En ateist och humanist som anser att aborter är moraliskt förkastliga

Abort är en fråga jag medvetet undvikit att diskutera på bloggen. Men nu är det dags. Och nu ska jag nog chocka en och annan.

Det är en populär fråga att debattera  mellan religiösa och sekulära inte minst och de svartvita epiteten kring vem som anser vad haglar tätt. Anledningen att ämnet har undvikits av mig är att jag inte riktigt har kunnat bestämma mig för vad jag tycker i frågan och att jag har känt mig emotionellt vinklad en längre tid. Jag tycker nämligen att bägge ”extremled” har fel (och rätt), samtidigt som en mittenposition är abstrakt och omöjlig.

Det här är inte en objektiv vetenskaplig fråga, utan en i allra högsta grad emotionellt existensiell kring etik och moral och med konfliktande moraliska aspekter som står mot varandra. En juridisk fråga om rättigheter snarare än en om bevisbörda helt enkelt.

För det här med objektiva sanningar i frågan finns det inte så mycket av. Många ateister gör det väldigt enkelt för sig som säger att livet börjar vid födseln och allt dessförinnan är mer eller mindre relativt oproblematiskt att göra abort på. Jag vet, för så resonerade jag själv tidigare, innan jag fick barn efter långa tiders försök. Och jösses vad en sådan erfarenhet kan påverka ens syn på detta vill jag lova… Jag känner mig betydligt mer klokare och mer empatiskt lagd i frågan än jag gjorde i mitt tidigare naiva snusförnuftiga tillstånd. Jag har alltså ändrat uppfattning i en fråga. Eller, jag har väl alltid sett på aborter som tveksamma, men inte tidigare känt att de har varit i paritet med motsatsproblemet: Att aborter blir illegala.

Det finns inga självklara kopplingar mellan abortgränser och utvecklingsgränser rent etiskt till att börja med vad än vissa försöker slå i sig själva. Ett embryo blir ett foster vid 10 veckor baserat på principen att organen nu börjar finnas på plats och utvecklas separat och fosterstadiet markerar mer den flytande början på en utveckling av något än en gräns där något dessförinnan ”bara är en cellklump”.

Ett foster blir ett spädbarn vid födseln, men samtidigt kan modern medicin idag flytta födseln ner mot vecka 20 istället för 37. Gränserna för vad som är vad är flytande och oexakta. Abort tillåts i Sverige fram till vecka 18 samtidigt som ett foster vid vecka 17 på många sätt absolut är en liten människa redan rent utvecklingsmässigt.

En vacker dag kommer vi garanterat att kunna rädda barn yngre än så vid för tidiga födslar. Vad gör man då med abortgränsen? Flyttar den? Dvs kan juridiken helt plötsligt gå från en självklar gräns till en annan för vad som är ok? Jag gillar inte den där godtyckligheten. Vi reagerar ALLA  med bestörtning på barnamord. I regel ses det av de flesta av oss av naturliga beskyddande instinkter inom oss kring barn att när någon dödar en 2-åring så är det hemskare än när en 20åring i ett gängslagsmål blir ihjälslagen på stadens gator. Vi har massor av sådana  mer eller mindre naturligt förankrade moraliska gränser baserat på empati och viljan att skydda svaga från starka.

De moraliska aspekterna kring det hela handlar också om synen på värdet av ett liv. Här kan mina ateistiska kollegor slå ifrån sig bäst fanken de vill, men det ligger något märkligt kring att man tycker att det är helt ok att döda något, som faktiskt, även om det fortfarande inte har ett medvetande om sig självt, är det levande förstadiet till en människa – och i vecka 18, en på många vägar sett fullt utvecklat exemplar av arten Homo sapiens med liten hjärna, hjärtslag osv.

Jag vet, det är personliga emotionella argument det här, men samtidigt kan jag inte släppa känslan jag fick på ultraljudet som visade de första hjärtslagen. Det får liksom vara hur snyftigt och emotionellt det än vill i andras ögon – det påverkar ens syn på rätt och fel som normalt funtad individ.

