The Godless Swede

Sådärja, jag sa ju att jag skulle återkomma med besked om vad framtiden bjöd på. Det gör jag också härmed.

Jag känner som sagt att jag nått till vägs ände med mitt svenska bloggande. Det finns bara så många olika sätt man kan säga samma sak innan det blir tröttsamt att höra, inte minst för en själv. Därför tänkte jag fortsätta arbetet, men på engelska istället. Man når en helt annan storlek på publiken på så sätt och möjligheterna att nå ut till folk ökar.

Jag har själv många ggr beklagat mig över tex hur jag tycker svenska feminister navelskådar egna miniproblem och i princip aldrig uppmärksammar det verkliga förtrycket mot kvinnor som finns i världen. Nåja, jag har ju inte varit bättre själv med att skriva till en liten svensk publik om skepticism då heller… Det är ju trots allt så att i stora delar av världen är ateism antingen förbjudet i lag, eller så pass utanför alla normer att de som uttrycker sig negativt om gudar direkt blir påhoppade. Som trygg svensk kan jag i min lilla borg faktiskt ju göra en liten insats.

En av anledningarna till att jag låtit bli att blogga på engelska är att jag redan testat det och märkt av hur tungt det är. Det tar mycket längre tid att skriva texterna och risken att man låter som en kretin ökar också hur noga man än är. Jag vet att många svenskar anser att de är jätteduktiga på att skriva på engelska och att de t om föredrar det framför svenska. Det får stå för dem – i regel är sådana påståenden mer hybris än sanning. För i regel syns det ganska tydligt att en text är skriven av en svensk. Inte för att den har en massa fel, utan för att man tenderar att försöka uttrycka sig lite för mycket på ”rätt sätt” språkligt att det hela ser konstlat ut. Enkelhet är svårt i andra språk eftersom det är svårt i det egna språket.

Tidigare experiment med geobloggar på engelska har just känts så där jobbiga och onaturliga att skriva för mig. Men jag tänkte ge det en ny chans igen nu eftersom responsen alltid varit så bra från publiken. Jag känner hur en stor våg av hybris och bekräftelsebehov sköljer över mig och den svenska publiken ger mig inte tillräckligt med utmaningar och respons längre. Ja jag vet, pompöst… 😉

Så om du är intresserad av åsikter utklädda till fakta kring ateism, skepticism, vetenskap och politik och inte får stroke av min dåliga engelska, kan du härmed följa mig på min nya blogg, (som ännu inte har så mycket innehåll). Det blir givetvis inte bara allvarliga ämnen, utan jag tänkte hålla en ton av trams så ofta det går för att inte tröttna på mig själv. Ses och hörs!

Länk: The Godless Swede

Annonser

Att diskutera med folk som har fel

Att diskutera pseuduvetenskap är bland det roligaste jag vet. Men det är också oerhört frustrerande. Oräkneliga är nätterna då jag gått till sängs, störd och irriterad över att inte ha nått fram till en person som har fel.

Gah! FEL!

Kreationister, alternativmedicinare, folk troendens på spöken och oknytt, historierevisionister, antisemiter, konspirationsteoretiker, klimatskeptiker (men även naiva miljövänner) har allesammans orsakat mig mycket huvudvärk pga denna frustration. När man presenterar goda argument i en diskussion, men märker att för varje argument du ger, så möts du av ett nytt motargument som bara blottar nya kunskapsluckor i meningsmotståndaren. Den känslan.

Och det är där skon klämmer. Folk som tror på trams gör inte så av en slump. De gör så för att de i grunden saknar viktiga kunskaper men har enormt mycket övertygelse trots det (eller kanske just pga det). De har helt enkelt byggt upp den där dumheten som de tror på eftersom någonstans långt nere i husgrunden så finns det enorma kunskapsluckor eller defekta byggnadsmaterial.  Bara tänk på alla dessa experter på biologi och geologi som är våra kreationister. I regel har de inte ens läst ämnena på gymnasienivå. Om du inte har det i åtanke, då kan du aldrig begära något av dem i en diskussion heller.

