Rasism och kunskap

Man ska akta sig för att fördumma meningsmotståndare. Även när man har forskning på sin sida som finner ett samband. Tidigare har jag sett forskning som finner ett samband mellan konservatism och dumhet. Nu finns även forskning som tyder på ett samband mellan rasism och dumhet. Inte helt oväntat då de flesta rasister utan undantag också är väldigt konservativa. Men samtidigt… Det hänger så mycket på kontext och definitioner.

Om vi byter ut ”dum rasist” mot ”dum rasbiolog” blir dumstruten snarast något man själv får ta på sig då de flesta som trodde på och sysslade med rasbiologi ju var (för den tiden) högt skolade akademiker. Rasbiologi (och frenologi) är ju rasism uppbyggt på felaktiga kunskaper, inte total brist på kunskaper eller att man lider av dumhet öht.

När ett fält i vetenskapen är nytt, likt studiet av människan på ett biologiskt plan var för 100 år sen är vägen till felaktiga teorier inte lång. Man behöver bara gå tillbaka 80 år i tiden så var det betraktat som seriös fullt etablerad vetenskap. Mycket för att nationalistisk ideologi även höll det hela på plats och pusselbitarna passade.

Man vill gärna slå sig för bröstet och tänka att man själv inte hade trott på sådant även om man levde då, men om du var bildad och smart är det väldigt sannolikt att du faktiskt gjorde det.

Det var inte ondska som drev rasbiologer överlag, utan seriöst vetenskapligt intresse som gått fel och som även låtit sig påverkar av nationalism och elitism (och intellektuell elitism och rasism är minst lika gammalt som Platon, inget som uppstått i modern tid).

Den kontextuella logiken för 80 år sen i det hela var stor, men man lyckades fortfarande väldigt dåligt med att se det hela ur ett större källkritiskt perspektiv ur vår synvinkel. Går vi sedan och tittar på det hela med rasism i aktiv form, i politik, så visar oss historien åter att det inte alls är dumhuvuden som står främst i leden. Nationalsocialismen lockade många akademiker vars passion för staten brann lite för varmt likt det gjorde för de flesta bildade under nationalromantikens soliga dagar.

Det är inte samhällets dumhuvuden som går i dessa nationalsocialistiska tåg på 30-talet, utan delar av samhällets bildade elit som var missnöjda med en instabil värld. Många är de som föll för fascismens och nationalsocialismens fagra ord. Smarta som dumma.

Visst, detta var förr, nu är nu. Idag vet vi mer och smarthet definieras rimligen jämfört med hur man förhåller sig till samtidens kunskaper. Därför har också andelen smarta som stöder rasistiska tankar reducerats eftersom vi efter ww2 applicerat stora mängder kritiskt tänkande på den gamla tidens akademiska rasism och därmed nästan helt reducerat den till obefintlighet.

Så är alla bildade skolade akademiker idag ense i frågan om rasism? Nej, det är tyvärr inte så enkelt. Återigen syns det att andra saker påverkar.

För det första, och det gäller historien som nutiden, är människor inte ense om VAD som är rasism. I en del mycket nervösa kontexter blir det rasism att öht ta notis av olika hudfärg. I andra sammanhang krävs det rimligen fortfarande nedsättande eller värderande åsikter. Själv tillhör jag dem som anser att rasism är rasism när konsekvensen av det man säger är baserat på just rasbegreppet och har som syfte att gradera eller värdera negativt. Allt annat är gråzoner som måste ses sin kontext.

Det är tex inte rasism att konstatera att svarta i USA av biologiska skäl är mer mottagliga för diabetes, det är ett faktum som troligen beror på en olycklig kombination av sociala faktorer och den där otrevliga urvalet av ”starka individer” som transporten av slavar över Atlanten gjorde. Jag ser heller inget problem i att konstatera att olika etniciteter med rätt god statistisk sannolikhet har olika små egenheter i sin benstomme som gör att man kan skilja dem åt osteologiskt (står en del om det här). Men i känsligare europeiska sammanhang brukar man förneka att det är så – jag har mött många osteologer i Sverige som helt låtsas som om det där inte finns.

