Religion och vetenskap är inte kompatibla

Ett gäng äldre eminenser (så ser de säkert sig själva åtminstone) från Claphaminstitutet, en organisation som verkar för div pseudovetenskapliga åsikter, uttalar sig i dagens SvD om huruvida vetenskap och tro är kompatibelt.

Eller rättare sagt, de gör väl egentligen inte alls det. Istället handlar inlägget om hur det har funnits en rad kända och totalt okända personer verksamma inom vetenskap som har trott på gudar, eller åtminstone sagt ordet gud någongång, så att man kan citera dem som gudstroende idag 2012…

Resonemanget är ”Jo men det kan man ju. Det har ju massor gjort. Titta.”. Mycket mer än så kommer de inte fram till bortsett från att man försöker skryta lite med sina titlar. Man bemöter egentligen inga av de vetenskapsfilosofiska problem som existerar alls i frågan och som ateister har påpekat mer eller mindre i olika former ända sen antiken.

Att man som troende anser att man inte har några problem att kombinera sin religiösa tro med en helt (nåja) vetenskaplig världsbild har jag inga som helst anledningar att betvivla. Uppenbarligen är det så och flera har så gjort. Men är det samma sak som att vetenskapen och religionen är kompatibla? Nej, det är ju en helt annan fråga givetvis. Du kan skapa emulsioner av olja och vatten, men det är fortfarande fråga om inkompabilitet oavsett hur bra kock du än är.

Till att börja med ska vi vara ärliga och titta på hur världen ser ut idag. Är resonemanget som Clapham för representativt? Svaret är givetvis nej. Merparten av de som ser sig som aktivt religiösa och troende på en religion har antingen helt tagit avstånd från flertalet vetenskapliga delar (kreationister, förespråkare för intelligent design) eller förvrängt det vi känner till, för att få det att fungera. I USA är omkring hälften av alla medborgare kreationister t ex enligt Gallup och merparten av de som sen utgör de 85% av befolkningen som ser sig som troende på en Gud talar sedemera om hur allt måste vara intelligent skapat eller åtminstone guidat av en gud. Endast 15% håller en strikt naturalistisk syn på allt.

Förutom en total frånvaro av medhåll demografiskt i världen är det faktiskt väldigt få forskare som uttalar stöd för att vetenskapen och religionen är kompatibla. Inte bland forskare heller är man speciellt representativa. Andelen kreationister bland de som har en PhD ligger stadigt under 1%, även i USA. Andelen som tror på någon slags gudsstyrd värld, som vetenskapen beskriver den ligger på omkring 20%. I USA då. I länder som Sverige som är avsevärt mer sekulära, är siffran för de milt troende forskarna rimligen obefintlig utanför teologiska institutioner.

Så demografin och forskningen har inte Claphameminenserna med sig. Så långt kan vi vara säkra. Jag kan tänka mig att många religiösa väljer den religiösa tron före vetenskapens förklaringar, eftersom de faktiskt inte tycker att de kan kombinera dem. De är paradoxalt nog mer ärligt medvetna om problemen än Claphams förepråkare.

Faktum är att förespråkarna inte har med sig ett bra resonemang, vilket ju är det enda relevanta som räknas. I grunden är vetenskap och religion nämligen två väldigt olika saker. Det är inte två sidor av samma mynt, det är två helt olika saker helt och hållet. Inte heller är vetenskap en bubbla bland världens alla religionsbubblor. Nej den är något som snarare försöker förklara alla dessa bubblor.

Religion handlar om att försöka förklara tillvaron på ett sätt som ger det mening och där vår roll som människa förklaras. Det är även en stor uppsättning moralkoder och historiemytologiska skildringar av historien. Sen kan man vara olika hårt troende på allt, men du kan aldrig utesluta en sak: Tron på religionens innersta väsen, i de flesta fall då Gud, är inte förhandlingsbar. Varje idé som är ny måste integreras med Gud som en variabel som inte går att ifrågasätta för gör du Gud förhandlingsbar är du inte längre troende.

