Människans fantastiska förmåga att se Jesus men missa toasten

För några år sen var jag på jobbintervju för ett jobb som jag sen så småningom trots allt inte fick. Det hela gick ut på att jag skulle sitta vid en dator med stor skärm och titta på stora bilder av organiskt material. Jag skulle helt enkelt identifiera proteiner på bilden. De syntes som svagt mörkare runda dimmiga områden i den dimmiga grönare bakgrundsmassan. Eller rättare sagt: Jag skulle korrekturkolla datorn, som hade ringat in vad den tyckte vad bilder på proteiner.

Det var nämligen så att den mänskliga förmågan att se mönster och skillnader visuellt var bättre än datorns. Givetvis, i takt med att åren rullar på blir datorerna bättre och bättre på sådant, men fortfarande är det mänskliga ögat sanslöst imponerande känsligt för skillnader i nyanser och form – mest tack vare vår hjärna bakom som kan fatta snabba, ganska intuitiva, men ofta rätt korrekta beslut kring det vi ser på en nivå som alltså slår den totalt ointuitiva datorns ”exakthet”. Imponerande faktiskt.

Det går som bekant att lura ögat på många sätt och optiska illusioner får oss ofta att framstå som kretiner som ser rörelser i mönster, som beror på diverse interferens-fenomen inte minst. Men ibland borde folk bli påminda om hur bra vi trots allt är på att se saker också. Saker som avviker från det förväntade inte minst. De algoritmer som styr en dators jakt på mönster i saker och ting är ju oftast begränsade till att programmeraren kan förutse vissa former av avvikelser. De blir i regel alltså aldrig bättre än programmerarens fantasi.

När jag läste geologi påmindes jag åter om hur kraftfullt människans förmåga att visuellt identifiera saker är. En av grundmetoderna inom geologisk undersökning och identifikation av mineral och bergarter är faktiskt än idag den rent visuella. Både macroskopiskt med bergshällar och landskap i fält, men även microskopiskt i labbet.

Inte av nostalgiska skäl för att geologer är stofiler, utan för att det i princip bara går att se skillnad på kvarts (SiO2) och flinta (SiO2) och obsidian (SiO2) med hjälp av visuella metoder. Ett instrument som mäter det kemiska innehållet kommer således primärt se exakt samma innehåll (SiO2), trots geologiskt fundamentalt olika sorters mineral och bergarter. Så som på Mars just nu där masspektroskopi analyserar kemin av berggrunden. Med detta kommer vi se massor av saker, men också missa lika mycket. Det gäller bara att vara medveten om hur mycket man faktiskt missar.

Skillnaderna syns både makroskopiskt med ett prov i handen för det tränade blotta ögat, men framförallt under ett polarisationsmikroskop där man gjort ett tunnt prov som kan genomlysas och bedömas utifrån nogranna kritierier kring hur färger beter sig, mönster, brytningspunkter, vinklar osv.

Då syns det rent visuellt vad det är för mineral man tittar på med en säkerhet som sällan är felaktigt när den sen jämförs med kemin. Ser det ut som biotit, ja då är det nästan alltid det också med en träffsäkerhet troligen omkring 99% så länge vi talar kvalificerade geologer och normala prover.

Sen kombinerar man det idag givetvis med kemiska analyser, men om du tog de två metoderna var för sig är nog den optiska fortfarande bättre för ren identifikation i de fall vi talar om kristaller stora nog att kunna ses i polarisationsmikroskopet åtminstone.

Poängen här är att det mänskliga ögat kan göra något som ett instrument inte ens kan idag. Det må krypa i kroppen på de naturvetare som instinktivt känner att de helst vill se kemin analyserad för att det ska vara ett ”riktigt” resultat – men så är det faktiskt inte. Ögat inte bara krävs, det vinner. Följdaktligen kan man i regel aldrig heller bli någon bra geolog som jobbar med identifikation av mineral om man ser dåligt eller är färgblind. Faktiskt.

Med min stora respekt för människans fantastiska förmåga att kunna identifiera mönster och skillnader, och min vetskap om hur det används inom medicin och geologi, kunde jag därför inte riktigt ta ett påstående jag såg för någon månad sen på allvar. Det var en ”dokumentär”, eller snarare en ren propagandafilm på SVTs Vetenskapens värld som höll en riktigt låg objektiv nivå. Den handlade om hur astronauter i princip helt var meningslösa poster-pojkar för rymdforskningen. En rymdforskning som idag helt skulle kunna skötas från sonder hette det. Inte behöver vi en människa på månen eller Mars när sonderna kan göra allt – t om bättre.

