The Godless Swede

Sådärja, jag sa ju att jag skulle återkomma med besked om vad framtiden bjöd på. Det gör jag också härmed.

Jag känner som sagt att jag nått till vägs ände med mitt svenska bloggande. Det finns bara så många olika sätt man kan säga samma sak innan det blir tröttsamt att höra, inte minst för en själv. Därför tänkte jag fortsätta arbetet, men på engelska istället. Man når en helt annan storlek på publiken på så sätt och möjligheterna att nå ut till folk ökar.

Jag har själv många ggr beklagat mig över tex hur jag tycker svenska feminister navelskådar egna miniproblem och i princip aldrig uppmärksammar det verkliga förtrycket mot kvinnor som finns i världen. Nåja, jag har ju inte varit bättre själv med att skriva till en liten svensk publik om skepticism då heller… Det är ju trots allt så att i stora delar av världen är ateism antingen förbjudet i lag, eller så pass utanför alla normer att de som uttrycker sig negativt om gudar direkt blir påhoppade. Som trygg svensk kan jag i min lilla borg faktiskt ju göra en liten insats.

En av anledningarna till att jag låtit bli att blogga på engelska är att jag redan testat det och märkt av hur tungt det är. Det tar mycket längre tid att skriva texterna och risken att man låter som en kretin ökar också hur noga man än är. Jag vet att många svenskar anser att de är jätteduktiga på att skriva på engelska och att de t om föredrar det framför svenska. Det får stå för dem – i regel är sådana påståenden mer hybris än sanning. För i regel syns det ganska tydligt att en text är skriven av en svensk. Inte för att den har en massa fel, utan för att man tenderar att försöka uttrycka sig lite för mycket på ”rätt sätt” språkligt att det hela ser konstlat ut. Enkelhet är svårt i andra språk eftersom det är svårt i det egna språket.

Tidigare experiment med geobloggar på engelska har just känts så där jobbiga och onaturliga att skriva för mig. Men jag tänkte ge det en ny chans igen nu eftersom responsen alltid varit så bra från publiken. Jag känner hur en stor våg av hybris och bekräftelsebehov sköljer över mig och den svenska publiken ger mig inte tillräckligt med utmaningar och respons längre. Ja jag vet, pompöst… 😉

Så om du är intresserad av åsikter utklädda till fakta kring ateism, skepticism, vetenskap och politik och inte får stroke av min dåliga engelska, kan du härmed följa mig på min nya blogg, (som ännu inte har så mycket innehåll). Det blir givetvis inte bara allvarliga ämnen, utan jag tänkte hålla en ton av trams så ofta det går för att inte tröttna på mig själv. Ses och hörs!

Länk: The Godless Swede

Kristna som tror på evolutionen

…kan de verkligen innerligt förstå vad evolutionen är och hur illa den fungerar tillsammans med konceptet ”en skapande, god, allsmäktig gud”? Nej jag tror inte det faktiskt. 

Att kreationister tänker begränsat och litet och även har enorma kunskapsluckor om vetenskap kan man nog rätt lätt bli ense med de flesta mer moderata och liberalt kristna. Men det gnager i mig varje gång jag ser en kristen säga att de minsann inte har några problem med saker som evolutionsteorin. ”Gud skapar kanske genom evolutionen” heter det. Och det gnager mig att det gnager mig eftersom jag ju inte vill ta strid med liberalt troende egentligen. De är ju ”nästan där” så att säga. Men ni känner mig, jag kan inte låta bli när logik och rimligheter står på spel…

Samtidigt som det givetvis är oerhört sympatiskt att kristna försöker kombinera sin tro med vetenskap – utan att kompromissa vetenskapen till att bli pseudovetenskap likt kreationisterna gör – är det ju inte riktigt så där enkelt som det låter att kombinera evolutionen med religionen. Och liberalteologer gör det lite för enkelt för sig…

För det första står det verkligen ingenstans i deras egen bibel att deras gud skapar genom evolution. Det står istället uttryckligen att guden skapar färdiga väsen och i fallet med människan ”skapelsens krona”.

Människan är tex inte alls en primat evolverad fram av andra primater, utan gjord av lera (om vi blandar in judisk och islamsk mystik) (och i kvinnans fall revben). Dvs vi talar inte bara om en lucka i bibeln nu likt hur internet, elektricitet och älgstek kan finnas och vara bra trots att bibeln inte nämner ett jota om det, utan vi talar om saker bibeln faktiskt ger en version av. Vi snackar färdiga paket med färdiga skapelser enligt bibeln.

Dvs man måste då ta till den berömda ”ja men då är det symboliskt menat”. Vilket ju funkar, så länge man har gott samvete intellektuellt kring de där godtyckliga gränserna för vad som i bibeln är symbolik och vad man verkligen sen självklart tror på. Inte helt lätt att förstå som en utomstående när subjektivismen tornar upp sig i urvalet av sanningar vs symbolik. Varför är A symbolik men inte B i bibeln? Jo givetvis för att kristna anpassar sin tro efter historiens utveckling och andra värdesystem än de som återfinns i bibeln, inte för att det självklart är så ”om man förstår” som de själva ofta hävdar.

För det andra finns det verkligen ingen del av evolutionsteorin som kräver en gudom för att fungera och det är viktigt att komma i håg. Dvs i det vetenskapliga resonemanget blir variabeln ”gud” en meningslös extra variabel som inte finns med i formeln, men som ändå tillskrivs deltagande av sina apologeter och som helt enkelt måste tryckas in, kanske på bekostnad av andra variabler som därmed måste plockas bort.

Detta tas som självklart helt utan att de egentligen kan skriva om formeln och övertyga någon som kan något om evolutionsteorin exakt var Gud står i den nu (dvs man bagatelliserar evolutionsteorins gedigenhet som den är formulerad nu). För att fortsätta det vetenskapliga resonemanget vidare vill jag också påpeka att om man ändrar en teori eller för in en ny variabel så bör man också förklara hur sjutton det kunde fungera utan det nya innan. Dvs det är också upp till kristna apologeter att inte bara visa hur gud ska vara en del av evolutionsteorin, men även förklara hur evolutionsteorin faktiskt kan fungera helt utan gud.  Och ju mer extraordinärt påstående man kommer med, desto mer extraordinära bevis måste man ha. Science is a bitch. Så funkar det alltid.

Så för det tredje, ÄR gud bara någon man kan stoppa in i evolutionen och blunda och låtsas som allt funkar fint? Nej verkligen inte. För det första tillskrivs guden allsmäktiga, jättegoda egenskaper som skapar saker ”och sedan ser att det är gott”. Bara ATT livet öht då måste anpassa sig till en evigt föränderlig miljö (planeten Jorden, med sina klimatförändringar, tektonik och naturkatastrofer) visar på att inget alls öht är skapat i ordets rätta bemärkelse, utan isåfall är ”satt i rullning, guidat utan syfte och utan mål studsandes på oräkneliga hinder i evig tid” en bättre beskrivning än ”skapelse”.

En begreppsvärld som öht inte existerar i bibeln och som inte direkt känns helt kompatibel med den skapande gudens perfektion . Även om du försöker trycka in ”guidad” i evolutionen så kan du inte göra det hur som helst. Evolutionen är ju definitionsmässigt utan mål, utan syfte och bara en resultatmässig konsekvensbeskrivning av livet. Lägger du till en guide antyder du ett mål – och det är ett inkompatibelt påstående med vad evolutionsteorin faktiskt säger i sin grund. Med ett mål rasar liksom hela resonemanget och  alla bevis den är uppbyggd kring som handlar om anpassning försvinner. Gud i evolutionsteorin dödar teorin helt enkelt.

För det är ju det här som är evolutionen: Meningslöst misslyckande. Varje sekund dör biljoner misslyckade organismer på jorden. Det gäller bakterier som torkar ut på en sten, amöbor som råkar driva in i vatten med för låg salthalt, träd som drunknar i den stigande bäcken, människor som föds med hjärtsjukdomar, kattungar med cancer… Organismer som kanske försvinner systemet långt innan de kunde sprida sina arvsanlag vidare, helt enkelt för att de pga antingen funktionsfel eller dålig anpassningsförmåga inte kunde lyckas med annat.

Om man ser på resultatet genom jordens hela historia handlar det ju om kvadriljarder (ja det är ett riktigt ord) döda livsformer som inte dött lyckliga av hög ålder, utan av oförmåga till anpassning eller ofta plågsamma funktionsfel. Nu är medvetandegraden hos bakterier som dör noll, men mycket annat liv är medvetet nog för att kunna lida av sin meningslösa död. En fågel som inte kunde hantera att de magnetiska polerna ändrar position en gång var miljonte år gör ju inte direkt vågen, när den kraschar i vågen i havet pga förvirring av felnavigationen direkt. Att bara blunda för allt detta ofantliga lidande som Jorden bevittnat under 3.7 miljarder år med liv på sig är ju inte speciellt kristet ens.

