The Godless Swede

Sådärja, jag sa ju att jag skulle återkomma med besked om vad framtiden bjöd på. Det gör jag också härmed.

Jag känner som sagt att jag nått till vägs ände med mitt svenska bloggande. Det finns bara så många olika sätt man kan säga samma sak innan det blir tröttsamt att höra, inte minst för en själv. Därför tänkte jag fortsätta arbetet, men på engelska istället. Man når en helt annan storlek på publiken på så sätt och möjligheterna att nå ut till folk ökar.

Jag har själv många ggr beklagat mig över tex hur jag tycker svenska feminister navelskådar egna miniproblem och i princip aldrig uppmärksammar det verkliga förtrycket mot kvinnor som finns i världen. Nåja, jag har ju inte varit bättre själv med att skriva till en liten svensk publik om skepticism då heller… Det är ju trots allt så att i stora delar av världen är ateism antingen förbjudet i lag, eller så pass utanför alla normer att de som uttrycker sig negativt om gudar direkt blir påhoppade. Som trygg svensk kan jag i min lilla borg faktiskt ju göra en liten insats.

En av anledningarna till att jag låtit bli att blogga på engelska är att jag redan testat det och märkt av hur tungt det är. Det tar mycket längre tid att skriva texterna och risken att man låter som en kretin ökar också hur noga man än är. Jag vet att många svenskar anser att de är jätteduktiga på att skriva på engelska och att de t om föredrar det framför svenska. Det får stå för dem – i regel är sådana påståenden mer hybris än sanning. För i regel syns det ganska tydligt att en text är skriven av en svensk. Inte för att den har en massa fel, utan för att man tenderar att försöka uttrycka sig lite för mycket på ”rätt sätt” språkligt att det hela ser konstlat ut. Enkelhet är svårt i andra språk eftersom det är svårt i det egna språket.

Tidigare experiment med geobloggar på engelska har just känts så där jobbiga och onaturliga att skriva för mig. Men jag tänkte ge det en ny chans igen nu eftersom responsen alltid varit så bra från publiken. Jag känner hur en stor våg av hybris och bekräftelsebehov sköljer över mig och den svenska publiken ger mig inte tillräckligt med utmaningar och respons längre. Ja jag vet, pompöst… 😉

Så om du är intresserad av åsikter utklädda till fakta kring ateism, skepticism, vetenskap och politik och inte får stroke av min dåliga engelska, kan du härmed följa mig på min nya blogg, (som ännu inte har så mycket innehåll). Det blir givetvis inte bara allvarliga ämnen, utan jag tänkte hålla en ton av trams så ofta det går för att inte tröttna på mig själv. Ses och hörs!

Länk: The Godless Swede

Annonser

Mot nya plågor

Det sviktande intresset för bloggen, både från min sida, men även från läsare och kommentatorer gör att den kommer läggas på is tillsvidare. Känns inte som första ggn jag tycker mig ha nått vägs ände kring vad jag har att säga om ateism/vetenskap/religion men numera är det sällan som något man skriver känns helt nytt.

Motivationen sjunker när så få personer ger en respons inte minst. På många sätt märker man att bloggens guldålder är över och att sen ett par år tillbaka har nog de flesta märkt av ett sviktande intresse. Själv läser och kommenterar jag aldrig andra bloggar numera, så jag kan liksom inte klaga på andra heller…

Men, gråt inte för det, jag tänker inte sluta blogga för det. Jag håller på att planera något liknande detta, men den exakta utformningen är inte klar så jag får be att återkomma. Tills dess vill jag tacka för den tid som varit och ni som följt den här bloggen har varit uppskattade.

funny-Jesus-strong-muscles

Passionerade ämnen och förlorad vänskap

Jag har flertalet vänner och bekanta som är kristna/troende. Det berikar min tillvaro på många sätt, inte minst för att man kan få respons på saker ur andra perspektiv än bara vad andra ateister tycker. Väldigt få saker i livet skulle bli tråkigare än ett totalt medhåll. Så länge mothuggens bärare är bildade och kunniga och framförs med en respektfull ton till mig som person är jag alltid intresserad av att lyssna.

