The Godless Swede

Sådärja, jag sa ju att jag skulle återkomma med besked om vad framtiden bjöd på. Det gör jag också härmed.

Jag känner som sagt att jag nått till vägs ände med mitt svenska bloggande. Det finns bara så många olika sätt man kan säga samma sak innan det blir tröttsamt att höra, inte minst för en själv. Därför tänkte jag fortsätta arbetet, men på engelska istället. Man når en helt annan storlek på publiken på så sätt och möjligheterna att nå ut till folk ökar.

Jag har själv många ggr beklagat mig över tex hur jag tycker svenska feminister navelskådar egna miniproblem och i princip aldrig uppmärksammar det verkliga förtrycket mot kvinnor som finns i världen. Nåja, jag har ju inte varit bättre själv med att skriva till en liten svensk publik om skepticism då heller… Det är ju trots allt så att i stora delar av världen är ateism antingen förbjudet i lag, eller så pass utanför alla normer att de som uttrycker sig negativt om gudar direkt blir påhoppade. Som trygg svensk kan jag i min lilla borg faktiskt ju göra en liten insats.

En av anledningarna till att jag låtit bli att blogga på engelska är att jag redan testat det och märkt av hur tungt det är. Det tar mycket längre tid att skriva texterna och risken att man låter som en kretin ökar också hur noga man än är. Jag vet att många svenskar anser att de är jätteduktiga på att skriva på engelska och att de t om föredrar det framför svenska. Det får stå för dem – i regel är sådana påståenden mer hybris än sanning. För i regel syns det ganska tydligt att en text är skriven av en svensk. Inte för att den har en massa fel, utan för att man tenderar att försöka uttrycka sig lite för mycket på ”rätt sätt” språkligt att det hela ser konstlat ut. Enkelhet är svårt i andra språk eftersom det är svårt i det egna språket.

Tidigare experiment med geobloggar på engelska har just känts så där jobbiga och onaturliga att skriva för mig. Men jag tänkte ge det en ny chans igen nu eftersom responsen alltid varit så bra från publiken. Jag känner hur en stor våg av hybris och bekräftelsebehov sköljer över mig och den svenska publiken ger mig inte tillräckligt med utmaningar och respons längre. Ja jag vet, pompöst… 😉

Så om du är intresserad av åsikter utklädda till fakta kring ateism, skepticism, vetenskap och politik och inte får stroke av min dåliga engelska, kan du härmed följa mig på min nya blogg, (som ännu inte har så mycket innehåll). Det blir givetvis inte bara allvarliga ämnen, utan jag tänkte hålla en ton av trams så ofta det går för att inte tröttna på mig själv. Ses och hörs!

Länk: The Godless Swede

Vi behöver inte mer Jesus i vården

Jesusmanifestationen (en liten men för de anhöriga väldigt viktig händelse i Stockholm) höll tydligen ett gäng seminarier på temat religion och vård. Jag kommenterar det hela citatvis, men ni kan läsa artikeln i sin helhet här.

All modern vård och omsorg har ytterst sina rötter i kristen tradition och solidaritet med de svaga och utsatta.

Godtyckliga gränsdragningar tillhör retorikerns bäste vän, men inte den seriösa vetenskapsmannen. Det här med att rent allmänt åberopa historia som argument för nutiden är i bästa fall intressant, men i det flesta fall medvetet förvillande och irrelevant. Den nutida humanismen, den sekulära som genomsyrar det svenska samhället, där goda handlingar baseras på utilitarism och individers empati, har inget med kristendomen att göra utan är en rent allmänhuman etik. Om någon vill dra gränsen för rötter i kristedendomen handlar det om retorik, inte fakta. Frågor om etik och moral är äldre än de grekiska tänkarna och om kristna apologeter vill dra gränsen i medeltiden, kan jag dra gränsen i den hedniska antiken eller ännu hellre samtidens sekulära moral med större logik. Historiska arv är fruktansvärt missbrukade begrepp. Jesusmanifestationens kristna har inte mer gemensamt med medeltidens kristna än jag har med antikens ateister. Vi är alla produkter av en mycket modernare historia – den tidigmoderna tidens upplysningar och i de kristnas fall: konservativa reaktionära bakåtsträvanden.

Ordet lasarett kan enkelt härledas ända från Bibelns berättelse om Lasarus.  Många sjukhus startades av kloster­ordnar.

Ja det är sant att klostren bedrev en med den tidens mått mätt bra och sympatisk vård av gamla och sjuka. Så länge katolicismen fanns. Därefter blev det skött i annan regi innan mer sekulär sjukvård här i västvärlden eftersom det inte var kristendomen i sig så mycket som värnade om vård, som det var just klostren som på så sätt knöt traktens bönder till sig beroendemässigt.

Klosten hade en given position för samhällsnyttan. Bönderna fick vård och lite skolning. Munkarna fick mat och råvaror. Om klostren har jag föga ont att säga. Det är den vaga outtalade kopplingen mellan dagens människor i Jesusmanifestationen och dessa munkar och nunnor jag vänder mig mot. De har inte mer relation till eller saker gemensamt med dessa medeltida tjänare än vad den här ateisten har och ska knappast försöka skapa en röd tråd till sina egna behov idag från hur vården via kloster fungerade. Den var mycket mer jordnära – och baserad på ”i brist på annat”. Dagens Jesusmänniskor tenderar att sätta böner framför vetenskap – och det är något helt annat. Klostren, notoriska välkända inrättningar för att vetenskapen öht skulle kunna utvecklas till det den är idag genom sin respekt för även profana böcker, och en tillflyktsort för mången ateist redan på medeltiden, är något helt annat än dagens kristna frikyrkor. Jämförelsen finns helt enkelt inte så som artikeln antyder.

Idag är idag. Det är mestadels i USA som vården skötts av religiösa organisationer idag, i Europa började det efter reformationens slakt av klostren skötas av en rad olika sekulära inrättningar istället bortsett från en del kvarlevande lasaratt i de största städerna. Provinsialläkare tog över i Sverige from 1600talet tex, finansierade av staten, likaså jordemödrar också finansierade lokalt. Men inte ens i USA var kyrkan roll speciellt stor i vården utanför storstäderna på östkusten. I övriga USA var det privat avlönade läkare som gällde. Man ska helt enkelt inte överdriva kyrkans roll i vårdens historia även om den heller inte skall underskattas. Dagens kristna vill gärna dra en röd tråd från medeltidens kloster till fromma sjuksköterskor, men det fungerar inte så.

För övrigt var det inte kristna som uppfann vården heller som påståendet ovan antyder med sin koppling från nutid till klosterväsendet. Egyptier, greker och romare hade en effektiv vårdapparat för sjuka, med etik och moral, långt innan Jesus ens var påtänkt och som på väldigt få sätt alls skiljer sig från den medeltida.

De kristna inrättningarna tog över de antika romerska och var de som skötte en stor del av vården och medicinen under medeltiden bara, för att det så sedan dök upp andra kristna som förstörde apparaten under reformationen. Det var kanske behövligt, för annars hade klostren kanske än idag haft hand om all vård, vilket knappast hade inneburit annat än att forna tiders oftast felaktiga teorier om kroppen än hade styrt. Men innan den moderna vården hann ifatt reformationen så var livet rätt eländigt. 1500-talet och 1600-talets början är rätt usla tider för sjukvården och det är faktiskt inte förrän på 1800talets slut när den sekulära humanismen, mänskliga rättigheter och en vetenskaplig syn på medicin tar över helt som det blir bra vård.

I Sverige hade sköter­ske­utbild­ningen ända fram till för några årtionden starka band med kyrkan och kristen människosyn. Att vara sköterska eller läkare var ”ett kall”. Det var då.Hur ser det ut 2013? frågar sig arrangörerna. Mångkultur, accelererande sekularisering och blind ekonomism har på några år förändrat vårdens innehåll till enbart medicinering och strikt vetenskaplighet.