En liten fråga på det: Varför behöver den skapande perfekta gudomen så mycket lidande beroende på misslyckad anpassning och bristande funktion i sitt CV? Och hur kombinerar man det med begreppet ”god”? Vad är det som är gott med barncancer tex? Med parasiter som bosätter sig i andra livsformer?

Om gud är god och styr livet genomen evolutionen och har gott samvete för allt lidande är guds samvete inte friskt enligt några värderingar gud sen anser att vi tjockskalliga primater själva ska följa. Ni vet det där lilla med empati tex…

Det mest skrämmande i resonemanget är ju att det är en evig process utan slut. Det kommer ju fortgå så länge livet existerar. Liv ÄR evolution.

När jag hör begreppet ”gud skapar genom evolution” och tänker på vad som står i bibeln om skapelser, så handlar det ju om färdiga mål. Tada! En människa, Tada! En fisk. Det är ju vad det står faktiskt.

Men det är ju inte så evolutionen fungerar. Människan är ju ingen slutlig skapelse, (även om vi troligen är en på jorden unik varelse som kommer kunna göra mycket åt vårt öde rent evolutionärt tillskillnad från allt annat liv som existerat). Vi evolverar ju faktiskt hela tiden. Vi är mer finlemmade än för 100 000 år sen. Vi är längre. Vi föds troligen med högre IQ också och vi har en enormt större mängd antikroppar i oss mot sjukdomar, som kommit under dessa ynkliga100 000 åren.

Den skapande allsmäktige allsvetande gode guden som vill att vi ska vara empatiska och snälla mot varandra och dödar sin son för sakens skull när vi inte är det, vet ju rimligen om allt detta och allt som komma skall. Varför då sätta en boll i rullning med allt det lidande det orsakar bollen, istället för att direkt flytta bollen till sitt mål, eller åtminstone bana vägen bättre. För att det är viktigt att vi lär oss något av att själva ta oss vidare?

Det där med barncancer igen herr Jahve… vad är det små döende lintottar och deras djupt olyckliga föräldrar ska lära sig av det tycker du? Tja, de flesta av dem som var religiösa lär ju tappa sin tro på dig när barnet rycks ifrån dem… men inte ens den här ateisten är så cynisk att han tycker det är en bra väg till ökad sekularisering att du tappar fans genom djup olycka.

Det där med händerna på öronen och stängda ögon går ju djupt här. För när man konfronterar den kristne evolutionstroende med alla dessa ologiska och hemska konsekvenser av en påstått allsmäktig perfekt gud som utan slut på lidandet för skapelserna skapar imperfektion med evolution och svaren på ”hur sjutton tänkte gud här egentligen”, så kommer ju det där ”vet inte, men det är ju nog så ändå” som ett brev på posten. Och inte ett jota mer problematiserande än så…

Livet rullar på. Frågan undviks på sitt djup att problematiseras av dess anhängare. Gud är god och vet säkert vad gud gör… Screw little boys and girls with cancer, guds mystiska beteende att låta evolutionen rulla på med floder av offer utan mål ska vi inte ifrågasätta för mycket…

Det måste ju funka för den troende! För alternativet för den troende är ju nästan mer kuslig ur alla perspektiv. Tänk om gud inte alls deltar i evolutionen, trots alla sina påstådda förmågor och talanger och evolutionens alla offer faktiskt är så meningslösa som de verkar vara och bara en konsekvens av evolutionen på egen hand och inte gudomlig styrd guidning. Dvs att guden inte bryr sig öht om livet på planeten Jorden.

Det finns inga bevis för en guidad evolution. Tvärtom tyder allt på att den sker helt så som evolutionsteorin själv beskriver det och en gud i formeln gör formeln ogiltig i sin nuvarande form utan mål och syften. Dvs gud blir således rimligen mer logisk som passiv än guidande i brist på andra resonemang.

Ur bevissynpunkt är det precis lika sannolikt med en passiv gud som att det inte finns någon gud alls öht bör man då ju givetvis påpeka direkt. Men givetvis en betydligt mer otrevlig tanke om du frågar den här ateisten – och rimligen de flesta kristna som jag nog skulle tro skulle föredra frånvaron av en gudom helt och hållet framför en märklig sadist som experimenterar med misslyckade livsformer eller bara passivt tittar på all olycka trots sin påstådda goda allsmäktighet.

Visst, vi är kanske för små intellektuellt för att förstå en guidande gud eller passiv guds moral. Det är nog en populär lösning som kristna bestämmer sig för för att slippa tvivla på gudens existens. Guds intentioner vet vi inget om.

Men vi är ju skapade i gudens avbild heter det, och guden har ju förmedlat sin syn på moral i sin bibel, så exakt hur olika guden kan vi egentligen vara på den punkten? Och har det någon som helst betydelse att en gud agerar på ett sätt som gör evolutionen moraliskt korrekt enligt guden för oss? Är kristna helt plötsligt så relativiserande kring rätt och fel att de är beredda att säga att rätt och fel som gud lär oss att de är helt plötsligt inte ska gälla deras egen gud? Gud själv behöver inte föregå med gott exempel?

Fint folk går in genom egen dörr i kyrkan för att slippa köerna som de uppmanar andra att stå snällt och prydligt i som prosten sa.

Om jag får lov att hitta på ett fiktigt ordstäv som stämmer in på vad det är vi ser med försvaret av den passive/guidande gudens alla otrevliga påhitt.

Evolutionen är inte logisk ur kristen synpunkt. Det är bara att inse att för att få den att fungera så måste man antingen medvetet/omedvetet låta bli att problematisera guds deltagande i den, eller helt enkelt faktiskt inte veta alls vad man talar om kring både gudar, skapelse och inte minst evolutionsteorin när man säger ”evolutionen styrs av gud”. Jag vet inte vad som är mest skrämmande, men det är iaf kusligt att gudstro kan ha ett sådant infernaliskt grepp om folk att de liksom gör vad som helst för att få det att funka med allting annat.

På sätt och vis är kreationismen isåfall intellektuellt ärligare. Där försöker man inte göra avkall på gudens egenskaper och position som skapare utan eftersom bibeln varken nämner evolution – eller det är speciellt enkelt att kombinera evolutionen med den skapande guden om man så vill – så gör man inte det.

Visst, det sistnämnda beror ju inte på att man förstår mer om evolutionen än vad liberala kristna gör. Troligen förstår man bara en bråkdel i jämförelse. Men samtidigt är man ju inte naiva kring kompabilitetsproblemen heller så som liberala kristna är. Man böjer inte sin gud och bibeln lika godtyckligt mycket. Man tänker väldigt mycket mer svartvitt.

Det finns många tillfällen då ett svartvitt ”antingen eller”-tänkande visar på mentala kunskapsbegränsningar. Men det finns också tillfällen där det faktiskt bara kan vara antingen eller. Och jag vet inte om det godtyckliga böjandet av evolutionsteorin och den skapande guden in i flexibla gråzoner för att få dem att fungera tillsammans som en emulsion är speciellt mycket mer intellektuellt vettigare än att helt vägra vetenskap på bekostnad av gudens budskap.

Visst, frågan är djupare än så här och det finns fler variabler, men det finns ändå en märklig poäng i kreationismen som i detta fall gör den mer rimlig rent logiskt som alternativ än liberalteologins icke-problematiseringar av kompabilitetsproblem för varje person som säger sig tro på en kristen gudom.

Jag hatar att behöva säga det eftersom jag har många liberalteologiska kristna bekanta och vänner och därtill så ogillar jag givetvis kreationism. Men det är bara skenbart mer logiskt med en gudomligt guidad evolution än ingen evolution alls. Och det beror helt på andra faktorer än att ni har mer rätt än kreationisterna.

Utan det ateistiska gillandet av liberalteologin framför kreationisterna bygger på att ni har ett sympatiskt och rationellt förhållande gentemot vetenskap och en ödmjukhet gentemot möjligheten att religioner kan ha fel – inte att det i sig är det minsta rimligt som vetenskap med en guidande/passiv gud i evolutionen.

Den skapade evolutionen är fortfarande i sig en totalt befängd intellektuell nödlösning som helt enkelt inte är rimlig.

En berättelse om supersmarta foster, pungar, döden och en massa päron och apelsiner.

baby

En populär meme på nätet är bilden av två ofödda barn som för en konversation i livmodern om huruvida det finns något efter födseln, tex en mor. Analogin är ateisten vs döden och mötet med en gud där födseln står för samma sak som döden och den omötta modern som den då lite mer insiktsfulle kristne bebin tror på symboliserar gud.

Den kan rent skenbart verka rätt lurig, men bara om man inte tänker efter, vilket massor av kristna inte gör (vilket jag efter en lång diskussion idag blivit varse om). Med tanke på hur utomordentligt populär bilden är på sociala medier bör den åtminstone bemötas. Nu ska jag analysera sönder den tänkte jag och följande läsning kan därför bli väldigt lång precis som det alltid blir när jag sätter igång. Men den som är intresserad av personangrepp, fula ord och allmänt hån bör ändå läsa vidare. Ni andra kan ju läsa Bamse eller Bibeln istället. Kan dock inte lova att det innehåller mindre av den varan, åtminstone i bibelns fall.