Man stöter alltså på en kreationist som vill diskutera ”fel i evolutionsteorin”. Finns det någon poäng i det då? Ja ibland om personen uppvisar sökande tendenser kan man nå fram men i de flesta fall är det meningslöst. Det kvittar fullständigt hur man lappar och lagar den där defekta murstenen som utgör deras defekta syn på evolutionsteorin om man inte inser att det lär finnas viktigare och mer grundläggande fel djupare i huset. Vissa har inte någon grund alls till sina korthus!

Enda sättet är att styra in diskussionen på deras tro och personliga motiv. Men det gillar de inte. Då är man ”inte saklig”. Trots att det är EXAKT det man är när man vill diskutera deras BEHOV av att evolutionsteorin MÅSTE vara falsk oavsett vad man påvisar.

Det är ett heltidsgöra att lyckas med sånt och jag känner ofta kallet att utföra det. Jag har så svårt att ignorera en diskussion med någon som har fel. Att bara lämna det därhän, blunda och gå vidare.

Men jag har inte längre tid och tar jag mig tid så tar det upp för mycket plats i skallen på mig. Jag har viktigare saker att göra och det är osannolikt att jag kommer kunna fortsätta blogga om sånt framöver.

Den här bloggen går därför ner i (troligen permanent) vila och det lilla jag kommenterar vidare i frågan sker på min personliga blogg istället (den har de som behöver ha det redan tillgång till. Ni andra får fråga snällt.).

Jag önskar skeptikerrörelsen, VoF, humanisterna, oberoende skeptiker, ateister och  kritiska bloggare all lycka och välgång i kampen mot vidskepelse, fundamentalism och okunskap!

På idiotin bara.

Jakten på mönster i kaos


Numerologiska tankar är en cool nöt att knäcka som skeptiker. Anledningen är att numerologin ofta är både numerologiskt korrekt och lite småcool i sin förmåga att hitta mönster och ibland troligen så som bilden ovan kanske korrekt, både i tolkning och ursprungling intention (Jag vet dock inte om Apples logodesigner hade Fibonacci i åtanke).

Men oftast är det nog inte så. För den ”som ser mönstret” gäller det istället att lära sig se helheten istället. Se skogen istället för ett träd om du så vill.

Själv har jag som arkeologiintresserad mestadels kommit i kontakt med numerologi i form av de sämre varianterna av astroarkeologi – alltså förhistoriska mänskligt byggda föremål vars funktion och position i landskapet tillskrivs större eller mindre astronomiska egenskaper. Stenar placerade för att markera ut årets kalender inte minst. Vissa stjärnor eller solens position på himlavalvet kontra positionen av en sten tex. Så som Bob Lindh tolkar Ale stenar (och en massa fler saker i skåne)

Som skeptiker kan du inte gärna försöka hävda att det är fel hur som helst. Vad du däremot måste göra är att se på det hela källkritiskt. Exempel: Om jag kastar ut tio stenar slumpmässigt på en åker, så kommer en hel del stenar ligga i olika positioner och linjer med varandra som de facto stämmer överens med positioner av himlakroppar. Om jag då istället därtill medvetet sätter upp stenarna i en geometrisk figur, en cirkel eller ett ”skepp”, så blir det oundvikligen så att positionen med stenarna kommer att stämma överens med ska himla-kalender-positioner.

Vad säger det oss? Jo att det är oerhört svårt att ens hitta riktiga astrokalendrar om vi så ville eftersom de inte går att skilja ut från slumpen. Det är ett ämne som väldigt få seriösa arkeologer därför ens vill undersöka.

Psykologin bakom detta är intressant. Människans behov av att hitta mönster i kaos är väldigt stort, och evolutionärt logiskt. Det gör att vi i naturliga situationer kan identifiera viktiga saker för oss för mönster i kaos betyder avvikelser från trygghet i regel. Men så som alla mer instinktiva egenskaper är de ofta kvarlevor vars funktion idag hos den moderna människan blir ohälsosamma att efterleva utan en god portion självkritik och skepticism. Förmågan att se mönster är väsentlig för vår intelligens. Den gör att vi kan skapa musik av toner, konst av färg och vetenskap av världen. Men den behöver en sund guide alltid. Ett kritiskt sinne.

