The Godless Swede

Sådärja, jag sa ju att jag skulle återkomma med besked om vad framtiden bjöd på. Det gör jag också härmed.

Jag känner som sagt att jag nått till vägs ände med mitt svenska bloggande. Det finns bara så många olika sätt man kan säga samma sak innan det blir tröttsamt att höra, inte minst för en själv. Därför tänkte jag fortsätta arbetet, men på engelska istället. Man når en helt annan storlek på publiken på så sätt och möjligheterna att nå ut till folk ökar.

Jag har själv många ggr beklagat mig över tex hur jag tycker svenska feminister navelskådar egna miniproblem och i princip aldrig uppmärksammar det verkliga förtrycket mot kvinnor som finns i världen. Nåja, jag har ju inte varit bättre själv med att skriva till en liten svensk publik om skepticism då heller… Det är ju trots allt så att i stora delar av världen är ateism antingen förbjudet i lag, eller så pass utanför alla normer att de som uttrycker sig negativt om gudar direkt blir påhoppade. Som trygg svensk kan jag i min lilla borg faktiskt ju göra en liten insats.

En av anledningarna till att jag låtit bli att blogga på engelska är att jag redan testat det och märkt av hur tungt det är. Det tar mycket längre tid att skriva texterna och risken att man låter som en kretin ökar också hur noga man än är. Jag vet att många svenskar anser att de är jätteduktiga på att skriva på engelska och att de t om föredrar det framför svenska. Det får stå för dem – i regel är sådana påståenden mer hybris än sanning. För i regel syns det ganska tydligt att en text är skriven av en svensk. Inte för att den har en massa fel, utan för att man tenderar att försöka uttrycka sig lite för mycket på ”rätt sätt” språkligt att det hela ser konstlat ut. Enkelhet är svårt i andra språk eftersom det är svårt i det egna språket.

Tidigare experiment med geobloggar på engelska har just känts så där jobbiga och onaturliga att skriva för mig. Men jag tänkte ge det en ny chans igen nu eftersom responsen alltid varit så bra från publiken. Jag känner hur en stor våg av hybris och bekräftelsebehov sköljer över mig och den svenska publiken ger mig inte tillräckligt med utmaningar och respons längre. Ja jag vet, pompöst… 😉

Så om du är intresserad av åsikter utklädda till fakta kring ateism, skepticism, vetenskap och politik och inte får stroke av min dåliga engelska, kan du härmed följa mig på min nya blogg, (som ännu inte har så mycket innehåll). Det blir givetvis inte bara allvarliga ämnen, utan jag tänkte hålla en ton av trams så ofta det går för att inte tröttna på mig själv. Ses och hörs!

Länk: The Godless Swede

Bibeln summerad av en ateist

Ungefär så här tror jag att de flesta ateister ser på bibeln och dess budskap.Först har vi en skapelseberättelse där allt skapas i märklig oordning (som det ofta sen tjafsas om på olika sidor längre fram) Sen skapas två människor (En man först. Givetvis. Oh en kvinna av den snubbens revben, alltså är en klon genetiskt) som blir onda så fort de börjar använda hjärnan (den egentliga innebörden av det här med kunskapens frukt). Sen blir Gud arg på att de börjar tänka och kastar ut dem ur paradiset, där deras barn i sin tur plötsligt får barn med folk som bara trillar in i berättelsen från ingenstans (eftersom det alltså fanns fler människor än de Gud redogjorde för?)

Så småningom har alla dessa ytterst inavlade kloner hit och dit upprört Gud, som ju redan från början i kraft av sin allsmäktighet borde ha anat vad som komma skulle, men tydligen inte eftersom han ju blir arg gjort att en av dem får i uppdrag att samla ca 100 miljoner arter på en båt, som rimligen enligt all logik kring skeppsbyggande med trä, knappast kunde ha varit större än en fotbollsplan. Detta för att Gud tänker dränka planeten med vatten och starta om allt från början. Notera nu att den allsmäktige guden kunde knäppa med fingret när han skapade planeten, men inte när han ville börja om. Då krävs det en massa vatten. Om vi då bortser från det här med svårigheterna att förstå hur sötvattensdjur kunde överleva denna saltvattensflod (eller vise versa) så har vi alltså en båt, som måste ha fungerat lite som Dr Whos telefonbox rent utrymmesmässigt. Större på insidan än på utsidan. Inte illa för ett folk som inte riktigt ännu förstod saker som kvantfysik, böjning av tid och rum och andra ingredienser det kräver.
Nåja, efter att floden är över och Noa har supit ner sig så fortsätter berättelsen vidare kring en massa olika prövningar. Individer som förväntas avrätta sin barn. Folkslag som skall utrota andra folkslag. Regler om hur man inte får äta Moules marinières eller sprida sperma på marken och annat livsviktigt för att skapa gedigna medborgare. Ja och så har vi ju inslaget med att det är dumt att folk kan samarbeta och prata med varandra, så flera olika språk är Guds lösning på det så att alla kärleksfulla människor kan hata varandra lite extra mycket mer.