Fast det är ju inte alls sant även om människor givetvis kommer med massor av problem. De kommer också med massor av bra egenskaper. Geologen i mig får krupp av sådana uttalanden när jag vet vad vi går för just inom geologin. Som jag precis förklarade för er kan man inte identifiera speciellt mycket geologiskt endast baserat med kemin alena.

Inget är teoretiskt omöjligt vad gäller att man skulle kunna bygga en sond som kunde göra tunnslip och skicka foton på mineralerna tillbaka till Jorden, för fjärrkoll där. Men det hela är än så länge praktiskt omöjligt att göra av rent hantverksmässiga skäl. Att göra tunnslip skulle förvisso kunna tänkas kunna göras av superavancerade slipmaskiner. Likt sådana som slipar speglarna till Hubbles teleskop. Men samtidigt är vi då inne på apparater så stora och dyra och komplicerade, när en människa skulle kunna göra samma sak mycket enklare och snabbare, och troligen bättre fortfarande.

Det kan komma en tidpunkt då människor inte behövs för sånt här då apparaterna är avancerade nog att fixa allt automatiskt. Men vi är verkligen inte där. Och jag talar om nuläget – kostnader kontra kostnader. Vill vi göra exakta analyser av mineralogin på Mars, ja då krävs det människor som förr eller senare tittar på prover i tunnslip.

Och detta är ju bara en av aspekterna. Det mänskliga ögat kan glida över landskapet och se något i fjärran som ser intressant ut och snabbt undersöka det om den befinner sig på plats. Visst kan kamerorna identifiera massor av saker idag, men det blir mycket långsammare och omständigare.

Den där svagt mörka nyansen där borta? 5 minuter senare har astronauten med geologisk expertis identifierat om det var värt att titta på. Sonden kanske öht inte kan se det med sina kameror och tar alltid oerhört mycket längre tid att ta sig dit med dagens fjärrstyrda teknik.

Dess förmåga till improvisation för oväntade omständigheter är också noll – och helt avhängig vad man kan fjärrändra från Jorden. Människor på plats kan bygga nya verktyg och testa sig fram för att lösa problem som var oväntade. En sond-rackare kan ju tex köra rakt igenom en dold spricka och ner i en ravin och förgås direkt utan hopp om annat. En människa som går på samma ställe kanske märker av att marken rör sig och kan flytta sig.. osv osv.

Så att människan inte behövs? Det stämmer inte. Inte än. Om X antal år så kanske det stämmer lite bättre när maskinerna är mycket coolare än idag. Men på sätt och vis känns det som en kombination vore det bästa. Den känslolösa maskinens kliniska analys av det den programmerats att göra i kombination med mänsklig improvisation och känslighet för det oväntade mönstret i något.

Jag vet. Den där fantastiska förmågan vi har är också ett instrument som kräver att den som har den kan ”tänka ett steg till” hela tiden. Lika lätt som det är för oss att se mönster där de är svåra att se, är det för oss att se mönster där de kanske saknar mening eller öht inte alls finns.

Man kan väl leva med att människor ser ”lite för mycket” när de letar efter mönster.  Det är ett mindre problem än att man ser för lite och missar viktiga saker. Vad som däremot är ett problem är när vi ser ett mönster i något, men sen inte riktigt kan göra en korrekt bedömning av om det var ett relevant mönster eller inte.

Här tänker jag på fenomenet Pareidolia. Folk ser Jesus i ett moln, på rostbrödet eller på en gammal blodig linneduk. Just det där med att vi är väldigt bra på att se mänskliga drag i saker, som inte alls har det egentligen, säger en hel del om den evolutionära bakgrunden bakom vår visuella förmåga, som ett arv från en primat som behövde kunna identifiera vänner, fiender, känslor och byten – och det reflexsnabbt. Dvs ansikten är vi riktigt bra på att se.