Skepticism uppfanns i princip för detta ändamål där vanliga tjurskalliga huvudstångningar om ”vems teori är bäst” inte riktigt fungerar. Detta ÄR också något så ovanligt som legitimt använd ad hominem-argumentation och personen som säger ett numerologiskt påstående är en del av argumentet. Man kan här inte helt skilja på ämne och person eftersom ämnets felaktighet beror på psykologiska faktorer hos denne individ. Det gör också numerologer och liknande personer till väldigt arga, eftersom det oundvikligen blir en del av dem som personer som angrips när deras pseudovetenskapliga teser om något kritiseras. Ursäkta liksom, men det går inte att frikoppla människans psykologi från jakten på mönster i kaos (”kaos” i den folkliga benämningen).

(Psykologin har många exempel på liknande mönstersökande fenomen så som apopheni och pareidolia. Konspirationstänkande är också delvis kopplat till liknande psykologi.)

Sydsvenskan Sydsvenskan Ystad Allehanda

Kreationister och deras konstruerade människor

Ett av de mest återkommande argumenten från kreationister är att forskarna konstruerar hela livsformer från smådelar av ett fossil. Den här mannens argumentation bygger i princip helt på det påståendet. Men är det sant? Och om det är sant, är det ett sånt problem som kreationisterna får det till?

Första upptäckten och sedemera definierandet av en ny fossil art görs i regel genom fyndet av ett helt eller delar av ett fossil. Det är väldigt sällan som första definitionen görs på flera fossil av rent logiska skäl: Man brukar inte hitta flera exemplar på en och samma första gång.

Det är sällan som ett första fossil är helt komplett heller. Oftast är det delar eller bara fragment. Men efter ett tag brukar det i regel trilla in flera exempel. Så är t ex fallet med Homo Heidelbergensis – som kreationister helt felaktigt brukar säga hänvisa till är (re)konstruerad av endast en käke. Så var fallet inledningsvis, dvs 1907 när en käke återfanns i Heidelberg. Då byggde man mycket riktigt upp en helt ny gren av Homo på basis av ett käkfynd. Men idag har forskningen ett tiotal skelettdelar från olika platser i världen som visar att det är frågan om en egen art. Men eftersom kreationister inte bemödar sig med att kolla upp vad forskningen faktiskt säger innan de påstår saker om vad forskningen säger, så blir det så att Heidelbergmänniskan blir konstruerad av en käke och inget annat. Fakta från den här sidan Andra världskrigets skolböcker är inte viktigt för deras argumentation.

Men är det verkligen inte ett problem med att rekonstruera en hel art på basis av kanske bara en käke? Jo givetvis är det så, det blir svårt att med exakthet säga en del detaljer. Men ATT konstruera ett helt skelett från en enskild bit är däremot inte det voodoo som det kanske låter som. Det är helt enkelt så att skelett funkar universalt på givna sätt. Om en käke har viss form, tjocklek osv så hade skallen därtill också en viss form och då hade ryggraden en viss form och det gör att vi kan veta att då hade övriga skelettet viss form. Repetition efter repetition kring detta gör att vi vet att förutsägelser inom osteologin väldigt sällan slår fel och därmed går att göra. Ett skelett är byggt på ett visst vis och det går därför att med extremt god säkerhet bygga upp ett fullständigt skelett från ett fragment.

Men hur vet man att det inte är frågan om en tillfällig missbildning? Ja om du har ETT exemplar av ett skelett är den frågan inte helt enkel att avfärda tyvärr. Den kan röra sig om missbildning ja, men grejen är att missbildningar i regel är väldigt oregelbundna och assymetriska och också destruktiva för arten. Ett perfekt neanderthalskranie har inga skevheter eller annat som tyder på bensjukdom eller något som gav den problem. Och har man därtill FLERA olika ben av samma art som alla uppvisar samma utseende så kan man med säkerhet säga att det inte är frågan om missbildning – då den inte leder till framgång för en art. Om vi har ett släkte som lever från Uralbergen till Gibraltar och alla har samma benstomme, då är det inte frågan om en liten spetälskekoloni av  vanliga människor direkt. Hade det varit missbildningar så hade man tex kunnat se det när man testar hur starka skeletten är. 