Han ger oss också tio budord. Det viktigaste budskapet någonsin. Sen går det 1000 år och en arisk långhårig snickare som säger att han är gud, sonen och fadern på samma gång (Men hans superhjältenamn är ”Ordet”!) säger att allt skit ni lärde er förr inte längre gäller. Ge upp det och mottag guds sanning version 2.0…

Men har många kristna svårt att släppa så de fortsätter blanda berättelserna friskt vilket gör att uppmaningar om att hata blandas med uppmaningar att älska.
Inte helt konstigt kanske. Den här Jeebus som dök upp är inte – hur skall jag uttrycka saken – solklar som karaktär. Han är ju mannen som föddes av en het ung tjej som var oskuld, trots att hon hade make (jo tjena) och sedan i princip bara efterapar vad tusen solstinna ökenpredikanter har sagt under flera hundra år i regionen. Jag är messias. Jag är profeten. Lyssna på mig. Resistance is futile. Braaains… osv osv.
Som person är Cheesus sen också rätt så, mmm, vad är ordet jag söker? Kluven?
Han är sonen till gud, en gud som också är sonen, men även en osynlig ande… Jo det låter lite som en förvirrad variant av den treenighet som hinduerna skapade ett par tusen år innan (Trimutrin). Ni vet hur det är med berättelser som får vandra lite… Någon berättar ett meddelande till någon annan och när 100 personer har gjort det på led så är ursprungsmeddelandet rätt så förvrängt. Så ungefär funkar Jessies version av treenigheten… Inte hans fel, utan det är ju långt från Indien till Palestina.
Sen dör han. Jösse alltså. Gud är återigen arg på människorna och bestämmer sig alltså för att avrätta sin egen son, alltså sig själv, för att blidka sig själv, för regler som hans skapelser inte klarade av att följa eftersom han ju gav dem fri vilja att inte följa dem.

Men sen väcks han till liv igen. Och skrämmer ett par tjejer innan han flyger norrut. Och på vägen har både romare och judar fått stämpeln som skitstövlar inblandade i hans död. Trots att han alltså inte var död?

Ja just det. Budskapet. Det glömde jag. Oj så dumt!

Han säger ordet kärlek ofta. Gud och Jisses är så kärleksfulla att när de skall ta död på sig själva för vår skull, eller hur det nu funkar, så är det av kärlek till människorna som de alltså betraktar som förlorare. Vi är så dåliga att Gud tar död på sig själv. Nästan iaf. Tydligen ska vi, lågpannade primater begripa att Gyllene regeln och förlåtande är good shit, medan Gud själv, med översvämningar, folkmord, barnamord och en jävla massa negativ attityd om sin skapelse själv en sådan som inte behöver föregå med gott exempel på det här med att vända andra kinden till. Bossar behöver i regel inte följa reglerna de sätter för andra. Its cool, I get it.

Ja ungefär så sammanfattar man bibelns mest kända och viktiga delar…

Kan snapphanar lägga ner vapnen, så kan även Hamas.

Nu blir det ännu mer Israel-Palestina. Vår tids mest utdragna och omtalade konflikt. Rätt märkligt egentligen att den är så i centrum för allting med tanke på hur få människoliv den har kostat jämfört med andra konflikter. Ca 15000 har dött, inkluderat alla krig, självmordsbomber, krypskyttar, invasioner osv mellan de två folket, (exkluderat krigen mellan Israel och övriga grannländer som trots allt får ses som separata händelser även om de givetvis är kopplade till det hela).

Men i det stora hela är det inte speciellt blodigt i kalla tal. 15000 döda i en konflikt som varat  minst sen 1948 kort räknat, men som åtminstone sen tidigt 1900tal på platsen har krävt dödsoffer på bägge sidor. Som jämförelse med andra etniska konflikter är det en av de minst blodiga. Jämför med uppmärksamheten Darfur (2002-2009 200 000+ döda) och Mauretanien (1986-92, 100 000 döda) fått i media och i FN. Eller frånvaron av uppmärksamhet dessa fått i proportion till lidandet. Än idag sitter väl en miljon sudaneser i flyktningläger där våldtäkter och skit hör till vardagen. Väldigt få ”ship to Darfur” seglar från Europa trots all vår omtanke om alla…

Man skall inte förringa offer. Men man skall samtidigt sätta allt i proportion. Och proportionerna kring hur ”hemsk” konflikten är mellan Palestina och Israel står inte i paritet till uppmärksamheten.

Lejonparten av uppmärksamheten väcks av grannländerna. Kontinuerligt. Palestinierna, som nekats medborgarstatus i flertalet av sina grannländer genom tiderna har istället använts som ett propagandainstrument av makten där som opium för arga massor.

Lägg fokus på stackars ”brödrafolk” och hatade judar så kanske ingen i hemlandet bryr sig så mycket om alla vi själva avrättar. Och tricket har med europas dåliga samvete lyckats fullt ut eftersom platshelvetet i fråga är så oerhört betydelsefullt rent symboliskt för allt och alla – inte minst oss i väst. Vi snackar ju inte Mauretaniens meningslösa öknar nu, utan en plats där Jesus och Muhammed själva yrade runt och gjorde stenar, träd och kullar till heliga platser. Platsen är sanslöst symboliskt laddad och händelser där kopplade till oss i forntid och i nutid har gjort att allt liksom hamnat på en scen, mitt i rampljuset medan enormt mycket värre konflikter har kunnat passerat utan att det ens har kommit upp till diskussion om bojkotter i FN (jämför det med de hundratals försök till bojkott som Israel mottagit).Vissa av dem är t om nästan helt okända trots tiofallet större dödstal fördelade på mycket färre år. Sett många löpsedlar om Mauretanien? Nej…

För mig är det uppenbart att fokuset på Israel-Palestina-konflikten är en produkt av två saker och två saker alena. För det första redan nämnda propaganda från länder som vill flytta missnöjda medborgares fokus bort från de egna problemen. För det andra – vanlig hederlig antisemitism där det som just sker där är bekvämt och tryggt att hata. Just judarna skall granskas lite hårdare och mer noggrant än alla andra folk. Just judarna har lite mindre rätt än andra folk att bilda en stat (jmfr tibets kamp tex). Just kring judarna, kan man alltid säga ”men..”.

