The Godless Swede

Sådärja, jag sa ju att jag skulle återkomma med besked om vad framtiden bjöd på. Det gör jag också härmed.

Jag känner som sagt att jag nått till vägs ände med mitt svenska bloggande. Det finns bara så många olika sätt man kan säga samma sak innan det blir tröttsamt att höra, inte minst för en själv. Därför tänkte jag fortsätta arbetet, men på engelska istället. Man når en helt annan storlek på publiken på så sätt och möjligheterna att nå ut till folk ökar.

Jag har själv många ggr beklagat mig över tex hur jag tycker svenska feminister navelskådar egna miniproblem och i princip aldrig uppmärksammar det verkliga förtrycket mot kvinnor som finns i världen. Nåja, jag har ju inte varit bättre själv med att skriva till en liten svensk publik om skepticism då heller… Det är ju trots allt så att i stora delar av världen är ateism antingen förbjudet i lag, eller så pass utanför alla normer att de som uttrycker sig negativt om gudar direkt blir påhoppade. Som trygg svensk kan jag i min lilla borg faktiskt ju göra en liten insats.

En av anledningarna till att jag låtit bli att blogga på engelska är att jag redan testat det och märkt av hur tungt det är. Det tar mycket längre tid att skriva texterna och risken att man låter som en kretin ökar också hur noga man än är. Jag vet att många svenskar anser att de är jätteduktiga på att skriva på engelska och att de t om föredrar det framför svenska. Det får stå för dem – i regel är sådana påståenden mer hybris än sanning. För i regel syns det ganska tydligt att en text är skriven av en svensk. Inte för att den har en massa fel, utan för att man tenderar att försöka uttrycka sig lite för mycket på ”rätt sätt” språkligt att det hela ser konstlat ut. Enkelhet är svårt i andra språk eftersom det är svårt i det egna språket.

Tidigare experiment med geobloggar på engelska har just känts så där jobbiga och onaturliga att skriva för mig. Men jag tänkte ge det en ny chans igen nu eftersom responsen alltid varit så bra från publiken. Jag känner hur en stor våg av hybris och bekräftelsebehov sköljer över mig och den svenska publiken ger mig inte tillräckligt med utmaningar och respons längre. Ja jag vet, pompöst… 😉

Så om du är intresserad av åsikter utklädda till fakta kring ateism, skepticism, vetenskap och politik och inte får stroke av min dåliga engelska, kan du härmed följa mig på min nya blogg, (som ännu inte har så mycket innehåll). Det blir givetvis inte bara allvarliga ämnen, utan jag tänkte hålla en ton av trams så ofta det går för att inte tröttna på mig själv. Ses och hörs!

Länk: The Godless Swede

Annonser

Att diskutera med folk som har fel

Att diskutera pseuduvetenskap är bland det roligaste jag vet. Men det är också oerhört frustrerande. Oräkneliga är nätterna då jag gått till sängs, störd och irriterad över att inte ha nått fram till en person som har fel.

Gah! FEL!

Kreationister, alternativmedicinare, folk troendens på spöken och oknytt, historierevisionister, antisemiter, konspirationsteoretiker, klimatskeptiker (men även naiva miljövänner) har allesammans orsakat mig mycket huvudvärk pga denna frustration. När man presenterar goda argument i en diskussion, men märker att för varje argument du ger, så möts du av ett nytt motargument som bara blottar nya kunskapsluckor i meningsmotståndaren. Den känslan.

Och det är där skon klämmer. Folk som tror på trams gör inte så av en slump. De gör så för att de i grunden saknar viktiga kunskaper men har enormt mycket övertygelse trots det (eller kanske just pga det). De har helt enkelt byggt upp den där dumheten som de tror på eftersom någonstans långt nere i husgrunden så finns det enorma kunskapsluckor eller defekta byggnadsmaterial.  Bara tänk på alla dessa experter på biologi och geologi som är våra kreationister. I regel har de inte ens läst ämnena på gymnasienivå. Om du inte har det i åtanke, då kan du aldrig begära något av dem i en diskussion heller.

