En skeptikers och demokrats försvar av monarkin

Idag blir då frågan om monarkins vara eller icke vara aktuell igen. För republikanerna. Själv ser jag hur monarkin stärks med att tronföljden skönt nog säkrades på ett lugnt sätt, eftersom jag mer och mer utvecklat en respekt för dess värde ju äldre och klokare jag blivit.

Klokare ja. Problemet man ställs för när man säger att man stöder monarkin är tredelat. För det första  framställs man av republikaner som mindre kunnig i frågor om historia och demokrati (trots att monarkins ställning är väldigt stark bland just historiker i min erfarenhet). För det andra framställs man som kungahuset-fan för att man gillar monarki, trots att det inte har med personerna som sitter där att göra så länge de sköter sitt jobb. För det tredje ses man som antidemokrat. Låt mig därför, så vetenskapligt skeptiskt jag bara förmäktar i en fråga genomsyrad av ideologi och känslor påvisa varför man visst kan stödja monarkin och behålla den intellektuella hedern i behåll.

Jag har läst mycket samhällsvetenskapliga och beteendevetenskapliga ämnen genom åren. En sak som slår en där är just rotlös människor kan bli i en platt och ytlig struktur. Dvs en struktur utan stabilitet och djup ger oss människor utan stabilitet och djup. Det syns tydligt på folk som flyttar till vårt land. I konflikten mellan det nya och det gamla mår de ofta dåligt, och får sociala problem. Intressant nog så brukar de som lyckas bäst som nysvenskar i regel också vara de som mest anammar de mest ursvenska sakerna. De som mer patriotiskt än någon annan viftar med svenska flaggor eller hyllar kungahuset. De skapar sig nämligen en ny stabil identiet, kanske ibland överdriven, när den gamla vittrar väck för dem. De överger inte nödvändigtvis den gamla, men den nya som de väljer måste vara mycket stabil.

Det är också min personliga övertygelse att människor, oavsett vilka de är, som saknar kontakt med sina rötter, dvs som är hopplöst okunniga om sin egen historia varken kan rota sig i en ny, eller den befintliga. Om du vet var du kommer ifrån, då vet du också vart du är på väg helt enkelt. All kunskap är makt. All kunskap ger självkänsla. Inte minst  kunskapen om sin egen historia. Det är ju därför som det är superviktigt att invandrare får kunskaper om sitt eget land, språk och sina rötter och inte bara om Sverige.

En annan stabilitetsfaktor som är viktig är att vi i släktet Homo sapiens behöver våra återkommande kronologiska landmärken och traditioner. Folk som aldrig firar någon form av tradition kan jag inte tänka mig har det så kul i livet. Traditioner är också symboliska ankare i tillvaron, som vi skapar oss för trygghet och stabilitetens skull. Genom en tradition kan man markera identiet och tillhörighet. ”Vi gör så här, alltså är det detta som är vi”. Bland alla nypåkomna traditioner som sällan är så gamla som vi tror är det få som är gamla på riktigt. En sådan är dock monarkins alla riter och ceremonier.

Med detta fundament kring människans beteenden och behov kan jag inte se hur ett avskaffande av monarkin skulle leda till något ensidigt gott – eller gott alls ens. Vi får ett avbräck i vår 1000åriga historia, ett avbräck i traditioner. Det blir lite samma effekt som när någon river en gammal vacker byggnad, för att de med makten plötsligt har dåliga minnen av vad den användes för för länge sedan. Så som tusentals m2 gammal kulturbebyggelse revs under 1900talet för att ”städa bort smutssverige” så som dess beivrare enögt såg på saken.

Istället lämnas vi med ett hål i marken som skall fyllas med något nytt. Hur ofta tycker vi att en 2010-tals-byggnad är finare än ett gammalt slott? En 70tals-betongkoloss är mer inbjudande än en korsvirkeslänga? Rätt sällan, trots en uppsjö med skenbara moderna fördelar.

Rent mer konkret och pragmatiskt är det så att det nya huset blir dyrare. Det blir identitetslöst och det tar många generationer innan nya traditioner och en stabil identitet kring det åter finns på samma sätt som kring det gamla.