En nackdel blir dock att jag lite känner mig nödgad att vingklippa mig själv i diskussioner och aldrig bli så hård som jag skulle kunna bli eftersom ämnena sällan blir så viktiga att en förlorad vänskap känns ok. Beteendet spiller t om över, så att jag utlämnar en rad olika sorters argument av mer personlig eller känslig art rent allmänt ur religions/vetenskaps-diskussionerna även där de inte är med. Jag är inte direkt den tigerhaj jag en gång var på nätet.

En sak ska religiösa överlag ha cred för: De tål mer än vad politiska meningsmotståndare gör och de tål i regel mer än vad jag själv gör i nästan alla ämnen. Jag skulle troligen dumpa vänskapen med folk för mycket mindre än det jag själv utsätter andra oliktänkare för. Jag försöker alltså på inga vägar alls hävda min egen tålmodighet och snällhet här. Nej jag kan vara riktigt jävla dryg mot meningsmotståndare och jag har verkligen noll tålamod med dumheter riktade mot mig själv. Möter jag på någon talförd idiot tenderar det alltid att eskalera bortom all rim och reson till en uppsjö fulheter.

Thomas Jefferson kläckte ur sig något som handlade just om det där med vad vänskap var. Hur saker som religion, politik och andra åsiktsskillnader inte skulle få komma i vägen för vänskap. En tanke som låter fin, men som i praktiken är rätt märklig. Vad är vänskap byggd på om man är totalt oliktänkande i alla sorters värderingar? Någon märklig slags personkemi? Inte oviktig, men samtidigt ytlig i jämförelse. Någon själavänskap existerar ju inte. Man blir snarast något slags mental KK om man egentligen inte delar några åsikter och värderingar.

Enskilda frågor kan skilja goda vänner åt, utan att vänskapen förstörs, så länge åtminstone en part är beredd att kompromissa eller inte värderar frågan lika högt som den andre. Men om du är en person med kunskaper så har du i regel också åsikter om mycket. Med stora kunskaper i ämnen kan också ödmjukhet komma, men samtidigt också även insikter i andras dumheter. Tex: Ju mer jag kan om vetenskap, desto svårare blir det att tyst acceptera att någon sprider pseudovetenskapliga åsikter eftersom jag då också i regel är väldigt intresserad av ämnet och har en känslomässig koppling till det – som man alltid har kring sina passioner.

Du kan som jämförelse säga hur mycket dumt du vill till mig om knyppling, mina ringa kunskaper och obefintliga intresse av det gör att min passion att rätta dig kommer vara låg om den ens tänds alls. Men om du börjar svamla på om något som jag tycker mig ha god insikt i, så kan det hända att det blir svårt för mig att behålla det goda humöret även gentemot bäste vännen.

Det är en balansfråga. Är en vänskap, hur ytlig den än är, värd att offra för varje enskild sak där man skiljer sig åt? I teorin är den givetvis inte det. I praktiken blir det omöjligt att gradera. Man kan bli dödsfiender för ingenting och man kan skaka av sig hårda bråk kring ämnen man bryr sig mycket om i andra lägen. Jag brukar personligen försöka hålla det på en sådan nivå att när man hånar mig som person, tex är nedlåtande, då passerar man en gräns där den fortsatta vänskapen avgörs stegvis för varje kommande meningsutbyte som följer. Säg en sak till fel, och det är över. Om man så har känt varandra i 30 år.