Man stöter alltså på en kreationist som vill diskutera ”fel i evolutionsteorin”. Finns det någon poäng i det då? Ja ibland om personen uppvisar sökande tendenser kan man nå fram men i de flesta fall är det meningslöst. Det kvittar fullständigt hur man lappar och lagar den där defekta murstenen som utgör deras defekta syn på evolutionsteorin om man inte inser att det lär finnas viktigare och mer grundläggande fel djupare i huset. Vissa har inte någon grund alls till sina korthus!

Enda sättet är att styra in diskussionen på deras tro och personliga motiv. Men det gillar de inte. Då är man ”inte saklig”. Trots att det är EXAKT det man är när man vill diskutera deras BEHOV av att evolutionsteorin MÅSTE vara falsk oavsett vad man påvisar.

Det är ett heltidsgöra att lyckas med sånt och jag känner ofta kallet att utföra det. Jag har så svårt att ignorera en diskussion med någon som har fel. Att bara lämna det därhän, blunda och gå vidare.

Men jag har inte längre tid och tar jag mig tid så tar det upp för mycket plats i skallen på mig. Jag har viktigare saker att göra och det är osannolikt att jag kommer kunna fortsätta blogga om sånt framöver.

Den här bloggen går därför ner i (troligen permanent) vila och det lilla jag kommenterar vidare i frågan sker på min personliga blogg istället (den har de som behöver ha det redan tillgång till. Ni andra får fråga snällt.).

Jag önskar skeptikerrörelsen, VoF, humanisterna, oberoende skeptiker, ateister och  kritiska bloggare all lycka och välgång i kampen mot vidskepelse, fundamentalism och okunskap!

På idiotin bara.

Steve Jobs – ett onödigt offer för den livsfarliga alternativmedicinen


Så dog då Steve Jobs tillslut av sin cancer. Jobs var utan tvekan en av elektronikbranchens stora. Kanske den störste. En visionär och innovatör som i princip kunde omvandla det mesta han tog i till framgång. Om detta finns det lite att orda om. Det är en riktigt svart dag idag och världen är en intressant människa fattigare. Och det är långt ifrån oss alla som är intressanta.

Men långt ifrån alla känner till att han var också ett av pseudovetenskapliga alternativmedicinens offer. Jag citerar följande från en CNN-artikel (och mer läsning om detta finns även här).

During a routine abdominal scan, doctors had discovered a tumor growing in his pancreas. While a diagnosis of pancreatic cancer is often tantamount to a swiftly executed death sentence, a biopsy revealed that Jobs had a rare – and treatable – form of the disease. If the tumor were surgically removed, Jobs’ prognosis would be promising: The vast majority of those who underwent the operation survived at least ten years. Yet to the horror of the tiny circle of intimates in whom he’d confided, Jobs was considering not having the surgery at all. A Buddhist and vegetarian, the Apple (AAPLFortune 500) CEO was skeptical of mainstream medicine. Jobs decided to employ alternative methods to treat his pancreatic cancer[…]

När man är sjuk så fäktar man efter hjälp. I många fall kan folk drabbas av cancerformer som är obotliga och då är det fullt förståeligt att de i sin slutgiltiga desperation söker sig till alternativa metoder – i sista desperat förhoppning för att inte ge upp livskampen. Detta fäktande kan säkert också förlänga livet marginellt för vissa, då de helt enkelt inte ger upp. Men inte bota.

Men tyvärr, allt för ofta, handlar det precis som i fallet med Jobs om folk som väljer de verkningslösa alternativmedicinska lösningarna helt och hållet – och därmed dör av saker som med stor sannolik hade kunnat lösas genom skolmedicinska ingrepp.

Att sälja alternativa behandlingar mot cancer är i Sverige förbjudet. Att tala om dem tillåtet, men det får aldrig ske under rekommendationsformer mellan tex läkare och patient. Huruvida jag som privatperson får skriva texter helt fritt och hur som helst där jag förespråkar alternativmedicin för cancerbehandling vet jag inte med säkerhet, men jag tror det är fullt ut tillåtet så länge ingen profit är inblandad.