Vi  har i Sverige idag en formell monarki. I praktiken har vi inte reguljär monarki då vi inte har en monark som styr eller får göra vad den vill – den får nästan inte göra något alls utan tillåtelse från folket. Kungen är den medborgare som föds med minst demokratiska rättigheter snarast. Detta används som ett argument mot monarkin ibland. Låt oss ”rädda monarkerna ur sin gyllene bur”. Låt oss inte låtsas som att vi agerar riddare för folk i nöd säger jag. Monarken, när den tröttnar, kan fortfarande avgå. Lägg därtill att dennes existens alltid står under riksdagens goda vilja. Vi kan, när vi vill, avsätta monarken genom att vi i riksdagen om den får mandat av folket, faktiskt kan avskaffa monarkin. Möjligheten finns där när viljan finns. Problemet med monarken som infödd statschef, mot sin vilja, utan val, är alltså inte alls sant. Alla har ett val här. Välj inte åt någon bara. Det är nämligen odemokratiskt – kära republikaner.

Han kostar heller inte mer än en republiks president gör – tvärtom påvisar respekterade ekonomer som Kjell A Nordström i en intervju idag på TV att kungahuset troligen drar in i magnituder mer än han kostar i form av direkta och indirekta reklam och turistintäckter för Sverige.

Han är även tämligen oproblematisk ur maktsynpunkt eftersom han ju som sagt saknar makt att utmana regering och riksdag till skillnad från en president som kanske inte vet sin plats gentemot statsministern likt det vi ser i Frankrike/Ryssland/Finland osv. Tja, det finns nog inte en enda republik som inte har märkliga maktstrider mellan president och övrig makt när jag tänker efter. Det är priset man får av att dela upp makten i för många led.

En populär kompromisslösning på den osympatiska presidentproblematiken är att inte skaffa någon ny sorts statschef alls, utan låta statsministern ta över den (helt innehållslösa) titeln. Men då får vi den logiska frågan varför öht då göra något alls? Om monarken idag är maktlös och odemokratisk, varför avskaffa denne för att inte tillsätta en demokratiskt vald? Då kan man väl lika gärna låta det vara, inget förändras ju alls till det mer demokratiska hållet!

Så nej, för att det skall finnas logik i beslutet att av demokratiskäl avskaffa monarken som statschef så krävs inte bara en president, det krävs en president som också ges några former av befogenheter. Och då är vi tillbaka på ruta ett igen med det demokratiska  maktproblemet gentemot statsministern. Som jag ser det är det oftast i republiker som vi ser de riktigt allvarliga demokratiproblemen både i symbolik och i praktik – inte i formella monarkier. En annan demokratisk groda från republikanskt håll är ett innerligt ointresse för att lösa frågan med folkomröstning – den ultimata formen av demokrati in action. Väl medvetna om att monarkin skulle segra, vill man egentligen inte alls ha folkets vilja att avgöra frågan tydligen.

Slutligen vill jag även påpeka att det dräller av positioner i samhället som inte är direkt demokratiska. Positioner som har enormt med makt jämfört med monarken. Allt från polischefer till ÖB, till landshövdingar till domare i domstolar till rektorer och chefer för myndigheter tillsätts direkt odemokratiskt. Det råder heller ingen demokratisk insyn i hur allt folk inom den icke-politiskt valdra statsapparaten tillsätts. Alla de tusentals byråkrater som jobbar under ministrar osv och som stannar val efter val, eftersom de kan göra det.

Man kan även fråga sig om demokratiproblemen kring att stora försäkringsbolag, banker och andra privata storaktörer med stor makt över våra liv saknar demokratisk insyn. Vi har många frågetecken ur demokratisk synvinkel i demokratin Sverige – monarkens vara eller icke vara är dock den mest överdrivet uttjatade och minst viktiga ur demokratisynpunkt på det sättet som dess antagonister tror.

Slutsatser:

  • Kungen är maktlös. En statsminister som får hans titel får inget alls. En president som får den blir en demokratisk konfliktfaktor till statsministern.
  • En republik kostar mer än den drar in jämfört med monarkier rent ekonomiskt.
  • Det dräller av mycket mer maktfulla positioner i samhället som heller inte tillsätts demokratiskt.
  • Ett folk med 1000 års obruten monarki, som kastar den identiteten på soptippen kommer genomlida flera generationers identitetskris under vilken Sverige blir ett land, gråare, rotlösare och mer själlöst än något miljonprojekt i kubik kunde åstadkomma. Republikaner skrattar åt detta sista argument – uppenbart extremt skevt medvetna om värdet av symboler. Demokratisymbolik kring en född statschef ser de när det passar dem, men inget annat i demokrati- och symbolikfrågan. Avdeldningen inte se skogen för ett stycke kunglig ek som skymmer sikten.