Jag skulle tro att sociala media likt facebook, mer än något annat i mänsklighetens historia har agerat vänskapsdelare eftersom det mentala KK-snacket från verklighetens möten ”vänner emellan” inte kan dölja allt längre. Nästan alla vänskaper jag själv har brutit eller blivit bruten med de senaste 10 åren (medvetna ageranden då, vänskap som bara runnit ut i sanden ej inkluderat) har skett där. Någon har malt på lite för ofta med idiotiska värderingar. Någon har ogillat värderingar jag själv presenterat. Tex har folk brutit med mig efter att jag klankat ner på SD och vänster-partierna. Politik är avsevärt mer känsligt än religion.

Det leder mig in på en liten slutpoäng. Om du politik är så jävla känsligt att folk som får sina ideologiska värderingar ifrågasatta blir så upprörda som de nu blir? Säger inte det en hel del om hur lite vett och kall logik det faktiskt finns i politik överlag. Hur hjärnan verkligen är på konstant semester så fort det handlar om vad Reinfeldt, Lööf, Sjöstedt, Hägglund, Fridolin,  Björklund, Åkesson, Löfven och de andra populisterna predikar…

Det är skrämmande att tänka på, men religionsdebatter är ofta avsevärt mindre emotionella och vänskaperna består bättre där…

Lite rosa moln skadar inte i grådasket

Cynism, där man inte riktigt kan låta andra uppskatta något, eftersom att man själv ogillar det av något skäl är inte speciellt kul att uppleva alltid som just drabbad av en cyniker. Jag börjar själv allt mer och mer ogilla när andra ska spy galla över något man själv gillar av div bittra skäl.

Jag hatar något och måste berätta det för andra så att de inte tycker lika mycket om det de heller.

Bittra glädjevampyrer alltså. Det handlar inte om att alla måste gilla allt, men att om man ogillar något så är det inte nödvändigt att tvunget berätta det för världen hela tiden. Om man inte är övertygad om att det är något olämpligt som borde bekämpas såklart. Men man ska givetvis då sätta det i perspektiv – och tänka efter innan munnen börjar skvala.

Är kvinnlig omskärelse något värt att bekämpa och såra andras känslor för och skita fullständigt i vad man säger? Ja. Är synen på preventivmedel hos katoliker ett jälva mög? Ja absolut. Kan man håna muslimer, kristna, judar, hinduer som ser sig som drabbade av ateistiskt förtryck i världen? Ja verkligen… för helvete liksom.

Är ”överskattat” julfirande något att bitcha om för alla för att man själv hatar julen? Nej. Är det tufft och bra och får vi en bättre värld av att dissa dansbandsmusik? Nej. Måste jag håna dem som vill ha kostymklädsel på sin nyårsfest för att jag själv aldrig skulle ha slips på mig frivilligt? Nej faktiskt inte. Så länge ingen hånar mig för mina val, behöver jag inte håna dem för deras heller i dessa små vardagliga ting.

Proportioner. När du tvunget ska dissa något, fundera på vilka som gillar det och om det är värt priset att håna dem för det.

Som skeptiker och naturalist är det väldigt lätt att bli cynisk kring allt trams som styr världen och folk. Och det spiller ofta över på tramsiga småsaker där jag inte nödvändigtvis är ”känslig” nog för vad andra kanske tycker i frågor där jag själv inte egentligen kan motivera min cynism i proportion till det jag dissade. Jag är ofta som en full, sjövild, kåt elefant i en glasaffär mer än den avhållsamme stoiske ninja jag önskar jag vore.

Men jag ska försöka att bara bemöta det rationellt och försöka bekämpa bittra tankar kring småsaker. Om inget annat så mår jag bättre själv. Mitt fokus skall för 2013 års bloggande ligga kring konstruktivitet och att försöka vara lite snällare. Börjar jag bli bitter och cynisk kring petitesser – så säg till.

Gott Slut och ett Gott Nytt År i förskott. Må det innehålla en lagom dos rosa (men fortfarande skeptiska och rationella) moln för eder alla.

hippie

Vad den här ateisten tycker om julen

Jag skrev ju tidigare hur man inte ska missbruka begreppet ”vi” när man talar om ”varför vi firar jul”, eftersom det både inkluderar och exkluderar en massa människor helt utan att de får säga sin åsikt. Så vad tycker jag själv då om julen som hardcore ateist, sekulär humanist och metafysisk naturalist?

