Du styr inte alls ditt livsöde

Folk som känner mig eller har följt bloggandet genom åren vet nog ungefär var jag står politiskt – så gott det nu går. Jag är i a f ideologiskt till höger och har så varit så länge jag kan minnas, trots att familjen i stort aldrig direkt påverkat mig i den riktningen. Jag är liksom inte född in i en typisk borgerlig familj direkt även om det har sagts mig att morfar alltid var moderat. Jag tror att både mor och far röstar åt vänster faktiskt.

I hjärtat en liberal som anser att individens rätt går före gruppens helt enkelt. Jag hatar när individer hålls nere för att andra skall ”hinna med” och annat idiotiskt till vänster. Hatar det passionerat t om. Samtidigt är jag pragmatisk och empatisk och anser att en del saker funkar bättre i grupp än på individbasis, alltså anser jag tex att ett välfärdssamhälle baserat på skattefinansiering är ett måste för att de svagaste skall klara sig. Men när det kommer till saker som ekonomi är det min djupa övertygelse att fria individer bäst kan skapa välståndet vi behöver och att varje skattemedel som tas måste gå till saker som hjälper samhället. Dvs skatter som går till sjukvård och skola är tveklöst bra saker. Skatter som går till bönder i Polens ineffektiva jordbruk eller till nya stridsvagnar åt vuxna som vill leka krig – inte lika bra direkt. Dvs jag är socialliberal. Ekonomin måste vara så fri som den kan och skatterna så låga som man kan motivera så länge inte välfärden tar skada.

Jag finner det faktiskt fullständigt verklighetsfrämmande att vara en libertarian (eller klassisk liberal som de också kallas), alltså en som mer eller mindre helt vill skrota detta kollektivt finansierade samhälle och förlita sig på att folk själva skall lösa allt vid egna behov. Libertarianer målar gärna upp fantastiska visioner om hur rikt och välmående denna utopi skulle vara om den fick chansen, men i verkligheten är det bara precis just en utopi som saknar svar på massor av frågor, precis som alla andra utopier.

Kanske är det denna del av mig som gör att jag blir så heligt irriterad på ideologiskt likasinnade, alltså liberaler, men sådana som i 120% av fallen alltid är hemmahörande i samma demografiska grupp: Nämligen skitrika män, födda med silversked i mun och när dessa uttalar sig om folks möjligheter och hur det ”socialitiska samhället bara håller tillbaka alla”. Jag vill liksom bara ta fram skämskudden och hoppas att de håller tyst någon jävla gång.

Ordagrant påstår de ofta samma sak, nämligen att ”vi föds alla med samma möjligheter och det är ett val i livet att bli fattig eller rik” vilket kan mycket väl vara en av de allra mest ogenomtänkta och okunniga påståenden som existerar. Det är både fel på samhällsnivå och på individnivå och det är helt otroligt att man år 2012 fortfarande måste upplysa folk om att så fungerar det inte så gulligt. Så här kommer en grundlektion i hur världen faktiskt fungerar.

Vi börjar med samhällsnivån. För det första är det märkligt att rika verkar tro att alla föds rika. Seriöst verkar tro det. Omedvetna om hur mycket saker och ting kostar och att pengarna de lägger varje månad på champagne kanske motsvarar en årslön för grannen. Alternativt förstår de inte rollen pengar spelar för möjligheter och vad man kan och inte kan göra med eller utan pengar över. En gyllene kapitalistisk princip är nämligen att om du vill bli rik är det väldigt bra att redan ha gott om pengar, eftersom rikedom enklast uppnås genom att man kan investera dyrt i något. Det är därför som rika alltid blir rikare och rikare och att klyftor tenderar att öka i kapitalistiska länder. Dock skall det här påpekas att de fattiga inte heller blir fattigare när detta sker, utan även de blir rikare, men det märks bara inte på samma vis.

Så rikedom är bra att ha om man vill uppnå ännu mer rikedom. Om jag tex vill bli egenföretagare, så är det av enorm fördel ifall jag bara kan köpa mig mina prylar som jag behöver och direkt anställa en massa människor och inte behöva sakta och osäkert bygga upp något under olika konjunkturer  Jag kan även köpa mig ett företag som redan är färdigbyggt och låta pengarna flöda in direkt. Vill man tex nå framgång på aktier, ja då är det av enorm fördel att kunna köpa sig massor av aktier, så att vinster och förluster sprids ut och därmed kan maximera. En annan sak som pengar ger är kontakter med andra som har pengar. Rika personer känner andra rika och rikemansbarn får därför alltid fantastiska möjligheter att nå gräddfilar rakt in i fantastiska jobb och möjligheter direkt. Så funkar det i alla samhällsklasser. Folk hjälper varandra. Jag hjälper mina vänner. De rika hjälper sina vänner. Ibland händer det att rika som är vänner hjälper sina fattiga – ofta görs det gärna realityshower på det temat t om – men det är i slutändan väldigt sällan som det sker i verkligheten. Man tenderar att umgås och hjälpa sin demografiska grupp mest. Man upprätthåller alltså omedvetet en slags murar på så vis. Ett berömt exempel här sägs vara hur det är stört omöjligt för andra än barn till diplomater att få jobb som diplomater. Ett slutet system helt enkelt där folk som drömmer om den sortens jobb kan fortsätta drömma och utbilda sig, utan att få in en fot i den världen ändå…