Eller som någon gammal kungfu-mästare sa: Grasshopper, not you go fix not broken things or you will break not broken things.

DN DN Expressen Dagen Svd Svd Sydsvenskan Skånskan AB

33 thoughts on “En skeptikers och demokrats försvar av monarkin

  1. Alldeles oavsett argumenten härovan…
    Avskaffa Monarkin…Leve Republiken!
    Landets högsta ämbete och tillika statschef: Riksdagens Talman!

      • No same same problem!
        Primo: Talmannen på samma sätt som monarken utan politisk makt. Endast en formell roll att fylla vid regeringsbildning och som garant för formalia vid Riksdagens sammanträden.
        Sekundo: All makt utgår från folket som den manifesteras i fria demokratiska val till Riksdag, kommuner och landsting (skippa kyrkofullmäktige!).
        Inget ämbete skall vara ärftligt!
        Med andra ord inget maktproblem synes vid horisonten!

  2. Alla maktfyllda positioner du tar upp som exempel tillsätts visserligen ”odemokratiskt” men det finns ju i alla fall en tanke om att positionerna skall gå till de som är mest lämpade (landshövdingeämbetet undantaget).

    • Mja.. ”bäst lämpad”-argumentet är farligt. Då kan jag mycket väl säga att i rollen som statschef är kungen bäst lämpad, i kraft och form av erfarenhet likt ingen annan. Jag gillar inte sådana argument…

  3. En del av de maktpositioner som du anser tillsätts odemokratiskt tillsätts av regering och riksdag och alltså fullt i enlighet med den representativa demokrati som vi har i Sverige.

    Argumentet att man från republikanskt håll är ointresserade av att ha en folkomröstning i frågan som du hävdar är den ultimata formen av demokrati in action är intressant. Menar du på fullt allvar att det som bestäms genom en folkomröstning med automatik blir demokratiskt? Jag kan hålla med om att själva beslutet är demokratiskt men det man beslutar behöver inte vara representativt för en demokrati. I så fall kan man införa en demokratiskt diktatur om man får gehör för att avskaffa allmänna val i en folkomröstning.

    Själv tycker jag inte att monarkins vara eller inte vara är en jättefråga men att ha en statschef som föds till sitt ämbete kommer aldrig att vara förenligt med en äkta demokrati.

    • Starka ord om ”äkta demokrati”, med tanke på att ämbetet dels är maktlöst, dels att Sverige rankas bland de mest demokratiska länderna i världen – tillsammans med monarkier som Norge och Danmark.

  4. ”Tja, det finns nog inte en enda republik som inte har märkliga maktstrider mellan president och övrig makt när jag tänker efter.”

    Om du tänker efter lite till så kommer du nog ihåg att Tyskland och Island (och en rad andra länder) har presidenter som inte är inblandade in några sådana maktstrider. Just ett sådant system skulle passa utmärkt i Sverige – om man nu inter helt enkelt väljer att avskaffa kunngen, och inte ersätta honom med någonting alls (bara köra på med regering och riksdag som vanligt).

  5. Bra skrivet. Det grämer mig annars att det starkaste motståndet mot monarkin i Sverige anno 2012 tycks komma från en liten men högljudd grupp av urbana ”latteliberaler” snarare än traditionella antimonarkistiska grupperingar på vänsterkanten. Jag skulle t.o.m. tro att motståndet mot monarkin är betydligt starkare idag bland de som kallar sig liberaler än de som ansluter till socialdemokratin.

    Detta gäller f.ö. inte bara monarkin har jag märkt, utan i stort sett allt vad vi har av äldre kulturarv och traditioner. Jag säger inte att alla s.k. ”storstadsliberaler” är traditionsfientliga, men de som idag för en högljudd och ofta aggressiv opinion mot kulturarvet är i 9 fall av 10 självutnämnda liberaler som i sin iver att fjärma sig från konservatismen slår knut på sig själva i sina demonstrationer av förakt för det gamla.