Med andra ord: Det var bättre när de ogifta sjuksköterskorna neg och tog emot en klapp på huvudet likt pigor som betalning än behandlades som en professionell yrkeskår med status som syntes i plånboken. Ett stort problem för vårdyrkets status idag är just den där gamla statusen att man ”egentligen” ska vilja göra allt gratis om man är en riktigt god sjuksköterska. Inte ska sjuksköterskor strejka för bättre lön, det ska ju helst vara ett kall. Lite så går idealet faktiskt än idag. Sambon som är ssk har faktiskt stött på chefer som använt det som allmänt argument mot lönehöjningar för ssk.

En annan stor förändring som gör pig-statusen på sjuksköterskor befängd är att när sjuksköterskor en gång i tiden skolades i vård så var det mycket just bara omvårdnad och på ett trivialt anekdotbaserat plan. Vad som verkligen var god vård var godtyckliga åsikter eller pseudovetenskapliga dogmer, och bara sällan baserade i riktiga vetenskapliga fakta.

Likt det mesta andra akademiska vält har omvårdnadsteorin utvecklats och det är idag ett akademiskt ämne som det forskas inom. Lägg därtill det faktum att vi idag har speciallistutbildade sjuksköterskor med komplicerade medicinska kunskaper likt IVA och anestesi och det där med ”kallet” blir rätt absurt att åberopa som viktigt. Det osar snarare bara förakt för vårdyrkets status som professionellt yrke.

Visst, en person som verkligen brinner för sina medmänniskors bästa blir säkert en sympatisk person som i teorin låter som en bra människa för vården, men inte nödvändigtvis en kompetent omvårdare eller läkare för det. Evidensbaserad kompetens är och förblir viktigare än något annat inom omvårdnad. Annars har vi, som vi hade förr i tiden i vården, ett gäng tyckare, som kanske menar väl, men som hanterar folk helt okontrollerat, och som t om när de har rätt, inte har något att luta sig åt.

Det är strikt vetenskaplighet, som artikelförfattaren uttrycker sitt förakt för, som idag gör att sjuksköterskor inte sprider bakterier mellan patienter i lika stor utsträckning som förr när allt sjuksköterskan skulle göra egentligen mest handlade om att hålla folk i handen, tala om Jesus, bädda sängen och vara den allsvetande läkarens piga.

Tänk, för 200 år sen dog folk som flugor av epidemier våra sjukhus innan Florence Nightingale lyckades få igenom en rapport om hygienens underskattade roll i vården där Jesus var det sista hon åberopade som en lösning på problemet (och då är hon ändå ett exempel på någon som annars ofta var allt annat än sekulär).

Att dödsfall genom sjukhusepidemier idag är mycket ovanliga beror inte bara på att den strikta vetenskapligheten har gett oss nya fungerande mediciner (tillskillnad från de gamla kristna favoriserade botemedlen; bön, örter, åderlåtning och lavemang), det gav oss ett begrepp om att medicin ibland handlar om att göra vad som är rätt och inte vad folk alltid vill eller tycker.

Du vet, säga ifrån och sätta ner foten när folk okunnigt säger ”ja men min mormor säger att vitkål kan bota cancer” och inte behandla dessa direkt farliga åsikter med respekt. Eller med ett mer relevant exempel: När någon kristen inte vill låta vetenskapen/läkare hitta botemedel mot sjukdomar, pga religiösa skäl. Det kan vara direkt personlig vägran av vård som existerar likt blodtransfusioner hos Jehovas vittnen. Men lika mycket när man vill stoppa stamcellsforskning för oss alla, eftersom man fått för sig att döda fosters rättigheter är viktigare än att miljontals slipper dö av saker som Alzheimer, ALS, MS och Parkinsons. Ni vet, ett gäng härliga andliga sjukdomar som är guds gåva till mänskligheten för att han gillar oss så mycket… Notera att man även drar all stamcellsforskning över samma kant i sin passion för predika fostrens större värde än födda människor. För inte alla stamceller kommer från foster, men all stamcellsforskning motarbetas ändå av Jesus små dåligt pålästa tennsoldater.

Kristendomen överlag har varit ett problematiskt inslag för medicinen (inte omvårdnaden i sig nu, utan just medicinen som vetenskap). Deras, revirpinkande, skråtänkande stenhårda tro på dels antika påhitt som humoralpatologi och ogillande av just vetenskapliga förklaringar på åkommor (än idag hanterar ju inte minst katoliker en rad olika sjukdomstillstånd som om de beror på besatthet, guds straff och annat religiöst betingat som helst om de öht ens skall lösas isåfall skall lösas med trams.) hade kunnat vara så mycket bättre rent historiskt om inte människan som en gudomlig skapelse hade hägrat över alla äldre tiders medicinska (miss)uppfattningar.

Det säger sig självt att så fort du ens tänker tanken på att ”ja men det där är Guds straff/vilja” så står det förhållningssättet stick i stäv med att vilja hitta en naturlig förklaring. Du blir istället nöjd. För du har din förklaring. Och den som är nöjd slutar fundera. Så funkar alla människor.

Således stod den medicinska utvecklingen också ganska stilla under nästan hela medeltiden. Inte för att antikens människor var klokare eller något bättre på spåren än örtlära och humoralpatologi, och heller inte för att kristendomen inte bidrog alls till utvecklingen av den moderna medicinen, men för att den fortfarande i det stora hela kring just medicinsk utveckling var mer i vägen än till nytta rent tankemässigt eftersom den inte då, som nu, är speciellt vetenskapsvänlig som religion. Religiösa inrättningar som klostren i all ära, men det är inte gudars närvaro i dessa hus som gjorde dem viktiga för vetenskapens utveckling, utan den enorma tid folk där hade att just läsa och fundera på saker.

Kristendomen var bra på att förvalta omvårdnaden av folk från antiken och t om utveckla just omvårdnadsbiten till att bli ännu bättre. Men den var direkt usel på att utveckla medicinen som vetenskap när religionens förklaringar hängde över allting som ett antiintellektuellt spöke. Och problemet idag är att omvårdnad inte kan skiljas från medicin, utan det krävs kunskaper i medicin, för att förstå vilken omvårdnad som är bäst.

Överdrift? Nej det är ju exakt det vi ser med detta uttalande från Jesusmanifestationen. Det var bättre förr, när sjuksköterskorna och läkarna var kristna och allt var mindre strikt vetenskapligt. Jag argumenterar bara utifrån vad jag läser.

En röd tråd finns här. Medeltidens dogmatiska ideal lever i Jesusmänniskorna och de förstår inte att anledningen att folk idag väldigt sällan dör av ett benbrott, getingstick eller en förkylning är för att vi har haft en vetenskaplig utveckling som helt utan gud som variabel i någon förklaring, istället bara har försökt ge sig på att förklara allting evidensbaserat. T om goda kristna vetenskapsmän begriper i regel att man inte ska blanda in gudar och profeter i vetenskapens förklaringar. Men i Jesusmanifestationens led finns det inga goda vetenskapsmän. Bara missnöjda bittra reaktionärer som inte hänger med i samhällets utveckling. Och som ni kan se nedan; synd om sig själva tycker de också i god kristen tradition. Det är ju så himla jobbigt att tillhöra de där ynka 2 miljarderna kristna som inte har något att säga till om i världen…

I synnerhet har djupa diken skapats mellan professionell vetenskaplig vård och andliga relationer mellan patient, vårdpersonal och läkare. Att tala om Gud och inre behov med en patient är i dag närmast tjänstefel. Att bedja tillsammans med en patient blir övergrepp.

Humor. Nja om en kristen patient och kristen vårdare ber tillsammans i det privata, utan att därmed undlåta viktiga behandlingar, det finns tid för det, ej stör andra, eller vara frågan om att det bara är en part som vill det, lär det inte var någon som säger något om det sker. Men nu är det inte speciellt många inom vården som ÄR kristna längre och tiden till annat än den allmänna vården är ringa, precis som i övriga samhället. Man kan som kristen inte förvänta sig att demografin på ett sjukhus mer än i några promillen skiljer sig från övriga landets demografi kring kristendom.

