Man vill gärna tro att folk som säger att de har elallergi eller är elöverkänsliga överlag heter Älva och bor ute i skogen med sina katter, tarotkort och talar med andar hela dagen.. men tyvärr inte.
En av alla haktappare jag har varit med om i livet var mina studier i antikens kultur och samhällsliv vid Lunds universitet. Uppropet bjöd nämligen på en inblick i hur fina akademiska titlar och meriter inte alls garanterar solid vetenskaplig kompetens hos en professor. Eller jo, hans kompetens inom ämnet antiken var det inget fel på, men det var en annan sak som både han och kollegiet sysslade med…
De hade iaf en professor där vid namn Örjan Wikander som vi redan första dagen fick reda på var sk elallergiker. Jo vi satt där på antikmuseet, i en mörk sal, och på fullaste allvar fick vi berättat för oss att ”när professorn sen kommer så får vi se till att inte ha igång mobiltelefoner eller tända några lampor, för han är elallergiker”. Man löd stumt.
Och mycket riktigt: Varje gång vi hade föreläsning med honom så släkte han alla lampor och begärde att alla skulle stänga av sina mobiler. Det var ”annorlunda” att sitta där i mörkret och försöka se vad han skrev på tavlan.
Busig som jag är så hade jag givetvis aldrig av mobilen, det tror jag förövrigt de flesta inte hade gjort heller. Fast eftersom hans sjukdom är helt psykosomatisk och inte alls har med el att göra, så var det ju ett rätt så meningslöst bus. Kan han transportera sig till jobbet var dag, över nergrävda högspänningsledningar som avger ENORMT mycket mer elektromagnetiska fält än en lampa eller mobil så finns liksom inget problem om han inte vet om det och sätter igång och inbillar sig.
Det som är fascinerande är inte hans självbedrägeri, det är rätt vanligt, utan att en hel jävla institution faktiskt tog hänsyn till det. Men så verkade han också ha varit en person vars ord där togs på högsta allvar. De verkade smått rädda för honom.
Vilken härlig jobbsituation eller hur? ”Chefen” är tokig och har makten över en så man kan inte säga ifrån att man inte tänker delta i tramset.
Bara en av många småspikar i kistan på humaniora för mig…
Asebeia 
Och så där är det över hela samhället, på olika sätt. Inte konstigt att förlegade tankegångar och nyflum biter sig fast.
Min f.d. ”vän” blev också elallergiker. Han var dessutom lat och lyckades vid 40 års ålder få förtidspension. Han blev alltmer bisarr och så småningom skildes våra vägar åt. Jag tror nog att felet satt i huvudet, eftersom han alltid varit en aning ”udda”.