Svenska elevers kunskaper i naturkunskap och matematik fortsätter sjunka och Sverige. Vi ligger nu under medel i dessa ämnen. Men även läsförståelse, som vi tidigare var bra på har också sjunkit, vilket ju visar att problemet inte bara har med ämnet i sig att göra, utan spiller över på allting. Man kan även se tydliga könsskillnader här. Flickor blir bättre, pojkar allt sämre. Pojkar, de var faktiskt bättre på matte än flickor när jag var ung och debatten då handlade om hur dåligt det var… Tänk vilket svunnet problem från forntiden….
Så vad är nu detta då? Blir folk mer och mer korkade? Nej faktiskt inte. Studier av IQ visar att den stadigt ökar, även i våra sorgliga delar av världen. Det här har alltså inget med intelligens att göra. Tro det eller ej, men de där typerna med keps på huvudet inomhus och som sitter och skriver på facebook istället för att lyssna på läraren är rent intelligensmässigt totalt överlägsna tex våra mor och farföräldrar vid samma år. Ni vet de som satt rakryggade och ariska i skolbänken och knappt andades utan att be om lov. Ni vet, förr, då allt var bättre. Ja utom IQ då…
Skolresultaten har istället uppenbarligen med attityd till skolan att göra. Så mycket annat kan man gärna inte påstå med vetenskapen på sin sida.
Skeppet började sjunka i mitten av 90talet och har sedan stadigt sjunkit. Uppenbarligen har inte Jan Björklunds melodier hjälpt ett jota även om han kanske tafsade på ytan av vad som var problemet som började göra sig tillkänna då för snart 20 år sen.
Vi har en ”flummig skola” där det snarast är bristen på respekt för kunskap som är problemet än brist på respekt för läraren som person. Det sista är snarare bara ett symptom på något annat än själva problemet.
Det avhjälps dock föga med ”jagkanbästsjälv”-attityder från Björklund eller att korkade samhällsdebattörer påstår att naturvetenskapen inte är så viktig – vilket vi också sätt (vilket de skulle äta upp rätt fort dagen då deras mediciner försvinner, laptopar slutas tillverkar och alla ska äta blåbär mot cancer och skicka röksignaler istället). Den avhjälps med att vi tittar på hur inlärningsprocesser fungerar och slutar önska oss saker och ting som inte stämmer.
Men Jan har nog rätt i att det finns brister i forskningen, jag är inte heller säker på att den alltid har rätt i allting heller även om jag föredrar att tro mer på den än på Björklund. Det gäller framförallt samhällsvetenskaper som ofta är extremt ideologiskt påverkade, men det är trots allt i denna möjligen bristfälliga ideologiska forskning vi måste börja och inte från röven.
Vad säger forskningen om hur elever reagerar på trovärdigeten i ämnen där deras åsikter blir lika sanna som beprövad kunskap som läraren lär ut? Dvs väldigt antiauktoritär pedagogik – vad är konsekvensanalyserna av den idag? Jag hittar inget på nätet om det så min fråga är seriös.
Forskningen hävdar ju att den är bättre så här. Att katederundervisning bara är sämre. Men stämmer det verkligen i internationell forskning? Hur KAN det stämma när resultaten sjunker?
Pedagogiken har uppenbarligen missat något och Jan Björklund har på så sätt rätt, även om han sen inte kan ringa in det verkliga problemet (uppenbarligen inte, eftersom han har haft på sig sig 6 år utan att något alls har blivit bättre, tvärtom sjunker allt ännu mer).
Jag vet heller inte vad problemet är, men jag har mina aningar som ärrad debattör kring pseudovetenskap och konspirationstänkande. Det är något här jag känner igen allt för väl så följande är min lilla hypotes.
Har vi gått så långt i att lära barnen ”kritiskt eget tänkande” att vi snarast skapat oss en likgiltig generation arroganta typer som inte förstår kvalitetsskillnaden på deras tycka och experternas veta? Alla dessa ungdomar som inte förstår skillnaden mellan konspirationer, paranoia, auktoritetsförakt och känslobaserad retorik och det kalla kliniska kritiska tänkande visar nog på ett sätt att tänka som lärs ut fel snarare än brister i disciplin.