Men jag antar att Jesusmanifestationens vänner helst av allt skulle vilja se att det vore ett krav i CVt för vårdpersonalen att vara kristna. För vården var ju så himla bra förr när den var religionsbaserad istället för vetenskapsbaserad som nu…

Lycka till med urvalet på landets sjuksköterskeutbildningar. Om de trodde det var svårt att rekrytera nya studenter nu, så är det nog inget mot hur kravet om bibelbekännelser skulle påverka antalet sökande i negativ riktning. För att inte tala om hur många fantastiska empatiska människor som faktiskt känner att de har ett kall att vårda andra – helt utan att Jesus är med som drivkraft – skulle exkluderas. Men vem behöver väl kompetenta akademiskt skolade sjuksköterskor, bara de tror på Jesus och kan trycka ner böner i halsen på otacksamma läskiga ateistiska patienter så är resten så gott som oviktigt…

Det bästa vore väl kanske präster helt igenom på sjukhusen och slippa all eländig vetenskap helt och hållet? Då blev det ju fart på andligheten. Låt oss bedja bort cancern.. det finns ju så många rapporterade fall i världshistorien där det har lyckats! Inte…

Visst finns det luckor i hur vården fungerar idag. Visst borde man lyssna på mer vad folk vill. Visst borde den har kvadrupla resurser. Visst borde det regna läkare från skyn och visst borde cancer sedan länge vara utrotat. Och visst borde det finnas möjligheter till andlig vård för de som önskade det.

I en perfekt värld. Med obegränsade resurser.

Vården är allt annat än perfekt eftersom världen är allt annat än perfekt – men vägen till en bättre värld och vård (både omvårdnad och medicin) handlar om att utvecklas framåt, inte ta ett endaste korkat historielöst steg bakåt in i medeltida ideal och hysa förakt för sekularisering och vetenskap.

För det är ENDAST dessa ting som gör att vi inte längre mäter galla mot blod och urin och försöker bota franska sjukan, sticksot och moderpassion med verkningslösa örter och bön.

För vården är idag år 2013 på ALLA sätt bättre än den var 1913 och astronomiskt mycket bättre än den 1813, 1513, 1213 och år 13. Utan undantag. Verkligen inget alls med vården förr uppvisade bättre resultat. Om du seriöst tror att nunneklädda religiöst rekryterade sjuksköterskor i något charmigt soligt brittiskt hospital – så som det ser ut i Downton Abbey, var bättre på något alls än dags sjuksköterskor så tror du fel.

Om du tror vården var bättre på att förvalta just dina protestantiska lutheranska andliga behov så stämmer det kanske, men om du tror den kunde behandla din urinvägsinfektion med dagens effektivitet hade du fått fortsätta be på toaletten olyckligt tillsammans med Jesus. Om du tror att patienterna var lyckligare förr, när pseudovetenskaplig vård i regel inte kunde göra annat för dem än ge dem falska förhoppningar, så drömmer du söta verklighetsfrånvända drömmar.

Om du saknar bön vid sängkanten och Jesuskors på väggen så får du väl resa till något missionssjukhus i Afrika och ta in där istället och uppleva lite av nostalgin med andlig vård – ja bortsett från att de där har ännu mindre tid för det pga ännu mindre resurser. Om du vill ha andlig spis i din svenska sjukhussäng så får du väl helt enkelt ringa efter din präst och kolla om hen vill komma. Varför öht ens besöka sjukhuset om du har gud på din sida kan man ju också fråga sig…

Det är trots allt inte sjukvårdens jobb att hantera dina särskilda andliga behov – hur viktiga dem än är för dig eftersom det är vi skattebetalare överens om inte kan finansieras av skattemedel det också.

Dessa får du sköta på din fritid och tacka din gud ifall andra – andligt lyxigare – möjligheter presenterar sig ändå, som tex en religiös omvårdare, som har tid över för dina andliga behov bortsett från sina betalda arbetsuppgifter.

Förövrigt: Varje större sjukhus har sjukhuspräster och kapell/bönerum. Räcker inte det? Nej, för när det kommer till konservativa människor i allmänhet och kristna i synnerhet finns det ingen ände på tramsiga saker att klaga över.

Ogooglebart

Google som ju har det inofficiella mottot ”don’t be evil” trampar rätt så snett när de påverkar det svenska språkrådet att inte ha med ordet ”ogooglebar” på sin lista över nya förslagna ord. Det i sig är värt en lång diskussion om arrogans, dumheter, skitstövelmanér och allmänt osympatiskt agerande från världens kanske mäktigaste bolag.

Vad jag desto mer tänkte diskutera är just det faktum att väldigt mycket ÄR ogooglebart.

Visst, mycket beror ju på hur skicklig man är som letar efter informationen. I a f vill Google att vi ska tro benhårt på att den mänskliga faktorn alltid är det viktigaste problemet. Piedestalen som man satt sin egen sökmotor på är väldigt hög.

Google förklarar att om du letar efter något blir resultaten bättre ju mer info du anger. Det stämmer givetvis rent söktekniskt. Men det finns gott om olika former av information som faktiskt inte finns på nätet öppet. Personuppgifter över levande folk tex. Om folk inte själva anger hur många barn de har på social media så går inte en så grundläggande information om folk att hitta. Inte heller kan man ens hitta personer som bytt efternamn, vilket väldigt många som ingår äktenskap gör. Ja du kan hitta inkomster födelsedatum och adress på nätet. Perfekt stalkinginfo, men inget annat.

I mer akademiska aspekter är google både lysande och värdelöst. Du har förvisso tillgång till världens samlade vetenskapliga artiklar de senaste 10 åren (eller ja, en stor del av dem, undantag inom tex humaniora finns ju). Men du har ju inte tillgång till ordentliga läroböcker, informationstexter och annat av kvalitet för den som söker kvalificerad information. Jag kan förvisso hitta hemsidor från privatpersoner eller institutioner ibland som i korthet förklarar olika saker inom det vetenskapliga fältet jag undrar om, men i regel är det massor som fortfarande måste läras i ett klassrum eller ur en kursbok.

Många överskattar vad som finns på nätet. Det är bara någon promille av världens böcker som finns i elektroniskt format än. Vi håller nog på att få en generation som tror att om det inte finns på nätet så är det troligen inte speciellt viktigt. Dvs via google och internet ”så når du åtminstone alltid allt det relevanta”.

Nej det gör man inte rent innehållsmässigt och heller inte rent urvalsmässigt. Internet är ett utmärkt lexikon – men alla som studerat på högskola en längre tid vet att man inte kommer så långt i studierna utan mer fördjupning och perspektiv. Och framförallt kan det vara väldigt svårt att avgöra vad som är mest korrekt eller relevant när det verkar finnas olika beskrivningar av samma sak.

Jag tror att varje generation har en olycklig tendens att försöka sammanställa ”best of” vad gäller kunskaper från föregående generationer som innebär märkliga skeva vinklar och att massor glöms bort.

Nu är jag inte mycket för mysticism kring historien, men det dräller av märkliga exempel på information som glömts bort. Tex är ALLT utom bara någon promille av all kunskap människor hade före den skrivna historien borta. Vi vet inte alls ett jota vad en svensk bronsålderskrigare hade för gudar. Ja, vi gör goda arkeologiska, lingvistiska och etnoarkeologiska bedömningar, men det är fortfarande väldigt spekulativt och framförallt omöjligt att falsifiera. Vi kan liksom inte besöka forntiden och kontrollera ifall vi hade rätt och vi kommer aldrig hitta en text heller från tiden heller.

Är det relevant kunskap så överlever den kanske någon nu säger och hur intressant det än är med bronsåldersgudar i skandinavien så kanske kunskapen om deras namn inte direkt har varit avgörande för oss idag.

