Kan man som kosmolog forska kring universums uppkomst och samtidigt ha en brinnande säker tro att en biblisk gud ligger bakom allt utan att det någonsin påverkar forskningens resultat i en riktning där man väljer ut saker som stöder ens tro?
Väldigt ofta känner sig kristna manade till att påvisa och hävda att kristen tro och vetenskap går samman. Man ser det ofta uttalas på bloggar och i media. Det finns många varianter på detta tema. Allt från kreationister som inte över huvud taget alls förstår vad vetenskap är och att deras idéer inte alls är kompatibla med vetenskap, till mycket mer raffinerade och mer genomtänkta saker från mer moderata och bildade kristna. Jag tänkte fokusera på det sistnämnda den här gången.
Jag kan förstå att man känner detta behov, för det är naturligt att vilja bekräfta sin uppfattning om saker och ting. Varje sak som avviker från verkligheten gnager i varje sunt sinne. Är man sund i huvudet som kristen så vill man att verkligheten man ser ska stämma överens med sin tro.
Om man tror på en gudomlighet så vill man väldigt gärna påvisa att den är kompatibel med allt som vi vet och känner till idag för att slippa sådana problem med kompabilitet. Som ett slags sätt att undvika tvivel helt enkelt. För om man inte lyckas med det och existensiella konflikter uppenbarar sig, så får vi ju situationer där tvivlet frodas. Och är det något bibeln och kristendomen lär oss, tja all religion lär oss, så är det att tvivel är fult. Tvivel är något man ska komma bort från och hitta tillbaka till Gud ifrån. Det är ok att tvivla, men inte så mycket och länge att du inte ”hittar rätt igen”. Inget att snacka om på den punkten faktiskt. Den som inte tror på gud är ju heller inte välkommen i hans rike osv.
Detta är också en god anledning till att ifrågasätta om kristen tro och vetenskap verkligen är så värst kompatibelt, ens när vi talar om moderat kristen tro. För den historiska grunden i vetenskap är nämligen ifrågasättandet av dogmatiska påståenden. Det är enklast när man talar om naturvetenskapen, eftersom den har väldigt tydliga ideal definierade idag. Naturvetenskapen handlar om att observera, dokumentera och analysera saker på ett objektivt, värderingsfritt sätt. Därtill ska det vara falsifierbart och helst granskat och accepterat av expertisen inom området. Och proportionen gäller att extraordinära påståenden ska ha extraordinära bevis. Påstår du något som ändrar på många redan existerande påståenden så måste du ha goda bevis för ditt påstående, och även kunna förklara varför tidigare påståenden visade något annat. Hårda bud alltså.
Tro får inte finnas i detta av den enkla anledningen att då kommer jag försöka bevisa saker istället för att villkorslöst acceptera och dokumentera allt som jag observerar, även fakta jag inte ville se för att få rätt på min grundtanke. Den som tror att Gud skapade världen, kommer oundvikligen leta efter tecken på det och tyvärr missa eller medvetet undvika saker som visar på annat. Gud är ett villkor vi inte får ta bort så att säga.
Så fungerar vi alla kring våra mer passionerade uppfattningar. Teister som ateister. Den forskare som har fått för sig att en hypotes, teori eller bara ett antagande i maggropen stämmer kommer åtminstone inledningsvis försöka få detta bekräftat. Är det en god forskare som arbetar hederligt så kommer den att acceptera ifall dennes eller andra personers forskning påvisar något helt annat. Den korrekte forskaren accepterar alltid nederlag när fakta inte längre går att bestrida. God forskning är ofta påvisandet att en hypotes faktiskt inte stämde.
Det kan vara rätt så svårt att förstå hur otroligt viktigt detta ideal är inom naturvetenskap om man själv aldrig har kommit i ordentlig kontakt med naturvetenskap. Det är min erfarenhet att många, även ateister, inte förstår detta. Framförallt folk som tror att all vetenskap är som humaniora.
Läser man ämnen inom humaniora och samhällsvetenskap så tenderar det väldigt mycket mer ofta handla om att man där, pga ämnets natur, själv måste ange och delge ens motiv och metodikideal i forskningen, eftersom några objektiva ideal på samma sätt inte kan appliceras. Varken kan eller SKA appliceras är väl värt att nämna.