Jo jag älskar julen. Den är nog min absoluta favorithögtid och jag skulle nog aldrig frivilligt vilja sluta fira den. Varför då? Jo för den har massor av trevliga inslag som jag ser fram emot.

Dels är den barnens stora högtid och som pappa är det väldigt kul med glada barn omkring sig. Det där med att bli förälder har stärkt min glädje kring jul mycket. Dels är det kul att samlas som familjen under avslappade omständigheter. Eller avslappnade kanske de inte är, kanske är det snarast frågan om utmattning efter all julstress innan, men det är oavsett anledning angenämt.

Dels är den matens stora högtid i vår familj. Jag älskar traditionell svensk matlagning och det här med att lägga in sill, göra köttbullar och Janssons frestelse är lika skoj som att äta det hela.

Dels har den där märkliga stämningen kring sig som andra högtider inte lyckas med på samma sätt. Ni vet vad jag menar, den där julstämningen. Ni som har känt den vet vad jag menar… Den som liksom är en produkt av snöklädda landskap, ljuslyktor i fönster, disney, hedendomliga vibbar, gamla traditioner (nåja), tindrande barn, oknytt i skogen, paket under granen, andliga sånger, julgranar, glögg och doften av hyacint, pepparkakor och pomander.

Ja ni läste rätt. Jag är svag för andliga sånger faktiskt. Rätt utförda är klassiska andliga sånger riktigt tjusigt och lite av ett kärnelement för att få den rätta stämningen för mig personligen. Som ett exempel på vad jag menar med bra utförda andlinga sånger kan ni lyssna här. Bara för att man är ateist, så måste man inte ogilla alla kristna inslag i samhället. Rent kulturestetiskt är kristendomen riktigt fin ofta, åtminstone i stram vintrig nordisk regi.

Jag tycker även det verkar som en rätt mysig tradition att ge sig av på julotta, ni vet, med släde och häst och brinnande facklor mot kyrkan innan solen gått upp. Inte för att det ser ut så speciellt ofta i verkligheten, men klischébilden är riktigt fin i a f. Jag har aldrig gjort det, men om någon erbjöd mig en slädestur i snön, så skulle jag nog hänga på och titta.

Jag vet, ateister har lite av ett PR-problem idag kring julen. Det här med skolavslutningar och kyrkan har nog orsakat en del onödigheter anser jag personligen – även om jag i sak håller med mina ateistiska vänner. Man kan man lätt tro att alla ateister har samma uppfattning kring sånt eller att att man då också ogillar alla kristna inslag i allt. Så är alltså inte fallet alls.

Jag älskar julen och det stör mig inte det minsta att denna märkliga helg, där kommersialism, klischéer, hedendom och kristendom egentligen är allt annat än rationellt ateistisk eller vetenskapsbejakande så som mina existensiella ideal oftast ser ut. Faktiskt inte.

Lika lite som alla dessa ickekristna inslag i julen stör de flesta kristna heller tydligen. Tomten, denna märkliga produkt av hedniska nordiska gårdstomtar, Jenny Nyströms estetik, Disney, ett helgon och Coca Cola-bilden kommer ju till kristna barn som ateistiska barn, tänka sig… och det väl tur det? Trots att ingen av oss egentligen kan förstå vad han har för plats i våra universum rent renlärigt.

Man kan uppskatta saker för det välmående det ger en. Inte för att man analyserat dess ursprung och innebörd och på intellektuell eller religiös väg funnit att det är korrekt eller bra. Så funkar i a f jag och uppenbarligen många med mig. Därför kan vi tycka om julen, trots att vi är ateister, kristna, hedningar eller muslimer. För den är en rätt inkluderande och flexibel som helg numera.

Där alla får vara med, åtminstone om tomten fick bestämma…

Varför rädda katter när barn i Afrika svälter?

