Vi behöver inte mer Jesus i vården

Jesusmanifestationen (en liten men för de anhöriga väldigt viktig händelse i Stockholm) höll tydligen ett gäng seminarier på temat religion och vård. Jag kommenterar det hela citatvis, men ni kan läsa artikeln i sin helhet här.

All modern vård och omsorg har ytterst sina rötter i kristen tradition och solidaritet med de svaga och utsatta.

Godtyckliga gränsdragningar tillhör retorikerns bäste vän, men inte den seriösa vetenskapsmannen. Det här med att rent allmänt åberopa historia som argument för nutiden är i bästa fall intressant, men i det flesta fall medvetet förvillande och irrelevant. Den nutida humanismen, den sekulära som genomsyrar det svenska samhället, där goda handlingar baseras på utilitarism och individers empati, har inget med kristendomen att göra utan är en rent allmänhuman etik. Om någon vill dra gränsen för rötter i kristedendomen handlar det om retorik, inte fakta. Frågor om etik och moral är äldre än de grekiska tänkarna och om kristna apologeter vill dra gränsen i medeltiden, kan jag dra gränsen i den hedniska antiken eller ännu hellre samtidens sekulära moral med större logik. Historiska arv är fruktansvärt missbrukade begrepp. Jesusmanifestationens kristna har inte mer gemensamt med medeltidens kristna än jag har med antikens ateister. Vi är alla produkter av en mycket modernare historia – den tidigmoderna tidens upplysningar och i de kristnas fall: konservativa reaktionära bakåtsträvanden.

Ordet lasarett kan enkelt härledas ända från Bibelns berättelse om Lasarus.  Många sjukhus startades av kloster­ordnar.

Ja det är sant att klostren bedrev en med den tidens mått mätt bra och sympatisk vård av gamla och sjuka. Så länge katolicismen fanns. Därefter blev det skött i annan regi innan mer sekulär sjukvård här i västvärlden eftersom det inte var kristendomen i sig så mycket som värnade om vård, som det var just klostren som på så sätt knöt traktens bönder till sig beroendemässigt.

Klosten hade en given position för samhällsnyttan. Bönderna fick vård och lite skolning. Munkarna fick mat och råvaror. Om klostren har jag föga ont att säga. Det är den vaga outtalade kopplingen mellan dagens människor i Jesusmanifestationen och dessa munkar och nunnor jag vänder mig mot. De har inte mer relation till eller saker gemensamt med dessa medeltida tjänare än vad den här ateisten har och ska knappast försöka skapa en röd tråd till sina egna behov idag från hur vården via kloster fungerade. Den var mycket mer jordnära – och baserad på ”i brist på annat”. Dagens Jesusmänniskor tenderar att sätta böner framför vetenskap – och det är något helt annat. Klostren, notoriska välkända inrättningar för att vetenskapen öht skulle kunna utvecklas till det den är idag genom sin respekt för även profana böcker, och en tillflyktsort för mången ateist redan på medeltiden, är något helt annat än dagens kristna frikyrkor. Jämförelsen finns helt enkelt inte så som artikeln antyder.

Idag är idag. Det är mestadels i USA som vården skötts av religiösa organisationer idag, i Europa började det efter reformationens slakt av klostren skötas av en rad olika sekulära inrättningar istället bortsett från en del kvarlevande lasaratt i de största städerna. Provinsialläkare tog över i Sverige from 1600talet tex, finansierade av staten, likaså jordemödrar också finansierade lokalt. Men inte ens i USA var kyrkan roll speciellt stor i vården utanför storstäderna på östkusten. I övriga USA var det privat avlönade läkare som gällde. Man ska helt enkelt inte överdriva kyrkans roll i vårdens historia även om den heller inte skall underskattas. Dagens kristna vill gärna dra en röd tråd från medeltidens kloster till fromma sjuksköterskor, men det fungerar inte så.

För övrigt var det inte kristna som uppfann vården heller som påståendet ovan antyder med sin koppling från nutid till klosterväsendet. Egyptier, greker och romare hade en effektiv vårdapparat för sjuka, med etik och moral, långt innan Jesus ens var påtänkt och som på väldigt få sätt alls skiljer sig från den medeltida.

De kristna inrättningarna tog över de antika romerska och var de som skötte en stor del av vården och medicinen under medeltiden bara, för att det så sedan dök upp andra kristna som förstörde apparaten under reformationen. Det var kanske behövligt, för annars hade klostren kanske än idag haft hand om all vård, vilket knappast hade inneburit annat än att forna tiders oftast felaktiga teorier om kroppen än hade styrt. Men innan den moderna vården hann ifatt reformationen så var livet rätt eländigt. 1500-talet och 1600-talets början är rätt usla tider för sjukvården och det är faktiskt inte förrän på 1800talets slut när den sekulära humanismen, mänskliga rättigheter och en vetenskaplig syn på medicin tar över helt som det blir bra vård.

I Sverige hade sköter­ske­utbild­ningen ända fram till för några årtionden starka band med kyrkan och kristen människosyn. Att vara sköterska eller läkare var ”ett kall”. Det var då.Hur ser det ut 2013? frågar sig arrangörerna. Mångkultur, accelererande sekularisering och blind ekonomism har på några år förändrat vårdens innehåll till enbart medicinering och strikt vetenskaplighet.

Med andra ord: Det var bättre när de ogifta sjuksköterskorna neg och tog emot en klapp på huvudet likt pigor som betalning än behandlades som en professionell yrkeskår med status som syntes i plånboken. Ett stort problem för vårdyrkets status idag är just den där gamla statusen att man ”egentligen” ska vilja göra allt gratis om man är en riktigt god sjuksköterska. Inte ska sjuksköterskor strejka för bättre lön, det ska ju helst vara ett kall. Lite så går idealet faktiskt än idag. Sambon som är ssk har faktiskt stött på chefer som använt det som allmänt argument mot lönehöjningar för ssk.

En annan stor förändring som gör pig-statusen på sjuksköterskor befängd är att när sjuksköterskor en gång i tiden skolades i vård så var det mycket just bara omvårdnad och på ett trivialt anekdotbaserat plan. Vad som verkligen var god vård var godtyckliga åsikter eller pseudovetenskapliga dogmer, och bara sällan baserade i riktiga vetenskapliga fakta.