Kort och gott: Jag tycker det är fel med abort. Utan tvekan totalt fel i sin grund. Det är min egen kamp som har påverkat mig och åsynen av kvinnor som gör aborter som andra går och skiter på toa är plågsam att veta om i sådana fall.

En annan kämpar i åratal, vissa tar det för givet. Lite som när någon rik sitter och smaskar i sig sin grillade kyckling framför någon som svälter faktiskt. En god portion avundsjuka javisst, men den är samtidigt också en avundsjuka som jag känner är berättigad och helt ok att känna.

Men, samtidigt är jag inte helt förtappad i känslor heller. Jag inser att oönskade barn möjligen kommer få dåliga liv också. Jag inser även att adoption inte är ett bra alternativ, för dessa barn om något får i regel mest skitliv rent statistiskt, inte minst i Sverige som inte har en ordentlig lagstiftning i frågan, utan istället kör med det värdelösa systemet ”fosterhem”. Snacka om ett system som per definition aldrig kan ge ett barn den trygghet det förtjänar.

Och tittar man på USA där republikaner och andra kristna tokar talar om att det är bättre att adoptera bort barn än att abortera bort barn så finns det samtidigt över 400 000 barn utan hem – och dessa republikaner är heller inte bättre än andra på att adoptera barn. Ja då inser man att adoptionsargumentet öht inte håller. Adoption är inte ett alternativ till abort. Punkt.

Samtidigt som jag säger detta anser jag även att riktigt så här enkelt är det heller inte på den fronten med, för det är omöjligt att säga att ett önskat barn ska få ett bättre liv än ett oönskat och jag tror inte det finns någon som helst statistik som kan påvisa en koppling mellan hur livet blev och hur önskat barnet var eller inte var innan det föddes. Det ligger liksom inte i de prenatala önskningarna kring huruvida barnet får det bra eller ej, utan i utvecklingen därefter.

Och många ”olyckor” blir oftast väldigt uppskattade barn med god uppväxt i sina familjer samtidigt som önskade barn växer upp i misär. Så att avfärda abortproblemet moraliskt med att dessa barn inte ändå skulle få ett bra liv, det håller heller inte anser jag. Här måste man skilja på barn som trots allt växer upp hos sina föräldrar och de som lämnas bort. De som växer upp hos sina föräldrar tror jag inte får sämre än andra. Har inte hittat någon forskning som visar motsatsen i a f. Det här med att barnen trots allt får det bra hos sina föräldrar är väl en av få rent vetenskapliga faktum i detta om något.

Så vad anser jag då? Jag anser att kvinnor, precis som nu ska få abortera oönskade foster och att samhället precis som nu ska stödja dessa kvinnor. Det vore också fullt lämpligt om Sverige också mer än nu hjälpte kvinnor i mer intoleranta länder med sånt här också. Att ha en önskad graviditet i länder där abort inte erbjuds är en katastrof för alla inblandade då dessa barn i regel garanterat kommer växa upp som samhällets paria.

Jag är fullt medveten om att de flesta kvinnor som gör abort i vårt land så inte alls gör det ”som de skiter” likt jag provokativt skrev tidigare utan att många ärras av det djupt i sina sinnen. Vilket de rimligen också bör göra, eftersom det de gör är så nära ett objektivt etiskt fel (eller åtminstone moraliskt tveksamt) som man kan komma i vardagen bortsett från våld eller skada mot andra fullvärdiga människor med fullvärdiga rättigheter – och det därför är helt naturligt att då må skitdåligt av att ha avslutat ett annat liv – för något med hjärtslag lever definitivt ur ren klinisk biologisk synvinkel så länge hjärtslagen drivs av den egna kroppens nervsystem! Dess för innan kan vi problematisera ”vad som är liv”, men inte efteråt. Den gränsen ser jag som självklar. (Men om det innebär juridiska rättigheter, det är kanske inte alls lika självklart. Jag försöker undvika det här med den aspekten så gott det går, för jag har inga svar där).

En bättre vetenskaplig indikator på att något inte är ok att göra är ju vårt samvete.  Det finns ju de som tror på naturlig objektiv moral. Jag gör det inte, men detta är väl så nära som man kan komma det – känslan av att man ha gjort något som man mår skit av finns där knappast utan en lämplig anledning värd att beakta.

