lika viktigt som total yttrandefrihet i en demokrati är det att landet separerar kyrka och stat – för annars är det skendemokratiskt.

Att arabvärlden röstar fram islamism tror jag inte beror på någon genuin religiös tro, utan på att islamismen liksom passar in i den arabiska nationalismen. Ska man bygga en ny riktig nation ur ruinerna från en ickereligiös diktatur som ofta hade vänskapliga relationer med ogillade länder som USA, så späs effekten på. Tidigare förbjudna religiösa partier som står för all den nationella stolthet de söker efter liksom. Det är nog det som får halva befolkningen att rösta på något som mycket väl kan få för sig att åter avskaffa demokratin om det kommer till makten.

Sydsvenskan Dagen Svd

Man kan inte gradera vidskepelse i olika sanningsgrader

En av de mer märkliga saker människor världen över gör är att gradera vidskepelse in i olika sorters statusnivåer. Inte minst gör sig kristna och muslimer skyldiga till detta – (det är ju t om så att det är kristna och muslimer som uppfunnit begreppet för att markera mot äldre religioner och tankar troligen). Vi kan ju börja med att redogöra för vad jag menar så ska ni få se att jag både har rätt och hur löjligt det är.

Den lägsta nivån av vidskepelses rang utgörs av folk som seriöst tror på folktro och sägner av olika slag – att man får sju års olycka om man krossar en spegel eller att svarta katter betyder otur. Och går vi tillbaka lite i tid räknas även människor som tror att man kan känna igen ett troll på att den har en svans gömd i byxan osv in här. Parallellt här på samma nivå finns även de som tror på pseudovetenskapliga saker. Sätter på sig foliehattar för att skydda mot tankeläsning och tror att kristaller kan hela folk. Det är inte samma sorts vidskepelse, men den har samma låga status.

Den andra nivån, som är lite mer finare utgörs av världens ofta döda (polyteistiska) religioner. Här talar vi markerat om mytologier för att tydliggöra vad vi menar och att vi vill skilja dem från de lite finare religionerna som är lite mer sanna. Saker som den fornnordiska mytologin, den grekiska mytologin osv. Religioner som man framställer som väldigt innehållsrika sagoberättelser i princip. Värt att respektera som intressant men totalt osanna påhitt samtidigt om du frågar de flesta i nästa nivå som jag nu kommer till.

Den tredje och finaste nivån av vidskepelse utgörs nämligen av världens nu dominerande stora världsreligioners tankar och föreställningar. Kristendomen och Islam på tronen då. Återuppståndna zombieguds-söner och änglar som talar till soldruckna eremiter i öknen och sådana typer av lite mer ”kvalificerade” berättelser om Uppenbarelser och Sakrament än asatrons sagor Ragnarök och Särimner alltså. Den personliga kontakten med en Gud som man får när man ber – dvs röster i huvudet som är lite mer på riktigt än när man blotar till Oden. Det här framställs i regel väldigt ofta som något finare och mer sant än de övriga tingen som då är folktro och mytologi. Något man istället ska respektera och akta sig för att kalla osant.

För mig som naturalist och ateist är tron på att det finns troll i skogarna inte ett dugg mer dumt eller vidskepligt än att tro på att änglar finns omkring oss (Det är alltså här som jag facepalmar).

Zeus är inte ett jota mer osannolik än Allah. Allt det här med att rangordna vidskepelse som jag nu gjorde för att visa hur de flesta faktiskt tänker är alltså totalt godtyckligt befängt rent objektivt. Även jag själv kan fastna i detta tänk ibland så jag säger inte att jag är bättre. Det är ofta jag tycker att monoteism ala modern liberalteologi känns lite mer avancerat än tron på en sköldpaddsgud som simmar i söderhavet – men sen vaknar jag upp ur yrseln oftast igen.