Likt det mesta andra akademiska vält har omvårdnadsteorin utvecklats och det är idag ett akademiskt ämne som det forskas inom. Lägg därtill det faktum att vi idag har speciallistutbildade sjuksköterskor med komplicerade medicinska kunskaper likt IVA och anestesi och det där med ”kallet” blir rätt absurt att åberopa som viktigt. Det osar snarare bara förakt för vårdyrkets status som professionellt yrke.

Visst, en person som verkligen brinner för sina medmänniskors bästa blir säkert en sympatisk person som i teorin låter som en bra människa för vården, men inte nödvändigtvis en kompetent omvårdare eller läkare för det. Evidensbaserad kompetens är och förblir viktigare än något annat inom omvårdnad. Annars har vi, som vi hade förr i tiden i vården, ett gäng tyckare, som kanske menar väl, men som hanterar folk helt okontrollerat, och som t om när de har rätt, inte har något att luta sig åt.

Det är strikt vetenskaplighet, som artikelförfattaren uttrycker sitt förakt för, som idag gör att sjuksköterskor inte sprider bakterier mellan patienter i lika stor utsträckning som förr när allt sjuksköterskan skulle göra egentligen mest handlade om att hålla folk i handen, tala om Jesus, bädda sängen och vara den allsvetande läkarens piga.

Tänk, för 200 år sen dog folk som flugor av epidemier våra sjukhus innan Florence Nightingale lyckades få igenom en rapport om hygienens underskattade roll i vården där Jesus var det sista hon åberopade som en lösning på problemet (och då är hon ändå ett exempel på någon som annars ofta var allt annat än sekulär).

Att dödsfall genom sjukhusepidemier idag är mycket ovanliga beror inte bara på att den strikta vetenskapligheten har gett oss nya fungerande mediciner (tillskillnad från de gamla kristna favoriserade botemedlen; bön, örter, åderlåtning och lavemang), det gav oss ett begrepp om att medicin ibland handlar om att göra vad som är rätt och inte vad folk alltid vill eller tycker.

Du vet, säga ifrån och sätta ner foten när folk okunnigt säger ”ja men min mormor säger att vitkål kan bota cancer” och inte behandla dessa direkt farliga åsikter med respekt. Eller med ett mer relevant exempel: När någon kristen inte vill låta vetenskapen/läkare hitta botemedel mot sjukdomar, pga religiösa skäl. Det kan vara direkt personlig vägran av vård som existerar likt blodtransfusioner hos Jehovas vittnen. Men lika mycket när man vill stoppa stamcellsforskning för oss alla, eftersom man fått för sig att döda fosters rättigheter är viktigare än att miljontals slipper dö av saker som Alzheimer, ALS, MS och Parkinsons. Ni vet, ett gäng härliga andliga sjukdomar som är guds gåva till mänskligheten för att han gillar oss så mycket… Notera att man även drar all stamcellsforskning över samma kant i sin passion för predika fostrens större värde än födda människor. För inte alla stamceller kommer från foster, men all stamcellsforskning motarbetas ändå av Jesus små dåligt pålästa tennsoldater.

Kristendomen överlag har varit ett problematiskt inslag för medicinen (inte omvårdnaden i sig nu, utan just medicinen som vetenskap). Deras, revirpinkande, skråtänkande stenhårda tro på dels antika påhitt som humoralpatologi och ogillande av just vetenskapliga förklaringar på åkommor (än idag hanterar ju inte minst katoliker en rad olika sjukdomstillstånd som om de beror på besatthet, guds straff och annat religiöst betingat som helst om de öht ens skall lösas isåfall skall lösas med trams.) hade kunnat vara så mycket bättre rent historiskt om inte människan som en gudomlig skapelse hade hägrat över alla äldre tiders medicinska (miss)uppfattningar.

Det säger sig självt att så fort du ens tänker tanken på att ”ja men det där är Guds straff/vilja” så står det förhållningssättet stick i stäv med att vilja hitta en naturlig förklaring. Du blir istället nöjd. För du har din förklaring. Och den som är nöjd slutar fundera. Så funkar alla människor.

Således stod den medicinska utvecklingen också ganska stilla under nästan hela medeltiden. Inte för att antikens människor var klokare eller något bättre på spåren än örtlära och humoralpatologi, och heller inte för att kristendomen inte bidrog alls till utvecklingen av den moderna medicinen, men för att den fortfarande i det stora hela kring just medicinsk utveckling var mer i vägen än till nytta rent tankemässigt eftersom den inte då, som nu, är speciellt vetenskapsvänlig som religion. Religiösa inrättningar som klostren i all ära, men det är inte gudars närvaro i dessa hus som gjorde dem viktiga för vetenskapens utveckling, utan den enorma tid folk där hade att just läsa och fundera på saker.

Kristendomen var bra på att förvalta omvårdnaden av folk från antiken och t om utveckla just omvårdnadsbiten till att bli ännu bättre. Men den var direkt usel på att utveckla medicinen som vetenskap när religionens förklaringar hängde över allting som ett antiintellektuellt spöke. Och problemet idag är att omvårdnad inte kan skiljas från medicin, utan det krävs kunskaper i medicin, för att förstå vilken omvårdnad som är bäst.

Överdrift? Nej det är ju exakt det vi ser med detta uttalande från Jesusmanifestationen. Det var bättre förr, när sjuksköterskorna och läkarna var kristna och allt var mindre strikt vetenskapligt. Jag argumenterar bara utifrån vad jag läser.

En röd tråd finns här. Medeltidens dogmatiska ideal lever i Jesusmänniskorna och de förstår inte att anledningen att folk idag väldigt sällan dör av ett benbrott, getingstick eller en förkylning är för att vi har haft en vetenskaplig utveckling som helt utan gud som variabel i någon förklaring, istället bara har försökt ge sig på att förklara allting evidensbaserat. T om goda kristna vetenskapsmän begriper i regel att man inte ska blanda in gudar och profeter i vetenskapens förklaringar. Men i Jesusmanifestationens led finns det inga goda vetenskapsmän. Bara missnöjda bittra reaktionärer som inte hänger med i samhällets utveckling. Och som ni kan se nedan; synd om sig själva tycker de också i god kristen tradition. Det är ju så himla jobbigt att tillhöra de där ynka 2 miljarderna kristna som inte har något att säga till om i världen…

I synnerhet har djupa diken skapats mellan professionell vetenskaplig vård och andliga relationer mellan patient, vårdpersonal och läkare. Att tala om Gud och inre behov med en patient är i dag närmast tjänstefel. Att bedja tillsammans med en patient blir övergrepp.

