En lärares första och främsta uppgift är att förmedla kunskap

Man ska inte underskatta barns kunskaper eller barns intelligens. Tyvärr finns det gott om vuxna som gör det. Det gäller även lärare. Jag minns själv besvikelsen och irritationen från mellanstadiet över lärarinnan och hennes bristande respekt för mig i klassrummet.

Det har verkligen etsat sig i mitt minne och listan på saker som hon sa eller gjorde är lång och märklig. T ex hennes felaktiga uttalande av växten Akacia (som hon uttalade Akka-sia som om det vore någon jävla gås) och hennes min när jag räckte upp handen i NO och påpekade att ”det visst finns däggdjur som inte föder levande ungar” när hon påstod att inga däggdjur kunde det och hennes hånskratt när jag sa ”tex anknäbbdjur”. Ja jag vet, en dryg besserwisser redan i mellanstadiet.

Men det kvittar hur dryg en elev är. Har den rätt, så har den rätt och då ska man som lärare respektera eleven och inte håna den. Ja du ska ju respektera elever som har fel också givetvis och korrigera dem med pedagogisk takt, men det är ju nog extra viktigt att inte håna någon ung människa som faktiskt har rätt.

Någonstans i denna problematik finns ett grundläggande problem: Nämligen att lärare, för att verkligen kunna sägas vara lärare ska kunna mer än eleverna. Därav behovet av lärare. Det ska inte vara vanligt alls att elever korrigerar lärare. Inte för att eleverna ska sitta snälla och tysta, utan för att lärarna ska ha mer kunskaper – annars ska de inte undervisa. Jo jag vet, det sägs att deras jobb numera mer är att guida dem än att lära dem. Skitsnack säger jag om det.

Den som inte kan mer kan heller inte guida.

Det jag kunde här i mellanstadiet var liksom inte något nördigt djupt snävt ämne. Nej, det där med att ”levande ungar inte alls är 100% signifikativt för däggdjur” är något man redan lär sig i grundskolan – i den bra grundskolan då – inte i min.

Man kan iaf säga med resolut säkerhet att en lärare, som ska ha högskolepoäng i ämnet de undervisar i, ska kunna det på en god grundnivå. De måste inte vara experter, men de ska ha intresse för och god kompetens i ämnet de undervisar i.

Det får bara finnas en begränsad tolerans kring vilka kunskapsluckor en lärare får ha.

Visst, man kan komma rätt långt med att ha en ödmjuk lärare som erkänner sina kunskapsluckor i sitt eget ämne inför kunniga elever istället för att ha bitterfittor som inte tål uppnosiga elever.

Men inte hur långt som helst. Det hela får liksom inte sättas i system och accepteras hur som helst.

Tillslut är det ett tveklöst faktum att läraryrket handlar om att lära eleverna kunskaper. Övriga lärande egenskaper av vikt – dvs fostrande egenskaper – är sekundära bonusar. Dvs lärare som lär elever att vara trevliga människor med schysta värderingar eller kritiska tänkare är givetvis bra, men lärarens grundläggande roll är fortfarande alltid att förmedla fakta och teori och insikt i hur faktan och teorin skall tolkas – och då helst med ett brinnande engagemang så att eleverna tar det till sig.

Deras jobb är inte att vara din mamma eller din kompis. Om så sker, helt ok, men om det sker på bekostnad av eller istället för att du går ifrån klassrummet med nya insikter och fakta i ämnet, då är något väldigt fel.

Och det är minst sagt viktigt på grundnivåerna. Man kan inte bara påstå att detta skall gälla ämneslärare på högstadiet och uppåt. Det är lika viktigt att ämneskunskaperna hos lärarna på lägre nivåer är goda och trots att vi rent högskolepoängsmässigt ställer lägre krav på dem borde vi kanske nästan göra motsatsen. Kanske borde man kräva och därefter avlöna superakademiker med massor av kompetens just för grundskoleläraryrket. I en perfekt värld då. Jag är fullt medveten om att det är orealistiskt. Men man borde sträva åt det som ett ideal.

