Rasism och kunskap

Man ska akta sig för att fördumma meningsmotståndare. Även när man har forskning på sin sida som finner ett samband. Tidigare har jag sett forskning som finner ett samband mellan konservatism och dumhet. Nu finns även forskning som tyder på ett samband mellan rasism och dumhet. Inte helt oväntat då de flesta rasister utan undantag också är väldigt konservativa. Men samtidigt… Det hänger så mycket på kontext och definitioner.

Om vi byter ut ”dum rasist” mot ”dum rasbiolog” blir dumstruten snarast något man själv får ta på sig då de flesta som trodde på och sysslade med rasbiologi ju var (för den tiden) högt skolade akademiker. Rasbiologi (och frenologi) är ju rasism uppbyggt på felaktiga kunskaper, inte total brist på kunskaper eller att man lider av dumhet öht.

När ett fält i vetenskapen är nytt, likt studiet av människan på ett biologiskt plan var för 100 år sen är vägen till felaktiga teorier inte lång. Man behöver bara gå tillbaka 80 år i tiden så var det betraktat som seriös fullt etablerad vetenskap. Mycket för att nationalistisk ideologi även höll det hela på plats och pusselbitarna passade.

Man vill gärna slå sig för bröstet och tänka att man själv inte hade trott på sådant även om man levde då, men om du var bildad och smart är det väldigt sannolikt att du faktiskt gjorde det.

Det var inte ondska som drev rasbiologer överlag, utan seriöst vetenskapligt intresse som gått fel och som även låtit sig påverkar av nationalism och elitism (och intellektuell elitism och rasism är minst lika gammalt som Platon, inget som uppstått i modern tid).

Den kontextuella logiken för 80 år sen i det hela var stor, men man lyckades fortfarande väldigt dåligt med att se det hela ur ett större källkritiskt perspektiv ur vår synvinkel. Går vi sedan och tittar på det hela med rasism i aktiv form, i politik, så visar oss historien åter att det inte alls är dumhuvuden som står främst i leden. Nationalsocialismen lockade många akademiker vars passion för staten brann lite för varmt likt det gjorde för de flesta bildade under nationalromantikens soliga dagar.

Det är inte samhällets dumhuvuden som går i dessa nationalsocialistiska tåg på 30-talet, utan delar av samhällets bildade elit som var missnöjda med en instabil värld. Många är de som föll för fascismens och nationalsocialismens fagra ord. Smarta som dumma.

Visst, detta var förr, nu är nu. Idag vet vi mer och smarthet definieras rimligen jämfört med hur man förhåller sig till samtidens kunskaper. Därför har också andelen smarta som stöder rasistiska tankar reducerats eftersom vi efter ww2 applicerat stora mängder kritiskt tänkande på den gamla tidens akademiska rasism och därmed nästan helt reducerat den till obefintlighet.

Så är alla bildade skolade akademiker idag ense i frågan om rasism? Nej, det är tyvärr inte så enkelt. Återigen syns det att andra saker påverkar.

För det första, och det gäller historien som nutiden, är människor inte ense om VAD som är rasism. I en del mycket nervösa kontexter blir det rasism att öht ta notis av olika hudfärg. I andra sammanhang krävs det rimligen fortfarande nedsättande eller värderande åsikter. Själv tillhör jag dem som anser att rasism är rasism när konsekvensen av det man säger är baserat på just rasbegreppet och har som syfte att gradera eller värdera negativt. Allt annat är gråzoner som måste ses sin kontext.

Det är tex inte rasism att konstatera att svarta i USA av biologiska skäl är mer mottagliga för diabetes, det är ett faktum som troligen beror på en olycklig kombination av sociala faktorer och den där otrevliga urvalet av ”starka individer” som transporten av slavar över Atlanten gjorde. Jag ser heller inget problem i att konstatera att olika etniciteter med rätt god statistisk sannolikhet har olika små egenheter i sin benstomme som gör att man kan skilja dem åt osteologiskt (står en del om det här). Men i känsligare europeiska sammanhang brukar man förneka att det är så – jag har mött många osteologer i Sverige som helt låtsas som om det där inte finns.

Jag har läst osteologi och minns att vår nyanserade lärare i det just nämnde att Europa och USA har olika syn på det där med rasskillnader i benstomme och att man som osteolog i Sverige gärna hävdar att ingen finns. Det säger ju sig självt att något unket ligger begravt om åsikter och rädsla för att säga fel saker kan avgöra sanningshalten i en naturvetenskaplig fråga år 2013. Att Europa och USA skulle ha olika sanningar är givetvis idiotiskt.

Allra minst för att det inte finns något värderande i frågan. Ingen påstår ju att det är kopplat till förmågor och egenskaper. Som med all forskning nära problematiska ämnen måste man dock givetvis alltid formulera sig bra och det gör ju osteologerna som studerat rasskillnaderna numera.

Vi befinner oss just nu i en värld där de kulturella skillnaderna i vad som öht kallas rasism är så pass stora att det gör resten av frågan märklig.

Det verkar snarast vara så att fördomar hänger samman med dumhet och rasism är ofta en fördom. Men bara i kontexter där vi är ense om vad som är fördom och rasism först. Lite som diskussioner om ideologi överlag faktiskt. Sitter man längst till höger eller vänster blir alla andra vänster eller höger och nyanser blir osynliga för en. Är man libertarian har man svårt att acceptera att en socialliberal också är till höger politiskt. Och en kommunist skulle skratta åt påståendet att socialdemokrati är riktig vänster.

På samma sätt blir allt på fel sida om den totala antirasisten lätt rasism.

Det är även så att jag starkt betvivlar att de flesta av dem som verkligen ser sig själva som totala antirasister utan fördomar om andra raser/etniciteter är så där fantastiskt fördomsfria som de själva kanske tror. Du kan ju själv fundera på om du hellre bor i centrum av Malmö än i Rosengård och så fundera lite på vad ditt val baseras på för olika variabler. Innan du säger ”närheten till allt centralt yada yada…” som argument du först vill säga så kan du ju reflektera över följande erbjudande: Du får en nyrenoverad lägenhet gratis i Rosengård.

Inte? Hellre den nedgångna 1an för 10 papp i centrum?

Jo Rosengård är ju socialt otryggt. Men faktum är ju att risken att du blir nedslagen utanför din dörr är flerfallet större i centrum av Malmö än i Rosengård. Merparten av alla fall av misshandel, rån och annat skit som kan få en att känna sig otrygg sker på skitplatser som Malmö centrum, Sthlms centrum, Göteborgs centrum och inte i dess fattigare förorter.

För det intressanta är inte fakta här utan någon slags märklig etnisk trygghet/identitet. Det intressanta är hur vi struntar i fakta till mans och ändå skulle välja den sämre lyan ur säkerhetssynpunkt påverkade av överdrivna bilder av farligheten mot en plats – som ju helt baseras på klientelen där.

