Religiösa friskolor måste stängas

Idag går de flesta barn i Sverige i offentliga kommunala skolor. Bara en mycket liten del elever går på privata skolor, än mindre av denna del privata är religiösa. I det stora hela är det en av anledningarna till att jag inte tidigare direkt tagit någon ställning i frågan om huruvida religiösa friskolor ska stängas –  det är egentligen en pyttefråga i en mycket allvarligare större fråga (den om den allmänna krisen för skolan).

En annan aspekt har också varit att jag ogillar ofriheter. Jag är liberal i hjärta och själ och det kan ibland få mig att tänka efter ideal mer än efter pragmatism. Dvs om någon anser att det bästa för deras barn är en annan skola än den kommunala, så finns det väldigt mycket förmynderi, förtryck, socialism och jante över åsikten att alla skall rätta sig i samma led.

Men samtidigt: Det här är inte vuxna individers val vi talar om, det är barn som får besluten fattade åt sig. Och väldigt viktigt: Med facit i hand kan man konstatera att friskolor, inte minst de religiösa överlag presterar mycket sämre än den kommunala (som i sig inte direkt kan skryta om bra resultat). Dvs det har mer varit principen om frihet som styrt och ett ogillande av den kommunala skolan som styrt min uppfattning än något annat.

Och ibland kan det vara så enkla saker som argument FÖR friskolorna som får en att slutligen ta ställning mot dem.

sanningen

När det kommer till mjuka ämnen så som samhällsvetenskaper och humaniora (utom t ex språk) är det mycket riktigt så att sanningar varierar och att man egentligen mest kan tala om olika perspektiv och åsikter – och det är egentligen mestadels det som är det intressanta i dem. Alla försök att göra objektiva sanningar om ”varför startade franska revolutionen” blir väldigt snabbt korkad ovetenskaplig okritisk pannkaka. Det är nämligen perspektiven kring varför den startade som är det vetenskapliga i frågan.

Det finns helt enkelt ingen sanning som t ex säger att demokrati är rätt, det är en åsikt som vi bara råkar värderar väldigt starkt och nästan upphöjer till sanning ibland. Men det är inte så mycket samhällsvetenskaperna eller humanioran som är problemet i skolorna, utan naturvetenskaperna, matematiken och språk (som förvisso då är humaniora, men där perspektiv inte är viktigt på grundskolenivå). De hårda ämnena där åsikter snabbt syns precis som bristande kännedom om fakta.

Ett av skolornas stora problem idag är just att man antyder att allt är föremål för åsikter och tolkning. Det är inte alls sant. Men det är något som många lärda t om har svårt att förstå om de bara sysslat med humaniora och samhällsvetenskap inte minst och aldrig riktigt förstått att mänskliga perspektiv inte finns kring termodynamikens sanning.

(På motsvarande sätt finns det gott om naturvetare som inte kan förstå att humaniora och samhällsvetenskap har svårt att prestera fram sanningar på samma sätt som de har. Men det är en annan diskussion)

Grundskolor ska lära eleverna grundläggande fakta och teori – inte analys och ifrågasättande. Det är grundskolans plikt att lära ut eleverna grunderna i all vetenskap. Vad är en planet? Vad är gravitation? Vad är liv? Vad är ljus? Vad är en hjärna? Det är skolans plikt att lära eleverna vad som kännetecknar ett däggdjur. Vilka Hallands åar är. Vad 78 minus 45 blir. Vad som skiljer ett kommatecken från en punkt och vilken kung som dog vid slaget vid Lützen. Kalla (i sin enklaste former) faktum och teorier.

Allt på enkla schematiska sätt som ger eleverna grunderna att sedan längre fram kunna analysera och sätta allt i större perspektiv där de kan kritisera och debattera.

Debatt och diskussion skall givetvis uppmuntras redan från början, men inte så mycket att eleverna i årskurs 8 misstar sina åsikter för likvärdiga etablerade vetenskapliga förhållningssätt. Om lille Kalle 13 år anser att rymden består av hallonsås är det en uppfattning som inte ska bejakas av lärare som likvärdig, utan motarbetas med vad som är och förblir rimligare förklaringar – för Kalles egen skull eftersom Kalle är 13 år och borde veta bättre vid det här laget – inte minst för att hans jämlikar i tex Sydkorea vid samma ålder diskuterar kvantfysik.

Och på grundskolenivå måste det handla om korvstoppning av fakta mer än diskussioner kring alternativ. För man kan inte diskutera alternativ om man inte förstår det som det är alternativ för.

Fokuseringen på att lära eleverna tänka fritt och självständigt är felriktad. Det är något eleverna lär sig genom att ha en massa fakta i hjärnan. En tom hjärna, som tror den kan allt om något är nämligen väldigt mycket sämre på att kunna analysera kritiskt än en hjärna fylld med fakta som den sedan kan fatta beslut kring.

Man kan se kunskapsbyggande som en pyramid. Du kan inte bygga den utan en rejäl grund. Men idag försöker vi nå toppen så fort det bara går och skiter i alla jobbiga bitar emellan. Jag vet lite själv hur det känns att göra så när jag läste min masterskurser i det naturvetenskapliga ämnet geologi. När kristallografin förutsatte självklara kunskaper i trigonometri eller en del ekvationer kring radiometrisk datering innehöll derrivata.

Den här killen med noll naturvetenskapliga kunskaper från gymnasiet fick då det svårt och fick slita extra. Många års akademiska studier och en hjärna som inte är helt dum räddade mig oftast. Visst GÅR det att ta genvägar alltså, men det är svårare och det är i slutändan mycket osäkrare. Det är inget som någonsin skall rekommenderas.

Det här är svenska skolans problem i sin grund – den lär inte eleverna skilja på tycka och fakta. Den lär dem inte skillnaden på ”min teori” och vetenskaplig teori. Den lär dem väldigt mycket om ”vikten av kritiskt tänkande”, men den går från A till Ö i alfabetet och hoppar över bokstäverna däremellan och ger inte alls eleverna instrumenten att kunna tänka kritiskt. Den lär dem istället bara genvägar.

De flesta elever bygger alltså inga bra pyramider. De bygger inte ens dåliga. De bygger korthus istället.

Flumskolan kallas det. Ett idag totalt förstört och urvattnat begrepp som jag försöker undvika – inte minst för att en dröse individer bestämt sig för att alla som använder det är ”havererade högerspöken på nätet”. Man skämtar tom lite om det von oben om man tillhör vänsters kulturhumorelit.

Men flum handlar det egentligen inte alls om. Det handlar om att man tror att man kan ge unga elever en ärrad professors visdom och förståelser, utan att eleven måste inhämta all pyramidial kunskap som krävs för att nå dit. Genvägarnas skola är ett bättre namn.