Vi tar det lite så där punktvis för ordningens skull.

Vi börjar med det rent visuella intrycket. Jag kan inte låta bli att se det hela, med två talande foster som något som osar pro life -som sekundärt eller kanske primärt budskap. Två fullt tänkande individer i livmodern. Det hela blir än mer absurt för mig när jag får Lennart Nilssons filmer åtanke och de metoder han nyttjade för att kunna filma dem. Bla är det väldigt vanligt att liknande bilder arrangeras, av döda foster, eftersom det är väldigt svårt att fotografera inne i livmodern. Jag kan bara inte släppa tanken på att det vi ser kanske är två döda barn, i ett pro life-budskap, i en komisk meme.

Genast mår man lite dåligt. En tredje aspekt av det hela är att man rent allmänt tar ner diskussionen till en nivå där frågan är något som kan avgöras av foster. Att likställa en ateist med vad som bäst kan beskrivas som ett okunnigt spädbarn, åtminstone rent intellektuellt är i sig givetvis ett medvetet drag. En annan visuell aspekt är layouten på texten. Valet att radbryta rubriken ”Do you think…” Så att den sticker ut. Det tolkar jag som fullt medvetet och för att antyda att det är den religiösa som tänkt efter, inte ateist-babyn som borde göra det. Det är svårt att tolka det annorlunda faktiskt. Men visst, en liten inledande smädelse eller tre tål man väl som gammal ateist… Nu till de massiva problemen med ”poängen”.

För det första vill jag poängtera en sak som jag under min diskussion idag hela tiden blev varse om – och det var att religiösa glömmer att om det är en analogi, så måste det man jämför vara lika – så att man inte jämför apelsiner med päron. Och om tvivel kring likheten råder eller om den utpekade protesterar, då bör man åtminstone kolla upp med de utpekade, om de kan känna igen sig i analogin, eller om de kan finna fel eller luckor – och kanske lyssna på deras protest. Idag blev jag varse om att DET gör inte religiösa som bestämt sig för att en komisk analogi om ateister stämmer. De maler på istället. Bara det i sig är en rätt dryg sorts förolämpning. Analogier mellan ateister och något korkat amöbadjur i sig är helt ok, men för guds skull – jämför rätt saker åtminstone bara.

För det andra jämför man alltså födelsen med döden. Det protesterar jag mot av flera skäl. Till att börja med är födelsen en objektiv förändring av vistelse för fostret. Som om man flyttade från Vollsjö till Stockholm. Förvisso början på något nytt, men inte samma sak som den totala början på existensen eller slutet på den samma. Döden är även i den mest optimistiske teists perspektiv aningen mycket mer än födelsen minst sagt. Det är ju därför som teister i pro life-rörelsen ofta kämpar för fosters rättigheter, eftersom de inser att just födseln i sig inte markerar tillnärmelsevis lika mycket som befruktningen gör. Nu går det ju inte att göra en analogi på det logiska sättet med två jämförbara fenomen som tiden innan befruktning och tiden efter döden, vilket i sig då givetvis gör analogin meningslös hur man än gör.

Även om man tror på att döden innebär att själen reser vidare så tror jag inte att någon vill jämföra det med det lilla steget som är när fostret lämnar livmodern. Döden är något finit (i den här existensen åtminstone, det är inte födelsen). En mer korrekt jämförelse vore istället döden vs tiden innan man ens fanns som foster. Dvs två enligt vår existens kännedom – icke existenser – som kräver tro kring för att man ska tro annat. Jag fanns inte innan jag fanns och jag finns inte efter min död heller. Så ser en ateist på saken i regel och det borde inte vara så himla svårt för en teist att åtminstone förstå.

Det tredje problemet här är att man jämför en svårlöst fråga med en omöjlig fråga. Det är vad vi vet och känner till rimligen så att döden och vetskap om livet efteråt aldrig kan uppnås utan att man dör och därmed inte tex kan förmedla kunskap om detta till andra. Inget tyder heller på att det är en kunskapsfråga – likt det är för ett funderande foster i livmodern. Så redan där faller det försvarsargumentet (som jag har hört till leda idag).

En engångsväg som inte ens går att se änden på så att säga. Födseln är däremot motsvarande bara en dörr som öppnas och som man rent hypotetiskt både kan titta igenom innan man lämnar livmodern – eller bara ha kvalificerade funderingar kring i livmodern. Liknelsen med jordens kärna kommer den här gamla geologen i åtanke. Det är väldigt osannolikt att vi någonsin kan besöka den och exakt ta reda på hur den ser ut och är. Men vi kan göra en massa annat som ger oss en massa andra goda ideer om den eftersom svaret inte är omöjligt att nå, bara väldigt besvärligt.

Men besvärligt och omöjligt är inte samma sak. Inte alls.

Det är samma sak för våra två tänkande foster ovan. Och nu kommer vi in på fjärde punkten. För om vi har två foster med förmågan att kunna tänka avancerade existensiella frågor likt den ovan, så kan de också tänka kring rimligheter och möjligheter och förstå skillnaden mellan omöjligt och svårt. Och om vi talar om riktiga foster, dvs foster som inte alls kan tänka så där existensiellt som de kan ovan, ja då faller frågan faktiskt direkt. Man kan inte ha bägge ting – ett foster som både kan tänka – och inte kan tänka när det börjar fundera likt en annan skulle göra.

Just det i sig gör frågan ogiltig faktiskt. Ni vet, när ateister säger: Be din gud göra en sten så tung att gud inte själv kan lyfta den-ogiltig. Något som faller på att det mer är en ordlek än det konkreta som är logiskt möjligt. Frågan måste vara giltig.

Det handlar liksom om story logic här. Jag begär inte ens realism faktiskt. Jag begär inte att vi ska ha den faktiska kognitiva förmågan hos två ofödda barn – som är extremt ringa och som INTE innefattar ”finns det en mamma utanför” – något alla med grundläggande kunskaper i biologi eller pedagogik känner till.

Ett ofött barns hjärna är så primitiv att allt handlar om behov. Hunger. Värme. Och signaler utifrån som den förnimmer är inget den kan kognitivt reflektera över alls. Några tankar kring ”jaget” finns inte. Allra minst på en existensiell nivå. Den når man i sin basalaste form i regel först efter ett år som nyfödd, men det dröjer upp mot 5års åldern innan förmågan att verkligen förstå vad andra individer är och att man själv är en individ når en ordentlig utveckling. Innan dess är det behovstankar utan självreflektion. (Det kan jag presentera en massa läsning om ifall någon är intresserad.)

Men som sagt, strunt i det nu, vi talar om story logic – alltså kontextuella sanningar – här. Vad är det bilden ovan visar? Jo foster som uppenbarligen kan tänka väldigt mycket djupare än foster kan i verkligheten, och vi kör på det. Då hävdar jag att om man kan tänka A så kan man tänka B enligt logiken – dvs kan man ställa frågor kan man också fundera på svar. Det är nämligen exakt så all mental utveckling fungerar på ett artplan. Det är därför som vi idag inte sitter håriga på savannen och kliar på pungen utan istället kan sitta och klia på pungen på en rymdstation som cirkulerar kring Jorden. För att utveckling är ett resultat av tankar och att utveckling kräver tankar. Det går inte att lösa ett problem om man inte tänkt frågan först och tänker man frågan börjar man alltid fundera på en lösning.

Dvs om man är smart nog att kunna tänka kring att det finns något bortom den värld man befinner sig i, då är man också smart nog att kunna reflektera kring huruvida det GÅR att tänka kring det i det här fallet. Det smarta fostret på bilden ovan har uppenbarligen den mentala förmågan att ställa en fråga, då kan det också fundera över möjliga svar. Det är det man gör när man ställer frågor – även om man kommer fram till fel svar.

Det är också så människan gjort under sin resas gång. Vi ser en blixt på himmeln på savannen för 100 000 år sen, släpper pungen och gömmer oss i rädsla och total ovisshet om vad vi såg. Efter ett tag börjar någon fundera på om blixten, som ju är skrämmande och mäktig, kanske har att göra med en andlig värld. Och så blir blixten och dundret Thor som kör med sin vagn över himmeln kastandes Mjölnir mot diverse jättar. Och den förklaringen godtar man rätt länge och den gör en kanske lite mer trygg eller skrämd, åtminstone inte längre oviss, tills man, som alla smarta människor börjar göra med tidens tand och tillräckligt med accumulerad kunskap börjar göra: Fundera på om nödlösningssvaret faktiskt inte stämmer och just kanske är ett nödlösningssvar.

Faktum är att som smart människa behöver man inte ha ett svar på vad blixten är, man kan däremot identifiera vad som bara är grundlösa påståenden om det ändå. (Det är det som är kritiskt tänkande, men det är en annan diskussion.)