Jag har läst osteologi och minns att vår nyanserade lärare i det just nämnde att Europa och USA har olika syn på det där med rasskillnader i benstomme och att man som osteolog i Sverige gärna hävdar att ingen finns. Det säger ju sig självt att något unket ligger begravt om åsikter och rädsla för att säga fel saker kan avgöra sanningshalten i en naturvetenskaplig fråga år 2013. Att Europa och USA skulle ha olika sanningar är givetvis idiotiskt.

Allra minst för att det inte finns något värderande i frågan. Ingen påstår ju att det är kopplat till förmågor och egenskaper. Som med all forskning nära problematiska ämnen måste man dock givetvis alltid formulera sig bra och det gör ju osteologerna som studerat rasskillnaderna numera.

Vi befinner oss just nu i en värld där de kulturella skillnaderna i vad som öht kallas rasism är så pass stora att det gör resten av frågan märklig.

Det verkar snarast vara så att fördomar hänger samman med dumhet och rasism är ofta en fördom. Men bara i kontexter där vi är ense om vad som är fördom och rasism först. Lite som diskussioner om ideologi överlag faktiskt. Sitter man längst till höger eller vänster blir alla andra vänster eller höger och nyanser blir osynliga för en. Är man libertarian har man svårt att acceptera att en socialliberal också är till höger politiskt. Och en kommunist skulle skratta åt påståendet att socialdemokrati är riktig vänster.

På samma sätt blir allt på fel sida om den totala antirasisten lätt rasism.

Det är även så att jag starkt betvivlar att de flesta av dem som verkligen ser sig själva som totala antirasister utan fördomar om andra raser/etniciteter är så där fantastiskt fördomsfria som de själva kanske tror. Du kan ju själv fundera på om du hellre bor i centrum av Malmö än i Rosengård och så fundera lite på vad ditt val baseras på för olika variabler. Innan du säger ”närheten till allt centralt yada yada…” som argument du först vill säga så kan du ju reflektera över följande erbjudande: Du får en nyrenoverad lägenhet gratis i Rosengård.

Inte? Hellre den nedgångna 1an för 10 papp i centrum?

Jo Rosengård är ju socialt otryggt. Men faktum är ju att risken att du blir nedslagen utanför din dörr är flerfallet större i centrum av Malmö än i Rosengård. Merparten av alla fall av misshandel, rån och annat skit som kan få en att känna sig otrygg sker på skitplatser som Malmö centrum, Sthlms centrum, Göteborgs centrum och inte i dess fattigare förorter.

För det intressanta är inte fakta här utan någon slags märklig etnisk trygghet/identitet. Det intressanta är hur vi struntar i fakta till mans och ändå skulle välja den sämre lyan ur säkerhetssynpunkt påverkade av överdrivna bilder av farligheten mot en plats – som ju helt baseras på klientelen där.

Jag har inga större problem att erkänna att jag känner mig tryggare på för mig själv etniskt homogena platser likt Sjöbo, hur irrationellt det än är rent intellektuellt. Troligen för att jag lyder under någon korkad medfödd instinkt som styr mina preferenser och rädslor som är svår att besegra mentalt. Visst, nu styr inte trygghetsbehovet alla våra vistelseval, men att förneka att det finns där, åtminstone i bakhuvet, är oärligt.

Det intressanta är hur vi till mans faktiskt har fördomar om folk från andra kulturer och att vi är benägna att medvetet och omedvetet göra val baserade på dessa fördomar. I bästa fall lider du inte av paranoid irrationell rädsla för invandrare eller deras bostadsort.

I bästa fall handlar det istället om exotism, där allt multikultur ”är så himla bra och fräckt” att du egentligen mest sysslar med fördomar mer än den värste sverigedemokrat utan att veta om det. Att tex tillskriva folk från sydligare kulturer en massa positiva egenskaper så som öppenhet, värme, känslosamhet är faktiskt inget annat än fördomar eftersom det är att tillskriva etniciteter egenskaper.

