Vetenskap vs självlärda experter om barn

Jag blev ”varnad” innan jag blev pappa att en av de mer drygare aspekterna med att bli förälder skulle bli alla de råd och tips och regelrätta instruktioner man skulle få av folk i sin omgivning. Tyvärr visade det sig stämma mycket mer än jag någonsin hade kunnat ana att  det skulle finnas så många människor med så mycket åsikter kring rätt och fel när det kommer till barn. Inte minst ditt barn. Skamlösheten att bara ge folk råd, som inte ens frågat efter det, är total.

Det här med barn och barnuppfostran är nog det enda ämnet som kan orsaka mer tjafs och irritation än sport, politik och religion. Inte minst för att det finns så många experter. Varenda förälder tex är expert. Man blir tydligen en expert på barnuppfostran genom att själv ha barn. Visste du det? Och inte helt oväntat så ökar också expertisen exponentiellt med hur många barn man fött. En mamma med tre barn vet mer än en med en. Så är det bara.

Suck.

Jag trodde att folk överlag skulle inse att barnuppfostran och barn är som allt annat. Expertis handlar inte om personlig erfarenhet, utan om objektiva fakta. Men nej. När det kommer till barnuppfostran, då vet alla föräldrar bäst själva. Inte minst de som förvaltar åsikter som de givits av tidigare generationer. De är nog de som mer än några andra vet mest eftersom deras åsikter ju är ”beprövade och har funkat så vitt de själva vet”.

Jo just det…

Det hela blir givetvis väldigt personligt. Barn är något man som förälder har en ytterst personlig relation till. Det här med ett objektivt perspektiv är svårt att ha, även för den mest kallhamrade vetenskapsfetischisten så är det svårt att alltid vara objektiv och inte gå på känslor. Man känner helt enkelt ofta att instinkterna går före det man läser och hör. Jag är inte felfri själv. Tvärtom. Jösses vad jag går på känsla ofta.

Och i fallet med just råden från folk omkring en, är det nog bara bra att man kör eget race (iaf om man inte är dum i huvudet själv). För det är ju nämligen givetvis så att mängden barn man fött och uppfostrat inte visar ett jota om hur bra man kan det här med barnuppfostran och barn. Att man ens ska behöva påpeka något så självklart… men det måste man.

I de flesta fall är det välmenande råd man får. Men i många fall är det också direkt olämpliga råd som man får eftersom personen i fråga faktiskt inte vet vad den talar om. Att verkligen veta vad man talar om kräver nämligen att man satt sig in i vad åratal av forskning har kommit fram till. Forskningen är nämligen betydligt mer objektiv än vad gemene man som ser sig som kunnig är eftersom den kan placera sig själv i en källkritisk kontext där konsekvenserna kan analyseras statistiskt. Det kan man inte göra som förälder. Ok, omdu har fött tusen barn så har du ett statistiskt underlag att skryta med. Men det är också allt… För det krävs nämligen kvantitet i jämförelser, för att mönster och sanningar öht skall kunna uppdagas. Sen krävs det givetvis vetenskapligt kunnande för att kunna ta hand om datan, så problemet kvarstår: En förälder kan inte få expertis genom att vara förälder.

Så här funkar den ickevetenskapliga analysen av något hos den generelle rådgivaren:

  1. ”Var det en bra metod att få barnet att sluta slå på katten genom att hota det”.
  2. ”Ja barnet slutade ju att slå efter hotet.”
  3. ”Bra, då funkar det, då skall jag berätta det för andra så att de kan göra likadant”

Det här med faktorer som att barnet kanske tar skada av hotet, eller kanske inte alls slutade slå, utan istället gör det när du inte ser är typiska exempel på saker som självutnämnda experter inte kan ta med i beräkningen eftersom vetenskaplig undersökningsmetod och miljö saknades. Går vi då in på mer pedagogiska frågor blir det ännu tydligare.

  1. ”Är det bättre att lära sig räkna med en bok än med en surfplattas räkneapp”
  2. ”Ja jag lärde räkna med en bok, och surfplattor kan ju aldrig vara bra, så det är nog”

Blir då ännu värre källkritiskt, eftersom dina fördomar, åsikter och bristande kunskaper färgar din syn + att du kanske inte ens jämför, utan bara avfärdar. Och din egen bristande förmåga att dokumentera det som sker vid en jämförelse är troligen total. Du kan troligen inte ens stava till dokumentation…

Vetenskapen hade istället jämfört och redogjort för resultaten och metoderna i detalj så att andra kan upprepa det man gjort och försöka återskapa allt. Dokumentationen måste vara total på alla uppnådda resultat.