Men hur vi än vänder på steken är felet att tvinga någon att föda kanske trots allt större. Om än kanske trots allt bara marginellt större. Så hur förbättrar man statistiken kring aborter då utan att bli moralpolis och beröva kvinnan hennes rättigheter?

Ja ”dåligt samvete”-propaganda hjälper nog ingen alls och kan möjligen leda till mer dumheter i stil med hur det är i religiösa länder där aborter alltid utförs illegalt. Men jag tycker nog att samhället, redan på ett grundskoleplan, precis som det fostrar oss i att uppskatta demokrati och rättigheter, lär oss åtminstone problematisera lite mer kring liv och rättigheter till liv än det gör idag. Det borde rimligen gå att hitta en lösning som är rationell och baserad på samma snusförnuft som de som vi förövrigt lär oss i skolan. Kanske skulle det få en och annan abort att upphöra och göra att fler ”olyckor” får chansen till ett liv? Jag vet inte, det är bara ett förslag.

En sak är i a f säker: De som bara rycker på axlarna åt aborter och tycker de i de flesta fall är oproblematiska ur etiskt synvinkel  – ”så länge de sker innan vecka 18”, de bör nog ta sig en funderare på hur mycket av humanister de verkligen är innerst inne och inte bara som konstruerad identitet som de inte tänkt igenom speciellt noga.

Besväras man inte på ett emotionellt plan av att ett liv avslutas, bara för att det inte har hunnit utvecklas till en medveten människa och nått en godtycklig gräns som man kräver skall nås – då blir ju allt från spädbarnsmord till mord på gravt utvecklingsstörda inte alls speciellt självklara att ogilla längre. Om argumentet för abort är frånvaron av självständigt fungerande organism eller brist på utveckling av hjärnan, då skall man nog ta sig en djupare funderare om saker och ting. Så enkelt är det ju inte. Och om det inte är enkelt – varför då inte erkänna att vi har ett moraliskt problem här.

Det handlar heller inte om att en moralisk fråga får utesluta en annan. Bara för att det finns moralfrågor med möjligt rimligt företräde, så som kvinnans rättigheter över sin kropp, så innebär det ju inte att foster/barns rättigheter är oviktiga och skall glömmas bort. Men det är ju exakt det som sker hos övertygade förespråkare för abort. Själv är jag inte ens säker på att abortproblemet skall lämna företräde för kvinnans rättigheter över sin kropp. Långt ifrån. Fast jag har inte bestämt mig. Och jag ser absolut INTE att det skulle bli tal om det hela ur juridisk synvinkel nu. Jag talar bara om vad jag ser som ett värre moraliskt problem rent personligt nu.

Tyvärr märker jag på många av mina humanistkollegor i debatter att de verkar ha en väldigt enkelspårig syn på moral. Står två moraliska problem mot varandra så försvinner det (för dem) mindre problemet totalt. Givetvis skulle de inte erkänna det vid konfrontation, men det är vad jag ser i argumentationen för aborter lite för ofta för att jag skall tycka att det är bra.

Det är väldigt få ateister och humanister (om några alls i bloggosfären) som tar ställning för att aborter är moraliskt fel – utan att lägga fokus på att ett övertramp på kvinnans rättigheter är viktigare och än mer fel. Brasklappen är liksom alltid med och överskuggar. Jag kan inte ens själv skriva den här texten utan att nämna det. Men jag vill belysa att jag nämner det som det problem värt att problematisera kring som det är och inte att något alls är självklart vad gäller företräden.

Jag hoppas i a f här ha gett röst åt ett lite annat synsätt än de flesta är vana att se från ateister och humanister. Vi anser inte alls alla att det är självklart med något i frågan och vissa av oss mår (utan brasklappar om andra moralföreträden) dåligt vid tanken på aborter.