  6. Det är ett märkligt land vi lever i. En befolkning som värderingsmässigt är socialdemokratiska i stor utsträckning, en idétradition med rötterna i marxismen, men som ändå i mycket hög grad sluter upp bakom den konservativa traditionen monarki. Definitivt värt en studie av något slag.

    Angående identitet: Är det vanligt alls att folk i västvärlden identifierar sig med sina länder eller med sin nationalitet nuförtiden? I synnerhet de yngre generationerna? Som jag förstår det så är det ett djupt psykologiskt behov hos människor att ha en självbild, en identitet (som brukar fastlås till stor del i tonåren). För folk som tillhör subkulturer som punkare och hippies (i den mån dessa finns kvar) så är det min gissning att denna tillhörighet är viktigare för dem än deras nationalitet. Med risk för att kliva in på minerad mark: Är inte skeptikerrörelsen (”the skeptical community”) en motsvarande subkultur, låt vara att den till största delen hålls samman via internet? Det är iaf en amerikansk (med italienskt ursprung, att döma av efternamnet) skeptikers uppfattning: http://theness.com/neurologicablog/index.php/brand-loyalty/

    Intressant att historiker skulle vara sådana rojalister. De brukar väl annars vara ganska snabba med att påpeka (för sverigedemokrater) att flera av Europas nationaliteter är politiska konstruktioner, att den svenska flaggan inte blev en folklig symbol förrän på 1900-talet, att det inte var en naturlag att svearna och götarna skulle skulle bilda ett katolskt kungadöme tillsammans, att dagens svenskar har mycket liten koppling till Tacitus svioner osv?

    • ”Angående identitet: Är det vanligt alls att folk i västvärlden identifierar sig med sina länder eller med sin nationalitet nuförtiden?”

      Ja, i en alltmer globaliserad och krympande värld finns det tecken på att vikten av att markera nationella och etniska identiteter har blivit större. Jag tror t.o.m. att vi som är födda under 80-talets mitt och därefter i högre utsträckning reflekterar över vår svenska nationalitet och identitet än ex. 60- och 70-talister som tar den för given. Sedan är givetvis en individs identitet sammansatt, kontextbunden och betydligt mer komplex än vad generaliseringar gör sig gällande.

      • Men hur vanligt är det i Sverige bland svenskar? Det är ju snarare tabu och något som inte uppmuntras från politikerhåll. Finns det data som visar att detta är vanligt bland svenskar?

    • Hume: Viktigare subkulturer innebär inte exklusiva subkulturer. Jag är skeptiker och svensk. Jag har givetvis mer gemensamt med en amerikansk skeptiker på många sätt än jag har med en svensk pingstvän. Men lååångt ifrån på alla plan. Jag kan ha både starkt konservativa åsikter och starkt liberala utan att det ena utesluter det andra eller har ”totalt” företräde. I etnologin kring bondesamhället hade vi ju identitetsrangordningen: 1: Duvemålabo 2: Ljuders socken. 3: Smålänning… sen möjligen svensk, vilketinte minst förstärktes när man flyttade från Sverige. Då ändrades rangordningen bland ”subkulturerna” och identiteterna. Man kan ha flera parallellt och med skiftande styrka. Jag köper alltså inte snack om att skeptiker skulle se sig som skeptiker först och sen svenskar. Det har helt med kontexten och frågan att göra och är inget allmäntillstånd. Ser jag fotboll som fotbollsfan är jag inte skeptiker alls öht tex.

      Nog lever nationalismen fö, vilket inte minst syns i sportsammanhang. Bara för att man besitter den kunskapsmässiga förmågan att identifiera problemet med ”nationer” – så innebär det heller inte att man avfärdar dem. Oftast verkar det vara så att de som inte kommit så långt i sin kunskapsutveckling stannar vid att de ser det första problemet (att nationer är abstrakta saker) inte kan ta steget vidare och se hur de ändå omformas till konkreta saker som vi uppenbarligen kan identifiera särarter i när det kommer till kritan. Dvs, något konstruerat och subjektivt, är inte nödvändigtvis något som inte finns.