Väldigt väldigt väldigt ofta hör man just hur företrädare för världens stora religioner använder begreppet ”vidskepelse” när de talar om andra vidskepliga saker – som de tex kallar häxkraft, trolldom och vidskepliga sagor utan att blinka. Årligen döms folk till hårda straff i tex många muslimska länders shariadomstolar i Afrika för att de har sysslat med vidskepelse och trolldom. (Märkligt nog då så tror man lite på det bevisligen, eftersom man anser det för att vara farligt, men men, det ska vi inte gå in på nu).

Och i vår kristna värld handlar det mest om hur rang ett och två framställs av de som tillhör rang tre. De vill gärna ställa sig bredvid oss naturalister och framställa rang ett som trams och rang två som gamla sagor med oss dryga ateister. Men ser inte själva sin egen vidskepelse.

Den här stenen man kastar i glashuset är ju enorm verkligen. Men tydligen helt osynlig för alla kristna och muslimer.

Man kan tyvärr inte ha den här diskussionen med en liberalt troende heller och hoppas på förståelse av problemet. När man påpekar att tron på att det finns en osynlig omätbar gudom i universum som ger dig bönesvar är precis lika mycket vidskepligt påhitt som att skrocka åt när gammelfarmor inte vill gå under en stege går liksom inte. De inser verkligen inte att deras liberala ”upplysta” och moderna religionstolkning är precis lika mycket vidskepelse som folktrons vidskepelse – bara med mer intellektuellt pynt på ytan och en stor demografisk grupps norm och makt bakom sig.

För det fanns en tid då det satt berömda upplysta grekiska filosofer under olivträdens skugga och tyckte att omvärlden var fylld av okunniga barbarer med primitiva religioner. Att folk inte inte trodde på Zeus och övriga toga-gudar var vidskepliga barbarer som trodde på vidskepligt trams istället.

Idag ser man väldigt ofta att den grekiska mytologin återberättas i barnböcker. Sen försvinner den liksom ur våra vuxna medvetande mer än sporadiskt återuppykande under skolgången. Det är någon slags sagoberättelse för lågstadiet helt enkelt som vi inte bryr oss om att intellektualisera så mycket mer till mans.

Däremot ägnar man hela religionskurs B på gymnasiet åt att skildra innehållet i bibeln på ett skolmässigt seriöst sätt. Ja jag vet, det är absurt. Givetvis hör bägge hemma i sagoböcker för lågstadiet. På så sätt hade vi inte behövt undervisa i det på gymnasiet heller… för den kristna vidskepelsen hade ju inte haft något inflytande över samhället längre mer än vad grekisk vidskepelse har.

Tänk om Jesus och Muhammed skildrades som sagofigurer för lågstadiet i skolan? Vilket ramaskri det skulle bli om man satte igång och gjorde så i stor skala i Sverige. Nu ritar förvisso kristna gärna Jesus till barn i läskiga barn-propaganda-böcker, men poängen är inte att skildra det som en saga – vilket poängen med att ägna tid specifikt i unga år åt nordisk mytologi och grekisk dito uppenbarligen är.

Jag vill inte gärna använda ordet konspiration – men nog sjutton har det varit en medveten tanke att skildra utdöda polyteistiska religioner som sagor för barn medan du kan bli disputerad i teologi och gå bredvid andra riktiga forskare och låtsas ha samma status på universitet t om!

Inte i kristendomskunskap då som motsvarande sak rimligen borde ha varit om den behandlades lika som andra religioner, utan okritiskt i lärans egna tankar – i sagoämnet teologi. Vilket samhälleligt slöseri med resurser det är att det finns som eget ämne på våra lärosäten, och som detta fenomen fortsätter att legitimera kristendomen som något lite mer avancerat än de där barndomsmytologierna

Tänk om de ”upplysta” grekerna skulle ha vetat att deras världsbild nu är sagor för barn i en tid då en annan saga om en snickare och hans osynliga snickarpappa däremot är något man ska ta på vetenskapligt blodigt allvar.

