Det anses i allt större utsträckning lika obegåvat att ogilla kulturer som att ogilla raser. Jag var personligen i kontakt med det hela redan för 14 år sen när jag för första ggn läste på universitet. Då kallade min lärare i allmän pedagogisk teori det hela för racialism. Ett uttryck jag aldrig hört därefter, så speciellt utbrett kan det inte gärna ha varit. En googling på det ger vaga betydelser kopplat till rasism. Men han, denne skäggige man vars vänsterideologiska bakrund var lika diskret som en glaciär i Sahara, tyckte det var ett bra begrepp för att beskriva en negativ kategorisering av kulturer.
Och det var det kanske rent språkligt, men knappast rent filosofiskt.
Det hela handlar väl om att man anses generalisera om man så gör med en kultur. Att ”ett par negativa exempel inte är representativa för alla i kulturen, eller för kulturen som helhet” på samma sätt som att ett par negativa rötägg för en ”ras” inte skall göra att man börjar delge ”raser” egenskaper, eller ens kanske SKA tala om raser.
Begreppet rasism är också omtvistat rent innebördsmässigt. En svensk intellektuell kan tycka att rasism är att öht tala om raser medan en av den anglosaxiska skolan talar om rasism när man börjar specificera egenskaper som rasmässiga. Samma skall då gälla kulturer. Att man inte ska kategorisera kulturer och framför allt inte tala negativt om någon kultur.
Jag är ledsen att behöva informera om det, men för mig funkar det inte så enkelt som att kulturkategorisering eller förakt har en speciellt självklar koppling till rasism. Och ofta är det man möts av som ”racialist” en massa retoriska svar. Som tex det enkla faktum att det kvittar fullständigt ifall något som innehåller något negativt också kan innehålla något positivt. Det negativa upphör inte att existera eller blir inte oviktigt bara för att det kan tänkas innehålla något positivt med. Det är lika dumt som att försvara Hitler för att han var djurvän. Och det handlar heller inte om personer. Det handlar om saker som kan sägas vara generellt vanliga inom en viss kultur.
Ja. jag är medveten om att ”kultur” är ett vagt begrepp och att man riskerar att förenkla bara man ö h t säger saker som ”svensk kultur” eller ”typiskt skånskt” om något. Men samtidigt har jag också uppfattningen att relativiseringen och ickedefinierbarheten kan få för långt och göra allt omöjligt att diskutera. För om jag säger ”typisk japansk kultur” så kvittar det egentligen fullständigt att samma inslag kan återfinnas i andra kulturer. Om folk vet vad jag menar och ser samurajer, sushi och gråa skrivbordssoldater framför sig så gör dem det av ett intressant skäl, om det så bara är en klischébild så finns det något i det som räcker för diskussionen. Det är kulturen i fråga – även om den sen har tusen ansikten och tusen om och men i sin definition.
Jag kan skapa mig en mental bild av vad något ”typiskt för en kultur” är. Det kvittar egentligen att det hela består av delar som var för sig återfinns i andra kulturer och att det inte är representativt på individnivå eller att det kanske inte ens går att hitta ett typexemplar. Det är den generella helheten som är det viktiga. Och man ska inte underskatta generella mönster som upprepas som bevis för något heller. Sådana som säger att svenskar är tillbakadragna och skeptiska, medan amerikaner är gapiga och gåpåiga osv.
Att det sen givetvis finns gapiga gåpåiga svenskar kvittar faktiskt. De här kollektiva överenskommelserna om att något generellt kan tillskrivas en viss kultur funkar rätt bra ändå.
Sen är det givetvis så att väldigt få kulturella inslag är helt avgränsade av nationsgränser. Utan mer handlar det om zoner med diffus kant, eller saker som är vanligare i vissa sorters social klass än i geografisk eller nationell indelning. Du kan kanske därför se att en engelsk bonde har mer gemensamt med en svensk bonde än han har med en engelsk IT-miljardär.