Skolans pedagoger prostesterar nu och säger att de inte gör annat än försöker lära ut eleverna ett kritiskt tänkande. Men jag tror problemet är att det kan man inte i regel göra, utan det är en egenskap du skaffar dig mentalt, genom att kunna mycket. Sånt byggs alltså upp som en pyramid. Den som kan lite kan i regel inte tänka kritiskt heller hur många gruppövningar du än har i det. Och om det bara är en massa kritiskt tänkande, utan variabler att tänka kring, då blir det snarast en uppochnervänd pyramid.
(Notera även att jag är fullt medveten om paradoxen att jag ifrågasätter antiauktoritet genom att själv sen vara ifrågasättande av pedagogikauktoriteter.)
Jag tror i alla fall så här: Det är lite som matlagning faktiskt, apropå föraktet för ”korvstoppning”. Du kan inte göra den bästa korven utan att kunna alla ingredienser, metoder och beredningssätt. Dvs stoppa korven med allt som finns att veta om den…
Just resultaten för naturämnen och matte sjunker mest i våra skolor. Det tror jag visar på just det jag sagt. Dessa ämnen är nämligen kategoriskt svåra att förstå om du försöker hoppa över något steg i processen och gå till en djup förståelse utan att först känna till alla variabler. Eftersom matematik inte tillåter några genvägar, utan färdighet för de flesta oftast först kommer genom en kombination av bra lärare och övning av allt in i minsta detalj, så är det det ämnet som också allra tidigast avslöjar bristerna med den antiauktoritära pedagogikens största brister. Det vet jag allt för väl själv. Dels har jag flera ggr stött på lärare som inte kunnat svara på frågor om ”varför” när de talat om matematiska regler. Dels har jag också känt på hur det är att behöva pyssla med hydrogeologi och termodynamik utan att ha läst mer än matematik B på gymnasiet – när E är ett krav (jag fick en liten sidoväg in ifall någon undrar hur jag kringgick det hela) – och det för att man faktiskt använder och förutsätter förståelse av allt från stora ekvationer, trigonometri till derivata. Det var hårt kan jag meddela. Inte minst för att de förutsatte kunskaper i detta och alltså aldrig ens visade att det var si eller så man skulle göra. Lite som att någon ber dig skriva en text, och förutsätter att du begriper att den ska vara på kinesiska. Och det skulle de ju inte heller behöva på en kinesisk institution mer än de ska behöva det på en naturvetenskaplig. Felet och luckorna var alltså helt och hållet mina egna.
Här applicerar jag egna erfarenheter. Jag har själv läst geologi på mastersnivå på universitet. Det gick ganska bra så länge det ”bara” handlade om förståelse av processer och principer. Här gjorde sig dryga 10 år av universitetsstudier i humaniora och samhällsvetenskap tydliga för mig. Jag begrep allt rätt fort och inga textmassor i världen tycktes mig vara speciellt stora jämfört med de jag hade tvingats läsa när jag plöjde historia och arkeologi inte minst.
Men när det kom till delar som du inte kan förstå, utan att redogöra för massor av grundläggande variabler, baserade på klassisk naturvetenskap och matematik blev det svårare för mig att kunna använda detta sätt att förstå.
Om man ska förstå hur en magma smälter är det väldigt svårt att ta sig från A till Ö i den processen utan att gå igenom åtminstone merparten av alfabetet. Här skiljer sig humaniora från naturämnen å det bestämdaste faktiskt. Det är fullt möjligt att kunna förstå Ö och hoppa från A bara genom att vara smart och analytisk och erfaren som student. Jag har fått många VG på tentor utan att öppna en bok eller ens närvara på föreläsningar. För att jag förstod Ö ganska omgående.
Så funkar det inte i naturämnen mer än iband. Inte ens om du har betydligt bättre grundkunskaper än mig. Din förståelse för Ö blir därför direkt uppenbart dålig eftersom man alltid använder sig av unika exempel där Ö inte kan redovisas utan att man också redovisar resten av alfabetet vid tex en tentafråga.
För att kunna visa hur magma X stelnar och smälter ges du värden, värden som är unika för exemplet, värden du måste förstå metoderna i detalj för att kunna använda. En naturvetenskaplig fråga är alltså en problemlösande fråga på ett sätt som kräver redogörelse av variabler, som du alltså måste ha lärt dig utantill och som du därtill också måste förstå. Kanske två-tre-fyra ekvationer för en fråga plus massor av fakta kring hur olika ämnen beter sig osv och därtill ovanpå allt givetvis en förståelse av hur man kan använda dessa fakta i en helt annan situation.