I ljuset av dessa allmänna problem med våra skolors syn på kunskap och fakta blir det extra viktigt att betona att det VISST finns EN sanning om massor av ting. För annars skapar vi arroganta drönare som tror de har bredd och kritiskt tänkande, men som i själva verket har precis motsatsen genom att de inte förstår att allt är inte mjukt och vissa saker är faktiskt kalla hårda objektiva fakta. Som att 1+1=2, att Paris är huvudstad i Frankrike, att Hitler var född i Österrike och att livet på Jorden utan undantag evolverar. Listan på fakta är som den inte helt borttappade läsaren vet – lång.

En religiös friskolas alternativa ”perspektiv” på naturvetenskapliga teorier är en sådan sak där vikten av EN sanning som även de måste anpassa sig till måste läras rätt omgående. Men eleverna där lär sig kvacksalveri, pseudovetenskap, retoriska lekar och mytologi istället för kalla fakta och det är något som kommer skada dem kunskapsmässigt för resten av deras liv.

De lär sig t om som debattförsvar att deras religiösa tro – som de ser som en sanning – är ett perspektiv som vi övriga måste respektera som just ett perspektiv. Jag har själv sett ”varför skall bara en sanning få utrymme i samhället” sägas flera ggr av de mest hängivna religiösa.

Man inser att när man gör en så djup kullerbytta i tänkandet, att man ibland ser på sin religiösa världsbild som en ofelbar sanning, ibland ett perspektiv, så är det riktigt illa ute med förmågan att tänka klart hos dessa individer och att väldigt få saker bevisar vikten bättre av att skrota religiösa friskolor – som fem minuters plågsam diskussion med någon som gått på en sådan skola.

Hade friskolorna skött läroplanen och sett till att ämnen likt t ex biologi och fysik hade undervisats i med godtagbar kvalitet, åtminstone i paritet med den kommunala (som alltså inte alls är speciellt imponerande idag), så hade de religiösa skolornas existensberättigande varit större. Då hade de kunnat åberopa sina alternativa perspektiv med bättre tyngd.

Problemet är att nu jobbar inga seriösa naturkunskapslärare på skolorna. Utan de som jobbar där och undervisar i biologi är om de ö h t ens har akademiska poäng i biologi från högskolan är människor med agendan att inte lära eleverna något annat än sådant som är kompatibelt med skolans religion. Vilket då brukar bli inte minst naturvetenskaperna överlag.

Givetvis lär sig elever i dessa skolor att ”ifrågasätta” tex evolutionsteorin och ge skenet av att de kan grunderna på nationella prov. De ser sig nog själva tom som rätt duktiga på naturvetenskapen. Men så är det ju givetvis inte alls.

Kolla, vi kan t om ifrågasätta teorin! Det kan inte eleverna i den kommunala skolan. De känner inte till bristerna i den så som vi gör!

I själva verket är det ju inte frågan om ett ifrågasättande, utan ett försök att bekräfta ett totalt ovetenskapligt alternativt perspektiv baserat på – inte bevis för detta alternativ – utan helt baserat missförstånd kring den etablerade vetenskapliga förklaringen.

Pillar du på ytan kan dessa elever verkligen inget alls om naturvetenskap – men de har däremot lärt sig massor om retoriska lekar och fyllt kunskapsluckorna med det istället. Som bäst god-of-the-gaps. Men i de flesta fall inte ens luckor, utan absurda påståenden och retoriska kullerbyttor.

De där ”alternativa perspektiven” är alltså rigorös enfald som blir väldigt svårt för dem att lära sig av med senare. Har du en gång lärt dig att du kan fylla ev frågor, falska som korrekta sådana, med svaret ”gud”, så blir det väldigt svårt att tillgodogöra sig ett riktigt kritiskt och öppet tänkande där tex ”vi vet inte” faktiskt ofta kan vara ett svar som man får acceptera tillsvidare.

Jo, det finns faktiskt falska frågor. ”Vad är meningen med livet?” är en sådan fråga. Om du inte förstår varför frågan är retoriskt falsk, så kan det bero på det jag just skrev – nämligen kapitala brister i undervisningen och förmågan att tänka kritiskt. Som sagt, alla skolor brister, men jag tror nog att det är lite bättre odds kring att du förstår varför frågan är falsk som skolad kommunalt, än skolad religiöst.

Tillbaka till bilden. Jag tror säkert att sådana som Carl Johan i skärmdumpen ovan menar väl och jag misstänker heller inte att han förespråkar friheten med bara de religiösa friskolorna i åtanke. Och jag förstår också tanken bakom att mångfald i perspektiv kan vara mycket bra.

Men det blir fel. Vi får inte alls mångfald så här. Vi får enfaldiga elever så här istället och samhällets kollektiva mångfald gagnas inte av att det finns fler enfaldiga elever med olika enfaldiga perspektiv. En muslimsk och en kristen kreationist berikar inte samhällets mångfald och kritiska tänkande. De gör precis motsatsen – oavsett vilken religion de tillhör. Endast i klassrummet för religionslära vore deras olika perspektiv intressanta. Problemet är att det inte är där som deras kreationism gör anspråk på att komma med ”perspektiv” – utan i klassrummet för naturvetenskap.

Man kan inte tillåta en skolpolitik där föräldrarnas och religiösa mörkermäns totalt ogranskade tyckande ska få gå ut över barns framtid och göra dem totalt oförmögna att kunna fatta logiska rimliga beslut när de blir äldre eftersom de indoktrinerats i gud vet vad för dumheter. Tillräckligt många fattar dumma beslut i vuxen ålder, man kan åtminstone försöka göra det lite svårare för dem att trilla ner i byfånegropen. Vi måste därför dra alla religiösa friskolor över samma kam – ja kanske alla friskolor och givetvis hemskoleundervisningen – eftersom samhället knappast kan ägna sig åt att kontrollera kvalitén hos alla dessa. Det är resurser vi istället kunde lägga på att förbättra den allmänna skolan.

Den kommunala skolans alla stora och allvarliga brister till trots så går den att påverka och förändra och det finns åtminstone någon form av allmän insyn. Det finns även en allmän vilja där att försöka hålla sig nära ett vetenskapligt perspektiv på allting även om den på individuell lärarnivå givetvis kan brista. Det kan säkerligen finnas religiösa friskolor där individuella lärare är bra, men det är inte samma sak och absolut inget som rättfärdigar dess existens för den sakens skull.

Det är bättre med en allmän skola med vetenskaplig läroplan, enstaka dåliga lärare och insyn än en sluten skola med pseudovetenskapliga perspektiv och enstaka bra lärare som i enstaka fall kan berika samhällets kollektiva kunskapsnivåer. Tveklöst.