Vi har också en åldersmässig aspekt på detta som är tragikomisk. Tron på tomten är vidskepelse för barn som prästen kan le nedlåtande åt och t om säga att man växer ifrån, men tron på gud är blodigt allvar för vuxna.

Jag är ledsen att behöva såra folks överdrivet känsliga känslor nu i dessa ”jagärsåhimlakränkt”-tider som råder. Men det är givetvis precis exakt lika mycket vidskepelse att tro på tomten som att tro på gud. Nej, om jag får bryta mot mitt eget bud om hur dumt det är att gradera vidskepelse lite och gradera så skulle jag vilja påstå att det är värre med gudstron eftersom barnets tro på tomten åtminstone har barnets naivitet som god ursäkt och den leder heller aldrig till någon skada – medan vidskepelsen i form av kristendom och islam i princip per definition alltid leder till skada förr eller senare.

Därför är Islam INGET hot

Egentligen vill jag inte. Men det känns som jag måste. Som ateist, religionskritiker och allmänt uppkäftig person då förklara min ståndpunkt kring påståendet om hur Islam hotar oss.

Flertalet personer i skeptiker-Sverige. Tex Patrik Lindenfors har märkbart taggat ner på kritiken av Islam. Han säger att det beror på att han inte vill ge material åt mörkerkrafter likt Breivik och ge Sverigedemokraterna indirekt stöd. Jag kan förstå den synpunkten, även om jag inte tycker att man har något som helst ansvar som religionskritisk bloggare för vad som rör sig i en psyksjuk massmördares skalle eller hos fördomsfulla människor.

Det går liksom inte att ta hänsyn till allt dårskap – för då kan man inte skriva något alls. Allt kan misstolkas. Folk som inte förstår helheten får ta ansvar själva. Och psyksjuka kan man öht aldrig ta hänsyn till när man säger något.

Men för att ändå gå lite i samma spår som Patrik vill jag klargöra en rätt viktig sak i min kritik av Islam som skiljer mig från mörkermännen. Jag tror inte att Islam alls är ett hot för Europa.

Tada, då var det sagt.

Tittar man runt på många riktade islam-kritiska bloggar är det inte religionskritik per se  som de sysslar med där, utan syftet är specifikt riktat mot Islam. Ofta är det värdekonservativa kristna eller liknande stockkonservativa som driver dessa bloggar. Inte liberala humanister som mig. Eller rättare sagt, det är ALDRIG liberala humanister som driver sådana bloggar. Men vi klumpas ändock samman till begreppet ”näthatare”.

Nej här handlar det om folk som märkbart ofta tycker det är ok att Gud, kyrkan, traditionen osv skall lydas och respekteras och helst tryckas upp i mumindalen på uppkäftiga ateister. Bara så länge Han heter JHVH och har en son som heter Jesus.

Ofta, väldigt ofta blir dessa individer som jag alltså inte alls delar världsbild med egentligen upprörda om man ifrågasätter skolavslutningar i kyrkan (nu gör jag just inte det specifikt, men den sortens värdekonservativa saker som spinner in på kristendomen).

Då kryper det fram att det inte är frågan om frihet från vidskepelse och religionsförtryck som driver dem, utan specifikt anti-islam-tankar.

Något som mest kan sägas påminna om hur folk här resonerade kring medeltiden och korstågen. Det musselmanska hotet som kristna krigare då skulle stoppa (som då delvis var ett konkret militärt hot med angripande muslimska arméer både i frankiska riket och på Balkan-Österrike, men oftast handlade det om angripande kristna istället. Lite som nu.).

Nu kommer vi!

Liberala ateister som mig idag gör iaf bäst i att hålla käft i dessa kretsar, för annars står vi på musselmanernas sida typ. Väldigt mycket vi-mot-dem-resonemang. Svartvitt så det förslår. Man möter oerhört tjocka kranier i dessa kretsar.