Man ska liksom inte ha lärare som lär ut direkta fel i a f. Kreationism tex är ju ett grundläggande tankefel som i regel fostras i redan i unga år. Väldigt få blir kreationister i tonåren eller äldre. Skadan av att inte kunna ta till sig logik och kritiskt tänkande är redan skedd och svår att bota. Kreationister har ju inte bara dåliga kunskaper, de har valt att gå in på ett sidospår, dvs det handlar inte längre bara om fakta utan om att försöka få väck tankefel. Kreationism är nog främsta exemplet på hur fel det kan bli med lärare som fyller ut förväntade kunskaper med annat. Det finns alltså vissa garantier med folk som har bra resultat på högskoleprovet eller i sina betyg. Inga absoluta, men bättre än motsatsen åtminstone.

Och har man gjort fel eller lärt ut fel i klassrummet så ska man åtminstone inte försvara det med hån och ursäkter, utan givetvis som utomstående betrakta det som ett problem. Men problemet är att massor av människor inte ser problemet. De förstår uppenbarligen inte att det sitter gott om elever i klassrummen och våndas över att de har lärare som ska undervisa dem, men som är mindre begåvade än eleverna och inte ens ödmjuka kring det. Oftast ersätter nämligen folk med svaga kunskaper det hela med en missriktad självsäkerhet kring annat – och inte allt för sällan då dumheter och faktafel.

Det lär knappast bli bättre heller av 0.1-skandalen. Att tro att någon med 0.1 på högskoleprovet är lämplig att undervisa andra i teoretiska ämnen är att inte förstå så mycket om vad som sker i klassrummet.

Ursäkter kring detta har dykt upp. Jag har sett det som kommentarer på min blogg och annorstädes. Men ursäkterna håller inte. Högskoleprovet är t ex inte ETT prov som visar EN sorts färdighet, det är ett brett prov som visar flera olika sorters färdigheter. Och ”en dålig provdag” är heller inte en hållbar ursäkt. Det är bara att göra om det en annan gång. Och om studenterna inte orkar göra om provet fler ggr, då är de ju så pass lata att bara det i sig räcker för att diskvalificera dem. Hur drivna är de verkligen då att bli lärare? De som ska undervisa våra barn? Bara någon utan barn (eller skalle) kan missa problemet med att ha undermåliga individer som våra barns läromästare.

En annan intressant detalj är att om du blir antagen på 0.1 på högskoleprovet så innebär det ju att dina betyg måste ha varit sanslöst dåliga. Nu vet jag inte vad betygskraven var, men de brukar stå i paritet med högskoleprovet. Då har du ju verkligen inget alls att komma med som ursäkt. Vad är då personens kvalifikationer öht? En brinnande passion? Jag är ledsen, men det är fortfarande bättre att ha ett tråkigt rätt, än att älska ett fel.

Passion hos lärare är jättebra. Men passion utan kompetens är livsfarligt.

Högskoleprovet är ett brett prov som visar hur bra instrument man har för teoretiska färdigheter – om det tycker jag inte det finns något alls att orda om och jag har heller inte sett någon av 0.1-försvararna presentera konkreta exempel på vad det saknar.

Det skulle säkert kunna bli ännu bredare och bättre som prov – men det är inte dåligt eller snävt alls. Man kan även tänka sig att lärarjobb inom praktiska yrken har något helt separat sätt att examineras på kring sin lämplighet.

Jag kan även tänka mig att just lärare borde ha ett extra separat antagningsprov. Eller flera stycken för varje ämne de aspirerar att undervisa i. Den som tror att den kan bli historielärare och läsa in allt den behöver på ett par års studier i ämnet har inte förstått ett jota av hur det är på högskola. Om du kommer till ämnet historia och inte redan kan rätt mycket om det på en nivå som gör att du inte fruktar den klassiska gula plutten i TP åtminstone – ja då kommer du inte bara få det svårt att klara av tentorna, du kan knappast bli en lämplig lärare för andra i det. Så här fungerar nästan alla högskoleämnen. Den som inte kan en del innan måste ha en god outforskad talang ämnet, smart hjärna eller allra helst och realistiskt: Stora mängder flit.