Dina intentioner åsido, men om du seriöst tror att italienare är hetlevrade matälskare, afrikaner har rytmen i blodet, thailändare så otroligt gästvänliga, greker känslosamma och inte minst ställer det mot att då sätta svenskar som motsatsen till dessa positiva epitet så lider du själv av tankar som bygger på fördomar och överdrivna generaliseringar, bara riktade åt andra håll.

Det är inte motsatsen till fördomar, det är bara en annan sida av samma mynt. Och precis som med rädslan för att bo i Rosengård också bygger på en del portion sanningar (det ÄR ju ett område med social misär där etniska svenskar* är i minoritet) så bygger föreställningarna om kulturella etniska skillnader på statistiskt säkerställda fenomen kring kollektiva inlärda kulturella fenomen som verkar kunna gå att tillskriva etniciteter med ganska okej sannolikhet.

Men på det rationella planet är det fortfarande en generalisering och därmed en fördom. 

Lite som det är en generaliserande fördom att påstå alla rasister är dumma i huvudet faktskt. För om inte alla rasister är dumma är inte heller alla ickerasister är smarta och då står vi med en märklig beviskedja av svag generaliserande orsak-verkan.

Då är dumhet bara en kontextuellt beroende delvariabel som kan stämma ibland och inte förklaringen till att folk blir rasister.

Inte så värst god vetenskap. Apropå smarthet då.

Den gemensamma faktorn alla rasister emellan är därför snarare vad det är för kunskap man har i frågan eller om man fått felaktig kunskap – (ja när vi öht enats om vad som är rasism först och främst.)

Jag tror att vi kan vara ense om att rasism måste bekämpas för allas trevnad. Men att springa runt och kalla rasister för korkade, för att en viss sorts rasism/fördom just stämmer in på det statistiska faktumet är inte speciellt smart – eller produktivt ur bekämpningssynpunkt. Vi ser ju hur bra taktiken att håna och förlöjliga sverigedemokraternas fördomar om invandrare går… De som gör så framställer sig själva som okunniga och den defensiva känslan hos de utpekade dumhuvudena lär ju spä på deras övertygelser.

Bildning lär troligen hjälpa både smartare och möjligen även dummare rasister till bättre insikt, inte minst för att dumma rasister inte når någon framgång med sina idéer innan det dyker upp smartare rasister och hjälper dem formulera det.

Samtidigt skadar det nog inte med lite bildning kring självinsikt om vad fördomar är och att vi alla har dem för världens alla antirasister också innan de sätter sig själva på en för hög tron.

Nej jag vet, man ska kanske inte förakta beviset som visar att en redneck är dum i huvudet och det är pur inavlad dumhet som gör dem till rasister och inget annat egentligen. Det är fakta som är bra att ha och som givetvis lär besvära smartare rasister pga guilt by association. Men om det nu överraskade någon är det väl betydligt mer intressant ur lösningssynpunkt att studera smarta(re) rasisters motiv och argument och istället bemöta dem punkt för punkt?

Visst, ett ”han är fan dum i huvudet” behövs till slut ibland också. I totally know the feeling…

(*Ja jag använde det obegripligt laddade begreppet ”etnisk svensk” ovan – och med det menar jag för definitionens skull en person med genealogisk härkomst så pass långt tillbaka i tiden att den inte själv identifierar sig med någon annan nation kulturellt längre. Dvs den som ser sig själv som 100% svensk rent etniskt – och det brukar rimligen ta ett par generationer innan folk gör det. Själv har jag tyskar, danskar, valloner och en rad till märkliga etniciteter i mitt släktträd, men min identitet är svensk för att det är så pass långt tillbaka att jag inte har någon personlig koppling till det andra – även om jag så skulle vilja ha det. Jag använder alltså ordet etnicitet i stort som en social konstruktion. Ingen rasism i det öht)

Annonser

Folkhemskristendom

Som ateist och humanist är det i princip helt omöjligt att tänka sig en röst på Sverigedemokraterna av just skäl kopplade till ateism och humanism.