Vetenskapen (naturvetenskapen) handlar om att försöka förstå hur allting fungerar – oavsett om det sen gör så helt utan poäng eller mening. Vår plats som människa saknar roll rent meningsmässigt eftersom ”mening” öht inte diskuteras. Vetenskapen måste hela tiden utvecklas och varje ny idé antingen accepteras eller avfärdas baserat på dess kompabilitet med tidigare kända faktum. Skulle en ny teori vara inkompatibel med en annan är det någon av teorierna som antingen inte är kompletta eller så är den ena defekt. Ingen variabel, teori eller ens faktum är helt omöjliga att ändra på. Inte ens naturlagarna är totalt utan exempel där de kan diskuteras och ändras (som tex vid Big Bang).

Kort och gott. I religion är gud icke förhandlingsbar. I vetenskap är allt förhandlingsbart. Alltså är religionen som bäst skenbart lik vetenskapen, men i grunden alltså något helt annat.

Om du är troende kan du inte kompromissa med din gud. Du kan formulera om din gud till något bortom all religiös urkunds beskrivelse och se dig själv som väldigt liberal i förhållande till dina religiösa skrifters dogmer, regler och beskrivningar, men om du hela tiden hävdar att gud måste finnas där, någonstans, om inte bakom kullen framför oss, så åtminstone bakom nästa – så tänker du inte helt vetenskapligt heller.

Det hela står och faller med falsifieringskriteriet. Vetenskapen får inte bygga på antaganden som per definition inte går att motbevisa – som tex ”Gud finns och har skapat allt, men vi kan aldrig mäta Gud så du kan aldrig visa att jag har fel”

Jo, vetenskapligt korrekta påståenden kan givetvis vara svårbevisade, kanske t om för all evighet rent praktiskt omöjliga att bevisa eller motbevisa, men de får inte ha en inbyggd egenskap som gör dem t om teoretiskt omöjliga att motbevisa. De får inte vara påståendet att de är osynliga och omöjliga att mäta för all evighet. Det som kännetecknar rena dumheter inom vetenskapen är just sådana påståenden som att ”detta är sant, och du kan aldrig bevisa att jag har fel”.

Det är också fel enligt den filosofiska dialektiken. Det är den som påstår som måste bevisa sitt påstående, inte den som ifrågasätter. Säger man att Gud har skapat allt så måste man ju kunna bevisa det, inte bara säga att ingen kan motbevisa det och tro att det räcker till något.

(Notera då att ateister aldrig säger att de kan bevisa att Gud inte skapat universum, utan att de kan bevisa det hela utan att Gud behövs som variabel.)

Så när folk försöker hävda att de visst tror helt på vetenskapen i allting den kommer fram till, men samtidigt vill sätta en omätbar liten gudom som förklaring längst ut på allt också som ingen kan motbevisa, då får vi ett problem med hur man resonerar. För så resonerar inte vetenskapen – någonsin.

1+1=2 

Om man kan förklara hur något fungerar och det faktiskt inte råder några problem med förklaringen som kräver en okänd variabel till för att formeln skall bli komplett så måste man också förklara den nya formel man skapar med sitt påstående.

1+1+Gud=2

Och det är det som man aldrig gör som skapelsetroende, varken kreationister eller mer liberala. Gud blir aldrig en del av ekvationen. Man försöker inte ens eftersom man dels inte förstår att man behöver det, dels kommer få problemet att förklara hur sjutton det kunde fungera utan Gud i ekvationen. Vilket man inte kan. I vetenskapen kallas det att redogöra för tidigare forskningsläge när man presenterar en ny teori, dvs inte bara förklara den nya teorin, men också förklara varför den gamla var fel om den nya bryter mot den. Kan man inte det, åtminstone när det frågas efter, då bör varje vaksam forskare ana ugglor i mossen. Då kanske man som bäst bara har en kontextuell sanning.