Man ska resonera pragmatiskt och realistiskt här – inte kring ideologi och skinande liberala ideal. Det är inte realistiskt eller pragmatiskt att tala om hur samhället berikas av flera perspektiv när sanningen snarare mest handlar om att det finns en dröse elever där ute som indoktrineras till dumhet i religiösa myter istället för vetenskap på skoltid. Det finns verkligen inget i den allmänna skolan och att alla tvingas läsa samma saker som är värre än detta.

Och vad gäller ”samma saker” i den allmänna skolan kanske man behöver nämna det mest uppenbara: Det är stor skillnad på lärare och lärare även här – så mångfalden på perspektiv är stor som den redan är. Sverige är inte alls ett totalitärt socialistiskt Nordkorea och det är ofrånkomligt att olika lärare med olika bakgrunder och värderingar sitter i svenska klassrum och lär eleverna helt olika perspektiv på samma ämnen.

Läroplaner och politiska beslut som försöker styra in eleverna på konformism finns förvisso, och även generella tendenser som inte alltid kanske är de bästa, men kommer aldrig kunna utradera det faktum att i klassrummet är det ju i slutändan lärarens idéer som styr riktningen och att vi som föräldrar kan granska detta tillsammans. Tycker man illa om vad den allmänna skolan lär sitt barn är man också i sin fulla rätt att påverka barnet med sina egna åsikter, ”fakta” och värderingar när barnet inte är i skolan. Om det nu är så att du som förälder sitter på mycket bättre sanningar än vad den allmänna skolan gör – så är det rimligen inget större problem för dig att lära dem detta och låta dem ta ställning för det när de ser ”ljuset” från dina ord.

Det motsatta är dock inte det samma. En elev som endast får se det ljus som föräldrarna väljer ut, t ex i form av en religiös friskola – får mycket försvagade valmöjligheter i livet – och mycket försvagade chanser att lära sig fatta egna kritiska beslut.

Det är därför ganska enkelt: Religiösa friskolor måste stängas omedelbart över hela landet.

Mer läsning:

Annonser

Religion är en mycket dålig väg till god moral

En förvånansvärt vanlig ”fråga” från religiöst håll, som ibland nog är seriöst menad, men oftast troligen mest handlar om att trolla, är hur man kan ha någon moral som ateist. Om det inte finns en religiös lag och ett påbud från en Gud som förbjuder eller uppmanar, vad har man då för anledning att tex inte springa runt och döda folk? Frågan är både bisarr och befogad.

Vi börjar med den befogade biten. Vad får en ateist att agera enligt en viss moral eller moral öht? Svaret är enkelt: För att man väljer att agera utifrån en kombination av medfödd empati och andra inlärda empatier eller filosofier (tex humanism, eller kanske buddhism).

Och det funkar också väldigt bra, då väldigt få uttalade ateister sitter dömda för brott i världens fängelser. Mörkertal kan finnas då man i många länder har tydliga religionsnormer som gör att uttalad ateism kan ligga dig i fatet om du åberopar det i fängelset, men inte siffror som gör att ateister kan gå från promillen till majoritetsprocent. Det är statistiskt omöjligt faktiskt oavsett vilka källkritiska idéer du än har.

Alltså funkar det bra både i teorin och i praktiken att vara ateist och ha en god moral enligt humana normer.

Det bisarra i det hela är att om det är gudomliga regler som får religiösa att uppföra sig på ett visst sätt och inte medfödd mänsklig empati (vilket då blir den självklara slutsatsen om religionen öht skulle spela roll) är ju dels att det utan någon som helst tvekan innebär att alla religioner i grunden handlar om skräck och lydnad och fruktan för gudomens vrede. Och det absurda blir ju att om religionen inte fanns eller om den saknade svar på en moralisk fråga (det står väldigt lite i tex bibeln om huruvida man får äta älg, hångla med krabbor eller kissa på kattungar) så är det ju fritt fram att agera helt utan ansvar.

I konservativ Islam har man i teorin en lösning på detta sistnämnda som man dock i praktiken är usel på att tillämpa. Och det innebär att endast det som definierats som haram eller halal får kallas antingen eller. Det ska i teorin inte alls vara fritt fram för muslimer att själva hitta på – utan det hela ska isåfall avgöras av lärde – på vad som måste vara världens mest oändliga lista med spörsmål (och man har en lång komplicerad terminologi kring olika nivåer och regler kallad Ahkam).

Kristendomen (och givetvis andra mer liberala efterföljare i andra religioner) löser det med att gjort anspråk på den gyllene regeln och så försöker de göra en allmän ”gör ingen skada”-princip. Som dock i praktiken fungerar väldigt dåligt eftersom samma urkunder sen beskriver en massa specifika regler och även uppvisar en gudom som på sitt moraliska samvete uppmanar och ibland legitimerar mord, folkmord, barnamord, kvinnoförtryck, homofobi och en massa annat som moderna civiliserade människor med folkvett och empati i kroppen inte alls tycker låter som en bra ideer.

Dvs de religiösa tvingas i praktiken ofta att gå emot saker som religionen uppmanar dem till – för att man ska kunna betrakta dem som ens civiliserade människor, än mindre då moraliska enligt modern humanistisk etik.

De blir alltså moraliska väsen till trots för sin religion – och inte alls pga. Eftersom i grunden är ju religiösa givetvis människor som vi andra och har samma förmågor till empati utan påbud även om de uppenbarligen pga fanatism kring sin religion blir förmögna att begå otroliga illdåd i religionens namn utan att samvetet stoppar dem.

Skulle det vara en bättre grund för moral än allmänt folkvett och empati att ha en stark religion? Exakt hur då och med vilka fakta kring brottslingar i världens fängelser baserar man det på isåfall? För som sagt, man kan teoretisera och man kan lista konkreta exempel på vem som är moralisk och vem som inte är det.

Det verkar snarare vara tvärtom – religion försämrar moralen. Om du tittar på hur religiösa fanatiker motiverar saker, så är det genom att det blir guds vilja. Ingen tvekan alls om att religioner kan få folk att tro att de kan flytta berg. Det är en mycket potent psykologisk kraft som verkligen har förmågan att stänga av andra funktioner i folks hjärnor. Som debattör är man vad vid hur logiken liksom helt kan försvinna ur sinnet på religiösa i frågor där något faktum står i konflikt med en religiös föreställning.

Samma sak verkar också gälla empati med tanke på vilka sanslösa illdåd religiösa fanatiker kan göra. Det är ju en sak att sitta i en stridsvagn och inte se barn som sprängs i bitar och kallas oempatisk lite slentrianmässigt. En annan att helt kallt gå in på en skola och skjuta ihjäl barnen – för där är det verkligen en fråga om bristande empatiska förmågor. Det finns givetvis många fler olika sätt som folk kan bli avtrubbade på, men en mycket effektiv metod för det verkar onekligen vara att man kuvar medfödd empati med inlärd passionerad religiös övertygelse.