Idag blev jag hånad för att jag vidarebefordrade en länk från Kattkommando Syd på facebook om en övergiven katt som behövde akut hjälp.

När jag först såg bilden själv så gjorde mitt hjärta ont av bilden på katten som stod för snar avlivning. Jag delade bilden och skrev en liten önskan om att fler borde göra det, då det var en minimal insats för en tveklöst god gärning.

Sen efter en stund när jag återvände till facebook fylldes jag av innerligt hat när jag såg att  någon på min vännerlista ansåg att det här var rätt stund att vara sarkastisk kring viktigheten i detta. Det var det sannerligen inte. Hur kan man bara vara så empatilös kring en katt att man hånar de som försöker engagera sig? Mållöst infantil onödig dumhet verkligen.

Det är inte ofta jag blir arg på riktigt. Men den här ggn blev jag det. Tur för vederbörande att den satt miltals bort och inte stod framför mig. För då hade jag garanterat gjort saker som jag hade fått sona för sen i rättslig regi.

Motiven bakom hånet är höljda i ett dunkel som jag egentligen inte ens vill reda ut, men ett tänkbart motiv förutom gammalt hederligt vidrigt katthat är hur väldigt många anser att om man försöker få uppmärksamhet för en sak som inte rör människor, då helst svältande barn i Afrika som huvudexempel, så får man plötsligt stå till svars för att ”man hellre räddar en katt, än ett svältande barn” eller varianter på samma tema.

Skitmånga blir alltså provocerade av att det samlas in pengar till och att folk engagerar sig i tex hemlösa katters liv och öden ”när det finns viktigare saker”.

Ungefär så låter det. För det första förstår jag inte riktigt vad andra anser sig ha för rätt att håna andras engagemang i frågor – hur provocerade de själva än blir av att någon bryr sig om något man själv inte bryr sig om. Det är för mig så ofattbart ohyfsat bara.

Om någon vill rädda livet på en utrotningshotad blomma så skulle jag kanske själv inte vara den förste att donera pengar. Om någon skriver arga insändare och med kraft engagerar sig i att Slussen i Stockholm skall byggas om så skulle jag heller inte bry mig nämnvärt – jag kanske t om suckar lite inombords över detta engagemang. Det finns säkert gott om tillfällen där jag tom anser att de har fel och skulle överväga att argumentera för exakt motsatt uppfattning.

Men jag skulle akta mig för att håna deras engagemang och inte bråka med vänner i onödan om jag inte vet att de tål mothugg – och inte ens då i alla frågor. Folk som älskar och hatar saker är i känslomässig koppling till det hela. Man trampar så lätt andra på tårna på sätt som de blir djupt irriterade över.

Jag har själv, garanterat, trampat många på tårna, och säkert också helt i onödan i frågor som för mig själv var små, men som för dem var jätteviktiga. Men för att jag själv gjort fel, så innebär det inte att jag tänker acceptera andras, inte vad som helst och hur som helst i a f. Definitivt aldrig katthat eller förminskningar av mina engagemang.

En annan aspekt, som borde vara självklar, men som inte är det tydligen, är att det ena inte utesluter det andra. Det är fullt möjligt att ge pengar till svältande barn i Afrika eller riksförbundet för Downs Syndrom eller barncancerfonden och samtidigt även tycka att hemlösa katter förtjänar hjälp. Vissa av oss, kalla oss supermänniskor om ni vill, har förmågan att kunna engagera sig i mer än en sak åt gången. Jag vet, helt otroligt!

Sarkasm åsido. Det viktiga är att vi alla skall ha rätten att bry oss om olika saker, på samma sätt som vi har rätten att som individer ha olika intressen och värderingar överlag i livet. Man ska inte behöva ha ett engagemang för allt ”stort”, innan man får ha det för något ”litet”.