Det här med att förstå varför egna erfarenheter faktiskt är sämre än vetenskap är något man troligen inte kan göra om man inte varit i kontakt med vetenskap på riktigt. Med tanke på att de flesta faktiskt inte varit i kontakt med vetenskap – inte ens alla de som läst på högskola har det egentligen – så är det sorgligt nog så att det heller inte kommer gå att förklara varför vetenskapen är bättre om de verkligen inte vill lyssna. Det blir snarare ”äh, allt står inte i böcker”-försvar man möts av. Det är standarden när vetenskap skall ifrågasättas av de som inte begriper.

Folk vill i regel inte lyssna på kritik mot de personliga erfarenheterna – eftersom barn och barnuppfostran inte bara är ett ämne som folk hade många åsikter i – allt är så jävla känsligt att öht kritisera just sånt i. Att komma med åsikter om hur någon gör med sitt barn är inte direkt samma sak som att kritisera hur någon plattsättare har satt plattorna, eller hur kocken egentligen kryddar. Det ligger liksom i 10 divisioner högre i känslighet. Man blir faktiskt skitarg – för ingenting – hur lätt som helst.

Det här med irritationen är intressant. Den har jag själv känt många ggr när tipsen trillar in på facebook från folk utan att man bett om det. Ibland vill man som ”tipsad” bara slå huvudet i bordet och sucka högt åt råden man får som ju kommer in i all välmening.

För folk verkar tro att de måste berätta för en de mest uppenbara självklarheter. Då får man bita sig i tungan så gått det går och låta bli att svara att ”ja tack för tipset Sherlock, men jag fattar nog det där själv redan, plus att jag försöker utgå från vad forskningen säger om vad som är rätt, inte vad din mormor tyckte”

Jag kan verkligen inte vara ensam om att bli häpen över vad folk tror de behöver förklara för en, allra minst när man aldrig ens frågade. Det är som om det stod Samhall i pannan på mig eller något och istället för 12 års akademiska studier så hade jag precis krypt upp ur leran och lärt mig grymta och klia mig i pannan…

I all välmening: Men just shut the fuck up. Oddsen att ni vet något sensationellt och viktigt som jag inte kan räkna ut med röven eller redan kan sju ggr mer om som påläst är minst sagt marginell. Framförallt. Om jag inte har frågat något, så vill jag inte ha svar heller. Tänka sig!

Troligen funkar behovet av att tipsa andra nya föräldrar om barnuppfostran lite som skitnödighet hos de självutnämnda experterna. Man bara måste klämma det ur sig, för annars mår man själv dåligt…

Jag känner själv lite av det där. Jag är ju av naturen någon som skall trycka på världen mina åsikter och detta skiljer sig föga. Så här kommer lite av min skitnödighet. Obs, följ nu inte dessa råd, då jag ju inte är expert. Se dem som information som du bara kanske borde ha läst åtminstone…😉

  • Följ vetenskapen så gott du kan. Det är min skyldighet som förälder att läsa på så att jag inte tror att mormor visste allt man behövde veta. För det gjorde hon faktiskt inte. Inte ens din egen mamma visste allt, hur bra du än tycker att allt var och hur fulländad du själv tycker dig vara. Allt har ett bästföredatum. Inte minst fakta om barnuppfostran. Det som var bra 1940 kan faktiskt vara vansinne idag.
  • Vid frågor om uppfostran du inte kan lösa: Fråga de riktiga experterna (leg barnpsykologer tex. Inte mormor. Inte Saida. Inte ens Einstein duger. Utan experterna i ämnet).
  • Följ aldrig tips från folk som väljer egna erfarenheter framför objektiva vetenskapliga fakta. Aldrig. Dessa människor förstår inte grunderna i objektivitet öht och deras råd kan vara direkt skadliga. Oftast sådana som tycker aga är ok tex ”för så fostrades jag själv”.
  • Följ aldrig tips som känns direkt olämpliga om du saknar fakta själv.
  • Hellre för snällt än för hårt. Alltid. Hård uppfostran är inte föredömligt. Det skapar inte mer struktur och lugn för barnet. Det skapar kalla empatilösa egoister. Precis som föräldrarna. Det är allt forskningen faktiskt visar oss.
  • Ta bort onödiga risker som är direkt livsfarliga när barnet är litet och lita inte på att barn förstår tillsägelser och instruktioner på ett konsekvensplan, för det gör inte barn som är under 3 år speciellt bra enligt ALL forskning. Precis som man inte kan lära ett barn att hålla sig och använda pottan innan det är biologiskt moget, så kan man heller inte lära det att förstå lite mer komplicerade konsekvensresonemang.
  • Sist men också viktigast: Sluta oroa dig. Kom ihåg att slappna av. Människans hjärna är inte så känslig och formbar att du genom att ”göra fel” i någon metod kommer skada barnet en massa. Det ordnar sig alltid så länge man inte försöker göra det för komplicerat eller uppenbart olyckligt för barnet.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s