Hur bildas nationer? Jo historien visar oss att med få undantag så har det skett genom erövring och våld. Det är så här länder bildas helt enkelt. Skillnaden här är att israelerna faktiskt inte har erövrat sin motståndare totalt (ännu), trots att de skulle kunna det militärt. En ny civiliserad tid med mänskligare ideal gör att bildandet av en nation genast blir mycket svårare. De flesta nationer bildades innan informationsåldern och talet om mänskliga rättigheter kom till. Väldigt få nationer har bildats de senaste 40 åren.

När man slår sig för bröstet som svensk bör man kanske komma ihåg att vårt lands historia är kantat av erövringar och förtryck av folk. Vad har vi för rätt att säga att Israel inte ska få finnas? Är vi på något sätt ett föredöme i existensiell ödmjukhet? Vad har länder, som mer eller mindre hjälpte till under förintelsen öht för rätt att någonsin säga något till Israel?

Vi har förtryckt våra ”palestinier” redan och vår rätt att säga åt judar hur de skall bilda en stat är besmutsad av vårt agerande mot dem. Vår åsikt i frågan är rätt så ointressant för dem. Det måste vi ju åtminstone förstå. Det är också det som är kärnan i israelisk politik idag bland sk hardliners. Dvs de sekulära krafter i Israel som jobbar i sionistisk riktning, utan att tala så mycket om Gud i det hela (många tror att sionister överlag är drivna av religiös övertygelse, men det är bara en liten del av sionisterna som är det, merparten gör det av helt andra skäl).

Dvs merparten av dagens israeler. Här råder en benhård uppfattning om att judar aldrig någonsin igen får låta sig styras och dikteras av Europa. För då ser man vad som sker tillslut. Dvs det är inte intressant vad vi säger. En uppfattning jag till fullo kan förstå, lika mycket som jag samtidigt kan förstå att muslimska araber i Gaza kan hata sina grannar eftersom de ”kom i kläm” mellan sionismen och sin egen arabiska nationalism som föddes under 1920talet.

Kan man förstå muslimerna, så bör man ta sig tid att sätta sig in i hur israelerna tänker också. Att låtsas som att någon av dem bör tänka som oss, kloka civiliserade västerlänningar, som ”inte dödar så många i krig numera”, är faktiskt bara komiskt korkat. Även om det givetvis ÄR så de borde tänka för att det skulle bli bättre.

En ny tid med nya värderingar gör att den mäktiga staten Israel trots allt inte har avslutat konflikten genom att erövra sin fiende totalt. Det hade de kunnat göra. De beter sig således inte lika ociviliserat som Sverige gjorde när de erövrade Skåne eller som Muhammed gjorde när han la grunden för de muslimska kalifaten genom att han och sina efterföljare krossade alla nationer som stod emot dem under sina fötter. De beter sig som man gör i informationsåldern. Drar av plåstret sakta. Velar. Gör allt värre med att inte få ett slut på det.

Israel ÄR oerhört civiliserade i sitt krig. Trots allt. Med krig och erövringars mått mätt i a f. Om de sen har rätt eller ej att föra krig, ja det är något som givetvis kräver en helt annan sorts analys. Nämligen en som tittar på vilka som erövrat vad där, vilka som vill ha fred, vilka som erkänner varandras rätt att existera och vilka som beter sig på ett pragmatiskt vis mot varandra och vilka som inte gör det utan drivs av ideal istället. Bägge sidor är här fyllda av brister, men en riktig ärlig vilja att få slut på skiten, utan att den ena sidan skall totalt förlora, den har bara Israel idag.

Och här kommer då min åsikt i frågan: Jag anser att Israel har existensrätt och att det inte alls var frågan om ett arabiskt land som erövrades av judar från resten av världen. Det bodde likväl judar som araber på platsen innan 1948 och inget reellt land existerade. Jag anser att Israel borde ta hårdare tag i sina bosättare och få dem att sluta smygerövra landområden. Upphör inte det helt, så kommer konflikten aldrig kunna upphöra (även om det på inga vägar alls är lika stor del av skulden som en del tror). Samtidigt måste det finnas en mycket större vilja än det gör idag bland muslimer i Palestina att acceptera att Israel finns där och inte kommer att försvinna. Och för att få verklig fred i området är jag av den inte helt kramgoa uppfattningen att projektet Palestina borde införlivas helt i Israel och att alla palestinier så småningom blir israeliska medborgare och integreras.