Det finns i a f ett gott skäl till att alternativmedicin motarbetas av samhället när det kommer till dödliga sjukdomar, och det handlar om att de över huvud taget inte hjälper. Inte en enda vetenskapligt dokumenterad exempel på en människa som har botat cancer med alternativmedicin existerar. Men de flesta av oss har säkert någon i familjen eller vänskapskretsen som genomgått en lyckad behandling genom skolmedicin.

Skolmedicinen kan förvisso heller inte skryta om perfekta resultat, långt ifrån men det är ändå alltid en större än noll chans att man överlever en cancersjukdom om man underlåter sig nyttja skolmedicinens medel – vilket ju är alternativmedicinens bistra resultat. I vissa fall är det t om riktigt goda chanser så som i fallet med bröstcancer. Där överlever de flesta.

Skolmedicinens metoder kontrolleras och utvecklas av myndigheter och forskare världen över i en helt öppen process där negativa resultat och problem alltid är kända och debatteras i vetenskapliga artiklar (och ibland ut i media). Den enorma skala på för varandra helt oberoende instanser som har inblick i hur den lyckas eller inte lyckas gör det där ”pengastyrda myglet” som alternativmedicinsförespråkarna talar om när de nämner skolmedicinen till en omöjlighet.

Det är inte en stor organisation – det är massor – och de konkurrerar ofta. De har allt intresse i världen ofta av att misskreditera varandra. Skulle skolmedicinens metoder vara bluff, så skulle det ha kommit ut för länge sedan. Tack just vare den ekonomiska konkurrensfaktorn.

En annan aspekt med alternativmedicin och cancer som är skrämmande är just exakt samma sak, fast omvänt. Är det några som har intressen av att tjäna pengar på andra personers olycka så är det sk gurus, kloka gummor och gubbar och andra som kränger verkningslös (eller t om giftig!) woo woo över nätet eller i dunkla ljusskygga kretsar och eftersom skalan är så liten så finns det ingen konkurrens mellan varandra, utan man har intresse av att gemensamt undvika att diskutera ”små” problem som att det öht inte alls hjälper. Där har ni er konspiration.

Vad gäller ansvarsfrågan vid en misslyckad behandling så har skolmedicinen alltid just ansvariga. Alternativmedicinen har inga individer som behöver ta ansvar. De behöver bara påstå saker och sen får folk skylla sig själva helt enkelt (antingen på att stjärnorna stod fel, att vattnet inte var tillräckligt utspätt, eller att personerna förstörde allt woo woo med att blanda in seriös medicin). Det är egentligen en fruktansvärt människohatande värld den där alternativmedicinska.

Steve Jobs var ett geni inom sin verksamhet. Han gick sin egen väg och ofta hade han säkerligen helt rätt när han just ansåg sig ha rätt. Sånt föder tyvärr hybris och i det här fallet hade Jobs, sorgligt nog för sig själv, hans anhöriga, alla fans och elektronikvärlden väldigt väldigt mycket fel.

Det går kanske inte att peka finger idag på en skurk. Jobs valde själv metoden och han gjorde det som jag förstått redan inledningsvis, långt innan man kan tala om honom som ett offer för desperation. Men någon där ute, som gav honom råden att äta sig sunt ur cancern borde åtminstone känna viss skam i kroppen idag. Om den nu har den förmågan, vilket jag starkt betvivlar att dessa pseudovetenskapsförespråkare har.

Uppdatering: Tack vare en person på google+ fick jag reda på att Steve Jobs hade en annan version av historien. Ca 10 minuter in i klippet börjar han prata om sin cancer. Den låter dock som big mans-efterkonstruktion. Jobs var ju vida känd för att planera allt han sa och gjorde i minsta detalj. Så en efterkonstruktion där han hävdar att han gjorde operationen direkt passar ju honom och hans stora bild av sig själv. Jag har heller ingen anledning att tro på det utan litar på att de källor jag länkar till har korrekt koll på kronologin. Men i rättvisans namn så ska ju Jobs version av händelserna redovisas såklart.