Jag har inga större problem att erkänna att jag känner mig tryggare på för mig själv etniskt homogena platser likt Sjöbo, hur irrationellt det än är rent intellektuellt. Troligen för att jag lyder under någon korkad medfödd instinkt som styr mina preferenser och rädslor som är svår att besegra mentalt. Visst, nu styr inte trygghetsbehovet alla våra vistelseval, men att förneka att det finns där, åtminstone i bakhuvet, är oärligt.

Det intressanta är hur vi till mans faktiskt har fördomar om folk från andra kulturer och att vi är benägna att medvetet och omedvetet göra val baserade på dessa fördomar. I bästa fall lider du inte av paranoid irrationell rädsla för invandrare eller deras bostadsort.

I bästa fall handlar det istället om exotism, där allt multikultur ”är så himla bra och fräckt” att du egentligen mest sysslar med fördomar mer än den värste sverigedemokrat utan att veta om det. Att tex tillskriva folk från sydligare kulturer en massa positiva egenskaper så som öppenhet, värme, känslosamhet är faktiskt inget annat än fördomar eftersom det är att tillskriva etniciteter egenskaper.

Dina intentioner åsido, men om du seriöst tror att italienare är hetlevrade matälskare, afrikaner har rytmen i blodet, thailändare så otroligt gästvänliga, greker känslosamma och inte minst ställer det mot att då sätta svenskar som motsatsen till dessa positiva epitet så lider du själv av tankar som bygger på fördomar och överdrivna generaliseringar, bara riktade åt andra håll.

Det är inte motsatsen till fördomar, det är bara en annan sida av samma mynt. Och precis som med rädslan för att bo i Rosengård också bygger på en del portion sanningar (det ÄR ju ett område med social misär där etniska svenskar* är i minoritet) så bygger föreställningarna om kulturella etniska skillnader på statistiskt säkerställda fenomen kring kollektiva inlärda kulturella fenomen som verkar kunna gå att tillskriva etniciteter med ganska okej sannolikhet.

Men på det rationella planet är det fortfarande en generalisering och därmed en fördom. 

Lite som det är en generaliserande fördom att påstå alla rasister är dumma i huvudet faktskt. För om inte alla rasister är dumma är inte heller alla ickerasister är smarta och då står vi med en märklig beviskedja av svag generaliserande orsak-verkan.

Då är dumhet bara en kontextuellt beroende delvariabel som kan stämma ibland och inte förklaringen till att folk blir rasister.

Inte så värst god vetenskap. Apropå smarthet då.

Den gemensamma faktorn alla rasister emellan är därför snarare vad det är för kunskap man har i frågan eller om man fått felaktig kunskap – (ja när vi öht enats om vad som är rasism först och främst.)

Jag tror att vi kan vara ense om att rasism måste bekämpas för allas trevnad. Men att springa runt och kalla rasister för korkade, för att en viss sorts rasism/fördom just stämmer in på det statistiska faktumet är inte speciellt smart – eller produktivt ur bekämpningssynpunkt. Vi ser ju hur bra taktiken att håna och förlöjliga sverigedemokraternas fördomar om invandrare går… De som gör så framställer sig själva som okunniga och den defensiva känslan hos de utpekade dumhuvudena lär ju spä på deras övertygelser.

Bildning lär troligen hjälpa både smartare och möjligen även dummare rasister till bättre insikt, inte minst för att dumma rasister inte når någon framgång med sina idéer innan det dyker upp smartare rasister och hjälper dem formulera det.

Samtidigt skadar det nog inte med lite bildning kring självinsikt om vad fördomar är och att vi alla har dem för världens alla antirasister också innan de sätter sig själva på en för hög tron.

Nej jag vet, man ska kanske inte förakta beviset som visar att en redneck är dum i huvudet och det är pur inavlad dumhet som gör dem till rasister och inget annat egentligen. Det är fakta som är bra att ha och som givetvis lär besvära smartare rasister pga guilt by association. Men om det nu överraskade någon är det väl betydligt mer intressant ur lösningssynpunkt att studera smarta(re) rasisters motiv och argument och istället bemöta dem punkt för punkt?

Visst, ett ”han är fan dum i huvudet” behövs till slut ibland också. I totally know the feeling…

(*Ja jag använde det obegripligt laddade begreppet ”etnisk svensk” ovan – och med det menar jag för definitionens skull en person med genealogisk härkomst så pass långt tillbaka i tiden att den inte själv identifierar sig med någon annan nation kulturellt längre. Dvs den som ser sig själv som 100% svensk rent etniskt – och det brukar rimligen ta ett par generationer innan folk gör det. Själv har jag tyskar, danskar, valloner och en rad till märkliga etniciteter i mitt släktträd, men min identitet är svensk för att det är så pass långt tillbaka att jag inte har någon personlig koppling till det andra – även om jag så skulle vilja ha det. Jag använder alltså ordet etnicitet i stort som en social konstruktion. Ingen rasism i det öht)

Annonser

Passionerade ämnen och förlorad vänskap

Jag har flertalet vänner och bekanta som är kristna/troende. Det berikar min tillvaro på många sätt, inte minst för att man kan få respons på saker ur andra perspektiv än bara vad andra ateister tycker. Väldigt få saker i livet skulle bli tråkigare än ett totalt medhåll. Så länge mothuggens bärare är bildade och kunniga och framförs med en respektfull ton till mig som person är jag alltid intresserad av att lyssna.

En nackdel blir dock att jag lite känner mig nödgad att vingklippa mig själv i diskussioner och aldrig bli så hård som jag skulle kunna bli eftersom ämnena sällan blir så viktiga att en förlorad vänskap känns ok. Beteendet spiller t om över, så att jag utlämnar en rad olika sorters argument av mer personlig eller känslig art rent allmänt ur religions/vetenskaps-diskussionerna även där de inte är med. Jag är inte direkt den tigerhaj jag en gång var på nätet.

En sak ska religiösa överlag ha cred för: De tål mer än vad politiska meningsmotståndare gör och de tål i regel mer än vad jag själv gör i nästan alla ämnen. Jag skulle troligen dumpa vänskapen med folk för mycket mindre än det jag själv utsätter andra oliktänkare för. Jag försöker alltså på inga vägar alls hävda min egen tålmodighet och snällhet här. Nej jag kan vara riktigt jävla dryg mot meningsmotståndare och jag har verkligen noll tålamod med dumheter riktade mot mig själv. Möter jag på någon talförd idiot tenderar det alltid att eskalera bortom all rim och reson till en uppsjö fulheter.