Personligen bryr jag mig alltid lite mer om djurhjälpsorganisationer än jag gör om människoorganisationer. Inte för att jag inte alls bryr mig om svältande barn i Afrika, men för att jag, säkert cyniskt och fördomsfullt, anser att organisationerna som tar emot miljoner varje år kanske inte alls gör den nytta som vi tror. De kanske tom ställer till skada. Det som kommer i åtanke på mig förutom intern korruption och att pengarna hamnar i fickan på despoter är att folk som hela tiden får hjälp, aldrig lär sig stå på egna ben. Lite biblisk visdom här, men att lära någon att fiska, är fan så mycket smartare än att ge dem fisk.

Och det känns inte riktigt som organisationerna övertygat mig att de alltid gör så. Ja, jag är säkert cynisk och överdriven. Men så är det. Jag hånar iaf inte de som ger pengar till dessa organisationer för det… Oavsett min egen åsikt.

Men den viktigaste anledningarna till att jag prioriterar saker som hjälporganisationer för katter är att katter är hjälplösa offer för oss och våra påhitt. De kan aldrig själva reda ut sina problem eller krävas att ta ansvar. Därtill är organisationerna föredömligt korruptionsfria, idealistiska och gör faktiskt konkret nytta med sina drajver för kastrering, vacciner osv. De plåstrar inte bara om, de förebygger och de gör så med minimala medel och maximalt engagemang.

Det är också organisationer som har det mycket svårare än jättarna som handhar mänskliga diton. Röda korset lär nog lägga mer pengar på servetter och bullar till kafferep varje månad än tex Kattkommando Syd har pengar på 100 års total verksamhet.

Katter spottas på. Katter hatas. Katter missförstås.

Idiotin och cynismen är total vad gäller katter så frågan är för mig väldigt viktig. Mycket viktigare än svältande barn som ändå redan engagerar miljontals pengadonerande svenskar. Fan vilken tur att någon bryr sig om katter också anser jag.

Min lilla fråga är stor för mig. Respektera det, precis som du själv önskar respekt för din egen favoritfråga som du själv finner större. Tänk bredare. Akta dig för att gradera vikten av frågor. Tänk mer empatiskt. Gilla mångfalden i engagemang istället för att någonsin håna någon annans.

Svårare än så är det inte.

Vetenskap vs självlärda experter om barn

Jag blev ”varnad” innan jag blev pappa att en av de mer drygare aspekterna med att bli förälder skulle bli alla de råd och tips och regelrätta instruktioner man skulle få av folk i sin omgivning. Tyvärr visade det sig stämma mycket mer än jag någonsin hade kunnat ana att  det skulle finnas så många människor med så mycket åsikter kring rätt och fel när det kommer till barn. Inte minst ditt barn. Skamlösheten att bara ge folk råd, som inte ens frågat efter det, är total.

Det här med barn och barnuppfostran är nog det enda ämnet som kan orsaka mer tjafs och irritation än sport, politik och religion. Inte minst för att det finns så många experter. Varenda förälder tex är expert. Man blir tydligen en expert på barnuppfostran genom att själv ha barn. Visste du det? Och inte helt oväntat så ökar också expertisen exponentiellt med hur många barn man fött. En mamma med tre barn vet mer än en med en. Så är det bara.

Suck.

Jag trodde att folk överlag skulle inse att barnuppfostran och barn är som allt annat. Expertis handlar inte om personlig erfarenhet, utan om objektiva fakta. Men nej. När det kommer till barnuppfostran, då vet alla föräldrar bäst själva. Inte minst de som förvaltar åsikter som de givits av tidigare generationer. De är nog de som mer än några andra vet mest eftersom deras åsikter ju är ”beprövade och har funkat så vitt de själva vet”.

Jo just det…

Det hela blir givetvis väldigt personligt. Barn är något man som förälder har en ytterst personlig relation till. Det här med ett objektivt perspektiv är svårt att ha, även för den mest kallhamrade vetenskapsfetischisten så är det svårt att alltid vara objektiv och inte gå på känslor. Man känner helt enkelt ofta att instinkterna går före det man läser och hör. Jag är inte felfri själv. Tvärtom. Jösses vad jag går på känsla ofta.