Vår fantastiska visuella förmåga kommer alltså med en baksida. Den kräver en lika fantastisk insida inne i oss, med öppen, självkritisk och objektivt logiskt tänkande för att inte leda till rena dumheter. Vilket den långt ifrån alltid gör. Vi verkar överlag alla, som har synen i behåll, kunna se dessa mönster mer eller mindre ganska lika bra (givetvis med skillnader baserat på hur bra syn vi har, hur bra vi är på att koncentrera oss osv), men sen skiftar förmågan drastiskt att kunna sålla bland dem i relevans och verklig betydelse mycket från person till person. Folk drivna av idéer om hur saker måste vara, om det så är religioner, vidskeplighet eller starka ideologiska övertygelser, är extra dåliga på att acceptera att ett mönster de sett, som passar dem, inte är ett riktigt mönster, utan bara slumpen utan relevans.

Den personen som VILL se att man kan se sin religions skapare i allt kan mycket snabbare börja ta till sig uppfattningar om sk gudomliga tal, numerologi eller varför inte just då pareidolia – med Jesus på allt möjligt – än andra. De ser det säkert själva som att de har lite färre skygglappar än vi andra. Trots att vi kan förklara för dem att ”ja, vi ser också ett ansikte där i kakan, det är inte så att jag inte ser det där som liknar ett ansikte… ”

Men vi inser också att om du rostar 10000 skivor bröd, så kommer du få massor av brännmönster på deras ytor som HELT slumpmässigt kommer se ut som att de avbildar ansikten inte minst. Just eftersom vi har en otrolig förmåga att tycka oss se ansikten i allt med symmetriskt placerade ”ögon, näsa och mun”. Jesus blir den naturligaste kandidaten då eftersom den religiösa förväntan och längtan att se honom gör sig extra stark. Fast om man är muslim råkar det istället vara saker som påminner om ordet ”Allah” skrivet med arabiska tecken.

Om du ALDRIG fick ett mönster ur slump och kaos, så vore det faktiskt oerhört märkligt. Den som inte tror mig kan ju kasta ut 10-talet lämpliga föremål på sitt golv. Jag tror inte det krävs många kast innan du får fram den klassiska ansiktsformen med ögon och mun ens om du försöker kasta dåligt.

Och det är ju här ”innanför skallbenet” gör sig tillkänna. Förmågan att kritiskt att kunna identifiera eller frånse egna behov av att något gärna eller måste vara på ett visst sätt och istället se vad de verkligen är.

Något fel på vår syn när vi ser ansikten på Mars eller på bröd är det alltså inte. Ingen illusion beroende på brister öht. Tvärtom det visar oss vårt evolutionära arv och fantastiska visuella förmåga att se mönster. Felet sitter helt och hållet i vissa individer som sen inte kan analysera det de ser och drar slutsatser av saker som för det första kräver en titt till med ännu bättre kikare (i fallet med ansikten på Mars) för att enkelt kunna lämnas därhän som ett mönster som fanns, men bara så länge vi inte tittade efter noga.

Ta bilden nedan förresten. En dator som programmerats för att hitta ansikten skulle nog kunna göra det här i den gamla originalbilden nere till höger. En dator som inte programmerats för det skulle inte kunna det och missa ansiktet och den potentiella ruin från en död Mars-kultur som det skulle kunna vara. Jo faktiskt. Skulle kunna vara med de data den bilden alena ger oss.

Om det hela sen inte avgörs av ett mänskligt öga, som ser mönstret, men med en mänsklig förmåga att skilja ut verkliga sannolika mönster från illusionen av något, så skulle vi slösa tid och resurser på trams. Datorn skulle inte kunna säga oss om det är illusionen av ett ansikte, eller en stor skulptur med den datan bilden gav oss från början.

Och om det sen handlar om ”kapsyler” på Mars yta, så inser man rätt fort hur praktiskt och smidigt det är – alla övriga problem med en människa inräknat rent transportmässigt till Mars åsido – att hon är där och ser och sållar saker på ett sätt datorn än så länge inte alls kan. Kan än i a f.

mars

Mer läsning:
http://en.wikipedia.org/wiki/Pareidolia
http://en.wikipedia.org/wiki/Apophenia
http://en.wikipedia.org/wiki/Perceptions_of_religious_imagery_in_natural_phenomena
http://en.wikipedia.org/wiki/Optical_mineralogy

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s