Humor. Nja om en kristen patient och kristen vårdare ber tillsammans i det privata, utan att därmed undlåta viktiga behandlingar, det finns tid för det, ej stör andra, eller vara frågan om att det bara är en part som vill det, lär det inte var någon som säger något om det sker. Men nu är det inte speciellt många inom vården som ÄR kristna längre och tiden till annat än den allmänna vården är ringa, precis som i övriga samhället. Man kan som kristen inte förvänta sig att demografin på ett sjukhus mer än i några promillen skiljer sig från övriga landets demografi kring kristendom.

Men jag antar att Jesusmanifestationens vänner helst av allt skulle vilja se att det vore ett krav i CVt för vårdpersonalen att vara kristna. För vården var ju så himla bra förr när den var religionsbaserad istället för vetenskapsbaserad som nu…

Lycka till med urvalet på landets sjuksköterskeutbildningar. Om de trodde det var svårt att rekrytera nya studenter nu, så är det nog inget mot hur kravet om bibelbekännelser skulle påverka antalet sökande i negativ riktning. För att inte tala om hur många fantastiska empatiska människor som faktiskt känner att de har ett kall att vårda andra – helt utan att Jesus är med som drivkraft – skulle exkluderas. Men vem behöver väl kompetenta akademiskt skolade sjuksköterskor, bara de tror på Jesus och kan trycka ner böner i halsen på otacksamma läskiga ateistiska patienter så är resten så gott som oviktigt…

Det bästa vore väl kanske präster helt igenom på sjukhusen och slippa all eländig vetenskap helt och hållet? Då blev det ju fart på andligheten. Låt oss bedja bort cancern.. det finns ju så många rapporterade fall i världshistorien där det har lyckats! Inte…

Visst finns det luckor i hur vården fungerar idag. Visst borde man lyssna på mer vad folk vill. Visst borde den har kvadrupla resurser. Visst borde det regna läkare från skyn och visst borde cancer sedan länge vara utrotat. Och visst borde det finnas möjligheter till andlig vård för de som önskade det.

I en perfekt värld. Med obegränsade resurser.

Vården är allt annat än perfekt eftersom världen är allt annat än perfekt – men vägen till en bättre värld och vård (både omvårdnad och medicin) handlar om att utvecklas framåt, inte ta ett endaste korkat historielöst steg bakåt in i medeltida ideal och hysa förakt för sekularisering och vetenskap.

För det är ENDAST dessa ting som gör att vi inte längre mäter galla mot blod och urin och försöker bota franska sjukan, sticksot och moderpassion med verkningslösa örter och bön.

För vården är idag år 2013 på ALLA sätt bättre än den var 1913 och astronomiskt mycket bättre än den 1813, 1513, 1213 och år 13. Utan undantag. Verkligen inget alls med vården förr uppvisade bättre resultat. Om du seriöst tror att nunneklädda religiöst rekryterade sjuksköterskor i något charmigt soligt brittiskt hospital – så som det ser ut i Downton Abbey, var bättre på något alls än dags sjuksköterskor så tror du fel.

Om du tror vården var bättre på att förvalta just dina protestantiska lutheranska andliga behov så stämmer det kanske, men om du tror den kunde behandla din urinvägsinfektion med dagens effektivitet hade du fått fortsätta be på toaletten olyckligt tillsammans med Jesus. Om du tror att patienterna var lyckligare förr, när pseudovetenskaplig vård i regel inte kunde göra annat för dem än ge dem falska förhoppningar, så drömmer du söta verklighetsfrånvända drömmar.

Om du saknar bön vid sängkanten och Jesuskors på väggen så får du väl resa till något missionssjukhus i Afrika och ta in där istället och uppleva lite av nostalgin med andlig vård – ja bortsett från att de där har ännu mindre tid för det pga ännu mindre resurser. Om du vill ha andlig spis i din svenska sjukhussäng så får du väl helt enkelt ringa efter din präst och kolla om hen vill komma. Varför öht ens besöka sjukhuset om du har gud på din sida kan man ju också fråga sig…

Det är trots allt inte sjukvårdens jobb att hantera dina särskilda andliga behov – hur viktiga dem än är för dig eftersom det är vi skattebetalare överens om inte kan finansieras av skattemedel det också.

Dessa får du sköta på din fritid och tacka din gud ifall andra – andligt lyxigare – möjligheter presenterar sig ändå, som tex en religiös omvårdare, som har tid över för dina andliga behov bortsett från sina betalda arbetsuppgifter.

Förövrigt: Varje större sjukhus har sjukhuspräster och kapell/bönerum. Räcker inte det? Nej, för när det kommer till konservativa människor i allmänhet och kristna i synnerhet finns det ingen ände på tramsiga saker att klaga över.

Annonser

Kristna som tror på evolutionen

…kan de verkligen innerligt förstå vad evolutionen är och hur illa den fungerar tillsammans med konceptet ”en skapande, god, allsmäktig gud”? Nej jag tror inte det faktiskt. 

Att kreationister tänker begränsat och litet och även har enorma kunskapsluckor om vetenskap kan man nog rätt lätt bli ense med de flesta mer moderata och liberalt kristna. Men det gnager i mig varje gång jag ser en kristen säga att de minsann inte har några problem med saker som evolutionsteorin. ”Gud skapar kanske genom evolutionen” heter det. Och det gnager mig att det gnager mig eftersom jag ju inte vill ta strid med liberalt troende egentligen. De är ju ”nästan där” så att säga. Men ni känner mig, jag kan inte låta bli när logik och rimligheter står på spel…

Samtidigt som det givetvis är oerhört sympatiskt att kristna försöker kombinera sin tro med vetenskap – utan att kompromissa vetenskapen till att bli pseudovetenskap likt kreationisterna gör – är det ju inte riktigt så där enkelt som det låter att kombinera evolutionen med religionen. Och liberalteologer gör det lite för enkelt för sig…

För det första står det verkligen ingenstans i deras egen bibel att deras gud skapar genom evolution. Det står istället uttryckligen att guden skapar färdiga väsen och i fallet med människan ”skapelsens krona”.

Människan är tex inte alls en primat evolverad fram av andra primater, utan gjord av lera (om vi blandar in judisk och islamsk mystik) (och i kvinnans fall revben). Dvs vi talar inte bara om en lucka i bibeln nu likt hur internet, elektricitet och älgstek kan finnas och vara bra trots att bibeln inte nämner ett jota om det, utan vi talar om saker bibeln faktiskt ger en version av. Vi snackar färdiga paket med färdiga skapelser enligt bibeln.