Jag tror nämligen inte på tvåstatslösningen. Jag tror att det är oundvikligt att folket, inträngda på Gazaremsan kommer att titta argt och avundsjukt på sina grannar i all evig tid och att konflikten aldrig tar slut – om ena sidan – den som har minst att förlora och mest att vinna på det – inte ger upp. Och det ÄR palestinierna som har allt att vinna på att bli en del av den ekonomiskt mycket rikare Israeliska nationen och ta del av samhället som fullvärdiga medborgare. Det är de som måste släppa på sin nationalism. För den andra sidan kommer aldrig någonsin göra det.

Jag inbillar mig dock inte att det skulle bli så enkelt. Tvärtom. Men jag inbillar mig att så småningom, om det så tar två eller tre generationer till, så blir palestinierna åtminstone så integrerade i Israel som israeliska araber är idag – och det vore en tillvaro sju resor bättre än den de har under det islamistiska förtrycket under de superkorrumperade Hamas. Låt allt ske under FNs övervakande blickar för all del. Gör om Gaza till ett FN-mandat tills det lugnar ner sig.

Man får ju inte glömma att merparten av problemen på Gaza beror på att det är Hamas som styr och förstör för folk genom en enorm korruptionsapparat. Betong från Israel går till vapenramper och raketbunkrar istället för till skolor och sjukhus. Livsmedel läggs på lager med folk svälter. Vapen köps för bistånd. Saker som skulle gå till att bygga upp Gaza till en mer välmående plats går till skit istället. Och det är inte Israels fel alls. Det ansvaret ligger helt hos Hamas och palestinierna.

Listan på skit som Hamas gör mot den egna befolkningen är ju hur lång som helst. Därtill saknar de helt intresse av att acceptera staten Israels existensrätt. Tvärtom är deras mål att staten fortfarande skall utplånas. Tror de seriöst att Israel vill öppna sina gränser för en sådan fiende? Nej de måste vilja ha fred på riktigt. Inte vinna ett krig.

Och allt de gör är att driva på hat och våldsideal och sprider extrem islamism som ett ideal. Ibland går det så långt att ur deras kölvatten bildas det ännu mer extrema grupper, som de sedan inte ens kan hålla koll på vid vapenvilor. Hur bra är det?

Dessa problem upphör inte för att staten Palestina erkänns och bildas eller för att Israel helt får stopp på alla bosättare som fortfarande försöker utvidga på västbanken (de drog sig som bekant helt ut från Gaza redan 2005 och river ofta nya bosättningar på Västbanken, så hur stor del av konflikten ÄR det egentligen längre?). Och blockaden då av vissa varor sticker ju säkert i ögonen… Det är ju inte bara Israel som har stängda gränser mot Gaza. Så har även Egypten, eftersom platsen, helt på egen hand, utan andras fel, är en problemplats idag.

Israel levererar mat, vatten, byggmaterial, el till Gaza. T om mitt under kriget nu flödade sådant in. Det är inte många ”ockupationsmakter” som beter sig så civiliserat eller hur? Jag är öppen för historielektioner om andra exempel ifall sådana finnes.

Israel är en nation som jag anser har full existensrätt och att Palestina borde införlivas in i så småningom under uppsikt av FN-trupper (det där med att släppa in FN borde Israel verkligen verkligen ta till sig. Inte för att FN är några änglar, men för att DE då får ansvaret för raketer från Gaza och inte kan två sina händer längre. En pragmatisk lösning som givetvis sårar nationalistiska drömmar hos Palestinier men som knappast gör deras vardag sämre än idag – tvärtom. Det är Israel som har den fungerande staten med demokrati och infrastruktur. Det är således givet att införlivandet skall ske in i dem (och inte tvärtom).

Det kräver eftergifter även från Israels sida. Jag stödjer på inga vägar alls villkorslöst Israel och allt de gör, men vill att det hela skall sättas i perspektiv. Perspektiv kring hur få som dött i konflikten i proportion till uppmärksamheten vi ger den. Perspektiv kring hur Israel inte bara blockerar Palestina, men även levererar dem förnödenheter, trots att de ju säger sig vilja kunna bli ett eget land.

Ingen bra eller speciellt snäll lösning att skrota Palestina frivilligt. Men den enda som funkar över tid. Tror jag.

Nu tror jag inte det kommer ske. Jag tror att konflikten fortgår tills Israel tröttnar en dag och ofrivilligt införlivar Palestina i sitt territorium med våld. Sen, om 2-300 år så kanske palestinierna, med lite tur, är lika införlivade i Israel som skåningarna är i Sverige. Men här kommer en historielektion från oss duktiga svenskar till Israel och Palestina ändå: Kan snapphanarna lägga ner vapen så kan fanimig Hamas. Går allt bra så kanske en palestinier styr Israel en dag precis som skåningar styrt Sverige. Man kan vinna mot sin fiende på fler sätt än ett. 😉

”Jag är inte antisemit, men…”

Vill man undvika att göra sig ovän med folk är följande ämne ett typiskt ämne man skall undvika att diskutera. Det stora problemet med att diskutera Israel-Palestina är att så många har en svartvit syn på skuld och orsak. Men den senaste tidens upptrappning av konflikten (som det ju faktiskt aldrig råder fred i) har gjort att lite för många omkring mig har sagt lite för naiva saker – inte minst om Israel och judar – för att jag skall låta bli ämnet.