Och i fallet med just råden från folk omkring en, är det nog bara bra att man kör eget race (iaf om man inte är dum i huvudet själv). För det är ju nämligen givetvis så att mängden barn man fött och uppfostrat inte visar ett jota om hur bra man kan det här med barnuppfostran och barn. Att man ens ska behöva påpeka något så självklart… men det måste man.

I de flesta fall är det välmenande råd man får. Men i många fall är det också direkt olämpliga råd som man får eftersom personen i fråga faktiskt inte vet vad den talar om. Att verkligen veta vad man talar om kräver nämligen att man satt sig in i vad åratal av forskning har kommit fram till. Forskningen är nämligen betydligt mer objektiv än vad gemene man som ser sig som kunnig är eftersom den kan placera sig själv i en källkritisk kontext där konsekvenserna kan analyseras statistiskt. Det kan man inte göra som förälder. Ok, omdu har fött tusen barn så har du ett statistiskt underlag att skryta med. Men det är också allt… För det krävs nämligen kvantitet i jämförelser, för att mönster och sanningar öht skall kunna uppdagas. Sen krävs det givetvis vetenskapligt kunnande för att kunna ta hand om datan, så problemet kvarstår: En förälder kan inte få expertis genom att vara förälder.

Så här funkar den ickevetenskapliga analysen av något hos den generelle rådgivaren:

  1. ”Var det en bra metod att få barnet att sluta slå på katten genom att hota det”.
  2. ”Ja barnet slutade ju att slå efter hotet.”
  3. ”Bra, då funkar det, då skall jag berätta det för andra så att de kan göra likadant”

Det här med faktorer som att barnet kanske tar skada av hotet, eller kanske inte alls slutade slå, utan istället gör det när du inte ser är typiska exempel på saker som självutnämnda experter inte kan ta med i beräkningen eftersom vetenskaplig undersökningsmetod och miljö saknades. Går vi då in på mer pedagogiska frågor blir det ännu tydligare.

  1. ”Är det bättre att lära sig räkna med en bok än med en surfplattas räkneapp”
  2. ”Ja jag lärde räkna med en bok, och surfplattor kan ju aldrig vara bra, så det är nog”

Blir då ännu värre källkritiskt, eftersom dina fördomar, åsikter och bristande kunskaper färgar din syn + att du kanske inte ens jämför, utan bara avfärdar. Och din egen bristande förmåga att dokumentera det som sker vid en jämförelse är troligen total. Du kan troligen inte ens stava till dokumentation…

Vetenskapen hade istället jämfört och redogjort för resultaten och metoderna i detalj så att andra kan upprepa det man gjort och försöka återskapa allt. Dokumentationen måste vara total på alla uppnådda resultat.

Det här med att förstå varför egna erfarenheter faktiskt är sämre än vetenskap är något man troligen inte kan göra om man inte varit i kontakt med vetenskap på riktigt. Med tanke på att de flesta faktiskt inte varit i kontakt med vetenskap – inte ens alla de som läst på högskola har det egentligen – så är det sorgligt nog så att det heller inte kommer gå att förklara varför vetenskapen är bättre om de verkligen inte vill lyssna. Det blir snarare ”äh, allt står inte i böcker”-försvar man möts av. Det är standarden när vetenskap skall ifrågasättas av de som inte begriper.

Folk vill i regel inte lyssna på kritik mot de personliga erfarenheterna – eftersom barn och barnuppfostran inte bara är ett ämne som folk hade många åsikter i – allt är så jävla känsligt att öht kritisera just sånt i. Att komma med åsikter om hur någon gör med sitt barn är inte direkt samma sak som att kritisera hur någon plattsättare har satt plattorna, eller hur kocken egentligen kryddar. Det ligger liksom i 10 divisioner högre i känslighet. Man blir faktiskt skitarg – för ingenting – hur lätt som helst.