Dvs man måste då ta till den berömda ”ja men då är det symboliskt menat”. Vilket ju funkar, så länge man har gott samvete intellektuellt kring de där godtyckliga gränserna för vad som i bibeln är symbolik och vad man verkligen sen självklart tror på. Inte helt lätt att förstå som en utomstående när subjektivismen tornar upp sig i urvalet av sanningar vs symbolik. Varför är A symbolik men inte B i bibeln? Jo givetvis för att kristna anpassar sin tro efter historiens utveckling och andra värdesystem än de som återfinns i bibeln, inte för att det självklart är så ”om man förstår” som de själva ofta hävdar.

För det andra finns det verkligen ingen del av evolutionsteorin som kräver en gudom för att fungera och det är viktigt att komma i håg. Dvs i det vetenskapliga resonemanget blir variabeln ”gud” en meningslös extra variabel som inte finns med i formeln, men som ändå tillskrivs deltagande av sina apologeter och som helt enkelt måste tryckas in, kanske på bekostnad av andra variabler som därmed måste plockas bort.

Detta tas som självklart helt utan att de egentligen kan skriva om formeln och övertyga någon som kan något om evolutionsteorin exakt var Gud står i den nu (dvs man bagatelliserar evolutionsteorins gedigenhet som den är formulerad nu). För att fortsätta det vetenskapliga resonemanget vidare vill jag också påpeka att om man ändrar en teori eller för in en ny variabel så bör man också förklara hur sjutton det kunde fungera utan det nya innan. Dvs det är också upp till kristna apologeter att inte bara visa hur gud ska vara en del av evolutionsteorin, men även förklara hur evolutionsteorin faktiskt kan fungera helt utan gud.  Och ju mer extraordinärt påstående man kommer med, desto mer extraordinära bevis måste man ha. Science is a bitch. Så funkar det alltid.

Så för det tredje, ÄR gud bara någon man kan stoppa in i evolutionen och blunda och låtsas som allt funkar fint? Nej verkligen inte. För det första tillskrivs guden allsmäktiga, jättegoda egenskaper som skapar saker ”och sedan ser att det är gott”. Bara ATT livet öht då måste anpassa sig till en evigt föränderlig miljö (planeten Jorden, med sina klimatförändringar, tektonik och naturkatastrofer) visar på att inget alls öht är skapat i ordets rätta bemärkelse, utan isåfall är ”satt i rullning, guidat utan syfte och utan mål studsandes på oräkneliga hinder i evig tid” en bättre beskrivning än ”skapelse”.

En begreppsvärld som öht inte existerar i bibeln och som inte direkt känns helt kompatibel med den skapande gudens perfektion . Även om du försöker trycka in ”guidad” i evolutionen så kan du inte göra det hur som helst. Evolutionen är ju definitionsmässigt utan mål, utan syfte och bara en resultatmässig konsekvensbeskrivning av livet. Lägger du till en guide antyder du ett mål – och det är ett inkompatibelt påstående med vad evolutionsteorin faktiskt säger i sin grund. Med ett mål rasar liksom hela resonemanget och  alla bevis den är uppbyggd kring som handlar om anpassning försvinner. Gud i evolutionsteorin dödar teorin helt enkelt.

För det är ju det här som är evolutionen: Meningslöst misslyckande. Varje sekund dör biljoner misslyckade organismer på jorden. Det gäller bakterier som torkar ut på en sten, amöbor som råkar driva in i vatten med för låg salthalt, träd som drunknar i den stigande bäcken, människor som föds med hjärtsjukdomar, kattungar med cancer… Organismer som kanske försvinner systemet långt innan de kunde sprida sina arvsanlag vidare, helt enkelt för att de pga antingen funktionsfel eller dålig anpassningsförmåga inte kunde lyckas med annat.

Om man ser på resultatet genom jordens hela historia handlar det ju om kvadriljarder (ja det är ett riktigt ord) döda livsformer som inte dött lyckliga av hög ålder, utan av oförmåga till anpassning eller ofta plågsamma funktionsfel. Nu är medvetandegraden hos bakterier som dör noll, men mycket annat liv är medvetet nog för att kunna lida av sin meningslösa död. En fågel som inte kunde hantera att de magnetiska polerna ändrar position en gång var miljonte år gör ju inte direkt vågen, när den kraschar i vågen i havet pga förvirring av felnavigationen direkt. Att bara blunda för allt detta ofantliga lidande som Jorden bevittnat under 3.7 miljarder år med liv på sig är ju inte speciellt kristet ens.

En liten fråga på det: Varför behöver den skapande perfekta gudomen så mycket lidande beroende på misslyckad anpassning och bristande funktion i sitt CV? Och hur kombinerar man det med begreppet ”god”? Vad är det som är gott med barncancer tex? Med parasiter som bosätter sig i andra livsformer?

Om gud är god och styr livet genomen evolutionen och har gott samvete för allt lidande är guds samvete inte friskt enligt några värderingar gud sen anser att vi tjockskalliga primater själva ska följa. Ni vet det där lilla med empati tex…

Det mest skrämmande i resonemanget är ju att det är en evig process utan slut. Det kommer ju fortgå så länge livet existerar. Liv ÄR evolution.

När jag hör begreppet ”gud skapar genom evolution” och tänker på vad som står i bibeln om skapelser, så handlar det ju om färdiga mål. Tada! En människa, Tada! En fisk. Det är ju vad det står faktiskt.

Men det är ju inte så evolutionen fungerar. Människan är ju ingen slutlig skapelse, (även om vi troligen är en på jorden unik varelse som kommer kunna göra mycket åt vårt öde rent evolutionärt tillskillnad från allt annat liv som existerat). Vi evolverar ju faktiskt hela tiden. Vi är mer finlemmade än för 100 000 år sen. Vi är längre. Vi föds troligen med högre IQ också och vi har en enormt större mängd antikroppar i oss mot sjukdomar, som kommit under dessa ynkliga100 000 åren.

Den skapande allsmäktige allsvetande gode guden som vill att vi ska vara empatiska och snälla mot varandra och dödar sin son för sakens skull när vi inte är det, vet ju rimligen om allt detta och allt som komma skall. Varför då sätta en boll i rullning med allt det lidande det orsakar bollen, istället för att direkt flytta bollen till sitt mål, eller åtminstone bana vägen bättre. För att det är viktigt att vi lär oss något av att själva ta oss vidare?