Tja, romarna kunde bygga med betong. Kunskaperna kring detta tynade bort efter det centrala rikets nergång och försvann under 1000 år på många platser. Betong är i allra högsta grad relevant kunskap eller hur? Och om vi visste vad sakerna var som vi idag kallar babyloniska batterier eller antikytheramekanismen så hade vi knappast varit kunskapsmässigt fattigare eller hur? Vi hade åtminstone som sämst vetat att det var någon form av meningslös mojäng.

Men det är ganska sannolikt att det var någon form av faktiskt fungerande mekanism där tidigare allmänna kunskaper om dess existens kanske hade kunnat göra oss klokare, lite tidigare i historien.

Jag äger hundratals tryckta pappersböcker som inte finns i elektronisk version. De hyser enorma mängder fakta och teorier, livsöden, tankar och erfarenheter som inte finns på nätet – som alltså är ogooglebart. T ex min morfars skrivmaskinsskrivna memoarer kring WW2 och hur han hjälpte judar fly undan nazisterna, under skarp fara flera ggr. Om man bortser från att jag nämner att det är så nu, så är hans originalord inte tillgängliga på nätet oavsett hur många grader av svart bälte du har i google fu.

Jag undrar varför vi tillåter oss repetera misstaget att låta en firma med uppenbara motiv av att försöka sålla allt efter en SEO-algoritmbaserad ”relevans” diktera allt mer och mer av vad vi ser som vårt sammantagna kollektiva kunskaparkiv? Det låter onekligen mest som en snäll variant av hur härförare genom historien betett sig mot folk och kunskaper i sina imperier när de försökt organisera allt.

Varför vill då google stoppa ordet ogooglebart? Jo troligen (mer troligt än de märkliga åsikterna kring anspråksformuleringar som man har) för att man får för sig att det är dålig PR att det skulle finnas ett eget ord för att det faktiskt finns massor som inte går att googla sig fram till.

Att det blir mycket sämre PR i ett öppet fritt samhälle av att man går till angrepp mot ett språk är det rätt märkligt att man inte begriper oavsett motiv – men att man faktiskt kan tuta i massor av människor att det i stort är så – att det inte skulle finnas något man inte kan hitta via google – det är jag rädd för att man redan lyckats tuta i massor av människor, inte minst yngre generationer.

Folkhemskristendom

Som ateist och humanist är det i princip helt omöjligt att tänka sig en röst på Sverigedemokraterna av just skäl kopplade till ateism och humanism.

”Jag är ateist och jag är Sverigedemokrat” tror jag det var Björn Söder som sa till just mig för flera år sen när jag på en annan blogg på nätet ifrågasatte hur man som ateist kunde ge SD sitt stöd. Han hade inga problem alls med det sa han.

Ett märkligt uttalande. Att SD skulle vara ett parti som är vänligt inställt till sekularisering och ateism, det är på inga vägar alls sant. Tvärtom visar det sig ganska snabbt om man undersöker saken att SD är extremt socialkonservativa enligt klassisk modell (i de sociala frågorna åtminstone) och därmed också väldigt mycket en förespråkare av diverse kollektiva ideologiska och etiska tankar som helt och hållet har med religion att göra – precis som all socialkonservatism och konservatism oftast har.

Man behöver också bara titta på hur socialkonservativa politiker världen över ställer sig till religion och så ser man ganska snart att ibland är steget till regelrätt förespråkande av teokrati inte alls långt borta. Bara se på exemplet USA inte minst så får man genast en väldigt mycket mindre romantisk bild av socialkonservatism än den SD vill att man ska ha.

Socialkonservatism är totalt inkompatibelt med sekularisering. Totalt. Synen på kärnfamiljer som något bättre och viktigare kommer ur typiskt judeokristna ideal – och inte minst är fokuseringen PÅ kärnfamiljer som en politiskt viktig fråga något som bara i princip engagerar socialkonservativa. Synen på samhället som uppbärare av kollektiva traditioner och värderingar tillskriver man själva en koppling till kristendomen. Eftersom kristendomen, precis som SD faktiskt påpekar, är en av de viktigaste delarna i att forma våra ideal. Eller ja, nu skämtade jag givetvis.”I att forma idealen som människor hade för flera hundra år sen…” skulle det såklart stå. För de ideal en majoritet av svenskarna har idag är betydligt mer påverkade av andra fenomen än kristendomen. Det är rätt så obehagligt, tycker jag, med ett parti som inte riktigt vill erkänna vilken enorm betydelse de senaste 100 årens sekularisering har haft för oss på ALLA plan. Utan istället ser man det som en besvärande parentes som man vill bekämpa.

Ibland skriver SD rent ut om religionens vikt och roll, men oftast handlar det om omskrivningar där begrepp som ”tradition”, ”kultur” eller ”moral” används. Här nedan kommer några exempel från de själva. Givetvis skall du läsa varje kapitel i sin helhet för att se kontexten tydligt.

Principprogrammet om människan:

Av detta drar vi slutsatsen att en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle.

 

Det är obra med för mycket skillnader. Det är också obra med för mycket mångfald på religioner därmed.

Principprogrammet om kultur:

Kultur skulle kunna definieras som levnadssättet som förenar ett samhälle eller en viss grupp av människor. Som sådant inkluderar det bland annat språk, beteendemönster, seder och högtider, institutioner, konst och musik, klädsel, religion, ritualer, lekar, värderingar och normer för lagar och moraliska system.[…] Varje samhälle behöver gemensamma normer och värderingar, kollektiva minnen, gemensamma myter, gemensamma högtider och traditioner, gemensamma seder och bruk för att i förlängningen kunna hålla samman.

Sverige har alltså återigen EN sorts gemensam religion och den ska vi hålla oss eniga under. Det är i a f idealet man förespråkar.

Går man då in på deras huvudkapitel om religion står det givetvis inte alls lika utstuderat att de har en homogen bild av religion. Då talar de plötsligt även om vikten av religionsfrihet. Något man i tidigare kapitel alltså indirekt tog avstånd från.

Det bör väl sägas redan här och nu att det är extremt symptomatiskt för populistiska partier att vara inkonsekventa i sina partiprogram så att de både kan locka till sig likasinnade, men även kunna försvara sig mot kritik. Inget nytt under den retoriska solen där inte. Lite som när Vänstern talar sig varm om småföretagare eller Moderaterna kallar sig ett arbetarparti. Det är floskler utan kopplingar till partiprogrammen och de egentliga ideal man har.

Läser man SDs kapitel om religion riktigt noga (att de bara HAR ett kapitel om religion i sitt program säger en hel del bara det) så ser man ganska snabbt att det handlar inte om att SD är ett parti som förespråkar den sekulära staten, utan att man förespråkar en homogen kristen stat, där man förvisso inte bör förfölja folk som tillhör andra religioner än den där odefinierade folkhemskristendomen som man bejakar, men där idealet är ett samhälle där kristendomen styr och de andra formerna av tro som existerar gör sig bäst i att inte kritisera det. Lite som det ser ut i de flesta muslimska länder. Du KAN vara kristen i Pakistan tex, men eftersom 96% är muslimer är dina religiösa rättigheter begränsade. Glöm helt bort att kunna kritisera islam tex. Lite så vill man ha det, men utan islam då.

Den svenska staten kan och bör inte vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intim sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten. Få andra idéer och institutioner har varit lika betydelsefulla för formandet av den svenska kulturen som kristendomen och den svenska kyrkan. Det svenska språket, konsten, litteraturen, filosofin, moralen, traditionerna, arkitekturen, musiken m.m. är alla exempel på samhällsområden som varit och är starkt färgade av vårt kristna arv. […]  Kristendomen bör i kraft av sin historia tillåtas att inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige.