”Jag är ateist och jag är Sverigedemokrat” tror jag det var Björn Söder som sa till just mig för flera år sen när jag på en annan blogg på nätet ifrågasatte hur man som ateist kunde ge SD sitt stöd. Han hade inga problem alls med det sa han.

Ett märkligt uttalande. Att SD skulle vara ett parti som är vänligt inställt till sekularisering och ateism, det är på inga vägar alls sant. Tvärtom visar det sig ganska snabbt om man undersöker saken att SD är extremt socialkonservativa enligt klassisk modell (i de sociala frågorna åtminstone) och därmed också väldigt mycket en förespråkare av diverse kollektiva ideologiska och etiska tankar som helt och hållet har med religion att göra – precis som all socialkonservatism och konservatism oftast har.

Man behöver också bara titta på hur socialkonservativa politiker världen över ställer sig till religion och så ser man ganska snart att ibland är steget till regelrätt förespråkande av teokrati inte alls långt borta. Bara se på exemplet USA inte minst så får man genast en väldigt mycket mindre romantisk bild av socialkonservatism än den SD vill att man ska ha.

Socialkonservatism är totalt inkompatibelt med sekularisering. Totalt. Synen på kärnfamiljer som något bättre och viktigare kommer ur typiskt judeokristna ideal – och inte minst är fokuseringen PÅ kärnfamiljer som en politiskt viktig fråga något som bara i princip engagerar socialkonservativa. Synen på samhället som uppbärare av kollektiva traditioner och värderingar tillskriver man själva en koppling till kristendomen. Eftersom kristendomen, precis som SD faktiskt påpekar, är en av de viktigaste delarna i att forma våra ideal. Eller ja, nu skämtade jag givetvis.”I att forma idealen som människor hade för flera hundra år sen…” skulle det såklart stå. För de ideal en majoritet av svenskarna har idag är betydligt mer påverkade av andra fenomen än kristendomen. Det är rätt så obehagligt, tycker jag, med ett parti som inte riktigt vill erkänna vilken enorm betydelse de senaste 100 årens sekularisering har haft för oss på ALLA plan. Utan istället ser man det som en besvärande parentes som man vill bekämpa.

Ibland skriver SD rent ut om religionens vikt och roll, men oftast handlar det om omskrivningar där begrepp som ”tradition”, ”kultur” eller ”moral” används. Här nedan kommer några exempel från de själva. Givetvis skall du läsa varje kapitel i sin helhet för att se kontexten tydligt.

Principprogrammet om människan:

Av detta drar vi slutsatsen att en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle.

 

Det är obra med för mycket skillnader. Det är också obra med för mycket mångfald på religioner därmed.

Principprogrammet om kultur:

Kultur skulle kunna definieras som levnadssättet som förenar ett samhälle eller en viss grupp av människor. Som sådant inkluderar det bland annat språk, beteendemönster, seder och högtider, institutioner, konst och musik, klädsel, religion, ritualer, lekar, värderingar och normer för lagar och moraliska system.[…] Varje samhälle behöver gemensamma normer och värderingar, kollektiva minnen, gemensamma myter, gemensamma högtider och traditioner, gemensamma seder och bruk för att i förlängningen kunna hålla samman.

Sverige har alltså återigen EN sorts gemensam religion och den ska vi hålla oss eniga under. Det är i a f idealet man förespråkar.

Går man då in på deras huvudkapitel om religion står det givetvis inte alls lika utstuderat att de har en homogen bild av religion. Då talar de plötsligt även om vikten av religionsfrihet. Något man i tidigare kapitel alltså indirekt tog avstånd från.

Det bör väl sägas redan här och nu att det är extremt symptomatiskt för populistiska partier att vara inkonsekventa i sina partiprogram så att de både kan locka till sig likasinnade, men även kunna försvara sig mot kritik. Inget nytt under den retoriska solen där inte. Lite som när Vänstern talar sig varm om småföretagare eller Moderaterna kallar sig ett arbetarparti. Det är floskler utan kopplingar till partiprogrammen och de egentliga ideal man har.