För det första har vi ju det här med generaliseringen kring judar. Där man helt enkelt använder begreppet jude om israeler. Trots att alla israeler inte alls är judar. Trots att alla judar heller inte är israeler. Det andra är åsiktspolisen, som säger att ”ok, alla judar stöder inte israel, men de som gör det är svin. En bra jude är emot Israel”. Det tredje är hur man helt och hållet sväljer den extrema propagandabild som palestinska nationalister har spritt av skuldbörda, konsekvens och orsak och som sedan ytterligare späs på av selektiva journalister med en agenda. Det är verkligen som natt och dag att läsa en svensk tidnings rapporter om konflikten och tex en israelisk. Innebär det att jag påstår att israeliska tidningar är mer pålitliga? Nej, men de är inte mindre pålitliga än de svenska, vars källor nästan uteslutande är extremt anti-israeliska. Om du inte kan se att källkritik inte är något man kan välja att plocka fram för bara en sida, då är då väldigt subjektiv i frågan.

Men det är inte detta jag ska diskutera nu, utan vad det leder till.

Jag finner det oerhört ömkligt att folk som kallar andra för rasister och islamofober när de kritiserar religionen islam eller vad som sker i islamistiska samhällen samtidigt utan att blinka inte vill ta ansvar för hur deras hatord om israeler (fast de säger lika ofta judar eller sionister) kan leda till mycket mer elände. Inte minst med tanke på vilket bagage generaliseringar kring judar kommer med i form av en 2500 år gammal historia av antisemitism och förtryck och folkmord. Hur jävla historielösa får ni egentligen vara?

Hitler hade rätt om judarna. Så skrev en numera fd vän till mig på facebook i ännu värre och betydligt mer rasistiska ordalag. Och nej, vi talar inte om en arg palestinier nu, vars ord kan tänkas vara möjliga att förlåta i stridens hetta som aktiv part i en konflikt. Nej vi talar om en högutbildad rikemansunge från Pakistan vars relation till konflikten är lika liten som en annan har etniskt och politiskt.  Vars kommentar på facebook genererade enorma mängder ”likes” från hans lika högutbildade och rika landsmän. Alltså inte alls frågan om någon fattig grupp typer som ”inte vet bättre”. Utan folk med tillgång till internet, pass att resa var de vill, mat på bordet och lyx som väldigt få svenskar ens har. Det där med att det bara är outbildade arga unga män som dras åt talibanernas världsbild, det stämmer inte alls. Ogillandet av judar är massivt enligt alla studier.

Det är iaf så att någonstans kring 80% av alla världens muslimer har en mycket negativ bild av judar enligt studier som gjorts. 95% på ställen som Libanon tex. Liknande negativa ord har jag också sett flertalet andra – etniskt svenska eller skandinaviska – vänner uttala. Det är smått häpnadsväckande faktiskt just hur stort och vanligt det här fenomenet är.

Det är också ämnet som ingen skyldig vill kännas vid skuld. Dvs ”jag är inte antisemit.. men…”

Känns parafraseringen igen? Bra. Då kanske vi kan börja använda de grå cellerna lite mer också.

När röken har lagt sig brukar en del av dem som ö h t inte vet vad de talar om försöka förklara varför israeler/judar hatas på ett sätt som får mig att vilja plocka fram skämskudden.

Aftonblaskan skrev en synnerligen dålig artikel mitt i stridernas hetta som var titulerad ”Detta är orsaken till konflikten”. En artikel som mer än väl summerar upp hur svartvit och begränsad bild många har av antisemitismen och hur svårt många har att förstå att gränsen mellan antisemitism och antisionism i princip är obefintlig eftersom de som är antisionister har så oerhört svartvit bild av skuldbörda och så ofta väljer att tala om judar – istället för just sionister. Gnäll inte över att ni blir kallade antisemiter – för ni beter er precis som dem. Lite på samma sätt som man bör skilja på muslimer och islamister faktiskt. Något som samma personer ofta påpekar.

Att man sympatiserar med Israel eller hatar landet brukar vara kopplat till allmän ideologi. Den judiska historien handlar om allianser med kapitalismens USA och en egen historia som ofta kretsat kring att man tvingats leva på att låna ut pengar till andra som enda tillåtna leverbröd. Det judiska inflytandet i mer finansiellt rikare sektorer i samhället har således befästs som en paradox av vår rasistiska historia mot dem. Men poängen här är att judarna är kopplade till kapital och USA. Det gör dem till lätta mål att hata för folk som antingen styrs av en väldigt vänstervriden världsbild – eller en fascistisk. Bägge extrembilder bygger ju på ”vi mot dem”-attityd där rikedom ses som dekadens och korruption. Således är ju den antisemitiska historien som allra värst i Ryssland där fascistiska ideal styrde en rik överklass och denna bild av fiender sedan ärvdes av socialisterna. Tyskland lider av samma fenomen, men där tog aldrig kommunisterna makten, utan istället än mer fascistiska tankar. Kopplingen mellan antisemitism och både socialism och fascism är alltså stark historiskt sett. Den kommer givetvis inte från dessa ting, utan har vandrat genom historien sen judarna fördrevs från sitt land. Ingen gillar en flykting på sin bakgård. Allra minst kristna visar oss historien tyvärr. Den värste antisemiten av dem alla var ju Luther och hans stora roll i det hela bör inte underskattas.