En liten aspekt på det hela som blir extra irriterande är den religiocentriska arrogansen. Att en religion är lite mer sann än andra. Så DIN religion som kristen svensk är kompatibel med vetenskapen säger du. Varför skulle just din religion och inte muslimernas, judarnas, hinduernas, vikingarnas eller aboriginernas religioner vara de som är kompatibla med vetenskapen? För att du är flyktigare på sanningarna som måste uppfyllas? Din helige ande är mer logisk än aboriginernas sköldpadda? Mer liberal och progressiv? Mindre myter och legender och dogmer? Är det det som avgör? Mest vaga religion rent bokstavsmässigt vinner gunsten hos vetenskapen?

Inser du inte exakt vad det visar isåfall? Nämligen att om alla former av fundamentalism är ett problem med kompabiliteten med vetenskapen, så är rimligen det optimala: Ingen religiös variabel alls. Allra minst Gud.

Du får gärna fortsätta anse att du inte har problem med vetenskapen och om du därtill också villkorslöst vägrar att vetenskapen skall kompromissa för gud och religioner i sina upptäckter. Det är ju faktiskt bara positivt. Det innebär att du nästan är i mål. Nästan.

När du inser att anledningen att en ovillkorlig Gud inte bara är svår att intellektuellt ärligt kombinera med vetenskapens villkorslöshet, så inser du kanske snart också att Gud blir rätt meningslös öht. Inte minst om du sätter dig in i hur vetenskapen faktiskt kan förklara allt, inklusive din gudstro, utan att någonsin behöva skriva in Gud i en ekvation.

Ett annat, vad ska vi kalla det, filosofiskt och kognitivt problem med gudstro är risken att du nöjer dig med ett svar. Vi ser det hela tiden hos kreationister. De är inte intresserade av att förklara hur universum förklaras med gud i ekvationerna i några mer komplexa detaljer (om de ens någonsin lämnar de retoriska lekarna kring God of the Gaps). De liksom nöjer sig med att bara sätta ett likhetstecken till Gud och så är det bra där.

Det säger ju sig självt att om någon nöjer sig med att förklara universums uppkomst med Gud är processen att kunna acceptera att man kanske t om måste ifrågasätta VAD universum är, uppkomst är osv är mycket längre. Den som är nöjd med en förklaring saknar per definition driv att gå vidare och aldrig sluta förklara och ifrågasätta. Nej istället visar oss personer som har koppling till religiösa rörelser att de snarast ägnar hela sin tillvaro som vetenskapsmän (nåja, vi ska kanske inte överdriva deras yrke, men något får vi ju kalla dem) att leta efter bevis för sitt antagande.

När Gud räcker som förklaring för A går man vidare och letar efter vilka belägg man har för Gud för att kunna förklara B. Inget är mer ovetenskapligt än belåtenhet med ett slutgiltigt  svar på en fråga. Och kristna blir alltid belåtna när de tycker att gud fungerar som svar.

Så fungerar aldrig vetenskap som för varje ny gåta som får ett svar öppnar nya dörrar till ännu svårare gåtor. Dessa grundläggande skillnader i resonemang och tankesättsskillnader mellan de två världarna – gör vetenskap och religion till två ytterst inkompatibla tankesätt som bara kan mötas genom kompromiss, missförstånd, okunskap eller önsketänkande från troende som helt enkelt inte förstår vad vetenskap (eller religion) är i grunden – oavsett vilka titlar de har lyckats införskaffa sig genom åren. Religion är baserat på känslor, vetenskap på resonemang.

Försöker man göra om den religiösa tron man säger sig ha till något som är helt kompatibelt med det vetenskapliga resonemangets värld har man troligen tappat tron för länge sedan faktiskt, och fäktar snarast efter existensiell hjälp än något annat. Det eller så förstår man varken vad tro eller vetande är i grunden. Jag vet inte vad jag skall tycka är mest oroväckande.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s