Thomas Jefferson kläckte ur sig något som handlade just om det där med vad vänskap var. Hur saker som religion, politik och andra åsiktsskillnader inte skulle få komma i vägen för vänskap. En tanke som låter fin, men som i praktiken är rätt märklig. Vad är vänskap byggd på om man är totalt oliktänkande i alla sorters värderingar? Någon märklig slags personkemi? Inte oviktig, men samtidigt ytlig i jämförelse. Någon själavänskap existerar ju inte. Man blir snarast något slags mental KK om man egentligen inte delar några åsikter och värderingar.

Enskilda frågor kan skilja goda vänner åt, utan att vänskapen förstörs, så länge åtminstone en part är beredd att kompromissa eller inte värderar frågan lika högt som den andre. Men om du är en person med kunskaper så har du i regel också åsikter om mycket. Med stora kunskaper i ämnen kan också ödmjukhet komma, men samtidigt också även insikter i andras dumheter. Tex: Ju mer jag kan om vetenskap, desto svårare blir det att tyst acceptera att någon sprider pseudovetenskapliga åsikter eftersom jag då också i regel är väldigt intresserad av ämnet och har en känslomässig koppling till det – som man alltid har kring sina passioner.

Du kan som jämförelse säga hur mycket dumt du vill till mig om knyppling, mina ringa kunskaper och obefintliga intresse av det gör att min passion att rätta dig kommer vara låg om den ens tänds alls. Men om du börjar svamla på om något som jag tycker mig ha god insikt i, så kan det hända att det blir svårt för mig att behålla det goda humöret även gentemot bäste vännen.

Det är en balansfråga. Är en vänskap, hur ytlig den än är, värd att offra för varje enskild sak där man skiljer sig åt? I teorin är den givetvis inte det. I praktiken blir det omöjligt att gradera. Man kan bli dödsfiender för ingenting och man kan skaka av sig hårda bråk kring ämnen man bryr sig mycket om i andra lägen. Jag brukar personligen försöka hålla det på en sådan nivå att när man hånar mig som person, tex är nedlåtande, då passerar man en gräns där den fortsatta vänskapen avgörs stegvis för varje kommande meningsutbyte som följer. Säg en sak till fel, och det är över. Om man så har känt varandra i 30 år.

Jag skulle tro att sociala media likt facebook, mer än något annat i mänsklighetens historia har agerat vänskapsdelare eftersom det mentala KK-snacket från verklighetens möten ”vänner emellan” inte kan dölja allt längre. Nästan alla vänskaper jag själv har brutit eller blivit bruten med de senaste 10 åren (medvetna ageranden då, vänskap som bara runnit ut i sanden ej inkluderat) har skett där. Någon har malt på lite för ofta med idiotiska värderingar. Någon har ogillat värderingar jag själv presenterat. Tex har folk brutit med mig efter att jag klankat ner på SD och vänster-partierna. Politik är avsevärt mer känsligt än religion.

Det leder mig in på en liten slutpoäng. Om du politik är så jävla känsligt att folk som får sina ideologiska värderingar ifrågasatta blir så upprörda som de nu blir? Säger inte det en hel del om hur lite vett och kall logik det faktiskt finns i politik överlag. Hur hjärnan verkligen är på konstant semester så fort det handlar om vad Reinfeldt, Lööf, Sjöstedt, Hägglund, Fridolin,  Björklund, Åkesson, Löfven och de andra populisterna predikar…

Det är skrämmande att tänka på, men religionsdebatter är ofta avsevärt mindre emotionella och vänskaperna består bättre där…

Nej jag tänker inte bojkotta Nestlé

En våg av ”bojkotta Nestlé” far över sociala medier i dagarna när uttalanden från Nestlés högsta instans talar om hur vatten borde säljas för pengar och inte vara en mänsklig rättighet. Här kommer några reflektioner.

1 Vatten säljs redan. På flaska, via räkningar, boendehyra och via skattsedel. Vatten är väldigt sällan helt gratis någonstans när man inräknar kostnader för att anlägga brunnar osv, även om det kan verka så. Dvs vi talar om att slå in redan inslagna dörrar här för både Nestléchefen och för de som blev upprörda.

2 Det som Nestléchefen förespråkar är givetvis väldigt osympatiskt eftersom privat ägande per definition, inte ens enligt den här kapitalisten, alltid är bästa lösningen på allt ägande. Det kollektiva har sina styrkor, inte minst just kring vatten. Men allt är inte sansat nu heller. Man ser ju med citatet direkt framför sig hur miljontals uttorkade afrikanska barn får stå och köa för att köpa vatten för att Nestlé vill sälja det till dem. Men jag har på känn att vederbörande snarare menar huruvida skattemedel i västvärlden skall betala det eller inte. Dvs det är taget ur ett sammanhang vi inte känner till (dels kan vi inte ta del av originaltranskriptionen från interjvun, dels kan personen ha uttryckt sig otydligt). Men visst, även om vi bara talar om rika västvärlden kan man fortfarande givetvis ogilla det. Jag gillar heller inte det, men jag kan inte låta bli att tänka på punkt 1. Jag betalar som sagt redan för mitt vatten. Och det gör sannolikt du med på något sätt även om du har egen brunn. Jag utmanar dig att komma på ett exempel på motsatsen ens i teorin.

3 Och ett ”och?” dyker också upp i mitt huvud. Dvs vad har det för betydelse vad någon CEO eller motsvarande har för privat åsikt? Sen när bojkottar man bolag för att dess anställda har åsikter man ogillar? Man brukar bojkotta bolag som säljer undermåliga/bedrägliga/farliga produkter. Eller företag som rent allmänt AGERAR illa mot kunder eller sina anställda eller mot någon annan stackare. Nestlé må vara ett gigantiskt företag, men något att säga till om i frågan har de INTE, så vad har det för praktiskt betydelse? Skulle du sluta köpa mjölk för att bonden vill ta betalt för syret du andas? Nej, inte om du tänkte efter, eftersom det KVITTAR vilken åsikt någon jävel har i privat verksamhet för vad som sker i ditt liv. Det är vad de GÖR som påverkar dig endast. Det här är i princip som om en AIK:are inte kan äta ett Göteborgs-kex… Dvs fånigt och det urvattnar bojkottsprinciper kring viktiga frågor.

4 Det är också rent praktiskt väldigt svårt att bojkotta Nestlé på ett sätt som några stora massor skulle orka med. Världens största livsmedelsföretag med över 8000 varumärken världen över varav flera stora i Sverige och varav flera är unika och nischade och inget som alla kan ge upp hur som helst ens om de ville. Om jag ska bojkotta en firma, hänger det intimt samman med vad firman gjort och om jag kan vara utan deras produkter. I det här fallet kan jag personligen vara utan deras produkter (numera), men för något år sen hade jag inte kunnat det då div barnmatsprodukter från dem var de enda dottern gillade under en fas. Och jag har svårt att tänka mig att skåningar överlag skulle bojkotta Zoegas, eller apropå barn: barnfamiljer bojkotta hemglassbilen. Försök förklara för en 5åring varför vi inte ska köpa glasspinne den här veckan – inte minst när argumentet är så fånigt osakligt som det trots allt nu är i detta fallet eller någon skåning varför man plötsligt ska börja dricka brunt sjövatten (dvs Löfbergs lila tex) istället för kaffe. Nej då får det vara vääldigt viktigt för att någon skulle bry sig.