Det där med barncancer igen herr Jahve… vad är det små döende lintottar och deras djupt olyckliga föräldrar ska lära sig av det tycker du? Tja, de flesta av dem som var religiösa lär ju tappa sin tro på dig när barnet rycks ifrån dem… men inte ens den här ateisten är så cynisk att han tycker det är en bra väg till ökad sekularisering att du tappar fans genom djup olycka.

Det där med händerna på öronen och stängda ögon går ju djupt här. För när man konfronterar den kristne evolutionstroende med alla dessa ologiska och hemska konsekvenser av en påstått allsmäktig perfekt gud som utan slut på lidandet för skapelserna skapar imperfektion med evolution och svaren på ”hur sjutton tänkte gud här egentligen”, så kommer ju det där ”vet inte, men det är ju nog så ändå” som ett brev på posten. Och inte ett jota mer problematiserande än så…

Livet rullar på. Frågan undviks på sitt djup att problematiseras av dess anhängare. Gud är god och vet säkert vad gud gör… Screw little boys and girls with cancer, guds mystiska beteende att låta evolutionen rulla på med floder av offer utan mål ska vi inte ifrågasätta för mycket…

Det måste ju funka för den troende! För alternativet för den troende är ju nästan mer kuslig ur alla perspektiv. Tänk om gud inte alls deltar i evolutionen, trots alla sina påstådda förmågor och talanger och evolutionens alla offer faktiskt är så meningslösa som de verkar vara och bara en konsekvens av evolutionen på egen hand och inte gudomlig styrd guidning. Dvs att guden inte bryr sig öht om livet på planeten Jorden.

Det finns inga bevis för en guidad evolution. Tvärtom tyder allt på att den sker helt så som evolutionsteorin själv beskriver det och en gud i formeln gör formeln ogiltig i sin nuvarande form utan mål och syften. Dvs gud blir således rimligen mer logisk som passiv än guidande i brist på andra resonemang.

Ur bevissynpunkt är det precis lika sannolikt med en passiv gud som att det inte finns någon gud alls öht bör man då ju givetvis påpeka direkt. Men givetvis en betydligt mer otrevlig tanke om du frågar den här ateisten – och rimligen de flesta kristna som jag nog skulle tro skulle föredra frånvaron av en gudom helt och hållet framför en märklig sadist som experimenterar med misslyckade livsformer eller bara passivt tittar på all olycka trots sin påstådda goda allsmäktighet.

Visst, vi är kanske för små intellektuellt för att förstå en guidande gud eller passiv guds moral. Det är nog en populär lösning som kristna bestämmer sig för för att slippa tvivla på gudens existens. Guds intentioner vet vi inget om.

Men vi är ju skapade i gudens avbild heter det, och guden har ju förmedlat sin syn på moral i sin bibel, så exakt hur olika guden kan vi egentligen vara på den punkten? Och har det någon som helst betydelse att en gud agerar på ett sätt som gör evolutionen moraliskt korrekt enligt guden för oss? Är kristna helt plötsligt så relativiserande kring rätt och fel att de är beredda att säga att rätt och fel som gud lär oss att de är helt plötsligt inte ska gälla deras egen gud? Gud själv behöver inte föregå med gott exempel?

Fint folk går in genom egen dörr i kyrkan för att slippa köerna som de uppmanar andra att stå snällt och prydligt i som prosten sa.

Om jag får lov att hitta på ett fiktigt ordstäv som stämmer in på vad det är vi ser med försvaret av den passive/guidande gudens alla otrevliga påhitt.

Evolutionen är inte logisk ur kristen synpunkt. Det är bara att inse att för att få den att fungera så måste man antingen medvetet/omedvetet låta bli att problematisera guds deltagande i den, eller helt enkelt faktiskt inte veta alls vad man talar om kring både gudar, skapelse och inte minst evolutionsteorin när man säger ”evolutionen styrs av gud”. Jag vet inte vad som är mest skrämmande, men det är iaf kusligt att gudstro kan ha ett sådant infernaliskt grepp om folk att de liksom gör vad som helst för att få det att funka med allting annat.

På sätt och vis är kreationismen isåfall intellektuellt ärligare. Där försöker man inte göra avkall på gudens egenskaper och position som skapare utan eftersom bibeln varken nämner evolution – eller det är speciellt enkelt att kombinera evolutionen med den skapande guden om man så vill – så gör man inte det.

Visst, det sistnämnda beror ju inte på att man förstår mer om evolutionen än vad liberala kristna gör. Troligen förstår man bara en bråkdel i jämförelse. Men samtidigt är man ju inte naiva kring kompabilitetsproblemen heller så som liberala kristna är. Man böjer inte sin gud och bibeln lika godtyckligt mycket. Man tänker väldigt mycket mer svartvitt.

Det finns många tillfällen då ett svartvitt ”antingen eller”-tänkande visar på mentala kunskapsbegränsningar. Men det finns också tillfällen där det faktiskt bara kan vara antingen eller. Och jag vet inte om det godtyckliga böjandet av evolutionsteorin och den skapande guden in i flexibla gråzoner för att få dem att fungera tillsammans som en emulsion är speciellt mycket mer intellektuellt vettigare än att helt vägra vetenskap på bekostnad av gudens budskap.

Visst, frågan är djupare än så här och det finns fler variabler, men det finns ändå en märklig poäng i kreationismen som i detta fall gör den mer rimlig rent logiskt som alternativ än liberalteologins icke-problematiseringar av kompabilitetsproblem för varje person som säger sig tro på en kristen gudom.

Jag hatar att behöva säga det eftersom jag har många liberalteologiska kristna bekanta och vänner och därtill så ogillar jag givetvis kreationism. Men det är bara skenbart mer logiskt med en gudomligt guidad evolution än ingen evolution alls. Och det beror helt på andra faktorer än att ni har mer rätt än kreationisterna.

Utan det ateistiska gillandet av liberalteologin framför kreationisterna bygger på att ni har ett sympatiskt och rationellt förhållande gentemot vetenskap och en ödmjukhet gentemot möjligheten att religioner kan ha fel – inte att det i sig är det minsta rimligt som vetenskap med en guidande/passiv gud i evolutionen.

Den skapade evolutionen är fortfarande i sig en totalt befängd intellektuell nödlösning som helt enkelt inte är rimlig.