En annan aspekt som kommer med religiöst betingad moral är ju att den inte är flexibel. Dvs om något var rätt enligt guden och dess följare för 1000 år sen, är det ibland något som står i vägen för att man anpassar sig till nya och mer genomtänkta insikter som hänger med i övriga utvecklingen av samhället. I takt med att tiden går så utvecklas vi. Religioner står uppenbarligen ofta i vägen här och är ibland enda anledningen till att vi inte agerar med god moral. Se bara på hur t ex preventivmedel bekämpas och vad det är för några religiösa tokar som alltid står till skuld.

Min fråga blir snarare bara: Hur kan man ha god moral och samtidigt vara religiös? Det känns i bästa fall som en mycket riskabel kombination om man öht lyckas.

Religiösa som inte kan ge människan ära för mänskliga bedrifter

Ateist är man för att man inte tror på gud(ar). Mer än så är det inte. Men därutöver finns det också många skäl till varför man som ateist ofta aktivt och högljutt ogillar religioner och inte minst de religiösa individerna i religionerna och att det på ett filosofiskt plan kan stärka en i en ateistisk världsbild.

En av dessa saker som stör mig och många andra ateister oerhört mycket är hur religiösa hela tiden (o)medvetet förolämpar vetenskapsmän och läkare.

god

Ja en facepalm på det på det får det ju allt bli. Det var en grupp virologer som gjorde genombrottet. Ingen annan. Det går inte att låtsas som att man kan respektera folk som inte ens kan ge ära dit ära förtjänas.

Jag har skrivit om ämnet många ggr förr. Hur religiösa kategoriskt ger sin allsmäktige Gud ära för allt gott, men aldrig ger den skuld för elände och det onda. Och det vore väl bara ett problem med just filosofisk enfaldighet hos de troende om det inte vore för att man då, genom att tillskriva guden äran där guden inte är inblandad förminskar vår egen roll och de konsekvenser det leder till.

Det här med att forskningsanslagen och synen på högre utbildningar är låga i religiösa kretsar hänger ju intimt samman med att man uppenbarligen inte riktigt förstår när det faktiskt är mänskligt slit som ligger bakom ett genombrott och ett bot – och inget annat. Du kan be bäst fan du vill – du kommer inte ens kunna bota huvudvärk på det sättet, än mindre HIV, utan det krävs vetenskapligt framtagna mediciner och hjälpmedel.

Jo jag vet. De har en vidare förklaring på detta om man påpekar att det var forskare som gjorde det – att det var gud som verkade genom vetenskapsmännen, ”styrde dem rätt” så att säga.

Som om det på något vis alls inte fortfarande är en förminskning av deras bedrift som forskare. Det är snarare nästan mer förolämpande. Och det gäller ju inte bara slitsamma vetenskapsmän. Det gäller ju alla som slitit hårt för att nå framgångar. Kan man tänka sig en större förminskning av allt slit än att någon tillskriver en osynlig skäggtomte äran? Nej inte direkt.

josh-groban-god-religion

Dessa hårt arbetande människor kunde alltså inte på egen hand ha löst det, utan det måste ha varit gud som löste det. Lite som att tillskriva dem en personlig assistent och plats på ett gruppboende faktiskt, vilket man ju i sammanhanget, med tanke på hur smarta, självständiga, driftiga och slitsamma individer de oftast är, är en rejäl portion klassisk förolämpning. Om någon tillskriver en gud äran för något som någon slitit hårt för, är det ju att håna dem för deras slit – inget annat.

Och då har jag i det här sammanhanget ö h t inte nämnt hur utomordentligt ologiskt det är att tillskriva den skapande guden äran för botemedlet, men inte äran för att HIV-viruset ö h t existerar från första början.

Ja vi ateister är nedlåtande och dryga. Jag vet. Det här är kärnan till, att varför åtminstone jag personligen, alltid, kommer anse att många religiösa i genomsnitt är mindre mentalt begåvade än ateister – för ni respekterar inte mänskliga bedrifter och mänskligt slit och förtjänar därmed ingen respekt för er tro i retur. Slit som för övrigt oftast handlar om att försöka förbättra vad som bara kan beskrivas som en ytterst usel skapelse om någon gudomlighet ö h t skall blandas in i ordvalen.

 

Folkhemskristendom

Som ateist och humanist är det i princip helt omöjligt att tänka sig en röst på Sverigedemokraterna av just skäl kopplade till ateism och humanism.

”Jag är ateist och jag är Sverigedemokrat” tror jag det var Björn Söder som sa till just mig för flera år sen när jag på en annan blogg på nätet ifrågasatte hur man som ateist kunde ge SD sitt stöd. Han hade inga problem alls med det sa han.

Ett märkligt uttalande. Att SD skulle vara ett parti som är vänligt inställt till sekularisering och ateism, det är på inga vägar alls sant. Tvärtom visar det sig ganska snabbt om man undersöker saken att SD är extremt socialkonservativa enligt klassisk modell (i de sociala frågorna åtminstone) och därmed också väldigt mycket en förespråkare av diverse kollektiva ideologiska och etiska tankar som helt och hållet har med religion att göra – precis som all socialkonservatism och konservatism oftast har.

Man behöver också bara titta på hur socialkonservativa politiker världen över ställer sig till religion och så ser man ganska snart att ibland är steget till regelrätt förespråkande av teokrati inte alls långt borta. Bara se på exemplet USA inte minst så får man genast en väldigt mycket mindre romantisk bild av socialkonservatism än den SD vill att man ska ha.

Socialkonservatism är totalt inkompatibelt med sekularisering. Totalt. Synen på kärnfamiljer som något bättre och viktigare kommer ur typiskt judeokristna ideal – och inte minst är fokuseringen PÅ kärnfamiljer som en politiskt viktig fråga något som bara i princip engagerar socialkonservativa. Synen på samhället som uppbärare av kollektiva traditioner och värderingar tillskriver man själva en koppling till kristendomen. Eftersom kristendomen, precis som SD faktiskt påpekar, är en av de viktigaste delarna i att forma våra ideal. Eller ja, nu skämtade jag givetvis.”I att forma idealen som människor hade för flera hundra år sen…” skulle det såklart stå. För de ideal en majoritet av svenskarna har idag är betydligt mer påverkade av andra fenomen än kristendomen. Det är rätt så obehagligt, tycker jag, med ett parti som inte riktigt vill erkänna vilken enorm betydelse de senaste 100 årens sekularisering har haft för oss på ALLA plan. Utan istället ser man det som en besvärande parentes som man vill bekämpa.