Nåja, rötterna till antisemtism är stora och för långa att reda ut här och nu. Wikipedia har utmärkta artiklar i ämnet som jag länkar till sist.

Poängen är dock den att antisemitism är rätt speciellt rent historiskt. Egentligen är det den allra mest känsliga sortens rasism eftersom den lett till mest lidande och blodbad faktiskt. Endast slaveriet av afrikaner kan mäta sig i rasistiskt förtryck av etnicitet. Trots detta behandlas antisemitism allt mer och mer som om den vore en mildare form av rasism än andra sorter. Inte minst bland de som allra mest och högljutt kritiserar andra för andra former av rasism.

De talar gärna om Israel som ett rasistiskt land (trots att inga raslagar existerar och att muslimer och kristna har samma juridiska skydd som andra). Jämför det med vilket muslimskt land som helst – där raslagarna är tydliga och ickemuslimer är andra klassens medborgare – i den mån de öht finns kvar. Att miljontals judar flytt arabiska länder under de senaste 100 åren talas det inte så mycket om. Idag finns det nästan inga judar kvar alls i länder som bara för 100 år sen hade hundratusentals. Och det handlar inte om frivilligt migrerande till Israel, utan om att de drivits väck, synagogor bränts och folk mördats.

Att judarna mer än något annat enskilt folkslag har fått ta skit genom historien råder det inget tvivel om för den historiskt insatte. Endast folk med en mörk agenda eller djupa okunskaper kan påstå annat. Just därför SKA man tassa lite extra på tår kring vilka uttryck man slänger sig med i diskussioner som rör Israel.

Vid tillfälle skall jag försöka redogöra mer för varför jag stöder Israel (men knappast älskar allt de gör). Detta var mer en pik åt alla ni självgoda pompösa människor som ser er som antirasister och förkämpar mot fördomar och generaliseringar av folk, inte minst då muslimer tex, men som själva sysslar med just rasism, generaliseringar och fördomar när det kommer till judarna. Ni som inte är antisemiter, men.. har massor av skit att säga som drabbar judar.

Innebär det att jag påstår att all kritik av israel och israeler är antisemitism och att det inte är så att Israel eller israel-vänner inte ibland missbruka antisemitism-utropet för att skydda Israel från kritik? Verkligen inte. Men det paradoxala är att varje gång man kritiserar – även legitimt – Israel och israeler – tex för att missbruka skuldkänslan kring antisemitism, så spär man på hatet mot judar ”som sådana som missbrukar detta”. Och det är givetvis så att judar själva ställer till det för sin folkgrupp JUST genom att de urvattnar antisemitismen. Ingen här är helt oskyldig, men det är bara judarna som drabbas av skiten.

Vi har alltså en paradox här, som jag inte kan se en bra lösning på. Det enda man kan göra är att oavsett vad man står i frågan – alltid väga sina ord väldigt noga och se till att allt man säger baseras på hjärna och inte på hjärta.

Jag ogillar personligen religioner i allmänhet och islam i synnerhet. Men jag är också medveten om att man går på en tunn tråd hela tiden och att oavsett hur sansat jag försöker kritisera islam så spär jag hela tiden på, om än bara marginellt, problem med islamofobi. Jag vet att jag därför, när jag kritiserar måste funderar på vad jag vill säga mycket mer än jag kanske gjorde innan Breivik-händelserna som öppnade våra ögon för hur kritik kan misstolkas och missbrukas. Jag blir tvungen att brasklappa allt noga.

Det är min rätt som sekulär ateist i det fria landet Sverige att uttrycka mitt ogillande kring de värderingar som religioner kommer med. Om det så är kristendom, judendom eller islam. Men det är också min skyldighet att formulera mig så att jag inte bidrar till hat. Så vi får lite av en paradox här.

Jag betvivlar att jag lyckas ta mig runt den paradoxen – men jag är i a f medveten om problemet och önskar att folk som talar om att ”vi borde vara medvetna om sådant i fallet med kritik av islam”, började räkna in judendomen i samma andetag också.

AB SSD Dagen

Att diskutera med folk som har fel

Att diskutera pseuduvetenskap är bland det roligaste jag vet. Men det är också oerhört frustrerande. Oräkneliga är nätterna då jag gått till sängs, störd och irriterad över att inte ha nått fram till en person som har fel.

Gah! FEL!

Kreationister, alternativmedicinare, folk troendens på spöken och oknytt, historierevisionister, antisemiter, konspirationsteoretiker, klimatskeptiker (men även naiva miljövänner) har allesammans orsakat mig mycket huvudvärk pga denna frustration. När man presenterar goda argument i en diskussion, men märker att för varje argument du ger, så möts du av ett nytt motargument som bara blottar nya kunskapsluckor i meningsmotståndaren. Den känslan.

Och det är där skon klämmer. Folk som tror på trams gör inte så av en slump. De gör så för att de i grunden saknar viktiga kunskaper men har enormt mycket övertygelse trots det (eller kanske just pga det). De har helt enkelt byggt upp den där dumheten som de tror på eftersom någonstans långt nere i husgrunden så finns det enorma kunskapsluckor eller defekta byggnadsmaterial.  Bara tänk på alla dessa experter på biologi och geologi som är våra kreationister. I regel har de inte ens läst ämnena på gymnasienivå. Om du inte har det i åtanke, då kan du aldrig begära något av dem i en diskussion heller.