Och sådant hade synts i högskoleprovet.

Man kan ju som sagt tänka sig att det blir lite annorlunda när det kommer till yrkeslärare och praktiska ämnen. Någon som ska undervisa andra i matlagning, snickeri eller silversmide kan ju mycket väl kunna tänka sig vara helt inkompetent på teori men lysande skicklig i sina ämnen. Men jag betvivlar å det starkaste att alla 132 som antogs till lärarutbildningen med 0.1 förra september tänkte bli yrkeslärare. För att inte tala om alla de mängder som hade 0.2-0.5… Som fortfarande är av tveksam teoretisk kompetens.

Det här handlar ju återigen inte om att bedöma något slags genomsnitt av svenskarna eller gradera vad vi är värda som människor, utan om att just bedöma hur lämplig man är att lära ut kunskaper till andra.

Kan man tänka sig att man fortfarande kan vara en god lärare för barn på tex mellanstadiet och ha en hjärna som inte fixar högskoleprovets metoder?

Nej. För kunskaperna i samhället fungerar så som högskoleprovet och om läraren i klassrummet inte kan hantera enkla kryssfrågor är det väldigt liten chans att den kan examinera sina elever på ett bra objektivt sätt heller.

Ska din personliga åsikt om eleven vara allt som eleven får betyg på istället? Stackars elev isåfall. Vi har ju redan problem med godtycklig betygssättning i skolorna, vi ska ju knappast förstärka det problemet ännu mer genom att göra betygsättningen ännu mer subjektiv för att det finns lärare där ute som inte själva kan linda skallen runt hur vanliga prov funkar. Man kan mycket väl tänka sig att man utvecklas som individ under resans gång, men det är att chansa väldigt friskt att tro att det skulle gälla speciellt många studenter.

Du kan vara dålig på matematik och bli en god lärare i humaniora. Du kan vara lysande på matematik och inte kunna ett jota inom humaniora. Jag har träffat svenska naturvetare som aldrig hört talas om rockgruppen U2 eller författaren Selma Lagerlöf och som stavar som om de knappt lämnat lågstadiet. Och jag har träffat doktorer i humaniora som inte kunnat hantera den enklaste formen av statistik eller ekvationer men som ändå använder dem så att ögonen blöder på oss som läser.

Men du kan inte vara dålig på både språk och matematik och ha förmågan att kunna undervisa eleverna på ett bra och givande sätt. Det enkla skälet är att om du inte kan läsa läroböckerna i din utbildning så som läsförståelse-delen av högskoleprovet visar, så kan du ju inte ta till dig något ämne alls. Just läsförståelsedelen av högskoleprovet måste rimligen därför vara det mest viktiga provet. För rimligen så måste alla studenter i teoretiska ämnen på högskolan läsa läroböcker – någon gång. Det är förvisso stor skillnad på kvantiteten och kvaliteten på det våra studenter läser, från ämne till ämne, men den svårigheten som är på texterna på högskoleprovet är knappast ett obestigbart berg i Himalaya, det är en kulle i Danmark.

Jag är övertygad om att de som ”kommer undan” allt detta och betraktas som bra lärare trots kunskapsluckor gör så med att vara väldigt ödmjuka och trevliga mot sina elever.

Men det är inte därför eleverna sitter där i klassrummet – för att bli manipulerade av charlataner som döljer sin inkompetens med retorik och psykologi och som har gud vet vad för märkliga metoder att examinera eleverna med eftersom vanliga prov är något de själva inte bemästrar.

Nej, de är där för att lära sig Hallands åar, multiplikation, pluskvamperfekt, hur man hittar information och varför himmeln är blå.

Kränkta elever och en skola utan fakta

Det finns säkert fall av elever som har blivit kränkta av lärare. I ordets rätta och korrekta betydelse. Svin i maktposition som hånar eleverna på ett osakligt och på tok för grovt sätt. Ni elever som läser den här posten och verkligen har råkat ut för någon som verkligen har kränkt er, ni behöver inte ta åt er alls. Ni andra däremot, ni som troligen utgör merparten.