Ibland skriver SD rent ut om religionens vikt och roll, men oftast handlar det om omskrivningar där begrepp som ”tradition”, ”kultur” eller ”moral” används. Här nedan kommer några exempel från de själva. Givetvis skall du läsa varje kapitel i sin helhet för att se kontexten tydligt.

Principprogrammet om människan:

Av detta drar vi slutsatsen att en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle.

 

Det är obra med för mycket skillnader. Det är också obra med för mycket mångfald på religioner därmed.

Principprogrammet om kultur:

Kultur skulle kunna definieras som levnadssättet som förenar ett samhälle eller en viss grupp av människor. Som sådant inkluderar det bland annat språk, beteendemönster, seder och högtider, institutioner, konst och musik, klädsel, religion, ritualer, lekar, värderingar och normer för lagar och moraliska system.[…] Varje samhälle behöver gemensamma normer och värderingar, kollektiva minnen, gemensamma myter, gemensamma högtider och traditioner, gemensamma seder och bruk för att i förlängningen kunna hålla samman.

Sverige har alltså återigen EN sorts gemensam religion och den ska vi hålla oss eniga under. Det är i a f idealet man förespråkar.

Går man då in på deras huvudkapitel om religion står det givetvis inte alls lika utstuderat att de har en homogen bild av religion. Då talar de plötsligt även om vikten av religionsfrihet. Något man i tidigare kapitel alltså indirekt tog avstånd från.

Det bör väl sägas redan här och nu att det är extremt symptomatiskt för populistiska partier att vara inkonsekventa i sina partiprogram så att de både kan locka till sig likasinnade, men även kunna försvara sig mot kritik. Inget nytt under den retoriska solen där inte. Lite som när Vänstern talar sig varm om småföretagare eller Moderaterna kallar sig ett arbetarparti. Det är floskler utan kopplingar till partiprogrammen och de egentliga ideal man har.

Läser man SDs kapitel om religion riktigt noga (att de bara HAR ett kapitel om religion i sitt program säger en hel del bara det) så ser man ganska snabbt att det handlar inte om att SD är ett parti som förespråkar den sekulära staten, utan att man förespråkar en homogen kristen stat, där man förvisso inte bör förfölja folk som tillhör andra religioner än den där odefinierade folkhemskristendomen som man bejakar, men där idealet är ett samhälle där kristendomen styr och de andra formerna av tro som existerar gör sig bäst i att inte kritisera det. Lite som det ser ut i de flesta muslimska länder. Du KAN vara kristen i Pakistan tex, men eftersom 96% är muslimer är dina religiösa rättigheter begränsade. Glöm helt bort att kunna kritisera islam tex. Lite så vill man ha det, men utan islam då.

Den svenska staten kan och bör inte vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intim sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten. Få andra idéer och institutioner har varit lika betydelsefulla för formandet av den svenska kulturen som kristendomen och den svenska kyrkan. Det svenska språket, konsten, litteraturen, filosofin, moralen, traditionerna, arkitekturen, musiken m.m. är alla exempel på samhällsområden som varit och är starkt färgade av vårt kristna arv. […]  Kristendomen bör i kraft av sin historia tillåtas att inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige.

Där kom det såklart. Klassikern att man väver samman religion och kulturarv i ett nystan som inte går att nästla upp alls. Samtidigt som man även har rätt i sitt konstaterande att kristendomen givetvis har en lång och betydelsefull historia i den svenska historien finns det andra aspekter här som är mycket mer intressanta. Motivet att man ö h t tar upp det som ett ämne inte minst. Att man väljer att ta upp något säger ofta mer än vad man sen säger.

”Vårt kristna arv” säger man också givetvis. Den där homogeniseringen i ett politiskt manifest är rätt så obehaglig. Vilka är dessa ”vi” som man talar om här? Räknas katoliker in bland de kristna ens? Räknas judar, som trots allt bott här sen 1700talet in? Räknas muslimer, födda i landet, in? Räknas vi ateister ö h t med trots att vi utgör någonstans mellan 10 och 70%? av befolkningen (beroende på hur man räknar) in?

Vad är det egentligen för kristendom man talar om? Den där folk tog av sig hatten för prosten? Det är väldigt vagt allting och det verkar mer handla om det hela som någon slags folkhemskulturyttring än religionen som religion i sig.

Jag kan bara tala för mig själv som ateist. Jag känner inte att jag räknas in där. När någon talar om om ”oss och vi” och sen använder epitet som inte har med mig att göra, så exkluderar det mig och jag blir ”dem” istället. Nu är jag å andra sidan ingen lipsill heller så jag kan ta en exkludering från SDs ”vi” utan att gråta, men jag vill ändå å det starkaste poängtera mitt totala ogillande över att behöva låtsas vara icke existerande i den svenska historien för att ett politiskt korthus likt det SD bygger sitt partiprogram på ska få stå stabilt.

Hade detta bara varit en kulturhistorisk analys av vilka faktorer som spelat roll för det kollektiva kulturarvet, i den mån det öht existerar, så hade jag inte haft ett endaste problem alls med begreppet ”det kristna kulturarvet”.

Problemet här är att man gör ideal och politik av det och försöker berätta för mig att jag skall rätta mig i ledet och acceptera en kulturell överhöghet i form av en kristendom som har historiskt betingat företräde och som jag därmed knappast får ifrågasätta makten hos. Den där konservativa aspekten spelar såklart roll här också. SDs ogillande av snabba förändringar inkluderar givetvis den dramatiska sekulariseringen av samhället de senaste 50 åren. Det finns inga konservativa alls som gillar sekulariseringen under 1900talet av just det skälet – oavsett om de sen är ateister eller kristna själv. De konservativa som är ateister står inte direkt i första ledet för att kritisera kristendomen för något alls om man så säger…

Som jag redan har varit inne på är det uppenbart att för de flesta sverigedemokrater och sympatisörer handlar deras enorma vurm för kristendomen mer om kristendomen som ett kulturfenomen än kristendomen som religion, eller ens någon form av gudstro. Jag tror på Jimmie Åkesson när han säger att han inte själv har någon religiös tro.

Det sagt är det exakt samma sorts argument som även djupt troende använder för att försvara sin religion. En religion omgjord till en tradition är genast lite finare och lite svårare att kritisera. Den är också en tydlig markör av vi och dem. Om man kan låtsas som att alla invandrare från mellanöstern är muslimer och alla blonda svenskar är kristna har man skapat sig en tydlig vi och dem-markör som är behändig att använda. Något alla nationalistiska partier, oavsett om de är rasistiska eller inte, alltid behöver för att kunna få i ordning sin världsbild.