(Tack till Magnus B för inspiration till bloggposten)

Svd SSD NyTeknik IDG Expressen Aftonbladet NM

Uppdaterat: Sydsvenskan

 

Jag slutar

Man lägger ner en portion engagemang i något. Skriver saker, oftast från hjärtat. Bryr sig om saker helt enkelt. Och så är responsen mestadels negativ eller ännu värre: ingen alls. Det suger som känsla hur mycket man än försöker förbereda sig.

När man likt mig inte stryker någon medhårs i onödan, allra minst andra skeptiker, så kan man inte förvänta sig en massa vänskap i retur. Jag tror inget annat. Men jag överaskades nog ändå av ointresset och kylan som mötte mig efter att jag startade denna blogg där i princip nästan ingen av mina gamla bekanta i bloggsfären har uppmärksammat mig.

Jag tror inte jag var riktigt medveten om hur rigida vi ateister/humanister/skeptiker kan vara och att försöka påpeka fel i våra resonemang faktiskt inte går. Det uppenbarades för mig redan i början av den här bloggens leverne när jag utan större framgång i en större serie om kunskapens uppgång och fall försökte klargöra myten med hur kunskapen utvecklats i historien och att antiken inte alls var en lysande stjärna och medeltiden ett massivt mörker. Det är dock något som många ateister verkligen VILL tro på och då sitter det lika rotat som Allah i en taliban. Uppenbarligen.

Jag skäms verkligen för hur trångsynta till synes välutbildade ateister det finns som uttalar sig så okunnigt om historia och vetenskapsfilosofi ibland. Men det är inte det som är det stora problemet, utan det som stör mig mest är oviljan bland ateister att ta till sig att även ateister kan ha pseudovetenskapliga uppfattningar och framförallt vara rent ut sagt enfaldigt auktoritetstroende.

Jag tycker att både humanister i allmänhet och skeptiker i synnerhet tenderar att bete sig sekteristiskt på så sätt att man ska rätta sig i ledet eller mottaga deras kollektiva vrede. Det är egentligen inte så konstigt alls att många icke-skeptiker och icke-humanister och icke-ateister tycker att de organiserade krafterna inom dessa ting är osympatiska.

Inte nog med att de/vi kritiserar saker som ligger folk nära om hjärtat – beteendet man ser är också som en kollektiv arme av likasinnade drönare som placerar en och annan älskad figur på en tron. Dvs som en sekt med sina heliga figurer och ofelbara ledare som har tolkningsföreträde kring verkligheten.

Det här med att det alltså finns en god portion sanning i hur sekteristiskt beteendet humanister/skeptiker agerar efter besvärar mig bara mer och mer. Jag fnös åt det innan som tramsig kritik från stötta religiösa människor. Men jag börjar allt mer se att det finns en poäng i deras kritik. Jag prövade kritisera det i form av den här bloggen och möttes av en sorts ogillande som bara precis styrker mig i uppfattningen att något faktiskt är ruttet.

Och när detta kombineras med andra tankar, som att man som 30+ i ålder kanske borde ägna den kreativa kraft man lägger ner på bloggandet på mer positiva kreativa saker innan man hamnar på ålderdomshemmet som en bitter gubbe vid en ålder av 40, blir det mer och mer uppenbart för mig att jag borde byta fokus i livet.

Det är ju inte det att jag inte kommer vilja beklaga mig över dumheter, religion och pseudovetenskap i framtiden. Men kombinationen av faktorer som jag nämnt får mig ändå att vilja ta en ordentlig paus från den här sortens beklagelse-skrivande eftersom jag allt mer ser vad utomstående till det hela ser och att jag då själv inte riktigt längre vet vad som är så positivt med det för mig. Men anledningarna till att jag vill sluta skriva här på dett sätt är många.

Guilt by association. Strider man inte kan vinna mot tjockskalliga fiender och likasinnade. Bristen på seriösa intellektuella utmaningar (mycket är repetition). Dålig respons från läsare. Risken för hälsan av att hela tiden skriva och tänka på negativa ting. Vilken sorts föredöme man är för andra egentligen. Bitterfittafaktorn. Skrivbordsgeneralsbeteendet.