Folkhemskristendom

Som ateist och humanist är det i princip helt omöjligt att tänka sig en röst på Sverigedemokraterna av just skäl kopplade till ateism och humanism.

”Jag är ateist och jag är Sverigedemokrat” tror jag det var Björn Söder som sa till just mig för flera år sen när jag på en annan blogg på nätet ifrågasatte hur man som ateist kunde ge SD sitt stöd. Han hade inga problem alls med det sa han.

Ett märkligt uttalande. Att SD skulle vara ett parti som är vänligt inställt till sekularisering och ateism, det är på inga vägar alls sant. Tvärtom visar det sig ganska snabbt om man undersöker saken att SD är extremt socialkonservativa enligt klassisk modell (i de sociala frågorna åtminstone) och därmed också väldigt mycket en förespråkare av diverse kollektiva ideologiska och etiska tankar som helt och hållet har med religion att göra – precis som all socialkonservatism och konservatism oftast har.

Man behöver också bara titta på hur socialkonservativa politiker världen över ställer sig till religion och så ser man ganska snart att ibland är steget till regelrätt förespråkande av teokrati inte alls långt borta. Bara se på exemplet USA inte minst så får man genast en väldigt mycket mindre romantisk bild av socialkonservatism än den SD vill att man ska ha.

Socialkonservatism är totalt inkompatibelt med sekularisering. Totalt. Synen på kärnfamiljer som något bättre och viktigare kommer ur typiskt judeokristna ideal – och inte minst är fokuseringen PÅ kärnfamiljer som en politiskt viktig fråga något som bara i princip engagerar socialkonservativa. Synen på samhället som uppbärare av kollektiva traditioner och värderingar tillskriver man själva en koppling till kristendomen. Eftersom kristendomen, precis som SD faktiskt påpekar, är en av de viktigaste delarna i att forma våra ideal. Eller ja, nu skämtade jag givetvis.”I att forma idealen som människor hade för flera hundra år sen…” skulle det såklart stå. För de ideal en majoritet av svenskarna har idag är betydligt mer påverkade av andra fenomen än kristendomen. Det är rätt så obehagligt, tycker jag, med ett parti som inte riktigt vill erkänna vilken enorm betydelse de senaste 100 årens sekularisering har haft för oss på ALLA plan. Utan istället ser man det som en besvärande parentes som man vill bekämpa.

Ibland skriver SD rent ut om religionens vikt och roll, men oftast handlar det om omskrivningar där begrepp som ”tradition”, ”kultur” eller ”moral” används. Här nedan kommer några exempel från de själva. Givetvis skall du läsa varje kapitel i sin helhet för att se kontexten tydligt.

Principprogrammet om människan:

Av detta drar vi slutsatsen att en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle.

 

Det är obra med för mycket skillnader. Det är också obra med för mycket mångfald på religioner därmed.

Principprogrammet om kultur:

Kultur skulle kunna definieras som levnadssättet som förenar ett samhälle eller en viss grupp av människor. Som sådant inkluderar det bland annat språk, beteendemönster, seder och högtider, institutioner, konst och musik, klädsel, religion, ritualer, lekar, värderingar och normer för lagar och moraliska system.[…] Varje samhälle behöver gemensamma normer och värderingar, kollektiva minnen, gemensamma myter, gemensamma högtider och traditioner, gemensamma seder och bruk för att i förlängningen kunna hålla samman.

Sverige har alltså återigen EN sorts gemensam religion och den ska vi hålla oss eniga under. Det är i a f idealet man förespråkar.

Går man då in på deras huvudkapitel om religion står det givetvis inte alls lika utstuderat att de har en homogen bild av religion. Då talar de plötsligt även om vikten av religionsfrihet. Något man i tidigare kapitel alltså indirekt tog avstånd från.

Det bör väl sägas redan här och nu att det är extremt symptomatiskt för populistiska partier att vara inkonsekventa i sina partiprogram så att de både kan locka till sig likasinnade, men även kunna försvara sig mot kritik. Inget nytt under den retoriska solen där inte. Lite som när Vänstern talar sig varm om småföretagare eller Moderaterna kallar sig ett arbetarparti. Det är floskler utan kopplingar till partiprogrammen och de egentliga ideal man har.

Läser man SDs kapitel om religion riktigt noga (att de bara HAR ett kapitel om religion i sitt program säger en hel del bara det) så ser man ganska snabbt att det handlar inte om att SD är ett parti som förespråkar den sekulära staten, utan att man förespråkar en homogen kristen stat, där man förvisso inte bör förfölja folk som tillhör andra religioner än den där odefinierade folkhemskristendomen som man bejakar, men där idealet är ett samhälle där kristendomen styr och de andra formerna av tro som existerar gör sig bäst i att inte kritisera det. Lite som det ser ut i de flesta muslimska länder. Du KAN vara kristen i Pakistan tex, men eftersom 96% är muslimer är dina religiösa rättigheter begränsade. Glöm helt bort att kunna kritisera islam tex. Lite så vill man ha det, men utan islam då.

Den svenska staten kan och bör inte vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intim sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten. Få andra idéer och institutioner har varit lika betydelsefulla för formandet av den svenska kulturen som kristendomen och den svenska kyrkan. Det svenska språket, konsten, litteraturen, filosofin, moralen, traditionerna, arkitekturen, musiken m.m. är alla exempel på samhällsområden som varit och är starkt färgade av vårt kristna arv. […]  Kristendomen bör i kraft av sin historia tillåtas att inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige.

Där kom det såklart. Klassikern att man väver samman religion och kulturarv i ett nystan som inte går att nästla upp alls. Samtidigt som man även har rätt i sitt konstaterande att kristendomen givetvis har en lång och betydelsefull historia i den svenska historien finns det andra aspekter här som är mycket mer intressanta. Motivet att man ö h t tar upp det som ett ämne inte minst. Att man väljer att ta upp något säger ofta mer än vad man sen säger.

”Vårt kristna arv” säger man också givetvis. Den där homogeniseringen i ett politiskt manifest är rätt så obehaglig. Vilka är dessa ”vi” som man talar om här? Räknas katoliker in bland de kristna ens? Räknas judar, som trots allt bott här sen 1700talet in? Räknas muslimer, födda i landet, in? Räknas vi ateister ö h t med trots att vi utgör någonstans mellan 10 och 70%? av befolkningen (beroende på hur man räknar) in?