Den där korsfarar-sidan vill jag i a f aldrig tillhöra. Oavsett hur illa jag ibland tycker om religionen islam så kan jag skilja på verkliga hot och fantasifoster. Islam sprids med våld i Afrika eftersom det har blivit ett maktinstrument inte minst i Östra Afrikas alla konfliktområden. Men nu talar vi om något helt annat: Europa.

Europa är en stor kontinent fylld med både superrotad kristen konservatism och liberala sekulära värderingar. Någon masskonvertering till Islam skulle aldrig ske. Inte heller finns det några som helst tendenser att Europa skulle bli utsatt för en massinvandring från just muslimer. (Och givetvis ingen invasion så som på medeltiden).

Europa är inte hetaste potatisen längre när det kommer till framtidens ekonomier. Det lockar inte så enormt längre. Inte heller finns det någon stor muslimsk konspiration som handlar om att ”ta över”. De där världskalifat-predikarna så som tex Hizb-ut-Tahrir, som just specifikt vill att hela världen skall islamiseras är i regel nästan utan undantag förbjudna rörelser i alla muslimska länder och saknar helt demografisk styrka. De har kanske några hundra medlemmar. Max något tusental.

Jag känner att tomten och hans snoriga renar är ett större hot mot ”mitt sätt att leva” än världskalifatsdrömmarna faktiskt.

Det sagt så är terrorism givetvis alltid ett möjligt hot numera (om än inte så aktivt som vissa rädda individer tror). Även islamistisk, men vi ligger inte under något hot från att ”islamiseras” så som allt möjligt folk har fått för sig. Det finns helt enkelt ingen substans i ett sådant påstående. Alls.

Vi har ca 450 000 personer i Sverige som kommer från ”muslimska länder” och klumpas samman i statistiken av mörkerkrafterna till att alla mer eller mindre vara talibaner. I denna grupp räknas då in alla kristna, bahai, zoroastrianer och inte minst hundratusentals sekulära som lämnat teokratier bakom sig i sina hemländer. Flytt undan prästerskap för att de inte alls är muslimer själva.

I verkligheten har vi i Sverige under 100 000 muslimer (aktivt troende). SCB är ens vän i sådana frågor ifall någon vill läsa mer. Vi har varje år några hundratal människor i landet som oftast av äktenskapsskäl eller liknande konverterar till Islam. Vi har samtidigt ett oräkneligt antal individer som för varje dag som går i den sekulära fria staten Sverige tappar intresset för radikal Islam och integreras in i det sekulära tänkandet mer och mer. Jag skulle tro, utan några som helst belägg mer än sunt förnuft att frånvaron av 10 000-tals sk etniska svenska som konverterat till Islam och närvaron av flertalet personer från muslimska rötter som ger upp religionen talar sitt tydliga språk om Islams hotfulla frammarsch. Den finns öht inte.

Det ser rätt ljust ut för Europa. Ett större hot för sekulariseringen är då snarare alla dessa katoliker som nere på kontinenten gör tappra försök att få in allt från anti-abortlagar till hädelseparagrafer i sina respektive länders lagar och t om på EU-nivå. Där kan vi tala om ett reellt hot för ett bra fritt och demokratiskt framtida Europa. Men vissa, inte minst då katolikerna och de konservativa krafterna själva, ser ju knappast skogen för alla träd.

Spjutet och ordet

Någon i en stam tillverkar ett imponerande spjut. Folk i stammen kommer överens om att det är lämpligt för helig jakt och för att folket ska få mat på bordet och att spjutet därför är av största godo för stammen. Med detta skall de finaste byten fällas.

Det hängs stolt upp på en påle mitt i stammens hydda till beskådning för alla. Stammen är mäkta stolta över sitt spjut och det blir en stor del symboliskt för dem och deras identitet. Spjutet är så fantastiskt enligt stammen att det rätt så omgående tillskrivs gudomlig härkomst och dess tillverkare får status som sändebud från de högre makterna. Ingen tror att någon skulle få för sig att missbruka det och ta det olovligen. Detta är ju Spjutet.