Där kom det såklart. Klassikern att man väver samman religion och kulturarv i ett nystan som inte går att nästla upp alls. Samtidigt som man även har rätt i sitt konstaterande att kristendomen givetvis har en lång och betydelsefull historia i den svenska historien finns det andra aspekter här som är mycket mer intressanta. Motivet att man ö h t tar upp det som ett ämne inte minst. Att man väljer att ta upp något säger ofta mer än vad man sen säger.

”Vårt kristna arv” säger man också givetvis. Den där homogeniseringen i ett politiskt manifest är rätt så obehaglig. Vilka är dessa ”vi” som man talar om här? Räknas katoliker in bland de kristna ens? Räknas judar, som trots allt bott här sen 1700talet in? Räknas muslimer, födda i landet, in? Räknas vi ateister ö h t med trots att vi utgör någonstans mellan 10 och 70%? av befolkningen (beroende på hur man räknar) in?

Vad är det egentligen för kristendom man talar om? Den där folk tog av sig hatten för prosten? Det är väldigt vagt allting och det verkar mer handla om det hela som någon slags folkhemskulturyttring än religionen som religion i sig.

Jag kan bara tala för mig själv som ateist. Jag känner inte att jag räknas in där. När någon talar om om ”oss och vi” och sen använder epitet som inte har med mig att göra, så exkluderar det mig och jag blir ”dem” istället. Nu är jag å andra sidan ingen lipsill heller så jag kan ta en exkludering från SDs ”vi” utan att gråta, men jag vill ändå å det starkaste poängtera mitt totala ogillande över att behöva låtsas vara icke existerande i den svenska historien för att ett politiskt korthus likt det SD bygger sitt partiprogram på ska få stå stabilt.

Hade detta bara varit en kulturhistorisk analys av vilka faktorer som spelat roll för det kollektiva kulturarvet, i den mån det öht existerar, så hade jag inte haft ett endaste problem alls med begreppet ”det kristna kulturarvet”.

Problemet här är att man gör ideal och politik av det och försöker berätta för mig att jag skall rätta mig i ledet och acceptera en kulturell överhöghet i form av en kristendom som har historiskt betingat företräde och som jag därmed knappast får ifrågasätta makten hos. Den där konservativa aspekten spelar såklart roll här också. SDs ogillande av snabba förändringar inkluderar givetvis den dramatiska sekulariseringen av samhället de senaste 50 åren. Det finns inga konservativa alls som gillar sekulariseringen under 1900talet av just det skälet – oavsett om de sen är ateister eller kristna själv. De konservativa som är ateister står inte direkt i första ledet för att kritisera kristendomen för något alls om man så säger…

Som jag redan har varit inne på är det uppenbart att för de flesta sverigedemokrater och sympatisörer handlar deras enorma vurm för kristendomen mer om kristendomen som ett kulturfenomen än kristendomen som religion, eller ens någon form av gudstro. Jag tror på Jimmie Åkesson när han säger att han inte själv har någon religiös tro.

Det sagt är det exakt samma sorts argument som även djupt troende använder för att försvara sin religion. En religion omgjord till en tradition är genast lite finare och lite svårare att kritisera. Den är också en tydlig markör av vi och dem. Om man kan låtsas som att alla invandrare från mellanöstern är muslimer och alla blonda svenskar är kristna har man skapat sig en tydlig vi och dem-markör som är behändig att använda. Något alla nationalistiska partier, oavsett om de är rasistiska eller inte, alltid behöver för att kunna få i ordning sin världsbild.

Så, är deras religionsbejakande harmlöst ideologiskt pladder då? Har jag inget att bekymra mig om som ateist?

Jo det har jag. Det är snarare JUST för att det mer är politik än ärlig tro på kristendomens lära som bekymrar mig.

För även om SD-väljare överlag inte alls egentligen är mer kristna än några andra, så är de beredda att försvara och använda kristendomen som vapen och som skiljemärke mellan människor. De som inte accepterar att följa SDs syn på goda traditioner blir liksom en del av den där illojala medborgaren som man inte riktigt tycker om.

Det är bara att läsa på kapitlen om nationalitet så ser man hur allt hänger samman för dem med att lojala medborgare är de som också följer deras homogeniserade idealbild. Det är ju gott och väl att tala om lojalitet och medborgare, men när det så här uppenbart inte bara handlar om att inte sälja ut militära hemligheter, utan att följa åsikter, så som det alltid gör för partier och ideologier som tassar i eller nära fascismens våtmarker, är det en helt annan och mycket mer otrevligare diskussion.

Det kan sammanfattas så här: Jag, som bråkig ateistisk bloggare, blir alltså en i praktiken illojal person i deras samhälle om jag ber prästen och hans fantasigud fara åt helvete, istället för att ta av mig hatten och visa honom och hans tro ”särskild respekt” som jag borde enligt dem.

Och om det inte räcker att läsa SDs egna principprogram så kan man ju alltid läsa annat från dem på nätet. Som tex hur Jimmie Åkesson på frågan om Sverige borde ha en statskyrka slingrar sig, eller varför inte bara frossa i allt det vi har tagit upp i kvadrat i SDs extremt religiösa falang – fädernas kyrka. Där är man inte riktigt lika slipad i orden och det teokratiska idealet gör sig gällande direkt.

Nu protesterar kanske några kristna läsare som aldrig skulle kunna tänka sig en röst på SD eftersom SD står för massor av saker de ogillar. Men ”SD är ju inte kristna”.

Det har liksom ingen som helst betydelse. Det är det faktum att de vill få alla att ställa sig i honör för en slags folkhemskristendom som gör dem till ett otänkbart alternativ för varje sann fritänkare, ateist, eller sekulär humanist. Det har ingen betydelse alls att vi ev skulle kunna enas om att de feltolkar allt som kristendomen står för. Ingen som helst tyvärr.

Om inte detta kan få dig att begripa att SD inte är ett alternativ för den som anser att religionsfrihet, riktig sådan i ett sekulärt samhälle, är mycket viktigare än vaga ideal om mot det kristna kulturarvets lojala medborgare, ja då är det för att du antingen är lite bakom flötet, obildad eller en sverigedemokrat.

En sverigedemokrat som isåfall antingen inte begriper sitt eget partiprogram, eller som vill försöka mörka det eftersom du mycket väl begriper att ni använder religion och kultur i en ohelig soppa för att locka väljare. Jag vet faktiskt inte vad som är mest tragiskt.

Jag vet bara att ni, med demokratins alla medel, måste bemötas för att vi ska få ett bra samhälle för alla oss som inte uppfyller era märkliga, tramsiga och kusliga ideal.

Aktuellt om SD: GP AB N24

Varför firar vi jul?

…ursäkta men ”vi” firar ö h t inget…

Julen är här och som återkommande tradition varje år likt julklappar och tomtar kommer även nätstriderna om julen, traditioner, ursprung och nu i år inte minst skolavslutningar i kyrkomiljön. En sak som stör mig är dock språket. Man hör många tala om ”julen firar VI för att…”

Vi? Alltså… när det kommer till traditioner, som upplevs som kollektiva är de i regel alltid just motsatsen, dvs individuella. ”Vi” firar öht inget. ”Folk kan fira…” däremot. Det vore mer korrekt eftersom de som kollektivt gör liknande saker fortfarande inte är alla som gör det, utan en grupp. Men det bästa är såklart att hålla det individuellt hela tiden i diskussionen.

Om vi bortser från de som inte firar något alls så ser det ju ungefär ut så här:

Det finns de som firar jul för att fira kristendomens Jesus. Det finns de som gör det för att träffa familjen och släkten. Det finns de som gör det för maten. Det finns de som gör det för julklapparna (typ 100% av alla barn troligen). Och så finns det några som försöker fira vintersolstånd, asagudar och blota.

Vanligast lär nog, om man frågade svensken överlag, vara att man, utan att lägga större betydelse i det ser det som en slags trevlig sammankomst med bra stämning osv där man plockar inslag här och var utifrån preferenser, om man öht ens tänker på det speciellt djupt på innebörden som delarna hade. Massor av egna kombinationer och blandningar alltså.