Listan på anledningar till varför jag aldrig mer borde blogga kritiskt om saker är lång. Detta är studens påkomna argument.

Mitt skrivande kommer dock fortsätta och det är fullt möjligt att jag skriver om dessa planer här när jag vet vad det kommer handla om. Vi får se vad som händer och hur jag fortsätter mitt skrivande. Jag vet inte riktigt. Jag vet bara att det måste handla om mer positiva saker nu. En och annan ventilöppnare bland mina vänner på facebook lär vi dock få se även i fortsättningen. Jag tror inte jag kan stänga av ventilen tvärt utan att öppna den lite då och då.

Men jag slutar alltså idag med mitt bloggande korståg mot pseudovetenskap och dumhet. Tack för alla år som det har varit. Både på den här bloggen och på alla de föregående.

/Daniel aka Nihonshu, Terra Incognita, Geobastard och nu sist men inte minst Asebeia

En självgod ateists bekännelser

Jag är vad man i princip skulle kunna kalla en militant ateist. Jag vill verkligen se mycket mindre religion i samhällets aktiva delar. Jag önskar att man kan placera så mycket av det som möjligt på muséer i princip. Religion är nämligen jätteintressant och jag är den första att säga att mycket av den estetik den lämnat efter sig är vacker och bör verkligen bevaras för eftervärlden. I böcker. I musik. I arkitektur. I filmer. På muséer.

Men inte på lektioner i naturkunskap eller i statsministerns familjepolitik.

Jag vill dock absolut inte att detta ska ske med tvång – utan jag lever med föreställningen att det kan och alltid ska ske med bildning och upplysning och att våld endast är något man brukar som försvar mot just våld.

Dvs, ju mer man läser bibeln och koranen – och sen ser till att även läsa på om allt annat – desto bättre kommer det bli för sekulariseringsprocessen. Så har det fungerat för mig – så inbillar jag mig att det lär fungera för de flesta. Jag började nämligen en gång i livet som ateist precis som 100% av mänskligheten. Och som en stor portion av den drogs jag sedemera sen in i någon slags naiv barnatro. Som jag dock lämnade någongång i 10årsåldern i takt med att jag började lära mig annat.

För jo, jag ser på en del av religiös övertygelse som frånvaron av kunskap av annat. Det kommer man liksom aldrig ifrån, och det gör ju att jag aldrig helt kan två mina händer i en diskussion om huruvida jag med min blotta åsikts existens inte är rätt så nedlåtande.

Guilty as charged your honor. Jag ser på ateism som något som är intellektuellt högre än teism. Men jag är också fullt medveten om två andra ting: Att det finns smarta och bildade teister och jo, förbaskat obildade och korkade ateister, men också att det inte bara handlar om bildning – utan att tro är något väldigt komplext psykologiskt, som garanterat kan ställa till det även om kunskapen om hur fel det är finns där. Djupa psykologiska faktorer som inte bara går att diskutera sig ur. Jag ser på det som något med en vetenskaplig förklaring dock – inte att det verkligen är för att guden i fråga finns där och petar i teistens hjärna men inte i min.

Jag tycker det är viktigt att man är ärlig på den här punkten. Jag kommer aldrig till fullo att se på det hela som att teister tror en sak och jag tror en annan och att vi har kanske lika rätt. Det fungerar inte så. Jag tror att jag har rätt, och därmed måste jag tro att teisterna har fel. Och om de har fel om något, så anser jag därmed att det måste bero att jag vet något som de inte vet eller vill lyssna på. Jag har ingen större anledning att i grunden se på detta som jag skulle se på en konflikt om ett annat påstående. Vi kan inte båda ha rätt nämligen. Det tror jag nog att teisten och ateisten ska kunna komma överens om i alla fall.

Den senaste tidens debatt, den som jag själv slängde mig in i i förra inlägget om humanistavhopparen Malin visar att många ateister, nu för att de står i rampljuset för media och den politiskt korrekta världen där de då blir anklagade för att vara ogillande av religioner tyvärr slingrar sig lite mycket. Jag förstår att de gör det, det är naturligt att vilja framställa sig som snäll när man anklagats för att ha varit stygg, men jag tycker inte om att det sker.

