Bevisbördan ligger hos den troende

Bevisbörda är både en traggig och grundläggande del av all diskussion. Om man inte ens kan enas om bevisbördan i en diskussion blir det i regel omöjligt att enas om något annat heller.

Vem har bevisbörda för Guds existens? Tja, till att börja med så är det en sån fråga där kristna utan större undantag inte begriper hur det går till tyvärr. Här har ni ett skrämmande exempel där vederbörande försöker dölja grundfrågan i semantik och irrelevanta diskussioner om ontologi. Som ateist har jag egentligen sedan länge gett upp hoppet om att kristna ska förstå hur enkelt logik faktiskt är, men dum som jag är fortsätter jag tragga saken ändå.

Det är nämligen väldigt enkelt. Guds existens är som all annan existens, den är påståendet om hur någots existens (eller egenskap). Det är som påståendet om staden Londons existens, som påståendet om att diamanter består av kol, som påståendet att det finns ca 400 miljarder stjärnor i vår galax och det är som påståendet att jag i verkligheten heter Herkules Storfot. Allt saker som, för att betraktas som sanna, måste kunna beläggas med bevis.

Vissa saker är svårare än andra att bevisa för den som påstår det. Du ska se om du tex försöker bevisa på ett övertygande sätt att Jorden är rund så behöver du sätta dig in i flertalet klassiska metoder som du inte nödvändigtvis är jätteenkla. Foto av jorden liksom.. *pffft*. Nej nej, nu talar vi bevis här.

Vissa sakers bevisnivå ligger på ett rent teoretiskt plan. Andra kan vi konkret visa upp. Inte nödvändigtvis är det ena att föredra än det andra. Våra sinnen går att bedra så att ”få se det framför sig” är inte alls ett speciellt bra bevis kontra tex ett rent teoretiskt matematiskt som handlar om objektiv logik.

Vi graderar som sagt beviskraven också. Extraordinära påståenden kräver extraordinärt bra bevis. Skulle jag tex hävda att alla människor har samma gener som elefanten så skulle jag verkligen få jobba hårt för att bevisa detta.

Och i fallet med extraordinära påståenden handlar det ofta om att det redan finns något annat bevisat, som det då inte bara räcker att man kan visa upp ett annat bevis mot. Man måste även förklara varför man tidigare fick ett annat bevis.

Det är helt enkelt hårt med extraordinära påståenden – och ska så vara. Vi vill ju inte att folk tex ska kunna fällas för mord felaktigt hur enkelt som helst. Det sker dock tyvärr ändå, för mordanklagelser räcker (eller räckte förr) ofta vittnesmål som fällande dom, trots sinnesvärldens notoriska opålitlighet i frågan.

Men en grundpremiss i frågan finns alltid, och det är att det är hur bevisbördan funkar kring ett mord. Någon måste anklaga någon annan och presentera bevis för sitt påstående. Ingen behöver förklara varför de är oskyldiga innan bevis mot dem presenteras. Påståendet om mord är alltså grundpåståendet som görs. Det med den grundläggande inledande bevisbördan som advokaten sen får kritisera och granska om den kan.

Guds existens är exakt samma sak. Vi har en tom låda utan antagen existens i. Det är inte Schrödingers katt som är död-levande i en låda vi talar om nu utan något mycket mer grundläggande. Vi vet öht inte om det finns en katt i lådan för ingen har heller funderat på om det fanns en katt i den, inte förren en person så gör. Den har då bevisbörda på sig.

Katten/Gud kan mycket väl ha funnits i lådan hela tiden, men det är inte förrän någon nämner möjligheten det för första ggn som det är en fråga öht.

Det är här skon klämmer för kristna. De förstår inte att någots existens inleds med diskussionen och hur ordningen kring bevisbörda därefter funkar. Det är en enkel kronologisk fråga. Den som först påstår att något finns/har skett/är på ett visst sätt har bevisbördan – inte den som ifrågasätter det.

För att göra en kristen analogi där vi tar bort ateisterna ur diskussionen. Det är som med infödingarna på en isolerad ö som tror på sin Sköldpaddegudinna. Innan en kristen missionär kommer dit och talar om Jahve-guden så har de öht inte tänkt tanken på att Jahveguden skulle finnas. De har ingen anledning att tro att det är sant att Jahve finns innan missionären presenterar bevis för det.

Tillbaka till det här med det extraordinära då. Guds existens är ett extraordinärt påstående av flera skäl faktiskt. Till att börja med är Gud enligt de troende ett extraordinär varelse med extraordinära egenskaper. Men minst lika viktigt är att gud påstås inte kunna mätas eller ses eller på annat liknande vanligt sätt kunna bevisas.

Det är lite som om jag skulle gå in på en polisstation och säga att jag har sett ett mord, men jag kan inte bevisa vem som mördats, eller av vem med något som någon annan oberoende kan se.

Det är liksom där skon klämmer mina kära teister – det här med att ett bevis alltid måste vara oberoende tro. Bevis är något som är sant egalt vad jag tror på eller känner för.

Gud (så som kristna definierar gud) går ju givetvis inte att bevisa – det vet jag väl – men bevisbördan – om gud gick att bevisa ligger fortfarande helt och hållet på de kristna. Det är ett extraordinärt påstående t om, så det krävs inte bara objektiva bevis, det krävs extraordinärt bra objektiva bevis därtill. Vägen dit är alltså inte bara tuff, den är stentuff.

Kristna har under 2000 år inte varit i närheten av att presentera ett objektivt bevis. De har försökt med teologiskt svammel och pladder om intelligent design och annat som fallit som korthus (och varit irrelevanta argument baserade på den löjliga premissen God of the gaps).

Kristna har aldrig kunnat bevisa sin gud, så istället grävde de ner sig i skyttegraven och hoppades på att ateister och andra elaka typer skulle falla för den retoriska leken om bevisbörda. Det har gått så långt att vissa av dem – inte ens förstår att de sysslar med retoriska lekar längre, utan seriöst inte begriper att det är de, och bara de, som har all bevisbörda i frågan.

Och nej, det är inte så att ateister har bevisbörda på sig när de säger att de inte tror att Gud finns. Det är nämligen en reaktion på påståendet att Gud finns. Innan dess var det ingen fråga öht, precis som kattens existens i lådan, eller Jahve för Sköldpaddegudinnans folk.

Det är först när en ateist säger ”Gud finns inte och det vet jag” som man öht kan börja säga att den har bevisbörda på sig. Den kommer förvisso inte med ett extraordinärt påstående, men den kommer ändå med ett påstående som den hävdar säkerhet kring. Men ateister du ska ta på allvar resonerar heller inte så. De intar den bevisbördelösa positionen att de inte tror att gud finns istället.

Kan kristna ducka bevisbördan på samma sätt? Genom att inta en ödmjuk ”ja men jag tror han finns”-inställning? Nej, det är nämligen fortfarande ett positivt påstående att tro något, och de har alltid bevisbörda på sig. Negativa ifrågasättanden har först bevisbörda på sig när de hävdar total vetskap.

Givetvis, de kan ju skita i att diskutera beviset alls. Men det är ju en helt annan femma.