Så, är deras religionsbejakande harmlöst ideologiskt pladder då? Har jag inget att bekymra mig om som ateist?

Jo det har jag. Det är snarare JUST för att det mer är politik än ärlig tro på kristendomens lära som bekymrar mig.

För även om SD-väljare överlag inte alls egentligen är mer kristna än några andra, så är de beredda att försvara och använda kristendomen som vapen och som skiljemärke mellan människor. De som inte accepterar att följa SDs syn på goda traditioner blir liksom en del av den där illojala medborgaren som man inte riktigt tycker om.

Det är bara att läsa på kapitlen om nationalitet så ser man hur allt hänger samman för dem med att lojala medborgare är de som också följer deras homogeniserade idealbild. Det är ju gott och väl att tala om lojalitet och medborgare, men när det så här uppenbart inte bara handlar om att inte sälja ut militära hemligheter, utan att följa åsikter, så som det alltid gör för partier och ideologier som tassar i eller nära fascismens våtmarker, är det en helt annan och mycket mer otrevligare diskussion.

Det kan sammanfattas så här: Jag, som bråkig ateistisk bloggare, blir alltså en i praktiken illojal person i deras samhälle om jag ber prästen och hans fantasigud fara åt helvete, istället för att ta av mig hatten och visa honom och hans tro ”särskild respekt” som jag borde enligt dem.

Och om det inte räcker att läsa SDs egna principprogram så kan man ju alltid läsa annat från dem på nätet. Som tex hur Jimmie Åkesson på frågan om Sverige borde ha en statskyrka slingrar sig, eller varför inte bara frossa i allt det vi har tagit upp i kvadrat i SDs extremt religiösa falang – fädernas kyrka. Där är man inte riktigt lika slipad i orden och det teokratiska idealet gör sig gällande direkt.

Nu protesterar kanske några kristna läsare som aldrig skulle kunna tänka sig en röst på SD eftersom SD står för massor av saker de ogillar. Men ”SD är ju inte kristna”.

Det har liksom ingen som helst betydelse. Det är det faktum att de vill få alla att ställa sig i honör för en slags folkhemskristendom som gör dem till ett otänkbart alternativ för varje sann fritänkare, ateist, eller sekulär humanist. Det har ingen betydelse alls att vi ev skulle kunna enas om att de feltolkar allt som kristendomen står för. Ingen som helst tyvärr.

Om inte detta kan få dig att begripa att SD inte är ett alternativ för den som anser att religionsfrihet, riktig sådan i ett sekulärt samhälle, är mycket viktigare än vaga ideal om mot det kristna kulturarvets lojala medborgare, ja då är det för att du antingen är lite bakom flötet, obildad eller en sverigedemokrat.

En sverigedemokrat som isåfall antingen inte begriper sitt eget partiprogram, eller som vill försöka mörka det eftersom du mycket väl begriper att ni använder religion och kultur i en ohelig soppa för att locka väljare. Jag vet faktiskt inte vad som är mest tragiskt.

Jag vet bara att ni, med demokratins alla medel, måste bemötas för att vi ska få ett bra samhälle för alla oss som inte uppfyller era märkliga, tramsiga och kusliga ideal.

Aktuellt om SD: GP AB N24

Man kan inte gradera vidskepelse i olika sanningsgrader

En av de mer märkliga saker människor världen över gör är att gradera vidskepelse in i olika sorters statusnivåer. Inte minst gör sig kristna och muslimer skyldiga till detta – (det är ju t om så att det är kristna och muslimer som uppfunnit begreppet för att markera mot äldre religioner och tankar troligen). Vi kan ju börja med att redogöra för vad jag menar så ska ni få se att jag både har rätt och hur löjligt det är.

Den lägsta nivån av vidskepelses rang utgörs av folk som seriöst tror på folktro och sägner av olika slag – att man får sju års olycka om man krossar en spegel eller att svarta katter betyder otur. Och går vi tillbaka lite i tid räknas även människor som tror att man kan känna igen ett troll på att den har en svans gömd i byxan osv in här. Parallellt här på samma nivå finns även de som tror på pseudovetenskapliga saker. Sätter på sig foliehattar för att skydda mot tankeläsning och tror att kristaller kan hela folk. Det är inte samma sorts vidskepelse, men den har samma låga status.

Den andra nivån, som är lite mer finare utgörs av världens ofta döda (polyteistiska) religioner. Här talar vi markerat om mytologier för att tydliggöra vad vi menar och att vi vill skilja dem från de lite finare religionerna som är lite mer sanna. Saker som den fornnordiska mytologin, den grekiska mytologin osv. Religioner som man framställer som väldigt innehållsrika sagoberättelser i princip. Värt att respektera som intressant men totalt osanna påhitt samtidigt om du frågar de flesta i nästa nivå som jag nu kommer till.

Den tredje och finaste nivån av vidskepelse utgörs nämligen av världens nu dominerande stora världsreligioners tankar och föreställningar. Kristendomen och Islam på tronen då. Återuppståndna zombieguds-söner och änglar som talar till soldruckna eremiter i öknen och sådana typer av lite mer ”kvalificerade” berättelser om Uppenbarelser och Sakrament än asatrons sagor Ragnarök och Särimner alltså. Den personliga kontakten med en Gud som man får när man ber – dvs röster i huvudet som är lite mer på riktigt än när man blotar till Oden. Det här framställs i regel väldigt ofta som något finare och mer sant än de övriga tingen som då är folktro och mytologi. Något man istället ska respektera och akta sig för att kalla osant.

För mig som naturalist och ateist är tron på att det finns troll i skogarna inte ett dugg mer dumt eller vidskepligt än att tro på att änglar finns omkring oss (Det är alltså här som jag facepalmar).

Zeus är inte ett jota mer osannolik än Allah. Allt det här med att rangordna vidskepelse som jag nu gjorde för att visa hur de flesta faktiskt tänker är alltså totalt godtyckligt befängt rent objektivt. Även jag själv kan fastna i detta tänk ibland så jag säger inte att jag är bättre. Det är ofta jag tycker att monoteism ala modern liberalteologi känns lite mer avancerat än tron på en sköldpaddsgud som simmar i söderhavet – men sen vaknar jag upp ur yrseln oftast igen.

Väldigt väldigt väldigt ofta hör man just hur företrädare för världens stora religioner använder begreppet ”vidskepelse” när de talar om andra vidskepliga saker – som de tex kallar häxkraft, trolldom och vidskepliga sagor utan att blinka. Årligen döms folk till hårda straff i tex många muslimska länders shariadomstolar i Afrika för att de har sysslat med vidskepelse och trolldom. (Märkligt nog då så tror man lite på det bevisligen, eftersom man anser det för att vara farligt, men men, det ska vi inte gå in på nu).