Det finns en tid och en plats för ädla handlingar mot elaka företag. Detta är inte en sådan tid eller plats.

DI

Uppdatering: Blev uppmärksammad om innehållet i originalintervjun i Guardian här. Genast är det ju något helt annat som allt handlar om. Han talar om hur vi slösar bort enorma mängder dricksvatten och det är det han diskuterar och lösningar på det. Hur kunde den här intervjun bli så här förvanskad i svensk media? Har svensk media ingen skam alls?

En berättelse om supersmarta foster, pungar, döden och en massa päron och apelsiner.

baby

En populär meme på nätet är bilden av två ofödda barn som för en konversation i livmodern om huruvida det finns något efter födseln, tex en mor. Analogin är ateisten vs döden och mötet med en gud där födseln står för samma sak som döden och den omötta modern som den då lite mer insiktsfulle kristne bebin tror på symboliserar gud.

Den kan rent skenbart verka rätt lurig, men bara om man inte tänker efter, vilket massor av kristna inte gör (vilket jag efter en lång diskussion idag blivit varse om). Med tanke på hur utomordentligt populär bilden är på sociala medier bör den åtminstone bemötas. Nu ska jag analysera sönder den tänkte jag och följande läsning kan därför bli väldigt lång precis som det alltid blir när jag sätter igång. Men den som är intresserad av personangrepp, fula ord och allmänt hån bör ändå läsa vidare. Ni andra kan ju läsa Bamse eller Bibeln istället. Kan dock inte lova att det innehåller mindre av den varan, åtminstone i bibelns fall.

Vi tar det lite så där punktvis för ordningens skull.

Vi börjar med det rent visuella intrycket. Jag kan inte låta bli att se det hela, med två talande foster som något som osar pro life -som sekundärt eller kanske primärt budskap. Två fullt tänkande individer i livmodern. Det hela blir än mer absurt för mig när jag får Lennart Nilssons filmer åtanke och de metoder han nyttjade för att kunna filma dem. Bla är det väldigt vanligt att liknande bilder arrangeras, av döda foster, eftersom det är väldigt svårt att fotografera inne i livmodern. Jag kan bara inte släppa tanken på att det vi ser kanske är två döda barn, i ett pro life-budskap, i en komisk meme.

Genast mår man lite dåligt. En tredje aspekt av det hela är att man rent allmänt tar ner diskussionen till en nivå där frågan är något som kan avgöras av foster. Att likställa en ateist med vad som bäst kan beskrivas som ett okunnigt spädbarn, åtminstone rent intellektuellt är i sig givetvis ett medvetet drag. En annan visuell aspekt är layouten på texten. Valet att radbryta rubriken ”Do you think…” Så att den sticker ut. Det tolkar jag som fullt medvetet och för att antyda att det är den religiösa som tänkt efter, inte ateist-babyn som borde göra det. Det är svårt att tolka det annorlunda faktiskt. Men visst, en liten inledande smädelse eller tre tål man väl som gammal ateist… Nu till de massiva problemen med ”poängen”.

För det första vill jag poängtera en sak som jag under min diskussion idag hela tiden blev varse om – och det var att religiösa glömmer att om det är en analogi, så måste det man jämför vara lika – så att man inte jämför apelsiner med päron. Och om tvivel kring likheten råder eller om den utpekade protesterar, då bör man åtminstone kolla upp med de utpekade, om de kan känna igen sig i analogin, eller om de kan finna fel eller luckor – och kanske lyssna på deras protest. Idag blev jag varse om att DET gör inte religiösa som bestämt sig för att en komisk analogi om ateister stämmer. De maler på istället. Bara det i sig är en rätt dryg sorts förolämpning. Analogier mellan ateister och något korkat amöbadjur i sig är helt ok, men för guds skull – jämför rätt saker åtminstone bara.

För det andra jämför man alltså födelsen med döden. Det protesterar jag mot av flera skäl. Till att börja med är födelsen en objektiv förändring av vistelse för fostret. Som om man flyttade från Vollsjö till Stockholm. Förvisso början på något nytt, men inte samma sak som den totala början på existensen eller slutet på den samma. Döden är även i den mest optimistiske teists perspektiv aningen mycket mer än födelsen minst sagt. Det är ju därför som teister i pro life-rörelsen ofta kämpar för fosters rättigheter, eftersom de inser att just födseln i sig inte markerar tillnärmelsevis lika mycket som befruktningen gör. Nu går det ju inte att göra en analogi på det logiska sättet med två jämförbara fenomen som tiden innan befruktning och tiden efter döden, vilket i sig då givetvis gör analogin meningslös hur man än gör.

Även om man tror på att döden innebär att själen reser vidare så tror jag inte att någon vill jämföra det med det lilla steget som är när fostret lämnar livmodern. Döden är något finit (i den här existensen åtminstone, det är inte födelsen). En mer korrekt jämförelse vore istället döden vs tiden innan man ens fanns som foster. Dvs två enligt vår existens kännedom – icke existenser – som kräver tro kring för att man ska tro annat. Jag fanns inte innan jag fanns och jag finns inte efter min död heller. Så ser en ateist på saken i regel och det borde inte vara så himla svårt för en teist att åtminstone förstå.

Det tredje problemet här är att man jämför en svårlöst fråga med en omöjlig fråga. Det är vad vi vet och känner till rimligen så att döden och vetskap om livet efteråt aldrig kan uppnås utan att man dör och därmed inte tex kan förmedla kunskap om detta till andra. Inget tyder heller på att det är en kunskapsfråga – likt det är för ett funderande foster i livmodern. Så redan där faller det försvarsargumentet (som jag har hört till leda idag).

En engångsväg som inte ens går att se änden på så att säga. Födseln är däremot motsvarande bara en dörr som öppnas och som man rent hypotetiskt både kan titta igenom innan man lämnar livmodern – eller bara ha kvalificerade funderingar kring i livmodern. Liknelsen med jordens kärna kommer den här gamla geologen i åtanke. Det är väldigt osannolikt att vi någonsin kan besöka den och exakt ta reda på hur den ser ut och är. Men vi kan göra en massa annat som ger oss en massa andra goda ideer om den eftersom svaret inte är omöjligt att nå, bara väldigt besvärligt.

Men besvärligt och omöjligt är inte samma sak. Inte alls.