Ni borde.

För verklighetens kränkningar står knappast i paritet med de ökade anmälningarna de senaste 10 åren. Nej det är uppenbart att det här istället handlar om ett missbruk av möjligheter och att elever inte längre är vana vid vare sig att bli tillsagda när de uppför sig illa, eller korrigerade när de har fel.

När vi stofiler födda på 70talet eller tidigare beklagar oss över ”flumskolan” är det exakt just detta som vi beklagar oss över. Att det i i dagens skolans kärna finns principer som säger att katederundervisning är något fult som inte ens är tillåtet. Att eleverna lär sig in i ryggmärgen att deras tycka är lika viktigt som bokens eller lärarens fakta. Att eleverna inte lär sig annat än vilka rättigheter de har och hur viktiga de är. Spoiled-fucking-brats-fenomenet ni vet.

Så när vi får en situation i klassrummet då en elevs tycka i en fråga inte är relevant, t ex om en elev på naturkunskapslektionen tycker att evolutionsteorin inte är sann, dvs elever från religiösa bakgrunder, och inte minst elever från utländska religiösa bakgrunder som inte ens är vana vid att de religiösa dogmerna ifrågasätts tillskillnad från våra inhemska bibeltokar. Då vet man att det troligen och rimligen per automatik är skitsnack när en sådan elev säger att den har blivit kränkt på samma lektion av en frustrerad lärare som försöker få tjockskalliga religiösa tokar att begripa, men kanske inte gör så med episk tålmodighet. Dvs ett ”ja men nu är det så, så lägg av och tjafsa, jag försöker undervisa” från läraren och glaset som utgör elevens psyke spricker och kräkningen blir ett faktum.

Kränkningarna i klassrummen har knappast ökat. Dagens lärare är så drillade i relativism och mångkulturell hermeneutik att de i allra högsta grad är medvetna om andras åsikter och känsliga punkter på ett sätt lärarna på min tid aldrig var och därmed också tassar runt allt känsligt på ett sätt som de egentligen inte alls skulle göra i en perfekt värld där alla hade samma verklighet – dvs den riktiga.

Vi, på min tid för miljontals år sen, kunde ta våra gamla buffliga lärares mer eller mindre subtila hån av våra bristande kunskaper, inte minst på gymnasiet, men dagens elever kan inte det. Är det dagens superdrillade snällhetslärare som det är fel på då, eller är det eleverna idag som har psyken gjorda av glas? Jag skulle säga det sistnämnda.

För rapporterna om kränkning kommer i regel först från högstadier och gymnasiet, när det börjar bli hög tid för eleverna att konfrontera lite mer ”känsliga” frågor i skolan. Känsliga med dagens mått mätt då. På min tid var det fan inte känsligt att diskutera vare sig kvinnors rättigheter i islam eller evolutionsteori, men det är det idag då klassrummen allt mer domineras av elever som inte alls är vana att granska dessa ting kritiskt och vetenskapligt. Elever som också allt mer vet sina rättigheter.

Ett skolsystem som inte gör annat än lär elever värna om sina rättigheter, men inte lär dem ett skit om deras skyldigheter eller skillnaden mellan åsikter och fakta, eller kanske t om påstår att inga objektiva fakta existerar, är dömt att skapa en ökad situation med ”kränkta elever” så fort de lämnar bubblan och stöter på lite verklighet.

Det mesta blir bättre i samhället. Skolan är dock inte en av de sakerna. Det värsta är att så enormt många förnekar problemet. Inte minst vill inte föräldrar längre ta ansvar för sina barns beteende. Föräldrar som förnekat sina barns brister har det väl alltid funnits, men idag är det standardbeteende att anta att allt utom ens eget barn kan vara problemet.

Problemen med skolan är djupa och beror inte bara på en illa skriven läroplan. Den beror på massor av fenomen som återspeglas i skolan. Allt från synen på kunskap, till synen på rättigheter kontra skyldigheter och det personliga ansvaret är idag saker som inte har förbättrats jämfört med hur det var förr. Beviset, bortsett mitt raljerande? Resultatet i skolorna sjunker trots betygsinflation.

På temat: Skånskan Skånskan

Skepticism, Anna Wahlgren och det komplicerade ämnet barnuppfostran

Jag undrar om det finns ett ämne som är så laddat och så fyllt till bredden med åsikter, ofta ideologiska sådana, som barnuppfostran. Det gör att när jag samtidigt vill kritisera personer som Anna Wahlgren för hennes spridande av dumma idéer inom barnuppfostran, så står jag inte på supersolid grund själv.

”Rätt” inom barnuppfostran, och då snackar vi på akademisk nivå ser nämligen olika ut i olika delar av världen i många frågor. En professor i ett katolskt land i Sydamerika, en professor i ett auktoritetsdyrkande post-konfusianskt Kina och en professor i ett låt-gå-genomsyrat post-1968-Sverige kommer inte vara ense kring allt om ett barns bästa – pga grundläggande samhällsmässiga värderingsskillnader som skiljer forskningskulturen i ämnena åt. Ämnena är alltså inte helt globalt neutrala så som matematik tex är.

Någon har troligen mer rätt än den andre, men vem, det vet jag inte säkert. Jag kan luta åt att vi i Sverige med vår kompis-mjuka-uppfostran är lite mer framåtriktade och kunniga än katoliken, men jag är inte säker i saken. Jag kan inte bevisa på något sätt att barn uppfostras med bättre framgång i Sverige än i Kina, för jag vet inte vad jag skulle mäta uppfostransframgång i? Välj en variabel till Sveriges fördel och kinesen hittar en till sin.

Sen har vi problemet med att barnuppfostran som ämne inte existerar på akademisk nivå som eget enskilt ämne. Inte i Sverige i a f. Här delas istället kunskaper om vad som är bäst av barnpsykologer och pedagoger. Den sistnämnda vet jag av personlig erfarenhet inte har något till övers alls för den förstnämnda. I klartext sa en professor jag hade i pedagogik att barnpsykologer vet inte vad de snackar om. Hårda ord.

Men har han rätt? Jag har ingen aning. Det enda jag vet är att det alltså inte alls är som tex geologi där geologer är de du ska rådfråga om du vill veta vilken cool sorts sten du har hittat hemma på tomten. Här är det som om det fanns en sorts stenexperter till som kom fram till helt andra resultat än geologerna. Faktiskt.

Barnuppfostran är ett ämne baserat på både fakta och olika akademiska perspektiv (pedagogik, ett ämne fokuserat på yttre påverkansprocesser, och psykologi, ett ämne fokuserat på inre processer), men också värderingar. Det gör att man aldrig helt kommer bli överens om ”vad som är bäst” per definition.

Så när Anna Wahlgren yrar blir det svårt att bemöta henne som okunnig på alla plan. Det är relativt enkelt att bemöta hennes totalt felaktiga påståenden om att spädbarn ska sova på magen. Vi vet av detaljerade studier att plötslig spädbarnsdödlighet är kopplat till att barn sover på magen innan 18 månaders ålder. Det är en medicinsk fråga, en hård vetenskaplig fråga helt enkelt där AW tveklöst har fel i sina okunniga och faktiskt totalt okvalificerade iaktagelser kring sina egna barn som undsluppit ödet. Det är trots allt så att riskerna ökar inte med miljontals barn per år, utan med några hundra. Men det är illa nog.

Men när Anna Wahlgren säger att ”det är bäst att barnen får gråta färdigt innan man går in till dem” har vi inte samma tyngd i vapnen mot hennes åsikter. Barnpsykologin säger att man inte ska låta barnen gråta ”tills de är klara” utan faktiskt hörsamma barnet och att det behöver tröst. Vem har rätt? Ja, även fast psykologin får sägas vara en vetenskap som både lider av auktoritetsproblem och att den ofta är ideologisk och byter sanningar som andra byter underkläder, så är den fortfarande en vetenskap. Dvs den arbetar efter peer review, vetenskaplig metod, objektivitet som ideal och att resultat ska vara granskningsbara. Jag som barnpsykologiskeptiker ser det trots allt så här: Det är den och pedagogiken du i brist på något mer kvalificerat bör lita på. AW finns liksom inte ens med på spelplanen.

AW är en person som delger folk sin åsikt baserat på sin åsikt om sina egna erfarenheter – dvs hon behöver ju inte ens ha rätt om vad som hänt hennes barn, vilket vi kan se exempel på här. Vilket ju givetvis inte är i närheten av samma kvalitet. Det borde folk begripa kan man tycka. Jag begriper ju det och jag är som sagt inte ens vän av vare sig pedagogik eller barnpsykologi.

Vad man än tycker om barnpsykologi som vetenskaplig auktoritet så måste man ju som kritiskt tänkande individ förstå att en enskild persons åsikter inte väger lika tungt alls som vetenskap baserad på kliniska jämförelser mellan oftast hundratusentals barn. AWs 9 barn i all ära, men 9 barn kan man faktiskt inte basera statistik på. Alls.

Framförallt kan man inte göra statistik hemma på kammaren om sin egen framgång som förälder när man själv är partisk och vill bevisa att man har rätt. AWs egna analys av sina egna bedrifter håller inte alls källkritiskt. Det kan liksom inte bli sämre källkritiskt än AWs egna analyser av AWs bedrifter.

Framförallt inte när det är uppenbart att barnen inte är nöjda alls. AW har ju inte ens ett korthus då. AW har ju bara tomt prat. Som tyvärr är farligt prat eftersom tusentals fanatiska anhängare till hennes vetenskapligt grundlösa åsikter om allt mässar hennes irrläror till ovetande föräldrar i sin bekantskapskretsar.

Det är inte så att AW inte KAN ha rätt ibland. Men det är upplägget, där hon bygger upp sig själv som en auktoritet kunnigare än forskningen, en forskning hon förövrigt bygger upp konspirationer kring, som är problemet. En grundregel inom skeptiskt tänkande är att om du är osäker på vem som har rätt, fundera på vem helt lever av egenskrivna böcker om hur bra hennes metoder är enligt henne själv (AW), vem som saknar objektiv formell utbildning (AW), vem som inte har jobbat med objektiv forskning och vet hur man källkritiskt skiljer åsikter från data (AW) och framförallt: Vem som talar konspiratoriskt om hur en hel forskningsvärld är ute efter henne personligen och därmed beter sig löjligt (AW). Du behöver inte ens fundera på vad forskningen har kommit fram till och varför deras metoder är mer pålitliga än Annas. Du behöver bara fundera på varför du tror att AWs åsikter öht är intressanta för dig. Är det hennes förmåga att producera 9 barn som imponerar på dig? Hennes vältaliga käft? Ditt förakt för vetenskap?

Är kvantitet som förälder en garant för kvalitet förövrigt? Är personlig erfarenhet av att ha många barn viktigt? Isåfall är ju de där kvinnorna som fött 20talet barn ännu bättre föräldrar än Anna och har minst dubbelt så mycket rätt?

Kom igen, sätt på synapserna, det finns inget samband mellan att ha fött barn och hur kunnig man är på barnuppfostran. Anledningen är enkel:

Om du har en felaktig åsikt om barnuppfostran och applicerar den på ditt barn så blir den inte mer rätt för att du gör det 9 ggr eller en gång. Anna Wahlgren har inte mer rätt än vilken annan förstaföderska som helst. Inte ens mer rätt en någon som inte fött ett enda barn. Hon är inte ett jota mer kunnig faktiskt om hon inte tar till sig det avvikande från hennes grundidé (vilket hennes missnöjda barn är bevis för att hon inte gjort). Erfarenhet är bara av värde om man gör rätt , åtminstone tillslut. Ett repeterat fel som man gör om och om igen är bara ett större och större fel.

En repeterad lögn blir inte mer och mer sann.

Anna Wahlgren, rökande uppfostringsexpert.