Det här med irritationen är intressant. Den har jag själv känt många ggr när tipsen trillar in på facebook från folk utan att man bett om det. Ibland vill man som ”tipsad” bara slå huvudet i bordet och sucka högt åt råden man får som ju kommer in i all välmening.

För folk verkar tro att de måste berätta för en de mest uppenbara självklarheter. Då får man bita sig i tungan så gått det går och låta bli att svara att ”ja tack för tipset Sherlock, men jag fattar nog det där själv redan, plus att jag försöker utgå från vad forskningen säger om vad som är rätt, inte vad din mormor tyckte”

Jag kan verkligen inte vara ensam om att bli häpen över vad folk tror de behöver förklara för en, allra minst när man aldrig ens frågade. Det är som om det stod Samhall i pannan på mig eller något och istället för 12 års akademiska studier så hade jag precis krypt upp ur leran och lärt mig grymta och klia mig i pannan…

I all välmening: Men just shut the fuck up. Oddsen att ni vet något sensationellt och viktigt som jag inte kan räkna ut med röven eller redan kan sju ggr mer om som påläst är minst sagt marginell. Framförallt. Om jag inte har frågat något, så vill jag inte ha svar heller. Tänka sig!

Troligen funkar behovet av att tipsa andra nya föräldrar om barnuppfostran lite som skitnödighet hos de självutnämnda experterna. Man bara måste klämma det ur sig, för annars mår man själv dåligt…

Jag känner själv lite av det där. Jag är ju av naturen någon som skall trycka på världen mina åsikter och detta skiljer sig föga. Så här kommer lite av min skitnödighet. Obs, följ nu inte dessa råd, då jag ju inte är expert. Se dem som information som du bara kanske borde ha läst åtminstone… 😉

  • Följ vetenskapen så gott du kan. Det är min skyldighet som förälder att läsa på så att jag inte tror att mormor visste allt man behövde veta. För det gjorde hon faktiskt inte. Inte ens din egen mamma visste allt, hur bra du än tycker att allt var och hur fulländad du själv tycker dig vara. Allt har ett bästföredatum. Inte minst fakta om barnuppfostran. Det som var bra 1940 kan faktiskt vara vansinne idag.
  • Vid frågor om uppfostran du inte kan lösa: Fråga de riktiga experterna (leg barnpsykologer tex. Inte mormor. Inte Saida. Inte ens Einstein duger. Utan experterna i ämnet).
  • Följ aldrig tips från folk som väljer egna erfarenheter framför objektiva vetenskapliga fakta. Aldrig. Dessa människor förstår inte grunderna i objektivitet öht och deras råd kan vara direkt skadliga. Oftast sådana som tycker aga är ok tex ”för så fostrades jag själv”.
  • Följ aldrig tips som känns direkt olämpliga om du saknar fakta själv.
  • Hellre för snällt än för hårt. Alltid. Hård uppfostran är inte föredömligt. Det skapar inte mer struktur och lugn för barnet. Det skapar kalla empatilösa egoister. Precis som föräldrarna. Det är allt forskningen faktiskt visar oss.
  • Ta bort onödiga risker som är direkt livsfarliga när barnet är litet och lita inte på att barn förstår tillsägelser och instruktioner på ett konsekvensplan, för det gör inte barn som är under 3 år speciellt bra enligt ALL forskning. Precis som man inte kan lära ett barn att hålla sig och använda pottan innan det är biologiskt moget, så kan man heller inte lära det att förstå lite mer komplicerade konsekvensresonemang.
  • Sist men också viktigast: Sluta oroa dig. Kom ihåg att slappna av. Människans hjärna är inte så känslig och formbar att du genom att ”göra fel” i någon metod kommer skada barnet en massa. Det ordnar sig alltid så länge man inte försöker göra det för komplicerat eller uppenbart olyckligt för barnet.