Och baserat på generaliseringar som verkar stämma och medvetenhet om vaga gränser kan jag också fälla domar över kulturer som jag ogillar utan att jag känner mig det minsta obegåvad intellektuellt.
Jag ogillar tex hederskulturer väldigt mycket. Framförallt de som sysslar med hedersmord på en smått industriell nivå med tusentals döda ungdomar varje år. De som har sitt epicentrum i Kurdistan, Indien och Pakistan, men även finns runt ikring i hela regionen. De som sätter praxis i att framförallt kvinnor som inte är kyska jungfrur tills far eller bror säger annat, skall dö tillsammans med sin pojkvän (eller stackarn som de bara råkade säga hej till) för familjehedern.
Jag har inga som helst moraliska problem med att säga att en utpräglad hederskultur faktiskt är värdelös för mig och att jag inte vill ha den omkring mig alls. Tvärtom, ju mer avlägsen den är mig och mina kära, desto bättre känns det. Ett problem mindre i världen om den försvann. För en kultur som ser mord som ett mindre moraliskt problem än att man inte upprätthåller en bild av kvinnlig kyskhet har inget av värde att lära mig. Tvärtom är det något vidrigt som måste bekämpas.
Alltså kvittar det om det kommer fina danser och andra roliga sedvanor från samma kultur – detta skräp dominerar i kraft av sin vidrighet så allt annat som kulturen säkert innehåller och som säkert är jättefint och spännande blir liksom pynt på en gödselstack för mig som man möjligen kan plocka likt russin ur kakan om man tvunget vill, men där kakan i sig skall undvikas. Något är ruttet i fundamentet och blingblinget blingar inte tillräckligt för att överväga.
Men finns det någon kultur som inte innehåller negativa inslag då? Nej givetvis inte. Men dels finns det olika grader av helvete och det är viktigt. Det handlar det om vad för negativa inslag vi talar om. T ex kan de flesta nordöstafrikanska kulturer säkert innehålla massor av intressant kuriosa som givetvis är kul att studera. Men samtidigt innehåller de unisont kvinnlig omskärelse. Vi snackar 95% i en del länder. Det kan jag aldrig acceptera.
Försöker man låtsas som att de där negativa inslagen – alltså supernegativa inslagen – inte är representativa för kulturen så försöker man enligt mig låtsas som att man inte ser elefanten i hörnet. Det kan givetvis vara en ärlig uppfattning att man inte tycker att hedersmord är så pass negativt som jag gör att det ska representera hela kulturen lika mycket som dalahästar och fioler ska representera Dalarna. Men det förblir en åsikt jag tänker fullständigt skita i att den personen har isåfall. De som trivialiserar vidrigheter genom att försöka peka på trevligheter är alltid ute och seglar med sin skuta på unkna propagandasjöar som jag inte tänker vara med och simma i.
Vi kan aldrig lösa problemen i världen om vi inte vill tillskriva dem till någon och till större samhällsproblem. Skall det vara så svårt att förstå?
Och nu kommer vi in på något märkligt. Folk som angriper oss som kritiserar kulturer är själva ofta själva benägna att leta efter liknande samhällsmönster som förklaring för andra saker. Då funkar det plötsligt…
Som tex när SD säger att invandrare är brottslingar, så är det intellektuellt korrekta givetvis att påpeka att brottsligheten bland invandrare beror på att de dels tillhör den ekonomiskt svagaste klassen i samhället (en kollektiv generaliserad grupp bortom individansvaret) och dels tillhör en grupp som segregerats och som inte riktigt känner att de är en del av samhället (också det en kollektiv generalisering bortom individansvaret). Plus en massa annat till som beror på samhällsproblem. Kollektiva generella fenomen. Så är det ju. Så skall det vara. Folk som tjatar om att ”man som individ måste ta ansvar för sina handlingar” är varken speciellt intellektuella eller pålästa. För så enkelt är det inte när det kommer till hur folk beter sig mot varandra. Den uppväxt och livssituation man har styr ens val i livet mycket mer än något snusförnuft skulle göra. Är du fattig är vägen till stöld för din överlevnad enklare att motivera etiskt än för den rike osv. Alltså en abstrakt yttre påverkan i form av samhället styr oss rejält.
Så om man kan ganska enkelt komma överens om att det finns problem som inte alls beror på individer speciellt ofta, eller ens alls (mer än i de fall vi snackar kliniskt psykiskt sjuka personer givetvis), utan på större samhällsmässiga fenomen, så kan jag för mitt liv inte förstå varför man då inte kan tillskriva en del av dessa problem till kultur lika mycket som socioekonomisk klass. Det är ju inte så att ”klass” är ett dugg mer specifikt rent definitionsmässigt än vad ”kultur” är – eller mindre viktigt för våra beslut och värderingar – men ändå har vi inga större problem med att erkänna att någon sorts samhällsklasser faktiskt finns.
Så kan man ogilla att det finns tex vissa klasser så borde man också kunna ogilla att det finns vissa kulturer. Bägge ting är samhällsfenomen som Homo sapiens har skapat och som existerar som kollektiva påverkansprocesser. Vi föds heller inte med en kultur i generna, den får vi genom uppväxten.
Jag ser ingen skillnad alls faktiskt mellan kultur och tex socioekonomisk klass. Sen är det ju givetvis så att individer hemmahörande i kulturer som jag då ogillar givetvis kan vara hur bra som helst, eftersom de ju som individer kan välja bort att bära den där kollektiva kappan som är typisk för en kultur. Så på individnivå ska man aldrig döma någon på förhand. Men på kulturnivå kan man definitivt ogilla.
Jo, det är ju svårt det där sista. Att skilja på individer och kulturer. Säger man att ”man hatar japansk kultur” är risken rätt överhängande att man därmed tolkas som att man också då hatar japaner. Inte minst kan japaner tolka det så eftersom man är benägen att vilja försvara ”det egna”. Och det är väl där grundkopplingen till rasism finns (tillsammans med nötterna som de facto inte kan skilja ras från kultur). Att folk inte kan förstå att man kan ogilla en kultur, helt som kollektivt abstrakt fenomen, utan att ogilla individerna som följer den. Utan att man som jag, snarast tycker synd om stackarna som skolas i en skräpkultur som tex hederskulturen.
Gissa därför vad jag tycker om påståendet: ”Det är inte islam jag ogillar, utan bara individer i islam”. Något som väldigt många slår knut på sig själva för att betona för att inte stöta sig med folk när de problematiserar kring Islam.
Man sätter någon sorts kultur eller kulturyttring på en piedestal där alla fel istället kan tillskrivas individer (med betoning på enstaka) – och ibland helst individer som ”inte följer läran korrekt” så att man även tydligt frånskriver läran i fråga ansvar.
Men om man istället ser på kulturyttringen i fråga som en ideologi blir det annorlunda. Om man istället för islam, hederskultur, japansk kultur, svensk kultur satte lika vaga åsiktspåverkande fenomen som kommunism, nazism, kapitalism som påverkansprocesser.. så har alla genast mycket lättare att döma kollektivt själva ideologin. Då är det ”inte individernas fel, utan ideologin som påverkat dem”.
Magiskt eller hur? Man känner nästan hur Joe Labero varit framme och trollat..
Jag undrar när, eller ens om, folk någonsin kommer inse hur dumt det är att låtsas som att vissa samhällsfenomen påstås är utan skuld till hur samhället är, medan andra utan någon som helst tvekan tillskrivs problem, alltså varför individerna är problemet i de ena och inte i det andra. Det är bara så oerhört ogenomtänkt ologiskt att resonera på det sättet.
Var åtminstone konsekvent. Antingen är det aldrig fel på kulturer, ideologier och religioner och inget i dem kan påverka folk till negativa saker eftersom budskapen i grund och botten är superfina. Eller så finns det fel på dem och de är faktiskt olika bra. Så olika bra att vissa av dem är helt ok att ogilla.
Asebeia 