Den här stammen tycker av div skäl illa om en annan stam i skogen, vars traditioner man ser som hemska och därtill har man haft bråk då och då. Vem som började det och vem som är till skuld från början minns ingen.

En man i stammen, som råkar vara spjutets tillverkare, är extra ogillande av grannstammen och talar argt om hur hemska grannarna är varje dag. De andra i stammen har blandade känslor inför hur spjutmakaren agiterar.

Så en dag tar spjutmakaren det nya spjutet från pålen och bestämmer sig istället för att bara vara arg i orden, ta spjutet och döda en medlem i en den andra hatade stammen snabbt och enkelt för att uppnå den rättvisa han tycker att det ska vara – så som han ser det. Och med det heliga spjutet blir handlingen legitim hoppas han inledningsvis. Tillslut tror han själv på det också.

Inte alla i stammen håller med honom om att grannstammen förtjänar att bli angripna så här våldsamt. Det hela leder i alla fall till att den andra stammen därmed går till fullskaligt krig tillbaka. Och när det visar sig att grannstammen är många och starka blir det mycket lidande för spjutjägar-stammen.

Vissa i stammen anser för döva öron att man kanske inte skulle ha hängt upp spjutet obevakat så att vem som helst kunde ta det, inklusive den respekterade spjutmakaren.

Andra skyller på den andra stammen som att de provocerade fram det och att spjutmakaren och hans heliga spjut inte kan ha fel (för med det nya kriget växer snart hatet mot grannstammen)

Vissa anser att personer måste ta ansvar för sitt agerande och att felet helt är mannen som tog spjutet och att han har dragit stor olycka över dem.

Och en sista liten grupp tycker att att allt i det stora hela var bättre innan de öht fick spjutet.

Men för varje dag som går väljer allt fler att glömma vad som startade kriget och snart hatar nästan alla grannstammen lika mycket som mannen som tog spjutet gjorde. Väldigt få talar om att hänga vapnen på hyllan och få fred och när generationerna går får mannen permanent gudasänd status och hans sätt att nyttja spjutet blir rätt enligt de flesta.

Vad ville jag ha sagt med detta då?

Ursprungsändamålet med spjutet var jakt, det kan vi vara överens om i det här sammanhanget, men uppenbarligen gick det lika bra att använda som ett vapen i händerna på den som ville det.

Är spjutet som låg där för vem som helst att ta inte en del i problemet? Jag skulle nog vilja påstå att spjutet självklart är en del av problemet – och därtill en stor del. Det finns gott om folk som inte kommer överens bra med varandra. Men därtill att de tar till våld är långt ifrån en självklarhet och det kräver i regel vapen för att det ska bli farligt på riktigt.

Om du inte fortfarande förstår spjutets roll i det hela så tänk dig då ett spjut som t om kan uppmuntra dig till våld. Det bokstavligen säger åt dig att gå och döda den som är din fiende. Så som tex Koranen gör på ett hundratal verser om hur gud dels anser att fiender ska bemötas och dels också står i haditherna om Muhammeds liv och hur han behandlade sina fiender. Det står liksom där. Tveklöst så.

Det är inget stygga nättroll, Sverigedemokrater, nazister och islamofober har hittat på. Det finns våldsbejakande i Koranen precis som det finns kärlek där. Allt annat är faktiskt okunskap och förnekelse. Precis som det är med bibeln om man tar med GT (som är sprängfyllt med våldsbejakande). Det är ett val att välja en tolkning. Både den fredliga och den våldsamma. Det är också märkligt att man förutsätter att det egentliga syftet alltid är fredligt. En sak att anhängare påstår det, men varför köper så många av oss som lyssnar på argumentationen det påståendet? Vem har sagt att default-premissen för en religion är kärleksbudskap egentligen?