Det är samma sak för våra två tänkande foster ovan. Och nu kommer vi in på fjärde punkten. För om vi har två foster med förmågan att kunna tänka avancerade existensiella frågor likt den ovan, så kan de också tänka kring rimligheter och möjligheter och förstå skillnaden mellan omöjligt och svårt. Och om vi talar om riktiga foster, dvs foster som inte alls kan tänka så där existensiellt som de kan ovan, ja då faller frågan faktiskt direkt. Man kan inte ha bägge ting – ett foster som både kan tänka – och inte kan tänka när det börjar fundera likt en annan skulle göra.

Just det i sig gör frågan ogiltig faktiskt. Ni vet, när ateister säger: Be din gud göra en sten så tung att gud inte själv kan lyfta den-ogiltig. Något som faller på att det mer är en ordlek än det konkreta som är logiskt möjligt. Frågan måste vara giltig.

Det handlar liksom om story logic här. Jag begär inte ens realism faktiskt. Jag begär inte att vi ska ha den faktiska kognitiva förmågan hos två ofödda barn – som är extremt ringa och som INTE innefattar ”finns det en mamma utanför” – något alla med grundläggande kunskaper i biologi eller pedagogik känner till.

Ett ofött barns hjärna är så primitiv att allt handlar om behov. Hunger. Värme. Och signaler utifrån som den förnimmer är inget den kan kognitivt reflektera över alls. Några tankar kring ”jaget” finns inte. Allra minst på en existensiell nivå. Den når man i sin basalaste form i regel först efter ett år som nyfödd, men det dröjer upp mot 5års åldern innan förmågan att verkligen förstå vad andra individer är och att man själv är en individ når en ordentlig utveckling. Innan dess är det behovstankar utan självreflektion. (Det kan jag presentera en massa läsning om ifall någon är intresserad.)

Men som sagt, strunt i det nu, vi talar om story logic – alltså kontextuella sanningar – här. Vad är det bilden ovan visar? Jo foster som uppenbarligen kan tänka väldigt mycket djupare än foster kan i verkligheten, och vi kör på det. Då hävdar jag att om man kan tänka A så kan man tänka B enligt logiken – dvs kan man ställa frågor kan man också fundera på svar. Det är nämligen exakt så all mental utveckling fungerar på ett artplan. Det är därför som vi idag inte sitter håriga på savannen och kliar på pungen utan istället kan sitta och klia på pungen på en rymdstation som cirkulerar kring Jorden. För att utveckling är ett resultat av tankar och att utveckling kräver tankar. Det går inte att lösa ett problem om man inte tänkt frågan först och tänker man frågan börjar man alltid fundera på en lösning.

Dvs om man är smart nog att kunna tänka kring att det finns något bortom den värld man befinner sig i, då är man också smart nog att kunna reflektera kring huruvida det GÅR att tänka kring det i det här fallet. Det smarta fostret på bilden ovan har uppenbarligen den mentala förmågan att ställa en fråga, då kan det också fundera över möjliga svar. Det är det man gör när man ställer frågor – även om man kommer fram till fel svar.

Det är också så människan gjort under sin resas gång. Vi ser en blixt på himmeln på savannen för 100 000 år sen, släpper pungen och gömmer oss i rädsla och total ovisshet om vad vi såg. Efter ett tag börjar någon fundera på om blixten, som ju är skrämmande och mäktig, kanske har att göra med en andlig värld. Och så blir blixten och dundret Thor som kör med sin vagn över himmeln kastandes Mjölnir mot diverse jättar. Och den förklaringen godtar man rätt länge och den gör en kanske lite mer trygg eller skrämd, åtminstone inte längre oviss, tills man, som alla smarta människor börjar göra med tidens tand och tillräckligt med accumulerad kunskap börjar göra: Fundera på om nödlösningssvaret faktiskt inte stämmer och just kanske är ett nödlösningssvar.

Faktum är att som smart människa behöver man inte ha ett svar på vad blixten är, man kan däremot identifiera vad som bara är grundlösa påståenden om det ändå. (Det är det som är kritiskt tänkande, men det är en annan diskussion.)

Jag hävdar att om vi ska följa story logic här, med två ytterst smarta foster som har förmågan att reflektera över sin existens i så här abstrakta termer så att det OBS, VIKTIGT: Blir en likvärdig analogi till hur en ateist faktiskt funderar kring döden och mötet med ev gudar, så kommer vi förr eller senare få se ett foster så pass smart, så att det åtminstone kan reflektera över om den KAN få svar på frågan eller ej.

Ursäkten jag möttes av här, och det var också här som jag slutade komma någon vart med personen i diskussionen var att några sådana barn finns inte och födseln förblir ett mysterium för fostret.

Det som den inte helt dumme läsaren här direkt, precis som jag känner nu, är givetvis stor frustration. För det första talade vi om story logic här. Dvs om barnet kan tänka A kan det också förr eller senare tänka B. Det är så intelligens funkar – även i sin lägsta form. Alternativet till story logic är totalrealism och då kan barnet överhuvudtaget INTE tänka existensiellt och undra om det finns en mor efter födseln. Problemet med realism är att då blir analogin direkt ogiltig.

Ett kognitivt outvecklat foster vs en vuxen tänkande ateist. Inte ens den mest arrogante teist skulle påstå att vi befann oss på samma nivå frågemässigt. Eller jo, det skulle det kanske finnas en och annan självgod pungkliande primat med gudstro som gjorde, men det lär åtminstone inte vara den allmänna andemeningen här.

Den andra precis lika irriterande aspekten är att det är fullständigt irrelevant ifall jag har den mentala förmågan att lösa ett problem eller inte för problemets lösbarhet. Om jag är en femteklassare som inte kan lösa derivata på gymnasiematten så beror det inte på att det inte går att lösa, utan på mig. Men ta tillräckligt många femteklassare och tillslut kommer du också hitta en som kan lösa det. Helt enkelt för att femteklassare dels har den mentala förmågan till det men framförallt då – för ATT det går att lösa.

Religiösa brukar, trots att historien med bortglömda religioner efter vartannat hävda att Gud finns även om folk inte längre tror. Det är kanske så, det vet vi inte. Vad vi däremot vet är att vissa naturliga saker är universellt sanna oavsett vad jag som tänker och tycker kring det och käftar jag emot sysslar jag med sk argumentum ignoratuam. Man brukar ogilla att använda ordet sanningar i vetenskapen för att slippa associationen till religiös arrogans, men universella sanningar finns det gott om. Det handlar om matematik, det handlar om logik, det handlar om existens, det handlar om konsekvens av händelser osv. Där det finns saker som går att med total repeterbarhet och determinism går att skapa, finns det också universella sanningar.

Dvs även om vi har ett mycket märkligt och ologiskt foster som kan tänka existensiellt kring sin existens, men som sedan trots detta smått mentala mirakel inte kan tänka i andra mer kritiska frågor, så är det irrelevant för huruvida det GÅR eller INTE går att besvara. Och det är viktigt för att analogin ska vara giltig. Annars: Päron och apelsiner.