Vad är det egentligen för kristendom man talar om? Den där folk tog av sig hatten för prosten? Det är väldigt vagt allting och det verkar mer handla om det hela som någon slags folkhemskulturyttring än religionen som religion i sig.

Jag kan bara tala för mig själv som ateist. Jag känner inte att jag räknas in där. När någon talar om om ”oss och vi” och sen använder epitet som inte har med mig att göra, så exkluderar det mig och jag blir ”dem” istället. Nu är jag å andra sidan ingen lipsill heller så jag kan ta en exkludering från SDs ”vi” utan att gråta, men jag vill ändå å det starkaste poängtera mitt totala ogillande över att behöva låtsas vara icke existerande i den svenska historien för att ett politiskt korthus likt det SD bygger sitt partiprogram på ska få stå stabilt.

Hade detta bara varit en kulturhistorisk analys av vilka faktorer som spelat roll för det kollektiva kulturarvet, i den mån det öht existerar, så hade jag inte haft ett endaste problem alls med begreppet ”det kristna kulturarvet”.

Problemet här är att man gör ideal och politik av det och försöker berätta för mig att jag skall rätta mig i ledet och acceptera en kulturell överhöghet i form av en kristendom som har historiskt betingat företräde och som jag därmed knappast får ifrågasätta makten hos. Den där konservativa aspekten spelar såklart roll här också. SDs ogillande av snabba förändringar inkluderar givetvis den dramatiska sekulariseringen av samhället de senaste 50 åren. Det finns inga konservativa alls som gillar sekulariseringen under 1900talet av just det skälet – oavsett om de sen är ateister eller kristna själv. De konservativa som är ateister står inte direkt i första ledet för att kritisera kristendomen för något alls om man så säger…

Som jag redan har varit inne på är det uppenbart att för de flesta sverigedemokrater och sympatisörer handlar deras enorma vurm för kristendomen mer om kristendomen som ett kulturfenomen än kristendomen som religion, eller ens någon form av gudstro. Jag tror på Jimmie Åkesson när han säger att han inte själv har någon religiös tro.

Det sagt är det exakt samma sorts argument som även djupt troende använder för att försvara sin religion. En religion omgjord till en tradition är genast lite finare och lite svårare att kritisera. Den är också en tydlig markör av vi och dem. Om man kan låtsas som att alla invandrare från mellanöstern är muslimer och alla blonda svenskar är kristna har man skapat sig en tydlig vi och dem-markör som är behändig att använda. Något alla nationalistiska partier, oavsett om de är rasistiska eller inte, alltid behöver för att kunna få i ordning sin världsbild.

Så, är deras religionsbejakande harmlöst ideologiskt pladder då? Har jag inget att bekymra mig om som ateist?

Jo det har jag. Det är snarare JUST för att det mer är politik än ärlig tro på kristendomens lära som bekymrar mig.

För även om SD-väljare överlag inte alls egentligen är mer kristna än några andra, så är de beredda att försvara och använda kristendomen som vapen och som skiljemärke mellan människor. De som inte accepterar att följa SDs syn på goda traditioner blir liksom en del av den där illojala medborgaren som man inte riktigt tycker om.

Det är bara att läsa på kapitlen om nationalitet så ser man hur allt hänger samman för dem med att lojala medborgare är de som också följer deras homogeniserade idealbild. Det är ju gott och väl att tala om lojalitet och medborgare, men när det så här uppenbart inte bara handlar om att inte sälja ut militära hemligheter, utan att följa åsikter, så som det alltid gör för partier och ideologier som tassar i eller nära fascismens våtmarker, är det en helt annan och mycket mer otrevligare diskussion.

Det kan sammanfattas så här: Jag, som bråkig ateistisk bloggare, blir alltså en i praktiken illojal person i deras samhälle om jag ber prästen och hans fantasigud fara åt helvete, istället för att ta av mig hatten och visa honom och hans tro ”särskild respekt” som jag borde enligt dem.

Och om det inte räcker att läsa SDs egna principprogram så kan man ju alltid läsa annat från dem på nätet. Som tex hur Jimmie Åkesson på frågan om Sverige borde ha en statskyrka slingrar sig, eller varför inte bara frossa i allt det vi har tagit upp i kvadrat i SDs extremt religiösa falang – fädernas kyrka. Där är man inte riktigt lika slipad i orden och det teokratiska idealet gör sig gällande direkt.

Nu protesterar kanske några kristna läsare som aldrig skulle kunna tänka sig en röst på SD eftersom SD står för massor av saker de ogillar. Men ”SD är ju inte kristna”.

Det har liksom ingen som helst betydelse. Det är det faktum att de vill få alla att ställa sig i honör för en slags folkhemskristendom som gör dem till ett otänkbart alternativ för varje sann fritänkare, ateist, eller sekulär humanist. Det har ingen betydelse alls att vi ev skulle kunna enas om att de feltolkar allt som kristendomen står för. Ingen som helst tyvärr.

Om inte detta kan få dig att begripa att SD inte är ett alternativ för den som anser att religionsfrihet, riktig sådan i ett sekulärt samhälle, är mycket viktigare än vaga ideal om mot det kristna kulturarvets lojala medborgare, ja då är det för att du antingen är lite bakom flötet, obildad eller en sverigedemokrat.

En sverigedemokrat som isåfall antingen inte begriper sitt eget partiprogram, eller som vill försöka mörka det eftersom du mycket väl begriper att ni använder religion och kultur i en ohelig soppa för att locka väljare. Jag vet faktiskt inte vad som är mest tragiskt.

Jag vet bara att ni, med demokratins alla medel, måste bemötas för att vi ska få ett bra samhälle för alla oss som inte uppfyller era märkliga, tramsiga och kusliga ideal.

Aktuellt om SD: GP AB N24

Myten om kunskapens uppgång och fall (del 1 – Antiken)

Fig. En på alla sätt direkt felaktig bild av kunskapens utveckling i historien. Men en bild som många har av utvecklingen.

Mina ärade ateistiska likasinnade är överlag väldigt positivt inställda till antiken och desto mer väldigt negativt inställda till medeltiden när det kommer till det här med kunskap och vetenskap. Man ser antiken som en tidsperiod av vetenskaplig framväxt och stora filosofiska framsteg. Därefter kommer en medeltid som man ser som en tid då vetenskap och filosofi fick stå tillbaka för religiöst förtryck och dogmer. I princip är det kristendomen som gör att antiken går under. Romarriket faller när kristendomen tar över.