Det finns inga regler. Inga föreskrifter. Det är inte fotbollens regelverk som FIFA har koll på. Det är inte bibelns ord eller Odens  heliga förmaning som är manualen man måste följa. Det är en tradition och traditioner ser olika ut hela tiden och de blir också mer och mer individualiserade.

När någon berättar för mig varför jag firar något så blir det alltid komiskt. Som om någon annan skulle veta varför just jag firar Jul eller som om det fanns ett rätt eller ett fel. Idag 2012 är julfirandet helt och hållet indiviualiserat och kollektiva sammanklumpningar kring ursprung och betydelser är idiotiskt och meningslöst.

Det må ha varit mer kollektivt betingat förr och mindre olika anledningar folk emellan, men idag det helt irrelevant varför någon annan firade på något annat sätt en gång i tiden om man så väljer att utgå från hedendom eller flyttar fram till kristendom eller öht inte bryr sig alls om dessa äldre aspekter mer här än man gör det i andra seder och traditioner.

Kristna kan tycka att det är konstigt att ateister firar jul. Men är det mindre konstigt än när kristna firar midsommar eller valborg? Och är det logiskt att kristna ens talar om jultomtar, julklappar, julgröten, disney klockan 15 osv osv? Allt blir konstigt om man gräver i ursprung.

Helt enkelt för att man i dag firar saker på individuell nivå, utan någon större hänsyn till ursprunget. Ett ursprung som givetvis är intressant rent kunskapsmässigt, men som är irrelevant för den firandes anledningar idag.

Traditioner är processer som hela tiden ändras efter sin samtid. Ett skimmer av kontinuitet och urgammal tradition ligger över det hela och fyller oss med lugn och trygghet som vi alla gillar. Vissa ursprungsgrävare fokuserar här på kristen tradition, andra på hednisk och en tredje grupp helt på det privata familjära. Oavsett hur du firar din jul idag är den din eller på sin höjd en grupps.

Den är inte vår jul och begreppet ”vi” hör öht inte hemma mer än i likasinnade sällskap som talar om just sina likasinnade. Det kommer bara leda till ändlösa konflikter och tjafs och missriktad nostalgi och även ogillande av oliktänkande.

”Men därför ska man ju inte fira jul, det är ju feeeel” hör man ofta folk säga. Inte minst kristna som varken kan acceptera äldre hedniska inslag eller att den kristna aspekten av jul idag är betydelselös för de flesta julfirare. Fel? Eh nej…

Varför firar DU jul? Är allt som är intressant att fråga sig år 2012. Och du kan välja ditt svar precis som du vill utan att det är fel.

Uppdatering: En präst i svenska kyrkan sa följande till mig efter att ha läst den här texten vilket jag kanske bör foga in för att ännu mer belysa mångfalden i Julfirandet. Vilket ju visar att kristna, långt ifrån, heller är en enighet vad gäller ”varför vi firar jul”.

Som kristen ställer jag mig numera frågande till att vi (syftande på kristet folk) firar jul på det sätt vi gör eftersom det mest blir sentimental personkult av Jesusbebisen och inte på något relevant sätt bidrar till att öka medvetenheten om Gudsrikets ankomst och vårt behov av omvändelse.[…]
Olika kyrkliga traditioner firar jul på lika olika sätt och det finns givetvis inte ETT rätt, kristet sätt att fira jul på. Dessutom är det ju så att vi kristna firar Jesu födelses fest PÅ julen, julen fanns här innan. Det är VI som försökt ersätta en äldre högtid med vår egen, och då tycker inte jag vi ska gnälla om någon annan inte är med på noterna. Men jag tror inte jag är representativ för den världsvida kristenheten i detta…

 

Uppdatering 2: Nu även skrivit om min personliga relation till jul som ateist.

Det behövs tålamod i kampen mot religiösa inslag i skolan

För många av mina brödrar och systrar i illuminati…  förlåt jag menar bland likasinnade ateister, har det här med skolaktiviteter i kyrklig miljö, alltså med präster som predikar osv varit en brinnande fråga där deras ogillande av dessa seder har varit markant och uttalat, precis som försvaret av dem har varit markant och uttalat.

Och i sak har de givetvis helt rätt mina ateistiska kollegor i sin kritik. Lagen säger att barn inte skall utsättas för det och om det inte räcker som argument att följa lagen så säger god moral också det eftersom det är en form av indoktrinering i religion som sker under förklädnad till skolundervisning – alltså ett bedrägligt trick enligt alla sorters definitioner. I ett sekulärt samhälle ska vi inte låta religioner, på skoltid, ges utrymme till missionering. Egalt traditioner hit och dit. Punkt slut liksom. Religioner får folk söka på sin fritid – det skall de aldrig skolas in i, allra minst av den sekulära staten som tvärtom har som plikt att verka för motsatsen enligt demokratiskt överenskommen lagstiftning.

Men för mig har det trots det personligen inte varit en viktig fråga alls. Jag är fortfarande av uppfattningen att barn som utsätts för religiösa riter, eller t om ren propaganda, inte kommer påverkas av detta i någon utsträckning alls för att man spenderar några timmar per läsår i samma rum som någon som försöker påverka dig. Tvärtom tror jag att det precis som för mig själv blev det som fick mig att verkligen bli ateist om något i unga år. Och jag har föga skäl att tro att andra barn skall funka så värst mycket annorlunda än att när de där prästerna sätter igång och mässar så kommer det bättre än något annat avskräcka dem från religionen. Åtminstone om skolan förövrigt gör sin plikt och undervisar dem i religionsvetenskap – på ett kritiskt sätt – vilket jag förutsätter att de gör i dagens mångkulturella samhälle där elever som är muslimer knappast accepterar att man okritiskt skulle skildra kristendomen bara som kristendomens egna vill skildra den. Om nu ateistiska barn inte kommer till tals, så lär nog åtminstone troende på andra religioner göra det nu år 2012. Och sker det inte alls – då har skolan djupare problem än att barnen får lyssna på en präst under en timme.

Jag tror iaf personligen helt enkelt att vägen till religiös påverkan är längre än så här. Inte heller tror jag att exkluderingen och utpekningen av barn ”som inte får vara med på andra religioners ceremonier” är ett speciellt tungt argument, eftersom det i princip bara precis isåfall gäller Jehovas vittnen (som utgör en obefintlig del av barnen i kommunala skolor) Alla andra större religioners medlemmar FÅR besöka andra religioners aktiviteter.

Och jag vet inte riktigt om jag som ateist och humanist verkligen skall agera advokat för barn till religiösa extremister som Jehovas vittnen heller… Det är väl inte riktigt min moraliska uppgift att främja dem i deras samhällseskapism? Tvärtom borde jag verka för det motsatta så fort jag får chansen. Och att säga att det är synd om barnen som hamnar i kläm.. tja… Livet är inte en barnlek, allra minst för barn och ska så heller inte vara alltid. Skyddande murar måste åtminstone belysas. Annars blir man aldrig vuxen oavsett vad som står i personnumret.

Tvärtom tror jag att aspekten med att ateister och humanister skildrar sig själva som aggressiva och intoleranta mot olika harmlösa seder är något som är ett större problem än dessa seder i sig, i a f för ateismens och humanismens sak. Vi snackar ju inte protester mot omskärelse av flickor nu direkt nu som kan motiveras väldigt allmänmoraliskt, utan vi snackar kritik mot en – i ärlighetens namn – ganska oskyldig religiös rit.

Man skall helt enkelt välja vad man strider mot med stor försiktighet. Jag har själv fått känna på guilt by association för vad organisationen Humanisterna står för och har gjort som bloggare på nätet i liknande frågor – och jag stör mig på att det sker – men förstår också varför det sker – och anser därför att hur dessa andra ateister och humanister beter sig är något som jag därför kan ha åsikter om, precis som de skulle ha rätt att ha åsikter om mig om något jag skrev påverkade deras vardag.