Läser man SDs kapitel om religion riktigt noga (att de bara HAR ett kapitel om religion i sitt program säger en hel del bara det) så ser man ganska snabbt att det handlar inte om att SD är ett parti som förespråkar den sekulära staten, utan att man förespråkar en homogen kristen stat, där man förvisso inte bör förfölja folk som tillhör andra religioner än den där odefinierade folkhemskristendomen som man bejakar, men där idealet är ett samhälle där kristendomen styr och de andra formerna av tro som existerar gör sig bäst i att inte kritisera det. Lite som det ser ut i de flesta muslimska länder. Du KAN vara kristen i Pakistan tex, men eftersom 96% är muslimer är dina religiösa rättigheter begränsade. Glöm helt bort att kunna kritisera islam tex. Lite så vill man ha det, men utan islam då.

Den svenska staten kan och bör inte vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intim sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten. Få andra idéer och institutioner har varit lika betydelsefulla för formandet av den svenska kulturen som kristendomen och den svenska kyrkan. Det svenska språket, konsten, litteraturen, filosofin, moralen, traditionerna, arkitekturen, musiken m.m. är alla exempel på samhällsområden som varit och är starkt färgade av vårt kristna arv. […]  Kristendomen bör i kraft av sin historia tillåtas att inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige.

Där kom det såklart. Klassikern att man väver samman religion och kulturarv i ett nystan som inte går att nästla upp alls. Samtidigt som man även har rätt i sitt konstaterande att kristendomen givetvis har en lång och betydelsefull historia i den svenska historien finns det andra aspekter här som är mycket mer intressanta. Motivet att man ö h t tar upp det som ett ämne inte minst. Att man väljer att ta upp något säger ofta mer än vad man sen säger.

”Vårt kristna arv” säger man också givetvis. Den där homogeniseringen i ett politiskt manifest är rätt så obehaglig. Vilka är dessa ”vi” som man talar om här? Räknas katoliker in bland de kristna ens? Räknas judar, som trots allt bott här sen 1700talet in? Räknas muslimer, födda i landet, in? Räknas vi ateister ö h t med trots att vi utgör någonstans mellan 10 och 70%? av befolkningen (beroende på hur man räknar) in?

Vad är det egentligen för kristendom man talar om? Den där folk tog av sig hatten för prosten? Det är väldigt vagt allting och det verkar mer handla om det hela som någon slags folkhemskulturyttring än religionen som religion i sig.

Jag kan bara tala för mig själv som ateist. Jag känner inte att jag räknas in där. När någon talar om om ”oss och vi” och sen använder epitet som inte har med mig att göra, så exkluderar det mig och jag blir ”dem” istället. Nu är jag å andra sidan ingen lipsill heller så jag kan ta en exkludering från SDs ”vi” utan att gråta, men jag vill ändå å det starkaste poängtera mitt totala ogillande över att behöva låtsas vara icke existerande i den svenska historien för att ett politiskt korthus likt det SD bygger sitt partiprogram på ska få stå stabilt.

Hade detta bara varit en kulturhistorisk analys av vilka faktorer som spelat roll för det kollektiva kulturarvet, i den mån det öht existerar, så hade jag inte haft ett endaste problem alls med begreppet ”det kristna kulturarvet”.

Problemet här är att man gör ideal och politik av det och försöker berätta för mig att jag skall rätta mig i ledet och acceptera en kulturell överhöghet i form av en kristendom som har historiskt betingat företräde och som jag därmed knappast får ifrågasätta makten hos. Den där konservativa aspekten spelar såklart roll här också. SDs ogillande av snabba förändringar inkluderar givetvis den dramatiska sekulariseringen av samhället de senaste 50 åren. Det finns inga konservativa alls som gillar sekulariseringen under 1900talet av just det skälet – oavsett om de sen är ateister eller kristna själv. De konservativa som är ateister står inte direkt i första ledet för att kritisera kristendomen för något alls om man så säger…

Som jag redan har varit inne på är det uppenbart att för de flesta sverigedemokrater och sympatisörer handlar deras enorma vurm för kristendomen mer om kristendomen som ett kulturfenomen än kristendomen som religion, eller ens någon form av gudstro. Jag tror på Jimmie Åkesson när han säger att han inte själv har någon religiös tro.

Det sagt är det exakt samma sorts argument som även djupt troende använder för att försvara sin religion. En religion omgjord till en tradition är genast lite finare och lite svårare att kritisera. Den är också en tydlig markör av vi och dem. Om man kan låtsas som att alla invandrare från mellanöstern är muslimer och alla blonda svenskar är kristna har man skapat sig en tydlig vi och dem-markör som är behändig att använda. Något alla nationalistiska partier, oavsett om de är rasistiska eller inte, alltid behöver för att kunna få i ordning sin världsbild.

Så, är deras religionsbejakande harmlöst ideologiskt pladder då? Har jag inget att bekymra mig om som ateist?

Jo det har jag. Det är snarare JUST för att det mer är politik än ärlig tro på kristendomens lära som bekymrar mig.

För även om SD-väljare överlag inte alls egentligen är mer kristna än några andra, så är de beredda att försvara och använda kristendomen som vapen och som skiljemärke mellan människor. De som inte accepterar att följa SDs syn på goda traditioner blir liksom en del av den där illojala medborgaren som man inte riktigt tycker om.

Det är bara att läsa på kapitlen om nationalitet så ser man hur allt hänger samman för dem med att lojala medborgare är de som också följer deras homogeniserade idealbild. Det är ju gott och väl att tala om lojalitet och medborgare, men när det så här uppenbart inte bara handlar om att inte sälja ut militära hemligheter, utan att följa åsikter, så som det alltid gör för partier och ideologier som tassar i eller nära fascismens våtmarker, är det en helt annan och mycket mer otrevligare diskussion.

Det kan sammanfattas så här: Jag, som bråkig ateistisk bloggare, blir alltså en i praktiken illojal person i deras samhälle om jag ber prästen och hans fantasigud fara åt helvete, istället för att ta av mig hatten och visa honom och hans tro ”särskild respekt” som jag borde enligt dem.

Och om det inte räcker att läsa SDs egna principprogram så kan man ju alltid läsa annat från dem på nätet. Som tex hur Jimmie Åkesson på frågan om Sverige borde ha en statskyrka slingrar sig, eller varför inte bara frossa i allt det vi har tagit upp i kvadrat i SDs extremt religiösa falang – fädernas kyrka. Där är man inte riktigt lika slipad i orden och det teokratiska idealet gör sig gällande direkt.

Nu protesterar kanske några kristna läsare som aldrig skulle kunna tänka sig en röst på SD eftersom SD står för massor av saker de ogillar. Men ”SD är ju inte kristna”.

Det har liksom ingen som helst betydelse. Det är det faktum att de vill få alla att ställa sig i honör för en slags folkhemskristendom som gör dem till ett otänkbart alternativ för varje sann fritänkare, ateist, eller sekulär humanist. Det har ingen betydelse alls att vi ev skulle kunna enas om att de feltolkar allt som kristendomen står för. Ingen som helst tyvärr.

Om inte detta kan få dig att begripa att SD inte är ett alternativ för den som anser att religionsfrihet, riktig sådan i ett sekulärt samhälle, är mycket viktigare än vaga ideal om mot det kristna kulturarvets lojala medborgare, ja då är det för att du antingen är lite bakom flötet, obildad eller en sverigedemokrat.

En sverigedemokrat som isåfall antingen inte begriper sitt eget partiprogram, eller som vill försöka mörka det eftersom du mycket väl begriper att ni använder religion och kultur i en ohelig soppa för att locka väljare. Jag vet faktiskt inte vad som är mest tragiskt.

Jag vet bara att ni, med demokratins alla medel, måste bemötas för att vi ska få ett bra samhälle för alla oss som inte uppfyller era märkliga, tramsiga och kusliga ideal.

Aktuellt om SD: GP AB N24