Man stöter alltså på en kreationist som vill diskutera ”fel i evolutionsteorin”. Finns det någon poäng i det då? Ja ibland om personen uppvisar sökande tendenser kan man nå fram men i de flesta fall är det meningslöst. Det kvittar fullständigt hur man lappar och lagar den där defekta murstenen som utgör deras defekta syn på evolutionsteorin om man inte inser att det lär finnas viktigare och mer grundläggande fel djupare i huset. Vissa har inte någon grund alls till sina korthus!

Enda sättet är att styra in diskussionen på deras tro och personliga motiv. Men det gillar de inte. Då är man ”inte saklig”. Trots att det är EXAKT det man är när man vill diskutera deras BEHOV av att evolutionsteorin MÅSTE vara falsk oavsett vad man påvisar.

Det är ett heltidsgöra att lyckas med sånt och jag känner ofta kallet att utföra det. Jag har så svårt att ignorera en diskussion med någon som har fel. Att bara lämna det därhän, blunda och gå vidare.

Men jag har inte längre tid och tar jag mig tid så tar det upp för mycket plats i skallen på mig. Jag har viktigare saker att göra och det är osannolikt att jag kommer kunna fortsätta blogga om sånt framöver.

Den här bloggen går därför ner i (troligen permanent) vila och det lilla jag kommenterar vidare i frågan sker på min personliga blogg istället (den har de som behöver ha det redan tillgång till. Ni andra får fråga snällt.).

Jag önskar skeptikerrörelsen, VoF, humanisterna, oberoende skeptiker, ateister och  kritiska bloggare all lycka och välgång i kampen mot vidskepelse, fundamentalism och okunskap!

På idiotin bara.

Underlivsreligionerna

Har ni egentligen tänkt på hur liten del av bibeln/koranen/torah som handlar om annat än våra matvanor och underliv? Det är rätt mycket som handlar om förhud (fem verser!) och skaldjur faktiskt.

Jovisst, vi har även folkmord, saltstoder, lejongropar, barnaoffer, lydnad, rädsla, sadism, berusade båtbyggare, uttåg och intåg i länder och smått narkotisk hippiesyn på kärlek också mot slutet, men väldigt lite i våra abrahamitiska religioner kretsar kring de större existensiella sakerna om vart vi är på väg som ras och som vi kanske skulle ha behövt lite gudomlig visdom kring.

Visst, underliv är löjligt intressanta och mat är fantastiskt, men det känns som att det som blev världsreligioner trots allt skulle ha erbjudit lite mer än diskussioner och regler om skrev och mat? Eller är jag bara gnällig nu?

Man kan inte gradera vidskepelse i olika sanningsgrader

En av de mer märkliga saker människor världen över gör är att gradera vidskepelse in i olika sorters statusnivåer. Inte minst gör sig kristna och muslimer skyldiga till detta – (det är ju t om så att det är kristna och muslimer som uppfunnit begreppet för att markera mot äldre religioner och tankar troligen). Vi kan ju börja med att redogöra för vad jag menar så ska ni få se att jag både har rätt och hur löjligt det är.

Den lägsta nivån av vidskepelses rang utgörs av folk som seriöst tror på folktro och sägner av olika slag – att man får sju års olycka om man krossar en spegel eller att svarta katter betyder otur. Och går vi tillbaka lite i tid räknas även människor som tror att man kan känna igen ett troll på att den har en svans gömd i byxan osv in här. Parallellt här på samma nivå finns även de som tror på pseudovetenskapliga saker. Sätter på sig foliehattar för att skydda mot tankeläsning och tror att kristaller kan hela folk. Det är inte samma sorts vidskepelse, men den har samma låga status.

Den andra nivån, som är lite mer finare utgörs av världens ofta döda (polyteistiska) religioner. Här talar vi markerat om mytologier för att tydliggöra vad vi menar och att vi vill skilja dem från de lite finare religionerna som är lite mer sanna. Saker som den fornnordiska mytologin, den grekiska mytologin osv. Religioner som man framställer som väldigt innehållsrika sagoberättelser i princip. Värt att respektera som intressant men totalt osanna påhitt samtidigt om du frågar de flesta i nästa nivå som jag nu kommer till.

Den tredje och finaste nivån av vidskepelse utgörs nämligen av världens nu dominerande stora världsreligioners tankar och föreställningar. Kristendomen och Islam på tronen då. Återuppståndna zombieguds-söner och änglar som talar till soldruckna eremiter i öknen och sådana typer av lite mer ”kvalificerade” berättelser om Uppenbarelser och Sakrament än asatrons sagor Ragnarök och Särimner alltså. Den personliga kontakten med en Gud som man får när man ber – dvs röster i huvudet som är lite mer på riktigt än när man blotar till Oden. Det här framställs i regel väldigt ofta som något finare och mer sant än de övriga tingen som då är folktro och mytologi. Något man istället ska respektera och akta sig för att kalla osant.

För mig som naturalist och ateist är tron på att det finns troll i skogarna inte ett dugg mer dumt eller vidskepligt än att tro på att änglar finns omkring oss (Det är alltså här som jag facepalmar).