Problem tre är att det är upp till kreationisten att påvisa vilken sjukdom det är som skulle ge dessa återkommande exakt likadana ”missbildningarna” hos ”vanliga” människor. Man kan liksom inte slänga sig med ord som missbildning hur som helst och sen inte kunna punga upp med faktiska bevis. Förklara också hur Europa under perioden 250 000 fKr till 30 000 fKr helt till 100% kunde domineras av missbildade ”vanliga” människor. Varje vettig människa hör själv hur obegripligt det låter.

Arkeologi, paleontologi och osteologi är tre stycken vetenskaper. Det innebär att expertis inom dem nås genom långa studier och forskning på universitet. Förståelsen för hur man rekonstruerar ett helt skelett genom ett fragment kan tyckas obegripligt – men bara för de som tar sina fakta från propagandasidor på internet – istället för att fråga forskarna hur de faktiskt gör. För tro’t eller ej, men de svarar gärna på den frågan.

Kreationister som bloggaren APG29 skapar Homo sapiens av Homo Heidelbergensis, för att de helt enkelt inte kan något i frågan på en nivå över vad de hittar i sina propagandamanifest. Och när det inte går så åberopar de gamla välutredda falsarier som Piltdown eller bara avfärdar allt som inte ser ut som människor 2011 som ”apor”. Helt utan hänsyn till att det är osteologinde hånar och kallar konstruktörer av påhittade arter – som var den som påvisade falsarierna (och inte några kreationister) och att apor har tydligt fungerande och väldefinierad benstomme de med som man inte likt en slaskhink kan slänga alla ben som inte passar med Homo sapiens i.

Om de hade haft ett genuint intresse av människan som var i paritet med deras behov av att sprida pseudovetenskapliga myter för att bekräfta för sig själva att de tror på sin Gud så skulle det inte ske.

När öppna dörrar slås in

Ansgar är känd som Nordens apostel, och han var såvitt man vet den förste missionären att resa till Sverige. SVD

Det finns väl egentligen få saker som är mer underhållande än när någon med kraft och bravur slår in en redan öppen dörr. Via Lindenfors blogg blev jag uppmärksammad om en intressant text som både innehåller nyheter och för forskningen redan välkända faktum som framställs som nyheter. Poängen med texten är hur det kring texterna om Ansgar uppenbarligen fanns en massa tveksamheter. Men det är inte det som jag tyckte var det intressanta utan övriga påståenden i artikeln som handlar om hur kristendomen rent allmänt spreds hit.

I mycket gammal grundskoleundervisning skildras Ansgar som ”mannen som kristnade Sverige”. Om du har vuxit upp med påståendet om det är du antingen 50+ eller ett offer för en värdelöst ouppdaterad lärare i historia/religion.

Att så inte var fallet på några vägar alls har varit det rådande paradigmet i forskningen i evigheter. Det är inget nytt. Dels har vi det enkla faktum att Ansgar inte direkt lyckades med något (vilket artikeln framställer som en nyhet), dels har vi det faktum att vi via arkeologiskt material vet att närvaron och tillverkningen av kristna artefakter finns som är äldre än Ansgar (artikeln framställer det som att vi inte skulle känna till något annat äldre).

Forskningen vet att kristnandet av Sverige var en långsam process som inte fick någon reell fart innan maktens män deltog i det hela under sen vikingatid. Därefter gick det som det nästan alltid gör med masskonverteringar till nya religioner: Det går uppifrån-ner i den sociala trappan. Makten tar snabbt till sig en gynnsam religion och gör den till den officiella medan folket överlag på riktigt inte tar till sig religionen på samma sätt men den officiella bilden säger inget om denna ovilja. Spåren av asatro finns kvar tills slutet på medeltiden i landet med tex införandet av landskapslagar som specifikt omnämner förbudet för blot. Men man kan ifrågasätta om det hedniska egentligen någonsin försvann helt.

Problemet med texten är att den inte ger sken alls av verkligheten kring hur vi ser på kristendomens inträde i Sverige utan den tyder snarare på att forskaren i fråga, säkerligen hur kunnig som helst på just personen Ansgar (och annat säkert med), uppvisar märkliga brister i kunskaperna i övrigt om vad historievetenskapen och framförallt: arkeologin står idag om kristendomens inträde. Man får ju hoppas att det bara är frågan om brister i tidningsartikeln eller retoriska knep för att förstärka poängen, för annars står det illa till med amerikansk historieforskning.

Den här är min och den får du inte!