Men trots att jag alltså inte direkt står på barrikaderna för att stoppa religiösa riter i skolmiljö så är jag alltså i sak för att det försvinner. Fokus bör rimligen mer ligga på ad hominem med de märkliga mörkermän som med lögner försöker försvara sederna än på sederna i sig som ett problem – just för att slippa undan tjafs om angrepp på ”fina seder som aldrig skadat någon” osv.

Dvs diskussioner som vi aldrig kan vinna större folkligt gehör för som ateister, hur rätt vi än har, utan där vi troligen tvärtom kan få folk att ta ställning för dem om det vill sig illa.

Folk gillar att gå i kyrkan på skolavslutningar och att deras barn går likadant. Det blir liksom en liten trygg boj av (för dem) tradition i en stormig och läskig värld. De tycker det är ”mysigt”. De ser det alltså som ”tradition” och att ”lite kristendom bara är bra för dem”. Framförallt blir de märkbart irriterade över kritiken från sekulärt håll och därmed också mer defensiva kring det än de egentligen skulle vara annars. Man kan provocera fram djupare åsikter hos folk som inte nödvändigtvis styr dem annars genom att angripa saker på fel sätt.

Det är alltså rena kamikazetaktiken att då kritisera det direkt. Som också drar med sig andra ateister i farten ner i ett träsk av kollektiv skuld… För tro inget annat än att försvararna av skolgrejer i kyrklig miljö är arga och tar det på allvar.

Nej jag tror att det gäller att tassa runt ämnet istället, och fokusera på lagen och personerna som högljutt försvarar den – och det sker också – men borde nog ske ännu mer. För personerna som försvarar dessa kyrkliga seder i skolmiljö allra mest högljutt är också oftast folk med grava kunskapsluckor som behöver fyllas.

Senaste tiden har vi sett präster och politiker tala om hur ”all moral och etik kommer från kristendomen och likaså att det är helt pga kristendomen som vi firar jul osv och att vi därför måste se till att skolbarnen skall lära sig det också”.

Det är sådana påståenden vi måste bemöta, dvs rena historierevisionistiska tendenser bland religiösa rent allmänt, snarare än att det yttrar sig i riter i skolmiljö. Dvs kärnan i problemet, okunskapen om historien, inte konsekvensen (för den är varken ett jättestort problem och den har också ett folkligt stöd som vi inte kan slåss mot och vinna).

Gör man det tillräckligt länge (tålamod är en dygd, det visste t om de kristna, kanske beroende på att det tog tid att bränna oliktänkare till döds på bål… 😉 ) så kommer det andra tillslut också bli föremål för allt mer ifrågasättande. Om ingen längre tror på skitsnacket om att man måste kunna en massa om kristendom så som kristna själva vill skildra den, för att bli en god och kunnig människa så självdör det här med kampen för de missionerande riterna tillslut inifrån.

Det här är helt enkelt ett litet plåster som vi måste dra av sakta för att undvika ett ramaskri och ett bråk som ateisterna isåfall skulle förlora en massa på.

Mer läsning:
Grepe Newsmill DN DalmanEek Dagen

Kan snapphanar lägga ner vapnen, så kan även Hamas.

Nu blir det ännu mer Israel-Palestina. Vår tids mest utdragna och omtalade konflikt. Rätt märkligt egentligen att den är så i centrum för allting med tanke på hur få människoliv den har kostat jämfört med andra konflikter. Ca 15000 har dött, inkluderat alla krig, självmordsbomber, krypskyttar, invasioner osv mellan de två folket, (exkluderat krigen mellan Israel och övriga grannländer som trots allt får ses som separata händelser även om de givetvis är kopplade till det hela).

Men i det stora hela är det inte speciellt blodigt i kalla tal. 15000 döda i en konflikt som varat  minst sen 1948 kort räknat, men som åtminstone sen tidigt 1900tal på platsen har krävt dödsoffer på bägge sidor. Som jämförelse med andra etniska konflikter är det en av de minst blodiga. Jämför med uppmärksamheten Darfur (2002-2009 200 000+ döda) och Mauretanien (1986-92, 100 000 döda) fått i media och i FN. Eller frånvaron av uppmärksamhet dessa fått i proportion till lidandet. Än idag sitter väl en miljon sudaneser i flyktningläger där våldtäkter och skit hör till vardagen. Väldigt få ”ship to Darfur” seglar från Europa trots all vår omtanke om alla…

Man skall inte förringa offer. Men man skall samtidigt sätta allt i proportion. Och proportionerna kring hur ”hemsk” konflikten är mellan Palestina och Israel står inte i paritet till uppmärksamheten.

Lejonparten av uppmärksamheten väcks av grannländerna. Kontinuerligt. Palestinierna, som nekats medborgarstatus i flertalet av sina grannländer genom tiderna har istället använts som ett propagandainstrument av makten där som opium för arga massor.

Lägg fokus på stackars ”brödrafolk” och hatade judar så kanske ingen i hemlandet bryr sig så mycket om alla vi själva avrättar. Och tricket har med europas dåliga samvete lyckats fullt ut eftersom platshelvetet i fråga är så oerhört betydelsefullt rent symboliskt för allt och alla – inte minst oss i väst. Vi snackar ju inte Mauretaniens meningslösa öknar nu, utan en plats där Jesus och Muhammed själva yrade runt och gjorde stenar, träd och kullar till heliga platser. Platsen är sanslöst symboliskt laddad och händelser där kopplade till oss i forntid och i nutid har gjort att allt liksom hamnat på en scen, mitt i rampljuset medan enormt mycket värre konflikter har kunnat passerat utan att det ens har kommit upp till diskussion om bojkotter i FN (jämför det med de hundratals försök till bojkott som Israel mottagit).Vissa av dem är t om nästan helt okända trots tiofallet större dödstal fördelade på mycket färre år. Sett många löpsedlar om Mauretanien? Nej…

För mig är det uppenbart att fokuset på Israel-Palestina-konflikten är en produkt av två saker och två saker alena. För det första redan nämnda propaganda från länder som vill flytta missnöjda medborgares fokus bort från de egna problemen. För det andra – vanlig hederlig antisemitism där det som just sker där är bekvämt och tryggt att hata. Just judarna skall granskas lite hårdare och mer noggrant än alla andra folk. Just judarna har lite mindre rätt än andra folk att bilda en stat (jmfr tibets kamp tex). Just kring judarna, kan man alltid säga ”men..”.

Hur bildas nationer? Jo historien visar oss att med få undantag så har det skett genom erövring och våld. Det är så här länder bildas helt enkelt. Skillnaden här är att israelerna faktiskt inte har erövrat sin motståndare totalt (ännu), trots att de skulle kunna det militärt. En ny civiliserad tid med mänskligare ideal gör att bildandet av en nation genast blir mycket svårare. De flesta nationer bildades innan informationsåldern och talet om mänskliga rättigheter kom till. Väldigt få nationer har bildats de senaste 40 åren.

När man slår sig för bröstet som svensk bör man kanske komma ihåg att vårt lands historia är kantat av erövringar och förtryck av folk. Vad har vi för rätt att säga att Israel inte ska få finnas? Är vi på något sätt ett föredöme i existensiell ödmjukhet? Vad har länder, som mer eller mindre hjälpte till under förintelsen öht för rätt att någonsin säga något till Israel?

Vi har förtryckt våra ”palestinier” redan och vår rätt att säga åt judar hur de skall bilda en stat är besmutsad av vårt agerande mot dem. Vår åsikt i frågan är rätt så ointressant för dem. Det måste vi ju åtminstone förstå. Det är också det som är kärnan i israelisk politik idag bland sk hardliners. Dvs de sekulära krafter i Israel som jobbar i sionistisk riktning, utan att tala så mycket om Gud i det hela (många tror att sionister överlag är drivna av religiös övertygelse, men det är bara en liten del av sionisterna som är det, merparten gör det av helt andra skäl).