Religioner kan används som ett vapen – för att agitatorer ska väcka motivation och ge kraft hos redan missnöjda individer eller folk som inte ens var missnöjda från början. Det har liksom ingen betydelse att det inte är teologiskt korrekt enligt vissa. Det har inte ens betydelse ifall vi kom överens alla om att det var teologiskt fel.

En fredlig människa använder spjutet för jakt. Men en människa som inte är fredlig kan med spjutets hjälp komma på andra tankar. Det funkar utmärkt för våld och för jakt.

Folk kan självklart döda varandra helt utan vapen. Men det är svårt och de flesta av oss har svårt att motivera oss att gå hem till någon och strypa den till döds. Ett spjut underlättar. En pistol ännu mer och en bomb är ofta ännu bättre.

Statistik finns i frågan om vapen och våld och visar tex att personer som har vapen hemma är 75% mer benägna att begå självmord än andra. Väldigt få rånmord sker utan vapen tex. Väldigt få krig startas utan vapen. Väldigt få människor dör för andra händer utan någon form av vapen. Men det viktigaste vapnet är inte stål, utan ord som gör oss uppjagade och motiverade.

Ett spjut som vapen en rätt kass motivator jämfört med tex religion eller stark ideologi. Ordet är nämligen ett mycket kraftfullare vapen än spjutet. Och om ordet är religiöst och ur munnen på en agitator och retoriker är det nästan det starkaste vapen som finns för hungriga öron.

Som ateist har jag enorm respekt för hur religion kan påverka folk. Religiösa människor är ju enormt kvicka i att påpeka vilken kraft det ligger i religioner. Jag håller med dem till fullo. Även om jag givetvis inte tror på att det är Gud som talar till dem via deras religioner, utan kraftfulla psykologiska processer som alla kan känna genom vår förmåga till andlighet.

Det är just därför som jag också påpekar att steget mellan att välja ut en vers om kärlek och en om blodig kamp ingalunda är självklar. Folk som av politiska skäl vill ursäkta religioner vill här då påpeka väldigt tydligt att en muslim inte blir fanatiker för att det är fel på religionen, utan för att något annat ”tvingar” honom. Personens livsmiljö då.

Ursäkta, men ingen tvingar dig att bli självmordsbombare bara för att ni är överens om att ni bägge hatar samma sak, det måste du motiveras till ganska djupt först och främst. De flesta av oss är nämligen inte födda till totalt empatilösa massmördare, utan något måste få oss att gå över gränsen. Och gränsen där man själv dödar sig i handlingen är än svårare att överskrida. I detta är inget bättre än ett gudomligt löfte om att man gör helt rätt och därtill ska belönas.

Koranen innehåller våldsbejakande verser precis som den innehåller kärlek. Islam är en religion som precis som kristendomen kan skapa troende som verkligen tror passionerat på sin gud och att dess budskap är korrekt och heligt ofelbart. En tankevärld som för oss andra är oerhört svår att leva oss in i.

De flesta av dessa hängivna troende gör så utan problem, men intressant många väljer de negativa budskapen framför de positiva, inte minst de som bor i en problematisk miljö förövrigt. En miljö som paradoxalt nog ofta är just problematisk pga religionen.

Om man tror att gud vill att en rättrogen ska döda fienderna till guds sanna religion, ja då har man universums kraftfullaste motivation till våldsamt beteende alla kategorier. Då finns det ju ingen väg in i skallen på personen med logik och rim och reson, utan det är ju frågan om rena hinderbanan i en labyrint för att nå fram.

Deus Vult. Allahu Ahkbar. Med den heliga ande slingrande längs med ryggraden och med ett fast grepp om reptilhjärnans andlighetskänslor är man en odödlig krigare oavsett vad syftet med den helige ande var från början.

Det gudomliga Spjutet uppmanar mig att döda mina fiender. Varför skulle jag inte lyssna?