Det behövs tålamod i kampen mot religiösa inslag i skolan

För många av mina brödrar och systrar i illuminati…  förlåt jag menar bland likasinnade ateister, har det här med skolaktiviteter i kyrklig miljö, alltså med präster som predikar osv varit en brinnande fråga där deras ogillande av dessa seder har varit markant och uttalat, precis som försvaret av dem har varit markant och uttalat.

Och i sak har de givetvis helt rätt mina ateistiska kollegor i sin kritik. Lagen säger att barn inte skall utsättas för det och om det inte räcker som argument att följa lagen så säger god moral också det eftersom det är en form av indoktrinering i religion som sker under förklädnad till skolundervisning – alltså ett bedrägligt trick enligt alla sorters definitioner. I ett sekulärt samhälle ska vi inte låta religioner, på skoltid, ges utrymme till missionering. Egalt traditioner hit och dit. Punkt slut liksom. Religioner får folk söka på sin fritid – det skall de aldrig skolas in i, allra minst av den sekulära staten som tvärtom har som plikt att verka för motsatsen enligt demokratiskt överenskommen lagstiftning.

Men för mig har det trots det personligen inte varit en viktig fråga alls. Jag är fortfarande av uppfattningen att barn som utsätts för religiösa riter, eller t om ren propaganda, inte kommer påverkas av detta i någon utsträckning alls för att man spenderar några timmar per läsår i samma rum som någon som försöker påverka dig. Tvärtom tror jag att det precis som för mig själv blev det som fick mig att verkligen bli ateist om något i unga år. Och jag har föga skäl att tro att andra barn skall funka så värst mycket annorlunda än att när de där prästerna sätter igång och mässar så kommer det bättre än något annat avskräcka dem från religionen. Åtminstone om skolan förövrigt gör sin plikt och undervisar dem i religionsvetenskap – på ett kritiskt sätt – vilket jag förutsätter att de gör i dagens mångkulturella samhälle där elever som är muslimer knappast accepterar att man okritiskt skulle skildra kristendomen bara som kristendomens egna vill skildra den. Om nu ateistiska barn inte kommer till tals, så lär nog åtminstone troende på andra religioner göra det nu år 2012. Och sker det inte alls – då har skolan djupare problem än att barnen får lyssna på en präst under en timme.

Jag tror iaf personligen helt enkelt att vägen till religiös påverkan är längre än så här. Inte heller tror jag att exkluderingen och utpekningen av barn ”som inte får vara med på andra religioners ceremonier” är ett speciellt tungt argument, eftersom det i princip bara precis isåfall gäller Jehovas vittnen (som utgör en obefintlig del av barnen i kommunala skolor) Alla andra större religioners medlemmar FÅR besöka andra religioners aktiviteter.

Och jag vet inte riktigt om jag som ateist och humanist verkligen skall agera advokat för barn till religiösa extremister som Jehovas vittnen heller… Det är väl inte riktigt min moraliska uppgift att främja dem i deras samhällseskapism? Tvärtom borde jag verka för det motsatta så fort jag får chansen. Och att säga att det är synd om barnen som hamnar i kläm.. tja… Livet är inte en barnlek, allra minst för barn och ska så heller inte vara alltid. Skyddande murar måste åtminstone belysas. Annars blir man aldrig vuxen oavsett vad som står i personnumret.

Tvärtom tror jag att aspekten med att ateister och humanister skildrar sig själva som aggressiva och intoleranta mot olika harmlösa seder är något som är ett större problem än dessa seder i sig, i a f för ateismens och humanismens sak. Vi snackar ju inte protester mot omskärelse av flickor nu direkt nu som kan motiveras väldigt allmänmoraliskt, utan vi snackar kritik mot en – i ärlighetens namn – ganska oskyldig religiös rit.

Man skall helt enkelt välja vad man strider mot med stor försiktighet. Jag har själv fått känna på guilt by association för vad organisationen Humanisterna står för och har gjort som bloggare på nätet i liknande frågor – och jag stör mig på att det sker – men förstår också varför det sker – och anser därför att hur dessa andra ateister och humanister beter sig är något som jag därför kan ha åsikter om, precis som de skulle ha rätt att ha åsikter om mig om något jag skrev påverkade deras vardag.

Men trots att jag alltså inte direkt står på barrikaderna för att stoppa religiösa riter i skolmiljö så är jag alltså i sak för att det försvinner. Fokus bör rimligen mer ligga på ad hominem med de märkliga mörkermän som med lögner försöker försvara sederna än på sederna i sig som ett problem – just för att slippa undan tjafs om angrepp på ”fina seder som aldrig skadat någon” osv.

Dvs diskussioner som vi aldrig kan vinna större folkligt gehör för som ateister, hur rätt vi än har, utan där vi troligen tvärtom kan få folk att ta ställning för dem om det vill sig illa.

Folk gillar att gå i kyrkan på skolavslutningar och att deras barn går likadant. Det blir liksom en liten trygg boj av (för dem) tradition i en stormig och läskig värld. De tycker det är ”mysigt”. De ser det alltså som ”tradition” och att ”lite kristendom bara är bra för dem”. Framförallt blir de märkbart irriterade över kritiken från sekulärt håll och därmed också mer defensiva kring det än de egentligen skulle vara annars. Man kan provocera fram djupare åsikter hos folk som inte nödvändigtvis styr dem annars genom att angripa saker på fel sätt.

Det är alltså rena kamikazetaktiken att då kritisera det direkt. Som också drar med sig andra ateister i farten ner i ett träsk av kollektiv skuld… För tro inget annat än att försvararna av skolgrejer i kyrklig miljö är arga och tar det på allvar.

Nej jag tror att det gäller att tassa runt ämnet istället, och fokusera på lagen och personerna som högljutt försvarar den – och det sker också – men borde nog ske ännu mer. För personerna som försvarar dessa kyrkliga seder i skolmiljö allra mest högljutt är också oftast folk med grava kunskapsluckor som behöver fyllas.

Senaste tiden har vi sett präster och politiker tala om hur ”all moral och etik kommer från kristendomen och likaså att det är helt pga kristendomen som vi firar jul osv och att vi därför måste se till att skolbarnen skall lära sig det också”.

Det är sådana påståenden vi måste bemöta, dvs rena historierevisionistiska tendenser bland religiösa rent allmänt, snarare än att det yttrar sig i riter i skolmiljö. Dvs kärnan i problemet, okunskapen om historien, inte konsekvensen (för den är varken ett jättestort problem och den har också ett folkligt stöd som vi inte kan slåss mot och vinna).

Gör man det tillräckligt länge (tålamod är en dygd, det visste t om de kristna, kanske beroende på att det tog tid att bränna oliktänkare till döds på bål… 😉 ) så kommer det andra tillslut också bli föremål för allt mer ifrågasättande. Om ingen längre tror på skitsnacket om att man måste kunna en massa om kristendom så som kristna själva vill skildra den, för att bli en god och kunnig människa så självdör det här med kampen för de missionerande riterna tillslut inifrån.

Det här är helt enkelt ett litet plåster som vi måste dra av sakta för att undvika ett ramaskri och ett bråk som ateisterna isåfall skulle förlora en massa på.

Mer läsning:
Grepe Newsmill DN DalmanEek Dagen

Annonser

2 thoughts on “Det behövs tålamod i kampen mot religiösa inslag i skolan

  1. Subtil humor att dessa oundgängliga kunskaper dessutom ska förmedlas på Lucia och skolavslutning. Är det så avgörande borde alla ha obligatoriska kyrkliga skolavslutningar. Och fortbildningen garanteras genom att vi återgår till statskyrka?

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s