En annan samhällsaspekt kommer således till utbildning. Det är vida känt i studier att barn till akademiker kommer få det mycket lättare i skolan än barn till ickeakademiker. Rikedom spelar även roll här eftersom rika har råd att sätta barnen i de bästa skolorna och ge dem det bästa utbildningsmaterialet. Men det viktigaste faktorn är ifall föräldrarna är utbildade eller ej. Det påverkar mer än något annat barnets skolgång.

Samhällets bild av din identitet som individ är också viktigt. Om samhället säger att du är en person som kommer få det svårt, så kommer du få det ännu svårare. Paradoxen här är alltså att libertarianerna antyder något som nästan är rätt – att ”vi föds med samma möjligheter”. Det är inte sant, men de möjligheter vi väl föds med kan precis som de kan förbättras av samhället också bli svagare än de borde bli pga något som kallas stämpling. Beckers stämplingsteori är en klassiker i sociologin och visar på hur vi alla påverkas av vad folk säger att vi kan och inte kan uppnå. Om samhället säger att du som växer upp som invandrarkille i Rosengård är en förlorare som aldrig kommer få något bra jobb, så kommer det också påverka de flesta av dem som just är unga invandrarkillar. Deras självbild skadas och de slutar försöka. Här skulle alltså paradoxalt nog libertarianernas naiva optimism vara en bättre melodi att höra.

Å andra sidan. Åker man till fattiga i USA, så hör man ofta att de minsann tror på allas möjligheter. Sen sitter de där i sin trailer med 3 jobb och obetalda räkningar ändå… utan skuggan av en chans att kunna förbättra sin situation, utan allt handlar om överlevnad för dagen. Det där med övertron på att allt ligger i de egna händerna… kan gärna mest bli ett opium för folket så att säga…

Det här med att förstå vikten av långsiktighet tar oss sedan in på individnivån. Hur olika vi faktiskt är som individer och hur faktorer som intelligens, personlighet och liknande spelar in. Nu är intelligens något som verkar vara väldigt plastiskt, alltså formbart av ens möjligheter. Tvillingar som växer upp under olika förutsättningar får olika intelligensnivåer. Men samtidigt kan du inte forma en Einstein i ditt barn, hur mycket du än försöker. Du kan forma framgång ja om du känner till alla främjande variabler som finns, men inte exceptionell sådan. Det helt enkelt för att generna också spelar roll. Även om de flesta av oss har potential att höja vår intelligens flera steg över den nivån vi sitter på nu, så finns det också gränser som inga främjande möjligheter i världen kan bryta sig igenom. Jag kanske kan bli en framgångsrik forskare, men för att nå de där riktigt historiska framgångarna med banbrytande nya ideer, så finns liksom inte kapaciteten där – för min hjärna kan helt enkelt inte förstå det där abstrakta den behövde förstå tillräckligt bra för att det skulle ske. Hur jag än försökte så gick det inte…

Det här gör också att det kan sitta riktigt rika och välutbildade personer och säga riktigt korkade och okunniga saker – helt enkelt för att de, trots alla förutsättningar i världen, har en biologisk maxgräns, som gör att de aldrig kunde bli speciellt smarta. Folk, rika och teoretiskt sett välutbildade, som säger saker som att ”alla har samma möjligheter” är ett bra exempel på detta.

På individnivå är även personligheter relevanta. Om samhället försöker få en introvert personlighet att bli framgångsrik i en extrovert miljö så kommer individen aldrig lyckas så bra. Om en fysiskt svag individ försöker sig på en fysiskt krävande karriär, istället för en teoretisk, är den dömd att inte lyckas så bra. Osv osv osv.

Vi har alla medfödda begränsningar som uppväxten inte verkar kunna göra så mycket åt. Vi är tillräckligt unika som individer när vi föds för att det skall påverka våra möjligheter, inte minst när miljön vi sen växer upp i inte erbjuder ett tom spelplan där man kan göra precis det man egentligen vore mest lämpad till. Det kvittar ju fullständigt ifall den fysiskt svage lilla flickan i Bangladesh slumoråden hade hög intelligens och potential att i en annan uppväxtmiljö kunna bli en skicklig forskare som fann botemedel mot HIV om de enda jobb som finns för henne, där hon släpps in, är som prostituerad eller kokerska i gatuköket. Då är det snarare hennes gissel att vara så där smart innerst inne, men att aldrig kunna ändra på något och vara medveten om sin situation. Välsignade är de okunniga… jo det stämmer säkert ibland tyvärr.