Min skafthålsyxa från senneolitisk tid. Hittad i Biskopskulla socken i Uppland i början av 1900talet av min farfar eller farfars far. En släktklenod som betyder mycket för mig då det är en av få saker jag har i min ägo från den sidan av släkten. Jag gillar den även för dess estetik och dess historia. Ge upp den till ett museum? För att citera en viss jänkare om vad jag tänker när folk tycker det. From My Cold, Dead Hands. Jag skulle aldrig ge upp ägandet av denna, men gärna låta forskare få titta på den om de önskade.

Nu tänker jag uppröra vissa personer medvetet genom att säga att jag inte alls tycker det är självklart att arkeologiska artefakter i privat ägo är fel eller vetenskapligt förkastligt. Det råder liksom en helig vänsterideologisk dogm i antikvariatiska kretsar som jag aldrig helt har köpt. Den lyder som så att privat ägo av artefakter = illa för mänskligheten och offentligt ägo = bra för mänskligheten.

Missförstå mig rätt nu. Jag tycker absolut inte alls om när hela gravfält för evigt går förlorat för privata samlingar. Verkligen inte alls. Det sker massor av skit när arkeologiska artefakter plundras som är på alla sätt förkastligt. Det är fel och måste bekämpas.

Men jag ser på det så här istället: Jag tycker att alla som har en privat samling eller bara ett enstaka objekt alltid ska vara beredd att låta forskare få studera det man har – och ovillkorligen så kostnadsfritt men med ersättning för ev utgifter som det skulle innebära.

Jag tycker inte att principen med privat ägo är fel moraliskt. Det gör jag inte av ideologiska skäl, utan för att det finns väldigt lite som säger att det offentliga ägandet av föremål kommer mänskligheten till mer gagn. Faktum är ju att något i storleksordningen av 99% av alla arkeologiska fynd som gjorts ligger undanstoppade i magasin och får aldrig se dagsljuset mer än när forskare plockar fram dem för studier. Folk i gemen får inte se dem. Inte ens om de ber om att få se dem brukar det ges tillstånd.

Varför ska man då öht ha en princip om upplåta allt man hittat till museer och universitet så som vissa faktiskt tycker? Räcker väl gott och väl med att man låter dem få kortlåna det man har vid behov.

Privata samlare, om de slapp skämmas och istället uppmuntrades, skulle ju säkert bjussa mer på vad de har för folk. Just nu gäller förvisso bara inlämningsplikt för ädelmetaller och liknande, men man möts av ogillande om man tycker att man har rätt att behålla en fin artefakt av andra slag med, som man eller någon i släkten hittat och det avskrämmer säkert många från att öht säga något.

Det borde gälla även ädelmetaller att man ska ha rätt att äga dem. Hittar jag ett fint mynt borde jag har skyldighet att låta forskare få titta på det och dokumentera dess existens, sen åter få det i min ägo utan tjafs. Visst finns det praktiska problem att lösa med detta, men det skulle rimligen uppmuntra massor av privata samlare att visa upp vad de har. Något säger mig att om t ex gotlänningarna började visa upp vad de har till manns gömda i hemma i byrålådorna så skulle vi nog få ovärderliga nya kunskaper om forntiden där. Det sägs ju att var och varannan gute har hittat föremål som de sedemera gömt undan pga lagarna. Dels för att de blir av med föremålet, dels för att de riskerar få en utgrävning på sin tomt om de hittade föremålet där – något jag vet av personliga erfarenheter att de flesta gutar är riktigt ogillande mot. Och jag förstår dem. Du gräver på din tomt för att bygga något. Silvermynt hittas och vips ska arkeologer få tid och evighet på sig att gräva där, kanske t om förvägra dig rätten att fortsätta med ditt bygge så som du ville ha det. Jag kan förstå att det finns hyllmetrar med berättelser från gutar som snabbt gömt eller plockat väck fynd av arkeologisk karaktär – för forskningen ställer ofta till det för individen. Det ekonomiska intresset hos individen som inte har statens resurser måste tas hänsyn till mer än det gör idag.

Det vore enklare med ett annat system än det här förmyndande som berövar individer rättigheter som nu råder. Systemet vi har nu gör att folk gömmer och förstör saker medvetet – bara en fåne kan säga att det är bra.