Och i vår kristna värld handlar det mest om hur rang ett och två framställs av de som tillhör rang tre. De vill gärna ställa sig bredvid oss naturalister och framställa rang ett som trams och rang två som gamla sagor med oss dryga ateister. Men ser inte själva sin egen vidskepelse.

Den här stenen man kastar i glashuset är ju enorm verkligen. Men tydligen helt osynlig för alla kristna och muslimer.

Man kan tyvärr inte ha den här diskussionen med en liberalt troende heller och hoppas på förståelse av problemet. När man påpekar att tron på att det finns en osynlig omätbar gudom i universum som ger dig bönesvar är precis lika mycket vidskepligt påhitt som att skrocka åt när gammelfarmor inte vill gå under en stege går liksom inte. De inser verkligen inte att deras liberala ”upplysta” och moderna religionstolkning är precis lika mycket vidskepelse som folktrons vidskepelse – bara med mer intellektuellt pynt på ytan och en stor demografisk grupps norm och makt bakom sig.

För det fanns en tid då det satt berömda upplysta grekiska filosofer under olivträdens skugga och tyckte att omvärlden var fylld av okunniga barbarer med primitiva religioner. Att folk inte inte trodde på Zeus och övriga toga-gudar var vidskepliga barbarer som trodde på vidskepligt trams istället.

Idag ser man väldigt ofta att den grekiska mytologin återberättas i barnböcker. Sen försvinner den liksom ur våra vuxna medvetande mer än sporadiskt återuppykande under skolgången. Det är någon slags sagoberättelse för lågstadiet helt enkelt som vi inte bryr oss om att intellektualisera så mycket mer till mans.

Däremot ägnar man hela religionskurs B på gymnasiet åt att skildra innehållet i bibeln på ett skolmässigt seriöst sätt. Ja jag vet, det är absurt. Givetvis hör bägge hemma i sagoböcker för lågstadiet. På så sätt hade vi inte behövt undervisa i det på gymnasiet heller… för den kristna vidskepelsen hade ju inte haft något inflytande över samhället längre mer än vad grekisk vidskepelse har.

Tänk om Jesus och Muhammed skildrades som sagofigurer för lågstadiet i skolan? Vilket ramaskri det skulle bli om man satte igång och gjorde så i stor skala i Sverige. Nu ritar förvisso kristna gärna Jesus till barn i läskiga barn-propaganda-böcker, men poängen är inte att skildra det som en saga – vilket poängen med att ägna tid specifikt i unga år åt nordisk mytologi och grekisk dito uppenbarligen är.

Jag vill inte gärna använda ordet konspiration – men nog sjutton har det varit en medveten tanke att skildra utdöda polyteistiska religioner som sagor för barn medan du kan bli disputerad i teologi och gå bredvid andra riktiga forskare och låtsas ha samma status på universitet t om!

Inte i kristendomskunskap då som motsvarande sak rimligen borde ha varit om den behandlades lika som andra religioner, utan okritiskt i lärans egna tankar – i sagoämnet teologi. Vilket samhälleligt slöseri med resurser det är att det finns som eget ämne på våra lärosäten, och som detta fenomen fortsätter att legitimera kristendomen som något lite mer avancerat än de där barndomsmytologierna

Tänk om de ”upplysta” grekerna skulle ha vetat att deras världsbild nu är sagor för barn i en tid då en annan saga om en snickare och hans osynliga snickarpappa däremot är något man ska ta på vetenskapligt blodigt allvar.

Vi har också en åldersmässig aspekt på detta som är tragikomisk. Tron på tomten är vidskepelse för barn som prästen kan le nedlåtande åt och t om säga att man växer ifrån, men tron på gud är blodigt allvar för vuxna.

Jag är ledsen att behöva såra folks överdrivet känsliga känslor nu i dessa ”jagärsåhimlakränkt”-tider som råder. Men det är givetvis precis exakt lika mycket vidskepelse att tro på tomten som att tro på gud. Nej, om jag får bryta mot mitt eget bud om hur dumt det är att gradera vidskepelse lite och gradera så skulle jag vilja påstå att det är värre med gudstron eftersom barnets tro på tomten åtminstone har barnets naivitet som god ursäkt och den leder heller aldrig till någon skada – medan vidskepelsen i form av kristendom och islam i princip per definition alltid leder till skada förr eller senare.

Felet med skapelsetro – Gud går inte att kombinera med vetenskap

En av de mest enkla och primära anledningarna till att kreationism inte blir accepterat som hållbart alternativ bland seriösa forskare överlag är för att det inte är en vetenskaplig teori. En vetenskaplig teori är nämligen något väldigt specifikt och har man förståelse för vad vetenskap verkligen är så begriper man varför.

Det är något, i fallet med naturvetenskap, som ska kunna falsifieras till att börja med och det är där den värsta skon klämmer för Gud som jag ser det. Dvs det ska vara möjligt att visa att teorin om något är felaktig. Den får inte innehålla något påstående som för all evig framtid förblir omöjligt att bevisa som felaktigt. På så sätt undviker man kontextuella sanningar, som för all evighet blir sanna, bara för att ingen kan studera allt i påståendet.

Lite som om något låg gömt inlåst i ett skåp, men ändå togs för givet.

Problemet med skaparen som variabel i en vetenskaplig ekvation är att han är lite som det komiska och vid det här laget klassiska påståendet om en planet av hallonsylt någonstans i universum. Om jag påstår att ”det finns en planet i universum som är osynlig, och som består av ren hallonsylt och som du inte kan bevisa inte finns” så kan kan lugnt luta mig tillbaka i vetskapen om att ingen någonsin kommer att kunna visa att jag har fel.

Men det innebär ju inte att jag har rätt. Därav den viktiga poängen med att kunna visa att någon har fel.

För att undvika sånt där trams om saker som ingen kan motbevisa kom vetenskapsteoretiker genom historien så sakteliga fram till en vetenskaplig metod där sådana påståenden helt enkelt inte får finnas med. Det började under antiken med ett naturalistiskt synsätt, sen 1000 år senare utvecklade muslimer och medeltida munkar grunderna till den metodiska analysen och det pragmatiska synsättet på saker och ting (Ockhams rakhyvel tex) och så småningom blev metoderna förfinade under 1700talets upptäckarvåg för att sedan under 1900talets början bli kodifierade av personer som Popper och Kuhn.

Det tog tid och det är inte helt klart ännu. Vissa saker har varit oförändrade under all tid, men annat har givetvis utvecklats och lagts till. Men inte någon endaste gång de senaste 100 åren har någon ens tänkt tanken på att skrota falsifieringskriteriet för naturvetenskapliga teorier sen Popper påpekade hur viktigt det är. Det är helt enkelt nödvändigt där på alla sätt för oss idag.

