En lärares första och främsta uppgift är att förmedla kunskap

Man ska inte underskatta barns kunskaper eller barns intelligens. Tyvärr finns det gott om vuxna som gör det. Det gäller även lärare. Jag minns själv besvikelsen och irritationen från mellanstadiet över lärarinnan och hennes bristande respekt för mig i klassrummet.

Det har verkligen etsat sig i mitt minne och listan på saker som hon sa eller gjorde är lång och märklig. T ex hennes felaktiga uttalande av växten Akacia (som hon uttalade Akka-sia som om det vore någon jävla gås) och hennes min när jag räckte upp handen i NO och påpekade att ”det visst finns däggdjur som inte föder levande ungar” när hon påstod att inga däggdjur kunde det och hennes hånskratt när jag sa ”tex anknäbbdjur”. Ja jag vet, en dryg besserwisser redan i mellanstadiet.

Men det kvittar hur dryg en elev är. Har den rätt, så har den rätt och då ska man som lärare respektera eleven och inte håna den. Ja du ska ju respektera elever som har fel också givetvis och korrigera dem med pedagogisk takt, men det är ju nog extra viktigt att inte håna någon ung människa som faktiskt har rätt.

Någonstans i denna problematik finns ett grundläggande problem: Nämligen att lärare, för att verkligen kunna sägas vara lärare ska kunna mer än eleverna. Därav behovet av lärare. Det ska inte vara vanligt alls att elever korrigerar lärare. Inte för att eleverna ska sitta snälla och tysta, utan för att lärarna ska ha mer kunskaper – annars ska de inte undervisa. Jo jag vet, det sägs att deras jobb numera mer är att guida dem än att lära dem. Skitsnack säger jag om det.

Den som inte kan mer kan heller inte guida.

Det jag kunde här i mellanstadiet var liksom inte något nördigt djupt snävt ämne. Nej, det där med att ”levande ungar inte alls är 100% signifikativt för däggdjur” är något man redan lär sig i grundskolan – i den bra grundskolan då – inte i min.

Man kan iaf säga med resolut säkerhet att en lärare, som ska ha högskolepoäng i ämnet de undervisar i, ska kunna det på en god grundnivå. De måste inte vara experter, men de ska ha intresse för och god kompetens i ämnet de undervisar i.

Det får bara finnas en begränsad tolerans kring vilka kunskapsluckor en lärare får ha.

Visst, man kan komma rätt långt med att ha en ödmjuk lärare som erkänner sina kunskapsluckor i sitt eget ämne inför kunniga elever istället för att ha bitterfittor som inte tål uppnosiga elever.

Men inte hur långt som helst. Det hela får liksom inte sättas i system och accepteras hur som helst.

Tillslut är det ett tveklöst faktum att läraryrket handlar om att lära eleverna kunskaper. Övriga lärande egenskaper av vikt – dvs fostrande egenskaper – är sekundära bonusar. Dvs lärare som lär elever att vara trevliga människor med schysta värderingar eller kritiska tänkare är givetvis bra, men lärarens grundläggande roll är fortfarande alltid att förmedla fakta och teori och insikt i hur faktan och teorin skall tolkas – och då helst med ett brinnande engagemang så att eleverna tar det till sig.

Deras jobb är inte att vara din mamma eller din kompis. Om så sker, helt ok, men om det sker på bekostnad av eller istället för att du går ifrån klassrummet med nya insikter och fakta i ämnet, då är något väldigt fel.

Och det är minst sagt viktigt på grundnivåerna. Man kan inte bara påstå att detta skall gälla ämneslärare på högstadiet och uppåt. Det är lika viktigt att ämneskunskaperna hos lärarna på lägre nivåer är goda och trots att vi rent högskolepoängsmässigt ställer lägre krav på dem borde vi kanske nästan göra motsatsen. Kanske borde man kräva och därefter avlöna superakademiker med massor av kompetens just för grundskoleläraryrket. I en perfekt värld då. Jag är fullt medveten om att det är orealistiskt. Men man borde sträva åt det som ett ideal.

Man ska liksom inte ha lärare som lär ut direkta fel i a f. Kreationism tex är ju ett grundläggande tankefel som i regel fostras i redan i unga år. Väldigt få blir kreationister i tonåren eller äldre. Skadan av att inte kunna ta till sig logik och kritiskt tänkande är redan skedd och svår att bota. Kreationister har ju inte bara dåliga kunskaper, de har valt att gå in på ett sidospår, dvs det handlar inte längre bara om fakta utan om att försöka få väck tankefel. Kreationism är nog främsta exemplet på hur fel det kan bli med lärare som fyller ut förväntade kunskaper med annat. Det finns alltså vissa garantier med folk som har bra resultat på högskoleprovet eller i sina betyg. Inga absoluta, men bättre än motsatsen åtminstone.

Och har man gjort fel eller lärt ut fel i klassrummet så ska man åtminstone inte försvara det med hån och ursäkter, utan givetvis som utomstående betrakta det som ett problem. Men problemet är att massor av människor inte ser problemet. De förstår uppenbarligen inte att det sitter gott om elever i klassrummen och våndas över att de har lärare som ska undervisa dem, men som är mindre begåvade än eleverna och inte ens ödmjuka kring det. Oftast ersätter nämligen folk med svaga kunskaper det hela med en missriktad självsäkerhet kring annat – och inte allt för sällan då dumheter och faktafel.

Det lär knappast bli bättre heller av 0.1-skandalen. Att tro att någon med 0.1 på högskoleprovet är lämplig att undervisa andra i teoretiska ämnen är att inte förstå så mycket om vad som sker i klassrummet.

Ursäkter kring detta har dykt upp. Jag har sett det som kommentarer på min blogg och annorstädes. Men ursäkterna håller inte. Högskoleprovet är t ex inte ETT prov som visar EN sorts färdighet, det är ett brett prov som visar flera olika sorters färdigheter. Och ”en dålig provdag” är heller inte en hållbar ursäkt. Det är bara att göra om det en annan gång. Och om studenterna inte orkar göra om provet fler ggr, då är de ju så pass lata att bara det i sig räcker för att diskvalificera dem. Hur drivna är de verkligen då att bli lärare? De som ska undervisa våra barn? Bara någon utan barn (eller skalle) kan missa problemet med att ha undermåliga individer som våra barns läromästare.

En annan intressant detalj är att om du blir antagen på 0.1 på högskoleprovet så innebär det ju att dina betyg måste ha varit sanslöst dåliga. Nu vet jag inte vad betygskraven var, men de brukar stå i paritet med högskoleprovet. Då har du ju verkligen inget alls att komma med som ursäkt. Vad är då personens kvalifikationer öht? En brinnande passion? Jag är ledsen, men det är fortfarande bättre att ha ett tråkigt rätt, än att älska ett fel.

Passion hos lärare är jättebra. Men passion utan kompetens är livsfarligt.

Högskoleprovet är ett brett prov som visar hur bra instrument man har för teoretiska färdigheter – om det tycker jag inte det finns något alls att orda om och jag har heller inte sett någon av 0.1-försvararna presentera konkreta exempel på vad det saknar.

Det skulle säkert kunna bli ännu bredare och bättre som prov – men det är inte dåligt eller snävt alls. Man kan även tänka sig att lärarjobb inom praktiska yrken har något helt separat sätt att examineras på kring sin lämplighet.

Jag kan även tänka mig att just lärare borde ha ett extra separat antagningsprov. Eller flera stycken för varje ämne de aspirerar att undervisa i. Den som tror att den kan bli historielärare och läsa in allt den behöver på ett par års studier i ämnet har inte förstått ett jota av hur det är på högskola. Om du kommer till ämnet historia och inte redan kan rätt mycket om det på en nivå som gör att du inte fruktar den klassiska gula plutten i TP åtminstone – ja då kommer du inte bara få det svårt att klara av tentorna, du kan knappast bli en lämplig lärare för andra i det. Så här fungerar nästan alla högskoleämnen. Den som inte kan en del innan måste ha en god outforskad talang ämnet, smart hjärna eller allra helst och realistiskt: Stora mängder flit.

Och sådant hade synts i högskoleprovet.

Man kan ju som sagt tänka sig att det blir lite annorlunda när det kommer till yrkeslärare och praktiska ämnen. Någon som ska undervisa andra i matlagning, snickeri eller silversmide kan ju mycket väl kunna tänka sig vara helt inkompetent på teori men lysande skicklig i sina ämnen. Men jag betvivlar å det starkaste att alla 132 som antogs till lärarutbildningen med 0.1 förra september tänkte bli yrkeslärare. För att inte tala om alla de mängder som hade 0.2-0.5… Som fortfarande är av tveksam teoretisk kompetens.

Det här handlar ju återigen inte om att bedöma något slags genomsnitt av svenskarna eller gradera vad vi är värda som människor, utan om att just bedöma hur lämplig man är att lära ut kunskaper till andra.

Kan man tänka sig att man fortfarande kan vara en god lärare för barn på tex mellanstadiet och ha en hjärna som inte fixar högskoleprovets metoder?

Nej. För kunskaperna i samhället fungerar så som högskoleprovet och om läraren i klassrummet inte kan hantera enkla kryssfrågor är det väldigt liten chans att den kan examinera sina elever på ett bra objektivt sätt heller.

Ska din personliga åsikt om eleven vara allt som eleven får betyg på istället? Stackars elev isåfall. Vi har ju redan problem med godtycklig betygssättning i skolorna, vi ska ju knappast förstärka det problemet ännu mer genom att göra betygsättningen ännu mer subjektiv för att det finns lärare där ute som inte själva kan linda skallen runt hur vanliga prov funkar. Man kan mycket väl tänka sig att man utvecklas som individ under resans gång, men det är att chansa väldigt friskt att tro att det skulle gälla speciellt många studenter.

Du kan vara dålig på matematik och bli en god lärare i humaniora. Du kan vara lysande på matematik och inte kunna ett jota inom humaniora. Jag har träffat svenska naturvetare som aldrig hört talas om rockgruppen U2 eller författaren Selma Lagerlöf och som stavar som om de knappt lämnat lågstadiet. Och jag har träffat doktorer i humaniora som inte kunnat hantera den enklaste formen av statistik eller ekvationer men som ändå använder dem så att ögonen blöder på oss som läser.

Men du kan inte vara dålig på både språk och matematik och ha förmågan att kunna undervisa eleverna på ett bra och givande sätt. Det enkla skälet är att om du inte kan läsa läroböckerna i din utbildning så som läsförståelse-delen av högskoleprovet visar, så kan du ju inte ta till dig något ämne alls. Just läsförståelsedelen av högskoleprovet måste rimligen därför vara det mest viktiga provet. För rimligen så måste alla studenter i teoretiska ämnen på högskolan läsa läroböcker – någon gång. Det är förvisso stor skillnad på kvantiteten och kvaliteten på det våra studenter läser, från ämne till ämne, men den svårigheten som är på texterna på högskoleprovet är knappast ett obestigbart berg i Himalaya, det är en kulle i Danmark.

Jag är övertygad om att de som ”kommer undan” allt detta och betraktas som bra lärare trots kunskapsluckor gör så med att vara väldigt ödmjuka och trevliga mot sina elever.

Men det är inte därför eleverna sitter där i klassrummet – för att bli manipulerade av charlataner som döljer sin inkompetens med retorik och psykologi och som har gud vet vad för märkliga metoder att examinera eleverna med eftersom vanliga prov är något de själva inte bemästrar.

Nej, de är där för att lära sig Hallands åar, multiplikation, pluskvamperfekt, hur man hittar information och varför himmeln är blå.