Ateisten, döden och ickeexistensen

I min släktforskning kommer jag i kontakt med en mäktig känsla. Känslan av att väcka någon, inte till liv, men till existens. Jag tyder fram ett namn i en födelsebok från 1700talet, kanske i en textrad som ingen annan sett på ordentligt sen det skrevs ner eftersom ingen har forskat om den släktgrenen tidigare. Kanske är denna lilla rad med personens namn det enda beviset som finns för att just denna personen faktiskt fanns och levde.

Som ateist ser man i regel inget efterliv stunda efter döden. Man ser heller förvisso inget lidande i döden och rent konkret borde man således heller inte frukta döden vilket många ateistiska kollegor mer än lite väl ofta reflexmässigt ska påpeka att de inte gör. Bortsett från det faktum att det är biologiskt och evolutionärt orimligt att inte frukta döden, eftersom vi alla normala människor har en biologisk självbevarelsedrift och knappast är fyllda med dödslängtan som mentalt friska individer – så finns det ytterligare en otrevlig aspekt med döden som jag tror att många antingen inte tänker på, eller bara struntar i.

Nämligen glömskan. Eller rättare sagt tanken på att man faktiskt kommer bli bortglömd helt en dag. Själva glömskan i sig är det ju ingen som lider av, men tanken på att bli glömd är inget som någon ateist bör uppskatta – eftersom vi ju i regel inte tror på någon annan existens efter döden – iaf om vi bryr oss om det vi tänker och gör när vi nu lever.

Det enda som man i princip finns kvar som efter döden (förutom aska eller förmultnad kropp) är ju minnet av en hos andra. Och det är ett flyktigt fenomen som i stort är helt beroende på att någon annan minns en. Ett fenomen som upphör åtminstone senast 100 år efter att man själv har dött, och alla som kan komma ihåg en själva har dött, men troligare mycket tidigare än så. Därefter har man tur om man blir omnämnd av folk som har träffat någon som har träffat någon som träffade en när man levde osv.

De flesta personer som dör är bortglömda inom något årtionde. Det är den bistra verkligheten. Man kan göra lite filosofiska kopplingar kring det ifall man inte lider av sentimentalitet kring det likt jag gör. Den som inte lämnar några spår efter sig och den som ingen kommer ihåg, har den ens existerat? Bevisa en bortglömd persons existens som individ med namn och allt om du tycker att svaret är ett självklart ja. Det borde rimligen vara helt omöjligt eller hur?

Man kan kringgå fenomenet genom att lämna saker till eftervärlden, dvs på något sätt bli känd. Men det är ett fenomen som väldigt få personer lyckas med då de flesta av oss varken blir kända författare eller har gravar som finns kvar mer än kanske 50 år. Efter ytterligare 100 år har vi städat väck de sista föremål som skulle kunna härledas till oss. De sista breven och fotografierna är i regel tillslut borta eller i något arkiv där ingen längre ser dem.

Den bistra verkligheten är att de flesta av oss kommer att inte bara dö, utan även bli helt bortglömda, för all evighet. Dvs våra minnen, våra tankar, våra känslor, våra stora drömmar och kanske även bedrifter kommer att upphöra att existera på alla sätt. Det är som vi aldrig någonsin existerade i det långa kosmologiska och filosofiska perspektivet.

För mig dryper detta av en tomhet och en meningslöshet som jag inte vill kännas vid. Många ateister vill högmodigt påstå att de av strikt intellektuella skäl står över sånt här, men jag har inga problem med att erkänna mina mänskliga svaga emotionella behov av att ha mening i tillvaron som inte bara består i de populära förklaringarna som vi atesister brukar ha kring livets mening med flyktigt nöje under min existens och att man skapar avkommor. Nej jag avskyr verkligen tanken på döden och den genom glömska oundvikliga eviga ickeexistensen.  Jag låtsas inte som något annat.

Genom att se namn i kyrkböcker, husförhör och annat dammigt arkivmaterial som väldigt få människor tittar i skapar jag åter existens av individer om än bara i mitt sinne så länge jag lever eller på det papper jag antecknar ner det hela. Personerna går från ett totalt bortglömt stadie till ett där de iaf skenbart åter finns i någons minne. Den enda efterlivsexistens jag känner till existerar med säkerhet.

Om du fortfarande inte riktigt förstår vad problemet är, tänk då på alla kanske lysande idéer, upptäckter, poesi, musik, konst och filosofi som idag inte längre existerar, eftersom inga minnen av det finns kvar. Om du inte lite vemodigt kan se kulturskatterna framför dig som gått förlorade genom människans årtusenden, så är du nog rätt så själlös som person.

Jag vet att jag inte lider när jag är död mer än jag inte led innan jag föddes, men tanken på att egentligen aldrig på någotvis existerat efter min död och bli bortglömd tilltalar mig på inget sätt alls.

Jag hoppas att någon, nångång långt efter min död tänker på mig. Även om de kanske inte alls vet vem jag var egentligen. Man kan ju inte begära allt som en obetydlig blinkning i evigheten. Jag har inte så höga krav eller förhoppningar, men lite hågkomst och återexistens för mitt sinnes ros skull kan man ju få önska sig?

Så mycket tankar och drömmar för evigt förlorade.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s