Vad som sker efter döden (om något sker) är alltså (vad vi åtminstone vet) ett universellt mysterium – inte minst för att det inte verkar gå att falsifiera eller verifiera. Livet efter födseln, en okänd sak för det mirakulöst selektivt intelligenta fostret, är bara en för DEN individen obesvarad fråga.

Päron mot apelsiner. Så oavsett hur man än definierar fostrets förmågor och begränsningar blir själva frågan i sig inte en jämförbar analogi med hur ateisten funderar på döden – pga frågans egen natur egalt den som ställer den.

Jag är inget smart foster som saknar förmågan att besvara en besvarbar fråga pga att jag är ett hjälplöst foster utan kunskaper eller instrument som kan hjälpa mig till en slutsats. Jag är en fri individ som med teknik enkelt skulle kunna besvara frågan om jag befann mig i livmodern – men som aldrig skulle kunna besvara frågan om döden.

Alltså, päron och apelsiner. Det här med frukt kan inte bli mycket mer tydligt eller hur?

Jo jag kan ju ta livet av mig. Problemet med det är ju att det dels omöjliggör kommunikation om vad jag såg med andra, dels är riskabelt eftersom kanske helt enkelt ganska sannolikt bara dör. Dvs problemlösningen är farlig och också icke förmedlingsbar även om den visade sig inte vara det totala slutet. Dvs meningslös att ge sig på. Så vi kanske ska kalla den lösningen för meningslös, snarare än omöjlig. Bara för semantikens skull om inget annat.

Och nej, åberopandet av att tala med döda andar räknas faktiskt inte som argument för att man kan lösa frågan. Öht inte alls. Därför att det är trams.

Det är alltså en omöjlig uppgift att lösa på ett sätt som innebär att någon annan kan få reda på svaret. Så är det inte med livmodern och det tänkande fostret som öht var intresserad av frågan. Det är det ”bara” svårt.

Så när kristna tycker att det där är en kul analogi är det för att de gör flera saker fel i tänkandet. Här kommer det hela sammanfattningsvis:

  • För det första verkar de inte förstå att ett sådant där foster blir en ologisk paradox. Antingen är det för outvecklat för existensiella frågor (verkligheten) eller så är det så där övernaturligt intelligent, men bara selektivt i frågor som inte sabbar memen. För smart är inte ok, så att det kan börja undersöka omgivningen kring livmodern med vetenskap tex.
  • Det andra är alltså frågans natur där man skiter i hänsyn till om fostret kan eller inte kan. Går det att besvara alls vs är det bara svårt. Det är skillnad på dessa ting. Stor skillnad.
  • Det tredje är att om man benhårt och tjockskalligt vidhåller att det här är en bra meme, trots att man inte alls kan förklara varför på ett logiskt och fungerande sätt, likt det jag stötte på idag, så gör man faktiskt inget annat än kallar ateister för okunniga om sin egen ateism när vi med rätta protesterar mot vad som bevisligen bara är en felaktig analogi. 

Slutligen. Konsekvensen av att den här memen skulle stämma så som kristna lustigkurrar tycker är följande: Det innebär att ateister är lite okunniga som är naivt osäkra kring svaret på en fråga som man får svar på så småningom. Det är ju den gulliga andemingen i budskapet ovan.

Om man ska kalla mig som ateist för okunnig (vilket memen ju gör, och vilket jag skulle tåla) så ska man åtminstone få rätt på analogin – annars avspeglar memen något helt annat – nämligen kristna människors stora okunskaper om ateism, hjärnor, psykologi, logik och story logic, existensialism och allmänna filosofiska frågor kring existensen av saker och möjligheterna att bevisa dessa, eller inte.

Vilket då givetvis ÄR allt den här memen ovan gör och vilket på sätt och vis är ganska komiskt, men jag kan inte låta bli att vilja hjälpa alla kristna att inte falla dit eftersom det inte finns något sorgligare än någon som skrattar åt andra och gör bort sig själv på vägen.

Så snäll är nämligen jag. 😉

Det proportionslösa tänkandet

Att frukta det som inte är farligt och inte frukta det som är farligt – det är något som alla människor gör. Även jag gör mig skyldig till det ibland. Men även med ursäkten att den bäste av oss inte alltid tänker rationellt är det ett ämne värt att belysa. För endast genom att vi tänker rationellt kan vi agera rationellt.

Inom religionen ser man t ex hur folk är mer rädda för en Gud de inte vet finns än problem som uppstår när man dödar i denne Guds namn. Jag begär inte empati nu, utan bara proportioner. Att säga att man ska döda någon, eller många andra, för att de t ex har ritat en teckning av en gudomlig gestalt, eller lever i förhållanden som inte är ok enligt religionen eller bara helt enkelt inte har tolerans med kritiker – och dödar dessa likt vi ser drabbar massor av sekulära bloggare i mellanöstern inte minst, är att inte besitta förmågan till att tänka i proportioner.

Visst, det finns värderingar inblandat i detta, men proportionstänkandet är också en faktor. En seriefigur mot någon annans liv – det är ett tecken på väldigt förvrängda proportioner.

I vardagen är det annars proportioner kring faror som visar på de mest absurda feltänk. Folk är rädda för att flyga plan, jätterädda, men sätter sig utan att blinka bakom ratten på en bil, trots att sannolikheten att du ska dö i en bilolycka är enormt mycket större än i en flygolycka. Eller ännu hellre: En motorcyklist som åker hojen till stranden en vacker sommardag som fruktar att en haj ska äta upp honom när han badar – i svenskt vatten. Proportionslös rädsla i vardagen.

Apropå hajar då. Rovdjurshatare i västvärlden målar gärna upp bilden av farliga rovdjur som KAN döda – inte minst döda små barn för att det ska bli extra behjärtansvärt. I själva verket rapporteras det noll dödsfall per år där rovdjur i det fria har dödat människor. Dör det folk av björn och varg är det alltid frågan om fångade eller i zoo uppväxta djur med beteendestörningar och utan naturliga flyktvägar.

En och annan aggressiv jakthund som angriper varg eller björn räknas knappast heller som varken barn eller människor i sammanhanget ifall någon undrade. Javisst vi kan alla till mans skrämma upp oss kring rovdjur om vi vill. Be någon tänk ut en skräckberättelse med ond bråd död och hemska varelser och monstret i det blir ju oftast ett rovdjur – och inte ett betesdjur. Vi tänker alla så, eftersom det ju efter årmiljoner som primater i naturen har varit så att rovdjuren har varit våra konkurrenter. Och kanske, djupt inne i oss, finns spåren av en primal rädsla för huggtänder, rotade i att vi som små gnagare var lätta byten på en svunnen savann. Men i det stora hela är annars rovsdjursskräck rimligen mer rotat i att vi sen barnsben tutas i sagor om stygga vargar och liknande.