Ditt pladder, din polemik och din retorik i all ära. Men naturämnet gör dessa instrument som man kan komma långt med i tex humaniora smått värdelösa. Du kan inte pladdra dig fram till att beskriva hur en magma stelnar på samma sätt som du kan pladdra dig till konsekvenserna av franska revolutionen. Antingen vet du eller så vet du inte, och inga alternativa tankegångar i världen är relevanta. När pladder och egna lösningar i humaniora visar på eget tänkande och att du kanske förstår allting väldigt bra är det ett tydligt tecken på att man inte begripit något alls i naturvetenskapen. Iaf när vi nu talar om det hela på studienivå. Att pladder ibland kan bedra även naturvetare är ju givetvis sant, men ämnena i sig är aldrig egentligen uppbyggda för sånt.
1+1=2, alltid och i hela universum. Medans franska revolutionens orsaker faktiskt beror på perspektiv som alltid kan diskuteras
Jag tror inte våra pedagogikforskare förstår detta. Deras fokus i undervisningen idag ligger helt på att eleverna skall förstå saker genom att delta i allt med sina åsikter. Studenten ska förstå Ö och vägen genom hela alfabetet är onödig korvstoppning.
Troligen för att de flesta av pedagogerna själva helt saknar naturvetenskaplig bakgrund och därmed missar problemets grund när det kommer till just naturämnen. Jag misstänker att forskningen på skillanderna i inlärning mellan naturämnen och humaniora i princip aldrig görs av annat än humanister, som kanske aldrig helt förstod skillnaden och därmed drar märkliga slutsatser.
Problemet är alltså att anledningen till att vi blir allt sämre och sämre på matematik och naturämnen är för att vi blir allt sämre på dem. En ond cirkel som endast kan brytas genom att vi får pedagoger och en läroplan som verkligen förstår varför samhällskunskap och matematik inte är två ämnen som kan läras ut på samma sätt. Alls.
För samtidigt som pedagogiken uppenbarligen missar något så är den ju en del rätta saker på vägen. Korvstoppning i sig duger rätt dåligt i matematik utan en god och kunnig pedagog som utför den.
Matematik måste läras genom övning och ännu hellre genom att läraren är kunnig i det och kan sätta all matematik i konkreta exempel. Vissa elever kan på egen hand ta ett abstrakt tal och tänka sig situationer där det används konkret. Men de flesta av oss har svårt för det. Korvstoppning vore inget problem om man begrep var varje variabel används till.
Se till att få in fler naturvetenskapliga perspektiv på värdet av variabler och data i undervisningen och att analyser, slutsatser och annat egentligen är sekundärt i många fall. God naturvetenskap handlar om att detaljerat redovisa metoder och uppmätta data – inte dra fantastiska slutsatser. På samma sätt borde rimligen god naturkunskapsundervisning också fungera då. Värdet av variabler och data framför slutsatser. För annars kommer Sverige aldrig någonsin igen vinna ett Nobelpris i ett naturämne – sanna mina ord. Mindre ”varför termodynamik”, mer ”därför termodynamik”.
Du som förstår naturvetenskapligt tänkande förstod också den viktiga skillnaden nu.
Asebeia 
Jo, det hänger nog ihop med de fina trenderna mot ”eget lärande” och ”självständigt arbete”. Problemet med de metoderna är att det är så lätt att plocka ihop material från nätet och förpacka det snyggt så att det inte märks att man inte dragit några egna slutsatser.
Fast när det gäller matematik och viss naturvetenskap finns det inga genvägar. Man kan man inte googla ihop nånting eller snabbt skumma igenom texten. I matematik är det oftast stort motstånd innan man kommer över en tröskel och plötsligt förstår hur det hänger ihop. Men ”dagens ungdom” anser ju att det är en mänsklig rättighet att slippa trösklar…
Den springande punkten är att ”kritiskt tänkande” i samtida pedagogiska sammanhang knappast har mycket att göra med vetenskapligt tänkande kring falsifikation, källkritik osv, utan detta ”kritiska tänkande” som vi lärare förväntas förmedla utgår snarare från den marxistinfluerade Frankfurtskolans och postmodernismens ”kritiska teori”, som i grund och botten handlar om att störa och ”göra motstånd” mot ”bourgeoisiens hegemoni” och har alltså ingen egentlig koppling till epistemologi och vetenskap.