Detta gör att humaniora och samhällsvetenskaper är mer kompatibla med religiösa motiv, eftersom man kan diskutera det subjektiva på ett annat sätt. Lite mer kompatibla, men fortfarande inte helt kompatibla. Det hela hänger här mycket på hur bra och logiskt forskaren resonerar och kan övertyga.
Men som redan påpekat, du kan inte applicera ett sådant resonemang på naturvetenskap. Därmed kan man inte säga att kristen tro och naturvetenskap är möjligt att kombinera – inte kring vetenskapliga ideal kring tvivel och villkorslös analys av universum och heller inte rent källkritiskt bra heller. För jag är rätt säker på att den kristne forskare, som inte är helt tappad bakom ett hus, också vet hur den ska uttrycka sig för att ge skenet av att den inte försökt bevisa sin tro, utan ”råkat” hitta bevis för sin gud och religions sanning ändå. Den försöker garanterat använda sig av retorikens alla knep, både illmarigt medvetet och helt omedvetet för att ge skenet av objektiva sanningar.
Kan jag med grundläggande kunskap om retorik vända på något jag skriver, så att det låter som att jag villkorslöst har dokumenterat ett fenomen utan syfte, så kan garanterat de som faktiskt har behov av att göra det, ganska enkelt göra så. Det har ingen betydelse ifall det inte ens sker medvetet – för jag tror att många kristna som sysslar med forskning faktiskt tror att de kan göra det villkorslöst – helt ärligt. Men det kommer ändå finnas där i bakgrunden som ett allvarligt källkritiskt fenomen som gör forskaren närsynt för avvikande fakta, selektiv, tendentiösa analyser, oliktänkande forskning och benägen att dra väldigt stora slutsatser från väldigt lite fakta. Det är nämligen så tro påverkar folk – vad än tron är. Du ser det hos ideologer som vill motivera en politisk ideologi, du ser det hos pseudovetenskapsförespråkare som vill motivera pseudovetenskap. Och du ser det hos forskare med ärliga uppsåt att göra bra vetenskap.
Här vill jag också tillägga att mycket god forskning går omvägar för att återskapa idealet. Dvs även om forskare har en grundhypotes från början, så måste den presentera det hela i en ordning så att de fakta den får fram leder fram till detta och inte alls påvisa påståendet redan från början. Inte helt idealiskt, men så funkar det ibland, och oftast utan problem om det inte gäller något extraordinärt som påstås.
Vi är alla lika goda kålsupare kring detta alltså. Kristen som ateist kan vi bära på motiv och producera dålig vetenskap som görs med förutfattade förhoppningar eller motiv. Det enda man kan göra för att förbättra situationen är att vara medveten om problemen. Och då är förnekelse av de uppenbara problem en kristen tro kan göra med det vetenskapliga idealen och forskarens objektivitet inte rätt steg att ta.
Det finns säkert tusentals kristna forskare där ute som producerar utmärkt forskning. Men de som inte inser att de gör det till trots av sitt tunga bagage av tro och tankar kring tvivel som något negativt kan heller inte sägas producera pålitlig vetenskap. Endast skickligt hantverk kan rädda dem från att bli avslöjade som charlataner.
Det har också föga betydelse för diskussionen att många viktiga upptäcksmän, naturfilosofer och tidiga vetenskapsmän var troende på religioner, tex kristendomen. De levde i en tid då vetenskap fortfarande mycket handlade om att påvisa de uppenbara deskriptiva grundforskningsfenomenen – och inte de svårare mer komplexa analyserna där motiv så lätt kan vävas in. Att påvisa att jorden de facto är rund, är inte det samma som att förstå varför den är det så att säga. Således haltar också den mesta gammal vetenskap när det kommer till de djupare analyserna. Kristne Newtons viktiga bidrag till vetenskapen i all ära, men han hade långt ifrån rätt om hur gravitationen fungerade tex.
Vetenskap och religiös tro är som olja och vatten. Det går att med lite teknik (ja våld handlar det ju om) skapa en stabil emulsionslösning av de bägge tillsammans, likt majonäs. Men det är fortfarande en onaturlig och påtvingad emulsion av två med varandra olösliga substanser. Den som tror annat begriper varken kemins grunder eller vad tro och vetenskap är.
Asebeia 
Handlar inte detta på ett mer grundläggande plan om konflikten mellan tro och förnuft?