Jag hävdar att om vi ska följa story logic här, med två ytterst smarta foster som har förmågan att reflektera över sin existens i så här abstrakta termer så att det OBS, VIKTIGT: Blir en likvärdig analogi till hur en ateist faktiskt funderar kring döden och mötet med ev gudar, så kommer vi förr eller senare få se ett foster så pass smart, så att det åtminstone kan reflektera över om den KAN få svar på frågan eller ej.

Ursäkten jag möttes av här, och det var också här som jag slutade komma någon vart med personen i diskussionen var att några sådana barn finns inte och födseln förblir ett mysterium för fostret.

Det som den inte helt dumme läsaren här direkt, precis som jag känner nu, är givetvis stor frustration. För det första talade vi om story logic här. Dvs om barnet kan tänka A kan det också förr eller senare tänka B. Det är så intelligens funkar – även i sin lägsta form. Alternativet till story logic är totalrealism och då kan barnet överhuvudtaget INTE tänka existensiellt och undra om det finns en mor efter födseln. Problemet med realism är att då blir analogin direkt ogiltig.

Ett kognitivt outvecklat foster vs en vuxen tänkande ateist. Inte ens den mest arrogante teist skulle påstå att vi befann oss på samma nivå frågemässigt. Eller jo, det skulle det kanske finnas en och annan självgod pungkliande primat med gudstro som gjorde, men det lär åtminstone inte vara den allmänna andemeningen här.

Den andra precis lika irriterande aspekten är att det är fullständigt irrelevant ifall jag har den mentala förmågan att lösa ett problem eller inte för problemets lösbarhet. Om jag är en femteklassare som inte kan lösa derivata på gymnasiematten så beror det inte på att det inte går att lösa, utan på mig. Men ta tillräckligt många femteklassare och tillslut kommer du också hitta en som kan lösa det. Helt enkelt för att femteklassare dels har den mentala förmågan till det men framförallt då – för ATT det går att lösa.

Religiösa brukar, trots att historien med bortglömda religioner efter vartannat hävda att Gud finns även om folk inte längre tror. Det är kanske så, det vet vi inte. Vad vi däremot vet är att vissa naturliga saker är universellt sanna oavsett vad jag som tänker och tycker kring det och käftar jag emot sysslar jag med sk argumentum ignoratuam. Man brukar ogilla att använda ordet sanningar i vetenskapen för att slippa associationen till religiös arrogans, men universella sanningar finns det gott om. Det handlar om matematik, det handlar om logik, det handlar om existens, det handlar om konsekvens av händelser osv. Där det finns saker som går att med total repeterbarhet och determinism går att skapa, finns det också universella sanningar.

Dvs även om vi har ett mycket märkligt och ologiskt foster som kan tänka existensiellt kring sin existens, men som sedan trots detta smått mentala mirakel inte kan tänka i andra mer kritiska frågor, så är det irrelevant för huruvida det GÅR eller INTE går att besvara. Och det är viktigt för att analogin ska vara giltig. Annars: Päron och apelsiner.

Vad som sker efter döden (om något sker) är alltså (vad vi åtminstone vet) ett universellt mysterium – inte minst för att det inte verkar gå att falsifiera eller verifiera. Livet efter födseln, en okänd sak för det mirakulöst selektivt intelligenta fostret, är bara en för DEN individen obesvarad fråga.

Päron mot apelsiner. Så oavsett hur man än definierar fostrets förmågor och begränsningar blir själva frågan i sig inte en jämförbar analogi med hur ateisten funderar på döden – pga frågans egen natur egalt den som ställer den.

Jag är inget smart foster som saknar förmågan att besvara en besvarbar fråga pga att jag är ett hjälplöst foster utan kunskaper eller instrument som kan hjälpa mig till en slutsats. Jag är en fri individ som med teknik enkelt skulle kunna besvara frågan om jag befann mig i livmodern – men som aldrig skulle kunna besvara frågan om döden.

Alltså, päron och apelsiner. Det här med frukt kan inte bli mycket mer tydligt eller hur?

Jo jag kan ju ta livet av mig. Problemet med det är ju att det dels omöjliggör kommunikation om vad jag såg med andra, dels är riskabelt eftersom kanske helt enkelt ganska sannolikt bara dör. Dvs problemlösningen är farlig och också icke förmedlingsbar även om den visade sig inte vara det totala slutet. Dvs meningslös att ge sig på. Så vi kanske ska kalla den lösningen för meningslös, snarare än omöjlig. Bara för semantikens skull om inget annat.

Och nej, åberopandet av att tala med döda andar räknas faktiskt inte som argument för att man kan lösa frågan. Öht inte alls. Därför att det är trams.

Det är alltså en omöjlig uppgift att lösa på ett sätt som innebär att någon annan kan få reda på svaret. Så är det inte med livmodern och det tänkande fostret som öht var intresserad av frågan. Det är det ”bara” svårt.

Så när kristna tycker att det där är en kul analogi är det för att de gör flera saker fel i tänkandet. Här kommer det hela sammanfattningsvis:

  • För det första verkar de inte förstå att ett sådant där foster blir en ologisk paradox. Antingen är det för outvecklat för existensiella frågor (verkligheten) eller så är det så där övernaturligt intelligent, men bara selektivt i frågor som inte sabbar memen. För smart är inte ok, så att det kan börja undersöka omgivningen kring livmodern med vetenskap tex.
  • Det andra är alltså frågans natur där man skiter i hänsyn till om fostret kan eller inte kan. Går det att besvara alls vs är det bara svårt. Det är skillnad på dessa ting. Stor skillnad.
  • Det tredje är att om man benhårt och tjockskalligt vidhåller att det här är en bra meme, trots att man inte alls kan förklara varför på ett logiskt och fungerande sätt, likt det jag stötte på idag, så gör man faktiskt inget annat än kallar ateister för okunniga om sin egen ateism när vi med rätta protesterar mot vad som bevisligen bara är en felaktig analogi. 

Slutligen. Konsekvensen av att den här memen skulle stämma så som kristna lustigkurrar tycker är följande: Det innebär att ateister är lite okunniga som är naivt osäkra kring svaret på en fråga som man får svar på så småningom. Det är ju den gulliga andemingen i budskapet ovan.

Om man ska kalla mig som ateist för okunnig (vilket memen ju gör, och vilket jag skulle tåla) så ska man åtminstone få rätt på analogin – annars avspeglar memen något helt annat – nämligen kristna människors stora okunskaper om ateism, hjärnor, psykologi, logik och story logic, existensialism och allmänna filosofiska frågor kring existensen av saker och möjligheterna att bevisa dessa, eller inte.

Vilket då givetvis ÄR allt den här memen ovan gör och vilket på sätt och vis är ganska komiskt, men jag kan inte låta bli att vilja hjälpa alla kristna att inte falla dit eftersom det inte finns något sorgligare än någon som skrattar åt andra och gör bort sig själv på vägen.

Så snäll är nämligen jag. 😉

Religiösa friskolor måste stängas

Idag går de flesta barn i Sverige i offentliga kommunala skolor. Bara en mycket liten del elever går på privata skolor, än mindre av denna del privata är religiösa. I det stora hela är det en av anledningarna till att jag inte tidigare direkt tagit någon ställning i frågan om huruvida religiösa friskolor ska stängas –  det är egentligen en pyttefråga i en mycket allvarligare större fråga (den om den allmänna krisen för skolan).

En annan aspekt har också varit att jag ogillar ofriheter. Jag är liberal i hjärta och själ och det kan ibland få mig att tänka efter ideal mer än efter pragmatism. Dvs om någon anser att det bästa för deras barn är en annan skola än den kommunala, så finns det väldigt mycket förmynderi, förtryck, socialism och jante över åsikten att alla skall rätta sig i samma led.

Men samtidigt: Det här är inte vuxna individers val vi talar om, det är barn som får besluten fattade åt sig. Och väldigt viktigt: Med facit i hand kan man konstatera att friskolor, inte minst de religiösa överlag presterar mycket sämre än den kommunala (som i sig inte direkt kan skryta om bra resultat). Dvs det har mer varit principen om frihet som styrt och ett ogillande av den kommunala skolan som styrt min uppfattning än något annat.

Och ibland kan det vara så enkla saker som argument FÖR friskolorna som får en att slutligen ta ställning mot dem.

sanningen

När det kommer till mjuka ämnen så som samhällsvetenskaper och humaniora (utom t ex språk) är det mycket riktigt så att sanningar varierar och att man egentligen mest kan tala om olika perspektiv och åsikter – och det är egentligen mestadels det som är det intressanta i dem. Alla försök att göra objektiva sanningar om ”varför startade franska revolutionen” blir väldigt snabbt korkad ovetenskaplig okritisk pannkaka. Det är nämligen perspektiven kring varför den startade som är det vetenskapliga i frågan.