Som jag sa i mitt förra inlägg – det är ofta jag inte håller med humanisterna officiella uttalanden och här har vi ett klockrent exempel på just det. Jag tycker det är synd att man försöker slå knut på sig själv kring det här man faktiskt ser på detta med tro. Det är väldigt få ateister som är så relativistiska att de seriöst anser att en teist har en intellektuellt likvärdig världsbild till deras egen. Så sluta låtsas om annat bara för att kameran står på. Sånt kan slå tillbaka.

Rent allmänt skulle jag önska att fler av mina ateistiska vänner och bekanta vore tuffare och ärligare. Men jag vet, det här med att ge sig in i tjafs och konflikter kan tära på en, och om du diskuterar med en luttrad religiös tok så kan diskussionerna bli så enerverat korkade att man vill fly väck och ge upp.

Själv vet jag inte riktigt heller hur jag ska agera alltid. Jag ska inte slå mig för bröstet och hävda att jag minsann alltid vågar stå för mina åsikter. Ibland duckar även jag diskussioner av olika skäl, inte minst konflikträdsla. Allt oftare än jag gjorde som ung faktiskt.

Men om jag väl ger mig hän så är mitt ideal alltid ärlighet kring det faktum att jag ser mig själv som mer kunnig på universum, även på ett metafysiskt plan, än teisten. Inte för att jag kan lika många bibelverser – utan för att jag tänkt ett steg till kring det här med vad gudstro är än någon teist verkligen gjort och fortsatt varit teist. Det som trots allt räknas i kråksången.

Om teisterna följer sina religioner som de ska, det gäller åtminstone de mer modernt kristna, så ska de också kunna hantera att vi har den här attityden och inte bli sura. Forgive and forget. Vänd andra kinden till. Älska din nästa osv.

Det är min erfarenhet att mina liberala teistiska vänner brukar kunna hantera min självgoda attityd – just för att de trots allt har en bra egenskap, kanske tack vare sin religion så som de ser kärnan i den: Tolerans. Bättre än vad jag har säkerligen. De som inte kan hantera det, ja de är heller inte mina teistiska vänner.

Det är ju nämligen så ”enkelt” att trots att jag anser att allt vore bättre med mindre religion i världen, så är allt inte nödvändigtvis sämre med religion heller. Inget som är svårt för mig och andra ateister att begripa – men det är ett återkommande inslag från teister att vi, bara för att vi föredrar ateism – måste hata allt med religioner. Det är på inget sätt alls sant.

Jag undrar hur många miljoner ggr det ska krävas att vi upprepar det innan den informationen tar?

PS. Eftersom jag inte har några problem med att förstå anledningen till att informationen inte tar, eller hymla om att det handlar om hur jävla korkade en del teister trots allt är, så behöver jag inget svar på den frågan dock. Frågan var alltså exemplifierande och retorisk.

Asebeia

Det här kommer bli en blogg om historia och religion. Fokus ska vara kring myter och pseudovetenskapliga ting kopplat just till religion och historia. En skeptikers blogg helt enkelt. En av många kan tyckas – men jag ska försöka bidra med lite bättre historierelaterade kunskaper än vanligt.

Jag är ateist och kan ibland känna att många ateister där ute inte för min talan. Antingen är de styrda av en politiskt korrekthet som ger dem skygglappar, eller så tycker de tvärtom att det är ok att påstå vad som helst, t om fullständigt pseudovetenskapliga saker, så länge ändamålet är att klanka ner på religioner. Jag ska försöka bidra med mina åsikter i denna soppa.

Asebeia är grekiska och betyder ogudligt, avsaknad av rätt tro och är också en benämning på en dom som många greker dömdes till under antiken. Sokrates var tex inblandad i en sådan affär. Det var nämligen som så att religiös tolerans, det var inget som styrde det ”upplysta” antika grekiska samhället. Den antika intellektuella friheten är ett i raden av myter som en del människor tror på.