Annonser

7 thoughts on “En ateist och humanist som anser att aborter är moraliskt förkastliga

  1. Jag delar möjligen inte alla dina slutsatser här, men jag är glad att se att du också vill göra upp med ”när börjar livet”-argumentationen. Det mänskliga livet börjar vid befruktningen, eller snarare när embryot blir till. Allt annat är bara utvecklingsstadier, och att försöka definiera livets början utifrån någon mer eller mindre godtycklig milstolpe i denna utveckling blir filosofiskt ohållbart. Om vi försöker försvara rätt till abort genom att gå i polemik med abortmotståndarna om livets början kommer vi förr eller senare att förlora. Om vi ska sätta ”det är ett mänskligt liv” som kriterium för när abort är acceptabelt, då är den enda möjliga slutsatsen att abort alltid är oacceptabelt. Den etiska grunden för att acceptera abort måste vara en annan (t.ex. kvinnans rätt att råda över sin kropp och sin reproduktion).

    • DrM: Japp, jag instämmer. Hjärnans utveckling är en dålig motivering – fylld av logiska luckor inte minst. Då är andra moraliska aspekter som sagt, likt kvinnans rätt, en mycket bättre argumentation.

  2. Problematiseringen med abort blir, för mig, intressant när man ska försöka sätta en större gräns för mord. När avslutar man en medveten varelses existens och när bryter man en väl organiserad samling eukaryotiska cellers metabolism? Självmedvetenhet är ett vanligt kriterium, men svårt att mäta. Vi säger t.ex. inte att döda myror är likgiltigt med mord på en människa, annars skulle det vara vapenlicens på förstoringsglas soliga dagar.

    Delfiner, valar och apor då? Dom alla ackumulerar minnen och har komplexa sociala strukturer som är associerade med individualitet. Vi kan kontrastera det med hjärnan hos ett nyfött barn, det är i princip en mall, massor av nervceller men förhållandevis få synapser. När sedan sinnena använts ett tag anpassar sig hjärnan och gör dom kopplingar som låter intrycken tolkas och lagras som minnen. Hur mycket minns du från ditt första år i livet? Jag minns i varje fall ingenting från den tiden, vilket inte är så konstigt iom att inte ens nyfödda barn har det synapsnätverk som krävs för att tolka sinnesintryck eller lagra minnen.

    Menar jag då att det inte är fel att döda nyfödda barn ens när dom är födda? Nej självklart inte, eftersom hjärnan påverkas av utomstående intryck på andra sätt än att forma minnen och kommer då även att påverka den blivande individen. Samma sak gäller med t.ex. demenssjuka även om deras ofta äldre hjärnor är mindre plastiska. Jag vill istället mena att det är i det gränslandet vi kan leta efter en tidpunkt i fosterstadiet då hjärnan börjar formas signifikant av yttre påverkan och efter vilken dess synapsstruktur skulle skilja sig från en hypotetisk klon. Där uppstår skillnaden mellan utvecklingen av en individ och en strikt genetisk betingad utveckling.

    Det blir för övrigt intressant att se vart den neurologiska forskningen kring självmedvetenhet tar vägen och om det kan ge oss ett någesånär objektivt sätt att avgöra när det är fel att avsluta en levande varelses existens, oavsett om det är en människa, ett djur eller en medlem av en eventuell utomjordisk art.

    Tillägg: Jag tror alla är överens om att abort aldrig är något bra och associerat med negativa känslor hos alla involverade, men det är en nödvändighet som inte alla gånger behöver vara moraliskt förkastlig. Däremot tycker jag att man rimligen kan argumentera att det är moraliskt förkastligt att skaffa barn utan intention att ta hand om det.

    Tillägg 2: Ber om ursäkt för att kommentaren blev lång, men det är ett komplext ämne att hitta ej godtyckliga naturalistiska kriteria som svar på filosofiska frågeställningar. Speciellt när vi ännu vet relativt lite om hjärnan.

    • Robin: Långa kommentarer är alltid ok.

      Du säger att det är moraliskt förkastligt att skaffa barn utan intentionen att ta hand om det. Det är ju trots allt så att väldigt många graviditeter sker utanför planeringen och att väldigt många då väljer att försöka – utan en ursprunglig intention. Så jag vet inte riktigt hur man ska applicera moral i alla de exempel. Jag tror inte det är enkla val folk gör och att den dåliga moralen endast kan åberopas om saker sker likgiltigt inför barnet, egalt om man låter det födas eller aborterar.