Det finns helt enkelt ingen sanning som t ex säger att demokrati är rätt, det är en åsikt som vi bara råkar värderar väldigt starkt och nästan upphöjer till sanning ibland. Men det är inte så mycket samhällsvetenskaperna eller humanioran som är problemet i skolorna, utan naturvetenskaperna, matematiken och språk (som förvisso då är humaniora, men där perspektiv inte är viktigt på grundskolenivå). De hårda ämnena där åsikter snabbt syns precis som bristande kännedom om fakta.

Ett av skolornas stora problem idag är just att man antyder att allt är föremål för åsikter och tolkning. Det är inte alls sant. Men det är något som många lärda t om har svårt att förstå om de bara sysslat med humaniora och samhällsvetenskap inte minst och aldrig riktigt förstått att mänskliga perspektiv inte finns kring termodynamikens sanning.

(På motsvarande sätt finns det gott om naturvetare som inte kan förstå att humaniora och samhällsvetenskap har svårt att prestera fram sanningar på samma sätt som de har. Men det är en annan diskussion)

Grundskolor ska lära eleverna grundläggande fakta och teori – inte analys och ifrågasättande. Det är grundskolans plikt att lära ut eleverna grunderna i all vetenskap. Vad är en planet? Vad är gravitation? Vad är liv? Vad är ljus? Vad är en hjärna? Det är skolans plikt att lära eleverna vad som kännetecknar ett däggdjur. Vilka Hallands åar är. Vad 78 minus 45 blir. Vad som skiljer ett kommatecken från en punkt och vilken kung som dog vid slaget vid Lützen. Kalla (i sin enklaste former) faktum och teorier.

Allt på enkla schematiska sätt som ger eleverna grunderna att sedan längre fram kunna analysera och sätta allt i större perspektiv där de kan kritisera och debattera.

Debatt och diskussion skall givetvis uppmuntras redan från början, men inte så mycket att eleverna i årskurs 8 misstar sina åsikter för likvärdiga etablerade vetenskapliga förhållningssätt. Om lille Kalle 13 år anser att rymden består av hallonsås är det en uppfattning som inte ska bejakas av lärare som likvärdig, utan motarbetas med vad som är och förblir rimligare förklaringar – för Kalles egen skull eftersom Kalle är 13 år och borde veta bättre vid det här laget – inte minst för att hans jämlikar i tex Sydkorea vid samma ålder diskuterar kvantfysik.

Och på grundskolenivå måste det handla om korvstoppning av fakta mer än diskussioner kring alternativ. För man kan inte diskutera alternativ om man inte förstår det som det är alternativ för.

Fokuseringen på att lära eleverna tänka fritt och självständigt är felriktad. Det är något eleverna lär sig genom att ha en massa fakta i hjärnan. En tom hjärna, som tror den kan allt om något är nämligen väldigt mycket sämre på att kunna analysera kritiskt än en hjärna fylld med fakta som den sedan kan fatta beslut kring.

Man kan se kunskapsbyggande som en pyramid. Du kan inte bygga den utan en rejäl grund. Men idag försöker vi nå toppen så fort det bara går och skiter i alla jobbiga bitar emellan. Jag vet lite själv hur det känns att göra så när jag läste min masterskurser i det naturvetenskapliga ämnet geologi. När kristallografin förutsatte självklara kunskaper i trigonometri eller en del ekvationer kring radiometrisk datering innehöll derrivata.

Den här killen med noll naturvetenskapliga kunskaper från gymnasiet fick då det svårt och fick slita extra. Många års akademiska studier och en hjärna som inte är helt dum räddade mig oftast. Visst GÅR det att ta genvägar alltså, men det är svårare och det är i slutändan mycket osäkrare. Det är inget som någonsin skall rekommenderas.

Det här är svenska skolans problem i sin grund – den lär inte eleverna skilja på tycka och fakta. Den lär dem inte skillnaden på ”min teori” och vetenskaplig teori. Den lär dem väldigt mycket om ”vikten av kritiskt tänkande”, men den går från A till Ö i alfabetet och hoppar över bokstäverna däremellan och ger inte alls eleverna instrumenten att kunna tänka kritiskt. Den lär dem istället bara genvägar.

De flesta elever bygger alltså inga bra pyramider. De bygger inte ens dåliga. De bygger korthus istället.

Flumskolan kallas det. Ett idag totalt förstört och urvattnat begrepp som jag försöker undvika – inte minst för att en dröse individer bestämt sig för att alla som använder det är ”havererade högerspöken på nätet”. Man skämtar tom lite om det von oben om man tillhör vänsters kulturhumorelit.

Men flum handlar det egentligen inte alls om. Det handlar om att man tror att man kan ge unga elever en ärrad professors visdom och förståelser, utan att eleven måste inhämta all pyramidial kunskap som krävs för att nå dit. Genvägarnas skola är ett bättre namn.

I ljuset av dessa allmänna problem med våra skolors syn på kunskap och fakta blir det extra viktigt att betona att det VISST finns EN sanning om massor av ting. För annars skapar vi arroganta drönare som tror de har bredd och kritiskt tänkande, men som i själva verket har precis motsatsen genom att de inte förstår att allt är inte mjukt och vissa saker är faktiskt kalla hårda objektiva fakta. Som att 1+1=2, att Paris är huvudstad i Frankrike, att Hitler var född i Österrike och att livet på Jorden utan undantag evolverar. Listan på fakta är som den inte helt borttappade läsaren vet – lång.

En religiös friskolas alternativa ”perspektiv” på naturvetenskapliga teorier är en sådan sak där vikten av EN sanning som även de måste anpassa sig till måste läras rätt omgående. Men eleverna där lär sig kvacksalveri, pseudovetenskap, retoriska lekar och mytologi istället för kalla fakta och det är något som kommer skada dem kunskapsmässigt för resten av deras liv.

De lär sig t om som debattförsvar att deras religiösa tro – som de ser som en sanning – är ett perspektiv som vi övriga måste respektera som just ett perspektiv. Jag har själv sett ”varför skall bara en sanning få utrymme i samhället” sägas flera ggr av de mest hängivna religiösa.

Man inser att när man gör en så djup kullerbytta i tänkandet, att man ibland ser på sin religiösa världsbild som en ofelbar sanning, ibland ett perspektiv, så är det riktigt illa ute med förmågan att tänka klart hos dessa individer och att väldigt få saker bevisar vikten bättre av att skrota religiösa friskolor – som fem minuters plågsam diskussion med någon som gått på en sådan skola.

Hade friskolorna skött läroplanen och sett till att ämnen likt t ex biologi och fysik hade undervisats i med godtagbar kvalitet, åtminstone i paritet med den kommunala (som alltså inte alls är speciellt imponerande idag), så hade de religiösa skolornas existensberättigande varit större. Då hade de kunnat åberopa sina alternativa perspektiv med bättre tyngd.

Problemet är att nu jobbar inga seriösa naturkunskapslärare på skolorna. Utan de som jobbar där och undervisar i biologi är om de ö h t ens har akademiska poäng i biologi från högskolan är människor med agendan att inte lära eleverna något annat än sådant som är kompatibelt med skolans religion. Vilket då brukar bli inte minst naturvetenskaperna överlag.

Givetvis lär sig elever i dessa skolor att ”ifrågasätta” tex evolutionsteorin och ge skenet av att de kan grunderna på nationella prov. De ser sig nog själva tom som rätt duktiga på naturvetenskapen. Men så är det ju givetvis inte alls.

Kolla, vi kan t om ifrågasätta teorin! Det kan inte eleverna i den kommunala skolan. De känner inte till bristerna i den så som vi gör!

I själva verket är det ju inte frågan om ett ifrågasättande, utan ett försök att bekräfta ett totalt ovetenskapligt alternativt perspektiv baserat på – inte bevis för detta alternativ – utan helt baserat missförstånd kring den etablerade vetenskapliga förklaringen.

Pillar du på ytan kan dessa elever verkligen inget alls om naturvetenskap – men de har däremot lärt sig massor om retoriska lekar och fyllt kunskapsluckorna med det istället. Som bäst god-of-the-gaps. Men i de flesta fall inte ens luckor, utan absurda påståenden och retoriska kullerbyttor.

De där ”alternativa perspektiven” är alltså rigorös enfald som blir väldigt svårt för dem att lära sig av med senare. Har du en gång lärt dig att du kan fylla ev frågor, falska som korrekta sådana, med svaret ”gud”, så blir det väldigt svårt att tillgodogöra sig ett riktigt kritiskt och öppet tänkande där tex ”vi vet inte” faktiskt ofta kan vara ett svar som man får acceptera tillsvidare.

Jo, det finns faktiskt falska frågor. ”Vad är meningen med livet?” är en sådan fråga. Om du inte förstår varför frågan är retoriskt falsk, så kan det bero på det jag just skrev – nämligen kapitala brister i undervisningen och förmågan att tänka kritiskt. Som sagt, alla skolor brister, men jag tror nog att det är lite bättre odds kring att du förstår varför frågan är falsk som skolad kommunalt, än skolad religiöst.