Zeus är inte ett jota mer osannolik än Allah. Allt det här med att rangordna vidskepelse som jag nu gjorde för att visa hur de flesta faktiskt tänker är alltså totalt godtyckligt befängt rent objektivt. Även jag själv kan fastna i detta tänk ibland så jag säger inte att jag är bättre. Det är ofta jag tycker att monoteism ala modern liberalteologi känns lite mer avancerat än tron på en sköldpaddsgud som simmar i söderhavet – men sen vaknar jag upp ur yrseln oftast igen.

Väldigt väldigt väldigt ofta hör man just hur företrädare för världens stora religioner använder begreppet ”vidskepelse” när de talar om andra vidskepliga saker – som de tex kallar häxkraft, trolldom och vidskepliga sagor utan att blinka. Årligen döms folk till hårda straff i tex många muslimska länders shariadomstolar i Afrika för att de har sysslat med vidskepelse och trolldom. (Märkligt nog då så tror man lite på det bevisligen, eftersom man anser det för att vara farligt, men men, det ska vi inte gå in på nu).

Och i vår kristna värld handlar det mest om hur rang ett och två framställs av de som tillhör rang tre. De vill gärna ställa sig bredvid oss naturalister och framställa rang ett som trams och rang två som gamla sagor med oss dryga ateister. Men ser inte själva sin egen vidskepelse.

Den här stenen man kastar i glashuset är ju enorm verkligen. Men tydligen helt osynlig för alla kristna och muslimer.

Man kan tyvärr inte ha den här diskussionen med en liberalt troende heller och hoppas på förståelse av problemet. När man påpekar att tron på att det finns en osynlig omätbar gudom i universum som ger dig bönesvar är precis lika mycket vidskepligt påhitt som att skrocka åt när gammelfarmor inte vill gå under en stege går liksom inte. De inser verkligen inte att deras liberala ”upplysta” och moderna religionstolkning är precis lika mycket vidskepelse som folktrons vidskepelse – bara med mer intellektuellt pynt på ytan och en stor demografisk grupps norm och makt bakom sig.

För det fanns en tid då det satt berömda upplysta grekiska filosofer under olivträdens skugga och tyckte att omvärlden var fylld av okunniga barbarer med primitiva religioner. Att folk inte inte trodde på Zeus och övriga toga-gudar var vidskepliga barbarer som trodde på vidskepligt trams istället.

Idag ser man väldigt ofta att den grekiska mytologin återberättas i barnböcker. Sen försvinner den liksom ur våra vuxna medvetande mer än sporadiskt återuppykande under skolgången. Det är någon slags sagoberättelse för lågstadiet helt enkelt som vi inte bryr oss om att intellektualisera så mycket mer till mans.

Däremot ägnar man hela religionskurs B på gymnasiet åt att skildra innehållet i bibeln på ett skolmässigt seriöst sätt. Ja jag vet, det är absurt. Givetvis hör bägge hemma i sagoböcker för lågstadiet. På så sätt hade vi inte behövt undervisa i det på gymnasiet heller… för den kristna vidskepelsen hade ju inte haft något inflytande över samhället längre mer än vad grekisk vidskepelse har.

Tänk om Jesus och Muhammed skildrades som sagofigurer för lågstadiet i skolan? Vilket ramaskri det skulle bli om man satte igång och gjorde så i stor skala i Sverige. Nu ritar förvisso kristna gärna Jesus till barn i läskiga barn-propaganda-böcker, men poängen är inte att skildra det som en saga – vilket poängen med att ägna tid specifikt i unga år åt nordisk mytologi och grekisk dito uppenbarligen är.

Jag vill inte gärna använda ordet konspiration – men nog sjutton har det varit en medveten tanke att skildra utdöda polyteistiska religioner som sagor för barn medan du kan bli disputerad i teologi och gå bredvid andra riktiga forskare och låtsas ha samma status på universitet t om!

Inte i kristendomskunskap då som motsvarande sak rimligen borde ha varit om den behandlades lika som andra religioner, utan okritiskt i lärans egna tankar – i sagoämnet teologi. Vilket samhälleligt slöseri med resurser det är att det finns som eget ämne på våra lärosäten, och som detta fenomen fortsätter att legitimera kristendomen som något lite mer avancerat än de där barndomsmytologierna

Tänk om de ”upplysta” grekerna skulle ha vetat att deras världsbild nu är sagor för barn i en tid då en annan saga om en snickare och hans osynliga snickarpappa däremot är något man ska ta på vetenskapligt blodigt allvar.

Vi har också en åldersmässig aspekt på detta som är tragikomisk. Tron på tomten är vidskepelse för barn som prästen kan le nedlåtande åt och t om säga att man växer ifrån, men tron på gud är blodigt allvar för vuxna.

Jag är ledsen att behöva såra folks överdrivet känsliga känslor nu i dessa ”jagärsåhimlakränkt”-tider som råder. Men det är givetvis precis exakt lika mycket vidskepelse att tro på tomten som att tro på gud. Nej, om jag får bryta mot mitt eget bud om hur dumt det är att gradera vidskepelse lite och gradera så skulle jag vilja påstå att det är värre med gudstron eftersom barnets tro på tomten åtminstone har barnets naivitet som god ursäkt och den leder heller aldrig till någon skada – medan vidskepelsen i form av kristendom och islam i princip per definition alltid leder till skada förr eller senare.