      Vad gäller just hjärnans utveckling som gränsdragare så tycker jag precis som Dr M att det är en riktigt dålig metod. Då får man som jag sa tex svårt att motivera hjärnskadades existensberättigande.

  3. En vanlig moralfilosofisk distinktion är den mellan det rätta och det goda. De som har läst etik känner kanske igen detta som gränsdragningen mellan deontologiska teorier (som t.ex. sätter ut stängsel, agerar man inom dessa stängsel så har man sitt på det torra) och konsekvensetik. Typisk konsekvensetik är utilitarismen, här är de det goda som ska maximeras, i den mån man har rättigheter är de härledda, de är snarast riktlinjer som ska garantera att det goda kan maximeras.

    I denna diskussion träder vi in i en mer uppblandad räcka av principer och teorier. Inget konstigt med det, och det finns även moralteorier som är hybrider.

    Vi har ett antal värderingar som vi håller som är relevanta för problemet med abort. Vi värderar liv. Vi värderar autonomi, vi värderar att: värdera människor lika, vi värderar godhet, vi värderar sympati. Vi värderar kvinnors rätt till sin egen kropp, och många av oss värderar fostrets rätt till sin egen kropp. …Dessa är svåra att få att gå ihop.

    Vi måste därför: a) fundera på om vi värderar dem lika högt?
    b) om vi anser att vissa av dem endast värderas på grund av någon mer grundläggande princip? – utilitarister kanske endast värderar kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp som en härledd rättighet, härledd ur principen om att människors lycka ska maximeras. De kan tro att människors lycka maximeras om kvinnor får bestämma över sin egen kropp t.ex.
    c) jokern: vad händer om vi tycker att vissa värderingar är viktigare än att värdera koherens, kan koherenskriteriet, som ofta placeras som en icke kränkbar storhet bland teorier, om moral, likväl som om andra teorier, vara förhandlingsbart? Utilitarismen är i min mening den mest koherenta moralteorin, men den har kontraintuitiva implikationer (se t.ex. lyckomaskinen), vad är egentligen viktigaste? Måste en moralteori fånga våra intutioner? Inom vetenskap kommer empiri in i bilden och skapar en motvikt medhelst falsifikationsbarhet mot den allenarådande kombinationskriteriet av förklaringskraft och koherens som kan råda fritt utan empiri och falsifikation.

    Till Robin vill jag ställa följande frågor:

    1. Vari består kopplingen mellan ”det som kan komma att forma fostret till den individ den ska bli i framtiden å ena sidan, och den individ den är i framtiden å andra sidan`?”

    2. Varför är detta moraliskt relevant? Jag hade ju kunnat hävda att varje år jag väntar med att skaffa barn riskerar jag att förvägrat individer som hade kunnat leva, livet. Om jag skaffar barn tidigare kanske chanserna att jag skaffar en uppsättning till ökar t.ex.

  4. Tack för långt intressant inlägg i angeläget ämne!
    Min egen slutsats är sedan länge att vi här rör vid en olöslig fråga…olöslig i så måtto att var och en har sin synpunkt och i stort sett alla synpunkter förutom möjligen extemsynpunkterna har sitt berättigande!
    Och som Du så förtjänstfullt påpekar…man riskerar i högsta grad att radikalt ändra ståndpunkt när man själv plötsligt står som intressent och medansvarig!…som intressent och medansvarig i inte mindre än fyra stycken dylika vet jag mycket väl vad Du talar om!

  5. Jag upplever sådan jobbig kognitiv dissonans i denna fråga. Visst börjar livet vid befruktningsögonblicket,
    men jag har å andra sidan aldrig blivit våldtagen t ex.Inte heller utsatt för incedst. Jag kan m a o inte argumentera helt konsekvent.

    Jag förstår ju någonstans att vi har tillåten abort mycket pga att man inte ser vad man gör. Magen/livmodern är inte genomskinliga, så man ser inte själva dödandet.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s