Den här bilden är en nidbild. Den är direkt felaktig. Du hittar inte en endaste historiker idag som skulle skriva under på att detta är ens i stort är en korrekt bild av vår tanke-historia. Jag vet och vågar påstå detta, för jag har både läste historia, arkeologi, medeltidsarkeologi och antikens kultur och samhällsliv. Jag har t om läst religionshistoria OCH vetenskapsfilofisk historia som egna ämnen på egna institutioner. Jag har alltså kommit i kontakt med ALLA akademiska synsätt och skolor som diskuterar ämnet och nidbilden av den lysande antiken och den mörka medeltiden är verkligen en nidbild. Det är i princip bara på nätet, på dåliga forum och ja – på bloggar – som nidbilder och okunskap kring kunskapens historia ännu florerar.

Låt oss börja med antiken i en allmän översikt i den här bloggposten. Upptäckte man massor av saker under den? Ja inledningsvis verkar det ha ackumulerats massor av kunskap – iaf tillskrivs en massa greker äran för en massa upptäckter under perioden 700-300 fKr. I verkligheten så är det ju vida känt av de flesta experter i ämnet att det troligen är så att det är frågan om att många greker har tagit åt sig äran av redan äldre tankar. Fenomenet med personer som rövar åt sig äran för upptäckter är ju även känt i vår tid. Så den där fantastiska kunskapskoncentrationen finns inte egentligen. En hel del äldre kunskaper – indiska, egyptiska och persiska tex verkar ha funnits tidigare. Så även om Pytagoras formulerade en sats, så fanns kunskapen om denna sats troligen långt innan med tanke på den komplexa geometri man hittar i vissa bronsålderskulturer. Exemplen är många.

Sen kan man med rätta ifrågasätta hur fri tanken var i detta samhället. Det var ett klassamhälle där endast män som var utbildade filosofer fick yttra sig (och de fick knappast göra det fritt – ateism var tex olagligt).

Nej – om man som västerlänning åkte tillbaka till Grekland år 400 fKr så skulle man nog häpna rätt mycket över hur otroligt ignorant och ofritt samhället trots allt var. De få minuter man öht skulle överleva innan man stenades till döds för att vara demon av de upplysta grekerna. Den här bloggens NAMN är ett tydligt exempel på hur lite tolerans det faktiskt fanns för ”felaktiga” tankar i antikens Grekland.

Visst är antiken, under Greklands storhetstid en tid av viktiga filosofiska framsteg. Enorma t om. Men det varar inte speciellt länge och det handlar ofta om folk som tar åt sig äran snarare än en verklig koncentration av upptäckter.

Men sen märker man också rätt fort att det hela också slutar vid 300-talet fKr. Varför då? Jo för då kommer Rom och erövrar ”Grekland”. Och Romarriket må ha varit mäktigt och effektivt, men det var sannerligen inget intellektuellt eller nyfiket samhälle. Inte i proportion till sin storlek och makt. Nej i Rom handlar det mer om status quo och att behålla det gamla. Nya tankar motarbetas eftersom de högst troligen kan bjuda på lika många problem som möjligheter.

En effekt av detta är att för-sokratisk filosofi ratas och trojkan Sokrates, Plato och Aristoteles hyllas då dessa (och ja ett par till såklart! men inte många för-sokratiska tänkare ges utrymme) är rätt så harmlösa och kompatibla med status quo-filosofin. De sätts på en tron där de sen i princip aldrig har trillat av ordentligt. Visst kom de med intressanta filosofiska diskussioner, men deras bidrag till en upplyst och intellektuell värld är ändå trots allt marginella. I förhållande till hur deras guda-status snarare gör deras läror till ofelbara de närmsta 2300 åren så kommer de iaf inte utan en rejäl bismak.

Rom är verkligen anti-intellektuellt. Du kan bevisa detta rätt lätt genom att du kommer få väldigt svårt att hitta romerska filosofer, matematiker och vetenskapsframsteg. Väldigt svårt. De finns såklart, men i förhållande till den koncentration vi kunde se i statsstaternas Grekland innan romartiden är den ringa. Väldigt ringa. Vi snackar ett väst-rom som trots allt var en supermakt i antiken under 1000 år. Det blir därför väldigt komiskt med bilden ovan som antyder en intellektuell utveckling som t om ska ha accelererat under romartiden! Tala om direkt felaktig bild av läget.

Romarriket var ett pragmatiskt och konservativt rike. Traditioner var viktiga. Läromästare ofelbara. Jordbruk en dygd. Rikedom status. Stoicism viktigt. Man utvecklar krigsteknik för att kuva barbarer (som ofta var mer intellektuellt kunniga). Man utvecklar en del ingenjörskonst och man sätter stor ära i att kunna snacka (retorik utvecklar man). Men i det stora hela går det väldigt trögt. En romare 300 fKr och en romare 300 eKr skulle knappast skilja sig nämnvärt åt från varandra på något sätt mer än att den senare lär ha varit väldigt mycket mer pompös och arrogant över sin börd.

Sker något öht under den här tiden är det i utkanterna av riket det händer. I Egyptien. I öst-rom under sen-antiken.

Så om det sker ett ”fall” öht i kunskaperna från en lysande antik värld så skedde det redan 300 fKr. Och då blir det väldigt svårt att lägga skulden på att den antika kunskapen – om den nu var så lysande – på kristendomens inträde. Hela romarrikets ”fall” – vilket det egentligen aldrig är – är ju ett resultat av romarrikets intellektuella stagnation. Västrom associeras med det gamla – östrom – där makten hamnar är mycket mer progressivt. Man överger verkligen staden Rom till. Så illa stinker det gamla av orörliga hedniska romarsamhället. En stank som romarna själva talar om långt innan kristendomen tar över. Alla som kan sin romerska historia, med kejsarna som delar sin makt under tetrarkin vet ju att Rom lider av stora ekonomiska och politiska problem som kristendomen knappast kan beskyllas för. Det här är ett rike där väst-Rom kostar mer än det smakar och det är en sak man tar lång tid på sig att upptäcka.

Källkritiskt kan man även nämna att bilden av den upplysta antiken är en produkt av senare tiders tänkare som ställer den i förhållande med en medeltid som man målade i en färg så svart så svart. Ställ en grå katt bredvid något svart och den kommer se ljusare ut. Enkel fysik. Mer om medeltiden och denna påhittade palett i nästa post.