Tillbaka till bilden. Jag tror säkert att sådana som Carl Johan i skärmdumpen ovan menar väl och jag misstänker heller inte att han förespråkar friheten med bara de religiösa friskolorna i åtanke. Och jag förstår också tanken bakom att mångfald i perspektiv kan vara mycket bra.

Men det blir fel. Vi får inte alls mångfald så här. Vi får enfaldiga elever så här istället och samhällets kollektiva mångfald gagnas inte av att det finns fler enfaldiga elever med olika enfaldiga perspektiv. En muslimsk och en kristen kreationist berikar inte samhällets mångfald och kritiska tänkande. De gör precis motsatsen – oavsett vilken religion de tillhör. Endast i klassrummet för religionslära vore deras olika perspektiv intressanta. Problemet är att det inte är där som deras kreationism gör anspråk på att komma med ”perspektiv” – utan i klassrummet för naturvetenskap.

Man kan inte tillåta en skolpolitik där föräldrarnas och religiösa mörkermäns totalt ogranskade tyckande ska få gå ut över barns framtid och göra dem totalt oförmögna att kunna fatta logiska rimliga beslut när de blir äldre eftersom de indoktrinerats i gud vet vad för dumheter. Tillräckligt många fattar dumma beslut i vuxen ålder, man kan åtminstone försöka göra det lite svårare för dem att trilla ner i byfånegropen. Vi måste därför dra alla religiösa friskolor över samma kam – ja kanske alla friskolor och givetvis hemskoleundervisningen – eftersom samhället knappast kan ägna sig åt att kontrollera kvalitén hos alla dessa. Det är resurser vi istället kunde lägga på att förbättra den allmänna skolan.

Den kommunala skolans alla stora och allvarliga brister till trots så går den att påverka och förändra och det finns åtminstone någon form av allmän insyn. Det finns även en allmän vilja där att försöka hålla sig nära ett vetenskapligt perspektiv på allting även om den på individuell lärarnivå givetvis kan brista. Det kan säkerligen finnas religiösa friskolor där individuella lärare är bra, men det är inte samma sak och absolut inget som rättfärdigar dess existens för den sakens skull.

Det är bättre med en allmän skola med vetenskaplig läroplan, enstaka dåliga lärare och insyn än en sluten skola med pseudovetenskapliga perspektiv och enstaka bra lärare som i enstaka fall kan berika samhällets kollektiva kunskapsnivåer. Tveklöst.

Man ska resonera pragmatiskt och realistiskt här – inte kring ideologi och skinande liberala ideal. Det är inte realistiskt eller pragmatiskt att tala om hur samhället berikas av flera perspektiv när sanningen snarare mest handlar om att det finns en dröse elever där ute som indoktrineras till dumhet i religiösa myter istället för vetenskap på skoltid. Det finns verkligen inget i den allmänna skolan och att alla tvingas läsa samma saker som är värre än detta.

Och vad gäller ”samma saker” i den allmänna skolan kanske man behöver nämna det mest uppenbara: Det är stor skillnad på lärare och lärare även här – så mångfalden på perspektiv är stor som den redan är. Sverige är inte alls ett totalitärt socialistiskt Nordkorea och det är ofrånkomligt att olika lärare med olika bakgrunder och värderingar sitter i svenska klassrum och lär eleverna helt olika perspektiv på samma ämnen.

Läroplaner och politiska beslut som försöker styra in eleverna på konformism finns förvisso, och även generella tendenser som inte alltid kanske är de bästa, men kommer aldrig kunna utradera det faktum att i klassrummet är det ju i slutändan lärarens idéer som styr riktningen och att vi som föräldrar kan granska detta tillsammans. Tycker man illa om vad den allmänna skolan lär sitt barn är man också i sin fulla rätt att påverka barnet med sina egna åsikter, ”fakta” och värderingar när barnet inte är i skolan. Om det nu är så att du som förälder sitter på mycket bättre sanningar än vad den allmänna skolan gör – så är det rimligen inget större problem för dig att lära dem detta och låta dem ta ställning för det när de ser ”ljuset” från dina ord.

Det motsatta är dock inte det samma. En elev som endast får se det ljus som föräldrarna väljer ut, t ex i form av en religiös friskola – får mycket försvagade valmöjligheter i livet – och mycket försvagade chanser att lära sig fatta egna kritiska beslut.

Det är därför ganska enkelt: Religiösa friskolor måste stängas omedelbart över hela landet.

Mer läsning:

Religiösa som inte kan ge människan ära för mänskliga bedrifter

Ateist är man för att man inte tror på gud(ar). Mer än så är det inte. Men därutöver finns det också många skäl till varför man som ateist ofta aktivt och högljutt ogillar religioner och inte minst de religiösa individerna i religionerna och att det på ett filosofiskt plan kan stärka en i en ateistisk världsbild.

En av dessa saker som stör mig och många andra ateister oerhört mycket är hur religiösa hela tiden (o)medvetet förolämpar vetenskapsmän och läkare.

god

Ja en facepalm på det på det får det ju allt bli. Det var en grupp virologer som gjorde genombrottet. Ingen annan. Det går inte att låtsas som att man kan respektera folk som inte ens kan ge ära dit ära förtjänas.

Jag har skrivit om ämnet många ggr förr. Hur religiösa kategoriskt ger sin allsmäktige Gud ära för allt gott, men aldrig ger den skuld för elände och det onda. Och det vore väl bara ett problem med just filosofisk enfaldighet hos de troende om det inte vore för att man då, genom att tillskriva guden äran där guden inte är inblandad förminskar vår egen roll och de konsekvenser det leder till.

Det här med att forskningsanslagen och synen på högre utbildningar är låga i religiösa kretsar hänger ju intimt samman med att man uppenbarligen inte riktigt förstår när det faktiskt är mänskligt slit som ligger bakom ett genombrott och ett bot – och inget annat. Du kan be bäst fan du vill – du kommer inte ens kunna bota huvudvärk på det sättet, än mindre HIV, utan det krävs vetenskapligt framtagna mediciner och hjälpmedel.

Jo jag vet. De har en vidare förklaring på detta om man påpekar att det var forskare som gjorde det – att det var gud som verkade genom vetenskapsmännen, ”styrde dem rätt” så att säga.

Som om det på något vis alls inte fortfarande är en förminskning av deras bedrift som forskare. Det är snarare nästan mer förolämpande. Och det gäller ju inte bara slitsamma vetenskapsmän. Det gäller ju alla som slitit hårt för att nå framgångar. Kan man tänka sig en större förminskning av allt slit än att någon tillskriver en osynlig skäggtomte äran? Nej inte direkt.

josh-groban-god-religion

Dessa hårt arbetande människor kunde alltså inte på egen hand ha löst det, utan det måste ha varit gud som löste det. Lite som att tillskriva dem en personlig assistent och plats på ett gruppboende faktiskt, vilket man ju i sammanhanget, med tanke på hur smarta, självständiga, driftiga och slitsamma individer de oftast är, är en rejäl portion klassisk förolämpning. Om någon tillskriver en gud äran för något som någon slitit hårt för, är det ju att håna dem för deras slit – inget annat.

Och då har jag i det här sammanhanget ö h t inte nämnt hur utomordentligt ologiskt det är att tillskriva den skapande guden äran för botemedlet, men inte äran för att HIV-viruset ö h t existerar från första början.

Ja vi ateister är nedlåtande och dryga. Jag vet. Det här är kärnan till, att varför åtminstone jag personligen, alltid, kommer anse att många religiösa i genomsnitt är mindre mentalt begåvade än ateister – för ni respekterar inte mänskliga bedrifter och mänskligt slit och förtjänar därmed ingen respekt för er tro i retur. Slit som för övrigt oftast handlar om att försöka förbättra vad som bara kan beskrivas som en ytterst usel skapelse om någon gudomlighet ö h t skall blandas in i ordvalen.

 

Folk som tror på det övernaturliga saknar faktiskt kunskaper om det naturliga

Hur bemöter man någon som tror på det övernaturliga? Det är inte så lätt som att ge personen en lärobok i universum, så slutar den tro på trams. Det begriper jag allt för väl tyvärr.

Nej det här är personer, som för att försvara sin fantasivärld, skapar ett mentalt försvar mot kritik, som bla bygger på idén om att kritikers kunskaper i frågan ”inte är hela sanningen” och att ”skeptikerna kring det övernaturliga inte är öppna eller mottagliga” och att ”allt kan inte vetenskapen mäta med sina instrument” och andra retoriska floskler, men ack så kraftfulla argument rent emotionellt för individen att luta sitt försvar på. De kommer helt enkelt aldrig se dig som den läromästare du skulle önska att de såg dig som. Troligen oavsett hur mycket titlar och auktoritet du har. De utgår nämligen inte alls från samma ideal eller preferenser.