Det handlar därför om att tänka logiskt. Och framförallt alltid vilja göra det. Vad är det som är farligt i naturen? Är det inte ganska mycket mer vettigt att frukta älgkor som vaktar sina kalvar och som faktiskt dödar enstaka människor då och då? Hur många ggr sitter jägarna och berättar skräckberättelser om alla de som varje år dör av någon eländig sjukdom efter att en fästing bitit folk?

Det stora problemet uppstår inte bara i uppfattningen i sig om vad som är farligt eller inte farligt, utan i hur vi sedan agerar. Folk som inte är religiösa tar t ex hänsyn till att det finns religiösa som ser seriefigurer som något man kan släcka en annan människas liv för. Det är knappast ok att man står vid sidan och inte säger ifrån. Visst, av rädsla kan man låta bli att säga saker, men när man aktivt tar strid FÖR de proportionslösas dumheter, då spelar man en annan sorts match.

Det samma gäller också rovdjurspolitiken. När man tar hänsyn till att det finns människor som säger att de är rädda för att låta deras barn leka ute, eftersom det finns varg i skogen, så ger man efter för andras proportionslösa dumheter. Det ska man inte göra. Man ska upplysa dem om att risken att deras barn blir skjutet av ett vådaskott när pappa rensar den gamla vargdödar-bössan är astronomiskt mycket större än att vargen dödar lillan. För vargen – den fria sorten i naturen – har inte i modern tid dödat en endaste människa, varken vuxen eller lintott.

Att vara rädd för vargen – på riktigt – för sitt lintottiga barns skull – är bara snäppet mer sansat än att vara rädd för spöken. Och det är inget man ska linda in i snälla ord heller.

Det är varje sansad människas plikt om att upplysa folk som tänker utan proportion kring faror eller brott mot något de håller kärt – att de gör så – tills det går in i huvudet på dem i betydligt större mängd än det gjort innan. Jag kan inte se några förmildrande omständigheter mot att låta de proportionslösa får diktera något. Att det finns psykologiska förklaringar bakom den proportionslösa skräcken kring kontroll osv är heller ingen ursäkt.

Samtidigt finns det komplicerade frågor. Ta tex svininfluensan för några år sen och även efterdyningarna idag med pandemrixkomplikationer. Här har vi ett moraliskt problem. Dels skrämmer man upp folk kring en influensa som dödade avsevärt mycket färre folk än vanliga influensor gör varje år, men dels så var den i de fall folk fick den troligen oproportionellt farlig ATT få. Hur gör man då? Ropar varg som man gjorde eller tonar ner allt? Svårt att säga. Rätt gjorde man troligen inte – varken i larm eller agerande men någon självklar lösning på hur man skulle agera finns heller inte.

En del frågor är alltså svåra att åberopa den solklara rationella vägen i. Men de flesta andra, likt flygrädsla, vargskräck eller seriefigurer, är knappast speciellt svåra. Där finns det alltid ett uppenbart bättre sätt att tänka och ett påtagligt sämre.

Pojkar gillar äventyr – flickor gillar känslor

Vi börjar med ett konstaterande: Att läsa är eskapism – att fly in i något annat, om det så är andras känslor, ett äventyr, en annan identitet eller tankar kring det okända eller kända som existerar (dvs fakta). Vi börjar också med att påpeka att bloggens rubrik var medvetet förenklad. Mer nyanser i texten som följer.

Det finns både sanningar och rena dumheter i den här artikeln i DN om varför pojkar i allmänhet halkat efter flickor i läsförståelse. Läs den innan du fortsätter.

De positiva delarna av det hela är rätt självklara. Pojkar läser inte böcker i samma antal som flickor. Om det finns det lite att orda om rent åsiktsmässigt. Det är tyvärr sant. Och precis som Gunilla Molloy säger kan det säkert bero på att läsningen i sig ses som feminim och svag och att bristen på manliga förebilder som läser i unga mäns förebilds-värld ställer till det. Här vill jag infoga direkt att jag inbillar mig att om vi satte forskare, astronauter och liknande på piedestaler istället för popsnören och fotbollsspelare, likt vi gjorde i större utsträckning för en 60 år sen, så skulle vi nog också få se en ökning av läsandet bland pojkar. Det kunde inte bli sämre iaf.

Men sen börjar Gunilla Molloys resonemang halta. Hon går in på ämnesval och gör märkliga slutsatser från det. Som gammal fd biblioteksassistent minns jag än idag vilken enorm skörd av emo-litteratur vi hade som tjejer lånade, medan pojkar mest lånade böcker om sport, historia eller fantasy. Det var enorm skillnad i preferens. Också detta är ett faktum.

Böcker som handlade om andra tonårstjejer som mådde dåligt, helst skar sig och annat dystopiskt var totalt dominerande bland tjejerna.

Visst fanns det böcker med pojkar i huvudrollen som handlade om samma saker (Tex den berömda ”pojken som kallades det”). Och visst fanns det tjejer som var ämnesintresserade mer än intresserade av socialrealistiska emo-trippar, dvs hade en preferens som mer påminde om den som dominerar hos pojkar.

Författaren Gunilla Molloy har väl rätt i att pojkar inte gärna läser om andra pojkar i svaga situationer och att det kan finnas ett inslag av inlärd syn på svaghet i det. Men anledningarna hon frambringar är på tok för von oben-ideologiska och snäva och självsäkert absoluta för att kunna ses som objektiv vetenskap.

De är även frånkopplade till hennes egna slutsatser, vilket är det stora ologiska problemet med hennes resonemang. Hon talar om bristande förmåga hos pojkarna att kunna leva sig in i känslor kring hur andra känner och har det. Sen vänder hon själv på steken och gör exakt samma sak – dvs istället för att lyssna på vad pojkar kanske tänker i frågan – så berättar hon vad hon tror de tänker, utifrån genusteorier om svaghet och styrka. Trovärdigheten får sig en stor törn i hennes resonemang eftersom hennes forskning borde vara uppbyggt kring kvantitativt intervjuande och statistik kring det, men istället är teoretisk.

Det är givetvis att förenkla det hela att tro att genusteorier kan förklara allt eftersom genusteorier aldrig har kunnat förklara alla könsskillnader vilket valfri neurolog eller biolog insatt i könsskillnader kan berätta. Utan att ange procentsatser i vad som styr vad så kan man konstatera att biologin är en existerande faktor som påvisar att tabula rasa, den tomma identiska hjärnan som bara fylls på genom socialisering och inget annat – är pseudovetenskap.

Vi har alltså uppenbarligen könskillnader även i våra hjärnor. Generella sådana då, som inte gäller alla, (man talar hellre om manliga och kvinnliga hjärnor i flera olika steg och varianter, vilket skulle tex kunna förklara homosexualitet) men som gäller tillräckligt många för att det inte ska kunna ses som slump.