Dvs merparten av dagens israeler. Här råder en benhård uppfattning om att judar aldrig någonsin igen får låta sig styras och dikteras av Europa. För då ser man vad som sker tillslut. Dvs det är inte intressant vad vi säger. En uppfattning jag till fullo kan förstå, lika mycket som jag samtidigt kan förstå att muslimska araber i Gaza kan hata sina grannar eftersom de ”kom i kläm” mellan sionismen och sin egen arabiska nationalism som föddes under 1920talet.

Kan man förstå muslimerna, så bör man ta sig tid att sätta sig in i hur israelerna tänker också. Att låtsas som att någon av dem bör tänka som oss, kloka civiliserade västerlänningar, som ”inte dödar så många i krig numera”, är faktiskt bara komiskt korkat. Även om det givetvis ÄR så de borde tänka för att det skulle bli bättre.

En ny tid med nya värderingar gör att den mäktiga staten Israel trots allt inte har avslutat konflikten genom att erövra sin fiende totalt. Det hade de kunnat göra. De beter sig således inte lika ociviliserat som Sverige gjorde när de erövrade Skåne eller som Muhammed gjorde när han la grunden för de muslimska kalifaten genom att han och sina efterföljare krossade alla nationer som stod emot dem under sina fötter. De beter sig som man gör i informationsåldern. Drar av plåstret sakta. Velar. Gör allt värre med att inte få ett slut på det.

Israel ÄR oerhört civiliserade i sitt krig. Trots allt. Med krig och erövringars mått mätt i a f. Om de sen har rätt eller ej att föra krig, ja det är något som givetvis kräver en helt annan sorts analys. Nämligen en som tittar på vilka som erövrat vad där, vilka som vill ha fred, vilka som erkänner varandras rätt att existera och vilka som beter sig på ett pragmatiskt vis mot varandra och vilka som inte gör det utan drivs av ideal istället. Bägge sidor är här fyllda av brister, men en riktig ärlig vilja att få slut på skiten, utan att den ena sidan skall totalt förlora, den har bara Israel idag.

Och här kommer då min åsikt i frågan: Jag anser att Israel har existensrätt och att det inte alls var frågan om ett arabiskt land som erövrades av judar från resten av världen. Det bodde likväl judar som araber på platsen innan 1948 och inget reellt land existerade. Jag anser att Israel borde ta hårdare tag i sina bosättare och få dem att sluta smygerövra landområden. Upphör inte det helt, så kommer konflikten aldrig kunna upphöra (även om det på inga vägar alls är lika stor del av skulden som en del tror). Samtidigt måste det finnas en mycket större vilja än det gör idag bland muslimer i Palestina att acceptera att Israel finns där och inte kommer att försvinna. Och för att få verklig fred i området är jag av den inte helt kramgoa uppfattningen att projektet Palestina borde införlivas helt i Israel och att alla palestinier så småningom blir israeliska medborgare och integreras.

Jag tror nämligen inte på tvåstatslösningen. Jag tror att det är oundvikligt att folket, inträngda på Gazaremsan kommer att titta argt och avundsjukt på sina grannar i all evig tid och att konflikten aldrig tar slut – om ena sidan – den som har minst att förlora och mest att vinna på det – inte ger upp. Och det ÄR palestinierna som har allt att vinna på att bli en del av den ekonomiskt mycket rikare Israeliska nationen och ta del av samhället som fullvärdiga medborgare. Det är de som måste släppa på sin nationalism. För den andra sidan kommer aldrig någonsin göra det.

Jag inbillar mig dock inte att det skulle bli så enkelt. Tvärtom. Men jag inbillar mig att så småningom, om det så tar två eller tre generationer till, så blir palestinierna åtminstone så integrerade i Israel som israeliska araber är idag – och det vore en tillvaro sju resor bättre än den de har under det islamistiska förtrycket under de superkorrumperade Hamas. Låt allt ske under FNs övervakande blickar för all del. Gör om Gaza till ett FN-mandat tills det lugnar ner sig.

Man får ju inte glömma att merparten av problemen på Gaza beror på att det är Hamas som styr och förstör för folk genom en enorm korruptionsapparat. Betong från Israel går till vapenramper och raketbunkrar istället för till skolor och sjukhus. Livsmedel läggs på lager med folk svälter. Vapen köps för bistånd. Saker som skulle gå till att bygga upp Gaza till en mer välmående plats går till skit istället. Och det är inte Israels fel alls. Det ansvaret ligger helt hos Hamas och palestinierna.

Listan på skit som Hamas gör mot den egna befolkningen är ju hur lång som helst. Därtill saknar de helt intresse av att acceptera staten Israels existensrätt. Tvärtom är deras mål att staten fortfarande skall utplånas. Tror de seriöst att Israel vill öppna sina gränser för en sådan fiende? Nej de måste vilja ha fred på riktigt. Inte vinna ett krig.

Och allt de gör är att driva på hat och våldsideal och sprider extrem islamism som ett ideal. Ibland går det så långt att ur deras kölvatten bildas det ännu mer extrema grupper, som de sedan inte ens kan hålla koll på vid vapenvilor. Hur bra är det?

Dessa problem upphör inte för att staten Palestina erkänns och bildas eller för att Israel helt får stopp på alla bosättare som fortfarande försöker utvidga på västbanken (de drog sig som bekant helt ut från Gaza redan 2005 och river ofta nya bosättningar på Västbanken, så hur stor del av konflikten ÄR det egentligen längre?). Och blockaden då av vissa varor sticker ju säkert i ögonen… Det är ju inte bara Israel som har stängda gränser mot Gaza. Så har även Egypten, eftersom platsen, helt på egen hand, utan andras fel, är en problemplats idag.

Israel levererar mat, vatten, byggmaterial, el till Gaza. T om mitt under kriget nu flödade sådant in. Det är inte många ”ockupationsmakter” som beter sig så civiliserat eller hur? Jag är öppen för historielektioner om andra exempel ifall sådana finnes.

Israel är en nation som jag anser har full existensrätt och att Palestina borde införlivas in i så småningom under uppsikt av FN-trupper (det där med att släppa in FN borde Israel verkligen verkligen ta till sig. Inte för att FN är några änglar, men för att DE då får ansvaret för raketer från Gaza och inte kan två sina händer längre. En pragmatisk lösning som givetvis sårar nationalistiska drömmar hos Palestinier men som knappast gör deras vardag sämre än idag – tvärtom. Det är Israel som har den fungerande staten med demokrati och infrastruktur. Det är således givet att införlivandet skall ske in i dem (och inte tvärtom).

Det kräver eftergifter även från Israels sida. Jag stödjer på inga vägar alls villkorslöst Israel och allt de gör, men vill att det hela skall sättas i perspektiv. Perspektiv kring hur få som dött i konflikten i proportion till uppmärksamheten vi ger den. Perspektiv kring hur Israel inte bara blockerar Palestina, men även levererar dem förnödenheter, trots att de ju säger sig vilja kunna bli ett eget land.

Ingen bra eller speciellt snäll lösning att skrota Palestina frivilligt. Men den enda som funkar över tid. Tror jag.

Nu tror jag inte det kommer ske. Jag tror att konflikten fortgår tills Israel tröttnar en dag och ofrivilligt införlivar Palestina i sitt territorium med våld. Sen, om 2-300 år så kanske palestinierna, med lite tur, är lika införlivade i Israel som skåningarna är i Sverige. Men här kommer en historielektion från oss duktiga svenskar till Israel och Palestina ändå: Kan snapphanarna lägga ner vapen så kan fanimig Hamas. Går allt bra så kanske en palestinier styr Israel en dag precis som skåningar styrt Sverige. Man kan vinna mot sin fiende på fler sätt än ett. 😉