”Du kan inte läsa dig till allt i dina vetenskapsböcker” säger folk som tror på spöken, mystiska energier och andar när man påpekar att det finns ett skäl att inga Nobelpristagare tror på kristallers helande förmåga, gårdstomtar eller Ojiabräden.. De bryr sig alltså föga om vad vetenskapen säger i frågorna.

Det enda man egentligen KAN säga som replik i det läget är följande:

”Hur fan vet DU vad man kan läsa sig till i vetenskapliga böcker egentligen? Har du läst det som Nobelpristagarna läst eller? Jag visste inte att du hade en gedigen forskarutbildning eller ens läst på universitet i några tyngre ämnen? Men trots det kan du alltså uttala dig om vad man kan och inte kan läsa sig till i vetenskapliga texter i frågan om andar, healing, energier och övrigt övernaturligt?” 

Svaret är ju, vad de än påstår, alltid givetvis nej. För folk som tror på trams, har också ringa kunskaper om verkligheten och också väldigt svårt att därför förstå varför de inte förstår verkligheten. En kunskapslucka skapar en annan helt enkelt. De måste försvara sin övernaturliga bild med att du som skeptiker inte förstår, trots att det kanske är exakt det du gör och inte dem. Och DET är inte lätt att få dem att förstå. Om DU förstår vad jag menar…

Det behöver inte vara frågan om byfånar nu heller och inte ens byfånar måste vara troende på det övernaturliga om de bara är öppna för att kunskap är något som existerar om allt och att alla faktiskt inte har lika mycket av den varan. Det finns nog gott om folk som saknar gedigen skolning, men som inte för den delen ersatt luckorna med tron på övernaturligheter. All respekt till de som är medvetna om sina egna luckor.

Det kan faktiskt vara frågan om folk som har ganska ok utbildning på pappret men som precis saknar de där kunskapsbitarna som krävs för att huvudet ska gå åt kritiskt tänkande istället för konspiratoriskt, dogmatiskt eller naivt sökande. Faktum är att det är svårt att ringa in vad som är luckan, bara att det alltid är frågan om luckor. Ett universellt svar på vad luckan finns existerar troligen inte. Den lär vara individuell.

Det är inte så att de som tror på något övernaturligt kompletterar en normal verklighetsuppfattning och en normal bild av verkligheten med ”lite mer”. Nej, de fyller grava luckor med sina alternativa förklaringar. Det är så det funkar faktiskt. Det märks.

Det är nämligen bara att konfrontera dem om olika existensiella, filosofiska eller vetenskapliga resonemang som krävs för en naturalistisk världsbild, så vet de inte vad dessa är ens oftast. Försök problematisera det här med önsketänkande, retorik, sökande, skillnaden mellan ett kritiskt sinne och ett som är pseudovetenskapligt istället och du kommer så småningom troligen ringa in luckan hos vem som helst.

I frågan om just det övernaturliga har det sen en märklig förmåga att vara svårt att få bort igen oavsett hur god debattör och pedagog man är.

En lucka fylld med spöken, änglar och oknytt töms inte i det lättaste laget och ersätts med annat. Hjärnan är komplex och viljan att vara öppen för att man kan ha fel är något som hänger samman med helt andra faktorer som tex stolthet och trygghet. Det är därför som gamla professorer har svårt att släppa sina teorier när nya kommer från yngre forskare, på ett liknande vis som de som trott på det övernaturliga också har svårt att släppa dessa föreställningar för en rationell naturalistisk väg. (Nu har ju inte gamla professorer fyllt sina skallar med det övernaturliga direkt, men principen funkar nog på ett liknande vis när en övertygelse skall ersättas med något för dem nytt.)

Luckor är alltså i regel aldrig helt tomma. Inte heller är de alltid öppna för påverkan heller. Det här som paradoxalt nog styr deras retorik kring oss skeptiker är just det som själva är deras största brist. Öppenheten eller mottagligheten. Det gäller inte minst när man debatterar med religiösa fanatiker. Deras kunskapsluckor är fyllda med mycket emotionellt betingat bråte och det sitter rätt stadiga lås på dörrarna så att säga. Det är varken speciellt enkelt att öppna eller städa.

De är i regel t om tränade och skolade i hur man försvarar sina vanföreställningar. Varje person som debatterat med kreationister vet t ex att du alltid möts av en enorm flod av retoriska lekar som nästan aldrig går att ta sig över om du inte väljer dina strider helt på egen hand. Det är lite av ett under om ett enda seriöst ämne kan avhandlas med dem, utan det mesta handlar om konspirationer, argument from ignorance, god of the gaps, red herrings, ämnesbytande osv osv, även när själva sakfrågor kring vetenskapliga faktum och teorier skall tas upp.

Det verkar nästan som att vissa vanföreställningar inte bara fyller luckor. De expanderar och får rot i skallen på helt absurda sätt och vis. Här är religionen outstanding, men även folk som ”bara” tror på spöken och andar kan uppvisa en imponerande motståndskraft mot vett och förnuft. För folk blir det nämligen en del av deras innersta identitet.

Jag är Maja, jag kan tala med spöken, jag har krafter som inte du har, jag är speciell och skiljer mig från dig som inte kan detta.

Luckor, vanföreställningar, trygghetsbehov i härlig symbios. Du kan få en kraftfull identitet av att tro som Maja ovan, som man genom att kritisera också kommer att kritisera personen i sig. Det här med att skilja på person och ämne är faktiskt nästan omöjligt när det kommer till tron på det övernaturliga, eftersom det hänger samman.

En sak är i a f säker. Kommer man inte i kontakt med fakta som strider mot ens världsbild och idé, så kan man heller aldrig ändra sig. Nyckeln ligger alltså alltid i att försöka bekämpa dumhet med fakta – oavsett om det sen lyckas eller ej. Och att även om man likt mig anser att de som tror på övernaturliga är mer eller mindre okunniga om verkligheten, alltid respektera deras retoriska förmågor och aldrig tro att det räcker med att ha fakta på sin sida i en debatt för att vinna. Även om det i slutändan är det viktigaste du måste ha.

Tron på det övernaturliga är ett symptom på att man har för lite av det naturliga i sig kunskapsmässigt och förståelsemässigt, eller aldrig lärde sig hantera verkligheten på rätt sätt. Luckor fylldes med idenitetsskapande tryggheter och låstes med omedvetna retoriska trick – eller i vissa fall t om medveten med skolning i hur man försvarar sin vanföreställning.

Religion och vetenskap är inte kompatibla

Ett gäng äldre eminenser (så ser de säkert sig själva åtminstone) från Claphaminstitutet, en organisation som verkar för div pseudovetenskapliga åsikter, uttalar sig i dagens SvD om huruvida vetenskap och tro är kompatibelt.

Eller rättare sagt, de gör väl egentligen inte alls det. Istället handlar inlägget om hur det har funnits en rad kända och totalt okända personer verksamma inom vetenskap som har trott på gudar, eller åtminstone sagt ordet gud någongång, så att man kan citera dem som gudstroende idag 2012…

Resonemanget är ”Jo men det kan man ju. Det har ju massor gjort. Titta.”. Mycket mer än så kommer de inte fram till bortsett från att man försöker skryta lite med sina titlar. Man bemöter egentligen inga av de vetenskapsfilosofiska problem som existerar alls i frågan och som ateister har påpekat mer eller mindre i olika former ända sen antiken.

Att man som troende anser att man inte har några problem att kombinera sin religiösa tro med en helt (nåja) vetenskaplig världsbild har jag inga som helst anledningar att betvivla. Uppenbarligen är det så och flera har så gjort. Men är det samma sak som att vetenskapen och religionen är kompatibla? Nej, det är ju en helt annan fråga givetvis. Du kan skapa emulsioner av olja och vatten, men det är fortfarande fråga om inkompabilitet oavsett hur bra kock du än är.

Till att börja med ska vi vara ärliga och titta på hur världen ser ut idag. Är resonemanget som Clapham för representativt? Svaret är givetvis nej. Merparten av de som ser sig som aktivt religiösa och troende på en religion har antingen helt tagit avstånd från flertalet vetenskapliga delar (kreationister, förespråkare för intelligent design) eller förvrängt det vi känner till, för att få det att fungera. I USA är omkring hälften av alla medborgare kreationister t ex enligt Gallup och merparten av de som sen utgör de 85% av befolkningen som ser sig som troende på en Gud talar sedemera om hur allt måste vara intelligent skapat eller åtminstone guidat av en gud. Endast 15% håller en strikt naturalistisk syn på allt.

Förutom en total frånvaro av medhåll demografiskt i världen är det faktiskt väldigt få forskare som uttalar stöd för att vetenskapen och religionen är kompatibla. Inte bland forskare heller är man speciellt representativa. Andelen kreationister bland de som har en PhD ligger stadigt under 1%, även i USA. Andelen som tror på någon slags gudsstyrd värld, som vetenskapen beskriver den ligger på omkring 20%. I USA då. I länder som Sverige som är avsevärt mer sekulära, är siffran för de milt troende forskarna rimligen obefintlig utanför teologiska institutioner.