Det ”socialistiska samhället”, alltså alla sorters samhällen som libertarianer inte ser som liberala nog, är medvetet om detta problem. Gratis skola gör att fattiga kan få chansen att lyckas bättre än de skulle utan någon fri skola alls. En del murar bryts helt enkelt ner genom att man gör vissa inrättningar fria för alla. Det gör också att de, som aldrig har potential, varken på samhällsnivå eller på individnivå, att nå framgångar, inte slängs helt ut på gatan. Eller ja, inget system är perfekt, så det sker ju ändå. Men inte lika illa som det skulle bli i ett system där alla skyddsnät helt försvann och alla subventioner och fria medel togs bort för de svagaste.

Den här naiva synen på allas lika möjligheter, den misstänker jag är djupt förankrad i samma sak som gör att samma individer i regel också ser människan som en rationell varelse som agerar för sitt bästa. I kärnan av liberalismen ligger ett förnekande av att människor skulle kunna vara medfött obegåvade i någon större utsträckning. Och samtidigt som det säkert finns en poäng i detta antagande, så är det troligen en viktig faktor kring varför man tror att alla har samma lika möjligheter i livet och att ansvaret för hur det går med allting i slutändan vilar på ens egna axlar.

Jag tror nog att en hel del libertarianer faktiskt trots allt är medvetna om att folk inte alls har samma möjligheter, varken på individ eller samhällsnivå, men att de inte bryr sig snarare – just för att de är så övertygade om att de som inte lyckats så gjort pga egna fria val eller lathet osv. Alltså ett seriöst förakt för misslyckade individer.

Jag vet inte vilken sorts libertarianer jag mest ogillar. De som inte begriper bättre eller de som begriper men som uppenbarligen är skitstövlar istället.

Nu protesterar du kanske och säger att det ju trots allt finns gott om selfmade-framgång. Folk som ”tagit sig i kragen” och lyckats trots att de hade mycket som talade emot dem. Ja, givetvis finns det undantag. Men undantagen skall knappast definiera reglerna. Och de som inte lyckades – de gjorde inte alltid så för att de inte försökte, utan för att det också krävs tur.

Tur handlar om att rätt person ska vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Fri vilja, också något libertarianer tror benhårt på, är oftast, eller kanske alltid, också inte det minsta kopplat till dina beslut. Utan andra bestämmer åt dig och vart ditt liv tar för vändningar, precis hela tiden. (Därför tror jag personligen inte på att fri vilja existerar.Jag förstår helt enkelt inte vad det är som skulle vara fritt i ett enda beslut i livet. Men det är en annan diskussion.)

Rätt person ska betygsätta ditt examensarbete för att det skulle ge VG istället för G. Rätt person skall träffa dig för att gilla just dig på jobbintervjun. Du ska själv kanske inte vara svart och heta Muhammed om du vill bli en framgångsrik dörrförsäljare i Sjöbo. Du kanske inte skulle ha tagit på dig den bruna tröjan som du älskar, men som hon hatade vid just den där daten, så hade du varit tillsammans med någon som kände en som behövde just en sån som dig på företaget. Du skulle kanske inte ha sagt att ditt favoritlag i fotboll var AIK till den där Djurgårdaren som annars hade kunnat bli din vän och framtida kollega i ett globalt företag.

Jag kanske inte skulle ha sagt något nedlåtande om lata fattiga, så kanske jag hade blivit erbjuden jobb av en av mina vänner på nätet som ogillar folk med den åsikten…

Listan över variabler, där du själv inte styr vad som kommer ske med dig och ditt liv är väldigt lång. Visst, man kan tassa taktiskt så gott det bara går. Försöka bli vän med allt och alla. Men inte ens det funkar. Vissa avskyr tassande fegisar som försöker smickra in sig i alla. Inte ens det är en vinnande taktik som ger dig kontroll över ditt liv.

Innebär det att jag menar att alla försök att försöka då också är meningslösa? Nej, försöka måste man alltid göra om man vill lyckas. Givetvis liksom. Och en tro på sig själv och att man kan lyckas borde alla människor ges. Bara för att man är realist, så behöver man inte vilja göra sakerna värre genom att eliminera allt hopp.

Det är bara de allra rikaste rikemansbarnen som kan nå framgång utan att lyfta ett finger själva. Men om man väl lyckas så bör man vara medveten om hur lite det kanske berodde på ditt eget driv och din egen älskade talang och hur mycket det kan ha berott på rätt personer i sin omgivning, på samhället, på ens uppväxtmiljö och andra förutsättningar man inte kan kontrollera eller välja – och framförallt vara försöka vara mer respektfull gentemot de som inte hade samma tur och aldrig kalla dem lata eller ovilliga att nå framgång bara för att deras CV är skralt, deras betyg är dåliga eller deras plånbok har mer damm i sig än pengar.

Annonser

2 thoughts on “Du styr inte alls ditt livsöde

  1. Där kom det. Inlägget som visar att du och jag egentligen har mer gemensamt även i denna delen av intressespektrat än vad åtminstone jag velat erkänna. Kusligt bra skrivet.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s