En sak som i detta perspektiv verkar vara mer manlig än kvinnlig är just valet av eskapism. Kvinnliga hjärnor verkar vilja fly in i andras känslor om vi får utgå från valet av litteratur i våra bibliotek. Manliga hjärnor mer in i äventyr.

Jag kan inte se att genusteorier har kunnat förklara det ur ett socialt perspektiv eftersom det genomsyrar historien och all litteratur som skrivits ända sen antiken och i världens alla kulturer.

Nu är förvisso könsrollerna också ganska lika genom hela historien och globalt kanske man med rätta kan påpeka, men om något borde de senaste 50 årens ökade jämlikhet i västvärlden isåfall ha påvisat någon form av förändring av detta – men icke. Det faktum att genusforskare ju påpekar att pojkar inte läser och om de läser så läser de bara fakta eller äventyr visar ju att inget har skett och att vi faktiskt är rörande överens om det. Men där genusforskare stannar vid att konstatera det som en rigid struktur, ser jag det snarare som ett bevis för en skillnad. Man kan önska sig något som forskare, men när det inte uppfylls så är det fel på realismen i önskningen så att säga

Dvs om samhällsförändringar inte ändrar på ett beteende, så är beteende inte styrt av samhället. Enkel logik. Åtminstone med de variabler vi har. Okända variabler kan givetvis finnas, men samtidigt bör man låta Occhams rakkniv tala – för annars sysslar man med ideologi, inte vetenskap. Fakta ska tala, inget annat. Och fakta är att pojkars preferenser av litteratur inte ändras med samhället.

Som jag ser det påvisar det också att detta alltså inte kan vara en fråga där det sociala arvet är speciellt viktigt för vilken sorts litteratur vi läser – kanske bara ATT vi läser eller inte läser (vilket är den diskussion som Gunilla Molloy borde ägnat hela sitt resonemang åt istället).

Det är uppenbart att det trots samhällets jämlikhetsökning inte skett någon förändring, så måste anledningen vara biologisk. Om biologiska (och sociala) skillnader mellan hjärnorna finns det mycket forskning:

 

De tre anledningarna till att jag inte kan kalla mig feminist

Den första anledningen till att jag inte kallar mig feminist är attityden hos feminister gentemot kritik. Den där alla som kritiserar feminism klappas på huvudet eller betraktas som sexistiska idioter. Den där man liksom hamnar i ett läge där det egentligen kvittar vad man säger, för har man kritiserat eller tagit avstånd från feminism är diskussionen liksom redan över (precis som den kommer vara för just den sortens feminister som sett min rubrik). Man är då en av de där gapiga kränkta vita männen i Aftonbladets kommentarsfält oavsett vad man säger. Kritik mot feminism blir lite som en icke falsifierbar fråga där det inte går att kritisera och därmed då heller inte att bevisa. Jag kan aldrig per definition acceptera den rabiata, generaliserande, nedlåtande och okritiska attityden – oavsett ämne. Jag känner nämligen allt för väl igen den och den kommer alltid från dogmatiskt håll där folk istället för att vilja debattera vill läxa upp pöbeln/hedningarna med den SANNA läran.

Den andra anledningen handlar om feministers prioriteringar. Västerländska feministers prioriteringar. Samtidigt som de mer än gärna talar om hur alla västerländska män – bara för att vi är män – ska ta något slags kollektivt ansvar för hur andra män är och agerar i västvärlden – bara för att vi är män i frågor kring ojämlikhet av i förhållandevis ringa natur (procentsatser hit i löner, andelar kvinnor i styrelser dit) så har vi en stor omvärld där kvinnor förtrycks på ett HELT annat sätt utan att samma nämnda feminister höjer rösten öht. Var är Gudrun Schymans arga ord om hur kvinnor i arabvärlden faktiskt bara får det sämre och sämre? Och hur sjutton kan andelar kvinnor i styrelser vara viktigare frågor – eller ens i samma division – som kvinnor som öht inte har juridisk jämlikhet? Nej just det där förbannade kravet på att jag ska gå runt och ha ansvar för andra med kuk i kombination med svensk-etnocentriska prioriteringar gör att jag öht inte kan ta den svenska feministiska rörelsen på allvar. Jag vet att här till stor del är en ideoligisk fråga och att alla feminister inte resonerar likadant. Det är primärt feminister som likt Gudrun är hemmahörande i gamla västerrörelser som har dessa märkliga prioriteringar. Liberala feminister likt Sara Mohammed har ett helt annat perspektiv och en avsevärt mycket mer begåvad agenda som jag – om den vore representativ för begreppet feminism – skulle ha kunnat acceptera till fullo.

En tredje och sista lite fråga kan te sig som en petitess i sammanhanget men är ändå för mig så oerhört symbolladdad och säger så mycket om synen på fakta. Det handlar om (vänster)feminismens avsky för porr. Sen åtminstone 90talet har jag sett upprepade försök från detta håll att göra inskränkningar i den sexuella friheten. Jag minns själv hur det ju faktiskt kunde visas nakna människor på TV när jag var ung. T om sex. Idag syns inget sådant på statlig TV. Vi har någon form av prydhet som har tagit över – en prydhet som inte kommer från konservativt religiöst håll – utan från ett märkligt hat mot porr från vänster. Man ursäktar det hela med ett märkligt resonemang där porr och trafficking liksom blandas i samma andetag. Det faktum att någonstans i storleksordningen 90% av all porr som finns på nätet idag är sk amatör-porr känner man inte till. Nej istället verkar man se fantasifulla slav-fabriker där östeuropeiska småbarn gör porr åt äckliga feta medelålders rika västerlänningar som som bonus lär sig våldta sina fruar på nya sätt genom porr.

I fler och fler länder – motiverat utifrån dessa fantasifulla vänster-myter förbjuds eller begränsas porr. Senaste exemplet nu Island. Jag kan bara inte ta folk som vill förbjuda något baserat på prydhet och förvirrade ideologiska uppfattningar om samband mellan Lilja-4-ever-dystopier och porr som inte existerar – på något som helst allvar. Tvärtom ter sig dessa feministers argument mot porr lika fördomsfulla och ignoranta som vad den amerikanska Tea Party-rörelsen har mot homosexualitet.

När feminismen i sin helhet glider in på en sansad, liberal, vetenskapsbaserad, ickedogmatisk, falsifierbar bana. Ja DÅ skall även denna jämlikhetsbejakare kalla sig feminist.

Uppdatering: Nej, det är inte synd om mig eller andra män. Nej, vi är inte förtryckta. Man KAN kritisera feministiska åsikter utan att se sig själv som ett offer faktiskt. Det där självutnämnda offret finns nog snarare i ett annat led…