Så demografin och forskningen har inte Claphameminenserna med sig. Så långt kan vi vara säkra. Jag kan tänka mig att många religiösa väljer den religiösa tron före vetenskapens förklaringar, eftersom de faktiskt inte tycker att de kan kombinera dem. De är paradoxalt nog mer ärligt medvetna om problemen än Claphams förepråkare.

Faktum är att förespråkarna inte har med sig ett bra resonemang, vilket ju är det enda relevanta som räknas. I grunden är vetenskap och religion nämligen två väldigt olika saker. Det är inte två sidor av samma mynt, det är två helt olika saker helt och hållet. Inte heller är vetenskap en bubbla bland världens alla religionsbubblor. Nej den är något som snarare försöker förklara alla dessa bubblor.

Religion handlar om att försöka förklara tillvaron på ett sätt som ger det mening och där vår roll som människa förklaras. Det är även en stor uppsättning moralkoder och historiemytologiska skildringar av historien. Sen kan man vara olika hårt troende på allt, men du kan aldrig utesluta en sak: Tron på religionens innersta väsen, i de flesta fall då Gud, är inte förhandlingsbar. Varje idé som är ny måste integreras med Gud som en variabel som inte går att ifrågasätta för gör du Gud förhandlingsbar är du inte längre troende.

Vetenskapen (naturvetenskapen) handlar om att försöka förstå hur allting fungerar – oavsett om det sen gör så helt utan poäng eller mening. Vår plats som människa saknar roll rent meningsmässigt eftersom ”mening” öht inte diskuteras. Vetenskapen måste hela tiden utvecklas och varje ny idé antingen accepteras eller avfärdas baserat på dess kompabilitet med tidigare kända faktum. Skulle en ny teori vara inkompatibel med en annan är det någon av teorierna som antingen inte är kompletta eller så är den ena defekt. Ingen variabel, teori eller ens faktum är helt omöjliga att ändra på. Inte ens naturlagarna är totalt utan exempel där de kan diskuteras och ändras (som tex vid Big Bang).

Kort och gott. I religion är gud icke förhandlingsbar. I vetenskap är allt förhandlingsbart. Alltså är religionen som bäst skenbart lik vetenskapen, men i grunden alltså något helt annat.

Om du är troende kan du inte kompromissa med din gud. Du kan formulera om din gud till något bortom all religiös urkunds beskrivelse och se dig själv som väldigt liberal i förhållande till dina religiösa skrifters dogmer, regler och beskrivningar, men om du hela tiden hävdar att gud måste finnas där, någonstans, om inte bakom kullen framför oss, så åtminstone bakom nästa – så tänker du inte helt vetenskapligt heller.

Det hela står och faller med falsifieringskriteriet. Vetenskapen får inte bygga på antaganden som per definition inte går att motbevisa – som tex ”Gud finns och har skapat allt, men vi kan aldrig mäta Gud så du kan aldrig visa att jag har fel”

Jo, vetenskapligt korrekta påståenden kan givetvis vara svårbevisade, kanske t om för all evighet rent praktiskt omöjliga att bevisa eller motbevisa, men de får inte ha en inbyggd egenskap som gör dem t om teoretiskt omöjliga att motbevisa. De får inte vara påståendet att de är osynliga och omöjliga att mäta för all evighet. Det som kännetecknar rena dumheter inom vetenskapen är just sådana påståenden som att ”detta är sant, och du kan aldrig bevisa att jag har fel”.

Det är också fel enligt den filosofiska dialektiken. Det är den som påstår som måste bevisa sitt påstående, inte den som ifrågasätter. Säger man att Gud har skapat allt så måste man ju kunna bevisa det, inte bara säga att ingen kan motbevisa det och tro att det räcker till något.

(Notera då att ateister aldrig säger att de kan bevisa att Gud inte skapat universum, utan att de kan bevisa det hela utan att Gud behövs som variabel.)

Så när folk försöker hävda att de visst tror helt på vetenskapen i allting den kommer fram till, men samtidigt vill sätta en omätbar liten gudom som förklaring längst ut på allt också som ingen kan motbevisa, då får vi ett problem med hur man resonerar. För så resonerar inte vetenskapen – någonsin.

1+1=2 

Om man kan förklara hur något fungerar och det faktiskt inte råder några problem med förklaringen som kräver en okänd variabel till för att formeln skall bli komplett så måste man också förklara den nya formel man skapar med sitt påstående.

1+1+Gud=2

Och det är det som man aldrig gör som skapelsetroende, varken kreationister eller mer liberala. Gud blir aldrig en del av ekvationen. Man försöker inte ens eftersom man dels inte förstår att man behöver det, dels kommer få problemet att förklara hur sjutton det kunde fungera utan Gud i ekvationen. Vilket man inte kan. I vetenskapen kallas det att redogöra för tidigare forskningsläge när man presenterar en ny teori, dvs inte bara förklara den nya teorin, men också förklara varför den gamla var fel om den nya bryter mot den. Kan man inte det, åtminstone när det frågas efter, då bör varje vaksam forskare ana ugglor i mossen. Då kanske man som bäst bara har en kontextuell sanning.

En liten aspekt på det hela som blir extra irriterande är den religiocentriska arrogansen. Att en religion är lite mer sann än andra. Så DIN religion som kristen svensk är kompatibel med vetenskapen säger du. Varför skulle just din religion och inte muslimernas, judarnas, hinduernas, vikingarnas eller aboriginernas religioner vara de som är kompatibla med vetenskapen? För att du är flyktigare på sanningarna som måste uppfyllas? Din helige ande är mer logisk än aboriginernas sköldpadda? Mer liberal och progressiv? Mindre myter och legender och dogmer? Är det det som avgör? Mest vaga religion rent bokstavsmässigt vinner gunsten hos vetenskapen?

Inser du inte exakt vad det visar isåfall? Nämligen att om alla former av fundamentalism är ett problem med kompabiliteten med vetenskapen, så är rimligen det optimala: Ingen religiös variabel alls. Allra minst Gud.

Du får gärna fortsätta anse att du inte har problem med vetenskapen och om du därtill också villkorslöst vägrar att vetenskapen skall kompromissa för gud och religioner i sina upptäckter. Det är ju faktiskt bara positivt. Det innebär att du nästan är i mål. Nästan.

När du inser att anledningen att en ovillkorlig Gud inte bara är svår att intellektuellt ärligt kombinera med vetenskapens villkorslöshet, så inser du kanske snart också att Gud blir rätt meningslös öht. Inte minst om du sätter dig in i hur vetenskapen faktiskt kan förklara allt, inklusive din gudstro, utan att någonsin behöva skriva in Gud i en ekvation.

Ett annat, vad ska vi kalla det, filosofiskt och kognitivt problem med gudstro är risken att du nöjer dig med ett svar. Vi ser det hela tiden hos kreationister. De är inte intresserade av att förklara hur universum förklaras med gud i ekvationerna i några mer komplexa detaljer (om de ens någonsin lämnar de retoriska lekarna kring God of the Gaps). De liksom nöjer sig med att bara sätta ett likhetstecken till Gud och så är det bra där.

Det säger ju sig självt att om någon nöjer sig med att förklara universums uppkomst med Gud är processen att kunna acceptera att man kanske t om måste ifrågasätta VAD universum är, uppkomst är osv är mycket längre. Den som är nöjd med en förklaring saknar per definition driv att gå vidare och aldrig sluta förklara och ifrågasätta. Nej istället visar oss personer som har koppling till religiösa rörelser att de snarast ägnar hela sin tillvaro som vetenskapsmän (nåja, vi ska kanske inte överdriva deras yrke, men något får vi ju kalla dem) att leta efter bevis för sitt antagande.

När Gud räcker som förklaring för A går man vidare och letar efter vilka belägg man har för Gud för att kunna förklara B. Inget är mer ovetenskapligt än belåtenhet med ett slutgiltigt  svar på en fråga. Och kristna blir alltid belåtna när de tycker att gud fungerar som svar.

Så fungerar aldrig vetenskap som för varje ny gåta som får ett svar öppnar nya dörrar till ännu svårare gåtor. Dessa grundläggande skillnader i resonemang och tankesättsskillnader mellan de två världarna – gör vetenskap och religion till två ytterst inkompatibla tankesätt som bara kan mötas genom kompromiss, missförstånd, okunskap eller önsketänkande från troende som helt enkelt inte förstår vad vetenskap (eller religion) är i grunden – oavsett vilka titlar de har lyckats införskaffa sig genom åren. Religion är baserat på känslor, vetenskap på resonemang.

Försöker man göra om den religiösa tron man säger sig ha till något som är helt kompatibelt med det vetenskapliga resonemangets värld har man troligen tappat tron för länge sedan faktiskt, och fäktar snarast efter existensiell hjälp än något annat. Det eller så förstår man varken vad tro eller vetande är i grunden. Jag vet inte vad jag skall tycka är mest oroväckande.