Och nej go’vänner, Gud är inte falsifierbar. Han är rena definitionen på det som inte är falsifierbart med sin övernaturliga tro-existens. Jag har inte skuggan av en chans att kunna bevisa att han inte finns, mer än jag inte kan bevisa att planeten av hallonsylt inte finns.

Han finns nämligen inte där förrän du tror på honom, eller jo, de redan troende hävdar ju så, men rent praktiskt är hans bevisbarhet alltid omöjlig utan tro. Och tro på saker och ting funkar inte i naturvetenskap. Vad jag tror eller inte tror påverkar inte huruvida kisel smälter vid en temperatur eller inte eller om uran-bly-datering fungerar som det ska eller inte.

Om jag gör en formel, där en syremolekyl plus två vätemolekyler binds och bildar vatten så är alla variabler i detta fullt prövbara för vem som helst, oavsett tro.

Det går faktiskt inte ens att tro bort hur mycket man vill. Det är det som är själva kärnan i det som är vetenskap. Tro påverkar inte resultatet av faktum. Jag kan inte tro bort gravitationen. Jag kan inte tro fram gravitation heller.

Och här är då anledningen till att gud inte är falsifierbar. Eftersom man kan tro fram gud hur som helst och han heller aldrig kan bli motbevisad mer än påståendet om en osynlig planet av hallonsylt kan, så funkar Gud inte med vetenskapen.

Om du ska kombinera Gud och vetenskap så är du så illa tvungen att göra det separat. Du får förvisso tro att gud har skapat allt om du vill, men du kommer aldrig att kunna göra en vetenskaplig modell över det. Och det handlar inte om att jag är tjurig, det handlar om att vetenskapen funkar – endast – för att den har tydliga metodregler som aldrig får undantas – ens för Guds skull – ty då är de inte längre regler.

Hela problematiken vilar i att många inte förstår vad teori inom vetenskap är. Vi kan därför låta wikipedia berätta kortfattat:

”En vetenskaplig teori är en komplex  vetenskapligslutsats  och förklaringsmodell, alternativt system av detsamma, till exempel Einsteinsrelativitetsteorier eller gravitationsteorin.

I motsats till teori i dagligt tal, används ordet inom  vetenskapen inte som en nära synonym till ordet ”gissning”. En teori är tvärtom den starkaste sannolikhetsgrad som kan nås inom vetenskapen.”

Förstår man vad en vetenskaplig teori är så förstår man också så småningom varför Gud aldrig kan bli en variabel som håller i en av dess ekvationer. Inget ont menat om Gud då, men han funkar inte i en naturvetenskaplig ekvation. Inte enligt den religiösa definitionen av honom som är följande nedan – och någon annan ska vi väl inte lita på?

Gud, Generisk beteckning på mäktig övernaturlig varelse eller kraft. Föreställning inom de flesta religioner. Ofta föremål för tillbedjan, dyrkan och lydnad. (Wikipedia om Gud).

Gud, något övernaturligt med avgörande inflytande över tillvaron i olika religioner och trosföreställningar. I alla kända kulturer har människor trott att det finns en Gud eller flera gudar. (NE om Gud)

Bortsett från extra epitet givna av dess olika anhängare (om kärlek och andra superlativ) så beskrivs ”gud” ungefär på samma sätt i alla lexikon och av alla de som tror på en sådan. Det här är den mest tydliga förklaringen som alla kan identifiera helt enkelt. En länklista med länkar på religiösa gudsdefinitioner kommer sist ifall någon har invändning mot wikipedia eller NEs definitioner. Förutom superlativ så finns dock inget i dem utom tillägg. Inget som stryker ovanstående definition på något sätt.

Det finns olika modeller av gudar, men deras grundposition är alltid (i fallet med monoteistiska gudar) att de är något i stil med det ovan. Där övernaturlig är det kanske mest centrala kännetecknet som skiljer det från andra saker omkring oss som din datorskärm eller håret på din skalle. Gud behöver liksom inte följa några naturliga regler om tid, naturlagar, förmåga osv. Gud är i regel allsmäktig och allsvetande och ofta t om beskrivet som ”allt” – vilket ju inte direkt är oluddigt, men men. Men framförallt då alltså omöjlig att falsifiera. Och därmed omöjlig att lägga in i en naturvetenskaplig förklaring av något alls eftersom där arbetar man med det naturliga. Dvs det övernaturligas motsats.

Vilket då är den rena enkla grundanledningen till att alla former av naturvetenskapliga förklaringar som innehåller ”gud” som en variabel till att förklara något därmed per definition inte alls är vetenskapliga – utan i bästa fall bara okunnigt slarviga – men i de flesta fall ren pseudovetenskap. Dvs det som låter som vetenskap men som är lika lite vetenskap som flintskallighet är en hårfärg.

Det har varit en rad artiklar de senaste åren skrivna av teologer och folk med religiöst drivna politiska motiv som har försökt hävda att ingen inneboende konflikt finns mellan vetenskap och religion som gör dem inkompatibla. Det har t om skrivits motioner i riksdagen av politiker från KD i frågan. De har skrivit snyggt och de har dansat tango med de bästa retorikerna. Men det har bara varit pladder.

Det är givetvis rena tramset att det skulle gå att kombinera gud med vetenskap och dessa agitatörer har uppvisat både oförmåga att hålla isär huruvida deras tro är kompatibel med vetenskap och om en gud är det. Därtill saknar de grundläggande förståelse om naturvetenskapens till grunden objektiva naturalistiska natur. Det finns ett grundläggande problem i gudars övernaturliga icke falsifierbara identitet med vetenskapens falsifierbara naturliga dito som gör gud och vetenskap mer inkompatibla än olja och vatten är. Dessa kan man ju trots allt emulgera samman med tvång. Någon motsvarande knep för att blanda gud och vetenskap till något fungerande finns inte.

Den såsen spricker liksom direkt, oavsett om du droppar i gud försiktigt i vetenskapen och hur jävla hårt du än vispar, har koll på värmen och tillsätter hjälpande syror.

Tro för all del på din gud om du vill. Det här handlar inte om din tro. Men om du försöker intala dig att gud är kompatibel med naturvetenskapen så mycket att han t om kan läggas in som förklaring på hur saker uppstått – in där som ett vetenskapligt alternativ värdigt att undervisas i skolbänken parallellt med de gällande teorierna – då är det faktiskt dags för dig att sätta dig i skolbänken igen – för du må ha hur mycket koll du vill på din gud, men koll på vetenskap har du inte.

Religiösa om vad gud är. Underhållande läsning: