Om du har en personlig relation med Jesus, så är du kristen.

Det kan tyckas rätt så självklart eller hur? Tror man på Jesus så som beskriven i bibeln som frälsare, Guds son och allt det där andra så är man kristen. Det kvittar givetvis hur man än försöker definiera om det hela. Jesus är en del av den kristna religion. En del av dess lära och dess mytologiska historia.

Men samtidigt är det tydligen inte alls så enligt många kristna. Då talar jag inte om tjafs mellan olika grenar av religionen där saker som mormonism, Jehovas vittnen och andra med mindre konventionella trosuppfattningar inkluderas och ifrågasätts. Nej inte heller talar jag om tjafs mellan fundamentalister och mer liberala krafter.

Nej jag talar specifikt om kristna, troligen i de flesta fall just ganska rejält bokstavstroende sådana som håller stora delar av bibeln som sanna skildringar av historien och som det enda och rätta moraliska rättesnöret. Den sortens mer eller mindre ganska vanliga kristna i världen. Men som helt enkelt inte gillar att bli kallade religiösa.

För en rätt så vanlig sak man stöter på i debatter är just att det finns kristna som vill hävda att de minsann inte alls är religiösa eller tillhör någon religion. Nej istället säger man att man ”har en personlig relation med Jesus” precis som man då har till vilken person som helst.

Det är sådana där påståenden som är så märkliga att man i regel tappar orden direkt. Vänta, vad sa du? *brainfreeze* Var ska jag öht börja bemöta detta luddiga påstående?

Det är lite i stil med att cirkeln vill bli kallad ellips. Det är uppenbart fel men det är svårt att förklara varför snabbt om du inte hört det innan.

För det första är det ju märkligt på ett allmänmänskligt plan att hävda att relationen med Jesus skulle vara precis som vilken annan relation – när de förhoppningsvis inte gärna påstår att Jesus sitter där hemma i TV-soffan med tobaksrökig andedräkt, mjällig skjorta och svär över vädret så som morfar gör. Utan att det är något ”lite mer” på något vis. Även lite mer än relationen man har till sin kompis Nisse eller sin make Jonas.

Någon skillnad får man ju hoppas att de trots allt går med på finns i relationen med Jesus och fysiskt existerande exemplar av människor runt omkring dem. Helt säker på detta är jag dock inte. Det finns ju de kristna som inte säger att de TROR att Jesus finns/fanns, utan att de VET att han finns på samma sätt som de VET att morfar sitter där i soffan. Trots att de givetvis fortfarande inte kan bevisa det vid förfrågan, men vägrar erkänna att det då är frågan om en tro trots allt. Alltså folk som har en lite speciell relation till mer än Jesus, utan inte minst till det här med logik.

För det andra och desto viktigare upphör inte det hela att bli religion bara för att man försöker definiera om relationen man har med Jesus till något nästan identiskt med den man har med folk som de facto finns omkring en som fysiska varelser. Till att börja med existerar Jesus i deras världsbild endast för att de har lärt sig att han gör så utifrån religiösa texter eller religiösa budskap. Det kvittar egentligen hur du än förvränger det hela så är källan fortfarande i allra högsta grad en religiös sorts källa. Jesus har aldrig dykt upp i någons liv utan att de först mött en missionär, haft en religiös släkting eller annan person som påverkat dem eller att de läst om det. Inga indianer trampar ut från Amazonas och säger att de har en relation med Jesus utan att någon först försökt lära dem det eller på annat sätt har varit i konkret kontakt med religionens lära. Jo jag vet, enligt legender och myter har det hänt. Men så fort man tittar närmre på sådana påståenden så inser man att de har samma sanningshalt som påståenden att man sett tomten smyga runt på taken vid Jul.

Det är löjligt att förneka att man är religiös som kristen. Jag förstår däremot till fullo varför de försöker göra det. Det här med religion har en dogmatisk och negativ klang. Kan man försöka låtsas som att det inte är religion, utan lika verkligt som allt annat, då blir det liksom inte lika ”låg status på det”. Det blir ”finare”.

För vi ateister är ju dryga ibland när vi liksom sätter verkligheten och vetenskapens konkreta fakta och den sortens epistemologi som något mycket finare rent existensmässigt än religionens obevisbara trosuppfattningar.

Tydligen träffar det där på ett ställe där det svider. Så för att slippa utgå från att man tillhör något som definieras som religion – så försöker man göra det till samma sorts verklighet som all annan verklighet. Låtsas som att Jesus, Gud och alla moraliska budskap är lika förankrade i verkligheten så som den verklighet naturalister och ateister beskriver. Sudda ut skillnaden mellan tro och vetande. Eller åtminstone göra tro till något som just man själv inte sysslar med.

Men se, det funkar inte så. Man kan inte bara våga-vägra något och tro att det då inte längre gäller. Definitionen av kristendom och kristna består som religion och inget önsketänkande i världen om att det inte ska vara så ändrar på något eftersom alla förklaringar man har på det man kallar sin ”personliga relation” fortfarande inkluderas under begreppet religion.

Gud och Jesus må vara många saker, men något separerat från religion kan det aldrig bli, allra minst om man säger att man har en relation till det och alltså på något vis försanthåller existensen, oavsett hur man än gör.

Det kvittar faktiskt fullständigt hur verkliga man än försöker göra om Jesus och Gud till. Religionsbegreppet kräver inte att föremålet i fråga är metafysiskt, bara att man dyrkar det och att det påverkar ens vardag i värderingar och etik. Något som helt enkelt handlar om gudar – personliga – opersonliga – det kvittar fullständigt. Om du säger att du tror eller du vet säger mer om dig som person än huruvida det du talar om är religion eller inte.

Försöker du reducera Jesus till att vara en vanlig människa som går omkring oss likt Reinfeldt eller Mona Sahlin, utan att ha några gudomliga egenskaper alls, och som du har en relation till – så gör du dig också skyldig till att helt enkelt tala i nattmössan på riktigt, eftersom då har du inte längre någon anledning att öht ha en relation till personen. Då försvinner liksom poängen helt. Då kan du kalla Jesus din bäste kompis bäst fan du vill eftersom då blir Jesus i sig själv faktiskt något helt idefinierat. Plocka ur bibeln ur Jesus och han upphör att kunna definieras. Och vad tycker vi om saker som inte kan definieras? Inget alls givetvis, eftersom de saknar betydelse att tycka något kring.

Att försöka göra sin egen epistemologi luddig är förvisso lite småeffektivt rent retoriskt eftersom motståndaren redan från början får svårt att diskutera. Men det ändrar inte på något för den observante som inte låter sig förvirras av denna retoriska fint. Är Jesus för dig frivilligt en viktig del av ditt privata liv så ÄR du religiös. Är han ”din vän eller kompis” så är du också religiös. Har du ”en personlig relation till Jesus”, ja då är du religiös så det bara ryker om det. Det hjälper inte att du inte tillhör någon kyrka heller. Det där med kyrkor definierar begreppet organiserade religioner. Inte religioner.

Avslutningsvis då. Har jag förklarat något självklart nu? Ja givetvis. Det är ju hur jävla självklart som helst att den som på något vis dyrkar/älskar/tror på Jesus, oavsett hur man försöker förklara relationen i fråga, är religiös. Det här var dock riktat till alla de miljontals (och ökande) antal självbedragna kristna som försöker komma undan religionsstämpeln med att svamla till begreppen.

Det fungerar inte.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s