      Vad gäller historiker som rojalister, så ska man givetvis inte se saker svartvitt. Folk som är intresserade av historia tenderar att vara konservativt lagda på vissa plan. Väldigt ofta kulturhistoriskt. De är inte nödvändigtvis passionerande rojalister, men jag tycker mig ändå ha märkt av att de flesta har varit ganska förespråkande för en viss – vad ska vi kalla det – kontinuitet. Som historiker kan man liksom inte undgå att reflektera över vad stora dramatiska förändringar av samhället lett till. Det har ofta inkluderat stora portioner misär, innan det positiva synts. Inte minst har det varit fallet när Europas kungahus fallit. Än idag är ju Frankrike ett land med stora identitetsproblem. Det tycks de ha varit sen revolutionen. Då har länder som England, som istället tog den snälla vägen väck från en kungamakt, till en formell monarki, varit mycket stabilare på alla plan.

      • Jag förstår vad du menar med att folk har flera identiteter och inte endast en enda, och att den viktigaste kan variera både beroende på sammanhang och förändras över tid. Är inte psykolog, men skulle gissa att det beror på personen vilken av identiteterna denne ser som viktigast. Ser heller inte att detta skulle motsägas av länken. Inget utesluter ju att man ”self-connect” med flera saker. Personligen treor jag att det är en fördel om folk inte identifierar sig med politiska ideologier då de i politiska diskussioner ofta blir rätt hopplösa att diskutera med. Att få det man bygger sin identitet på sönderslaget är smärtsamt och något man undviker. Håller med Novella om att fördelen med att identifiera sig som skeptiker är att det är en metod snarare än ett knippe uppfattningar det rör sig om, och att man löper mindre risk att bli irrationell när sakfrågor som ligger en varmt om hjärtat diskuteras.

        Kan tänka mig att detta syns bättre om vi tar ett land mindre homogent än Sverige. Välutbildade människor med hög inkomst bosatta i den relativt sekulära världsstaden New York har förmodligen mycket mer gemensamt med samma slags människor i London än vad de har med fattiga Bibeltokar i Arkansas. Många av dem som deltar i t ex World Economic Forum (s.k ”Davos Man”) har förmodligen mer gemensamt med varandra än med sina landsmän.

        Är förvånad över att historiker skulle vara kulturkonservativa. De om några borde kunna identifiera att om t ex Romarriket inte blivit så mäktigt eller om industriella revolutionen ägt rum i Kina så hade vår nuvarande kultur sett helt annorlunda ut, och att landet (om landet Sverige ens bildats då) trots allt kunnat vara välfungerande ändå. Japan är ett exempel på ett land vars kultur skiljer sig väldigt mycket från våran, men som ändå är ett mycket väl fungerande land.

      • Hume: Poängen är inte brist på kunskap hos historiker om historia… det tror jag själv du inser hur absurt det påståendet skulle vara.. Det handlar om att en person intresserad av historia – just är intresserad av historia.

        Det innebär att en tavla målad idag inte är lika intressant som en målad för 300 år sen. Osv. Det präglar och påverkar.

        Väldigt samtidsintresserade människor blir istället i regel socialantropologer, ekonomer, statsvetare, samhällsvetare eller sociologer.

  7. Det är märkligt att aldrig de sk republikanerna utgår från att vi är – sedan 1000 år – en monarki och istället fokuserar på hur den kan förändras. De seriösa argumenten (man bortser då från Vilhelm Mobergs ”monarkin leder till ett fjäsksamhälle” eftersom man har insikt i att de parlamentariska demokratin innehåller stora mängder fjäsk och kotteri för att skaffa makt) handlar ju om ärftligheten. Varför argumenterar de inte för att vi skall (åter)införa valmonarki. Då kan vi fortsätta vara monarki men slippa ärftlighetsinslaget. Själv är jag förvisso för den ordning vi har och ser fram emot två drottningar i följd men jag bara undrar hur de tänker.

    • Fast utan ärftlighetsinslag så blir det väl samma sak som republik? I valmonarkier har det alltid i praktiken handlat om en begränsad krets av kandidater från kungliga eller högadliga släkter.

      Problemet med monarki är väl främst hur man skulle hantera en olämplig regent som vägrar avgå. Vad jag vet kan man bara förlora tronen genom att byta tro, gifta sig utan tillstånd eller bli regent i ett annat land.

      • kris08: I praktiken är det dock avsevärt mycket mer som kan tvinga en regent att avgå än de sk huvudsakliga anledningarna.

        Inte skandaler om strippor och andra ”tv4-scoop” kanske, men verkliga brott och ageranden som kraftigt skadar landet skulle nog tämligen snabbt få riksdagen att avsätta monarken ändå.

        Skulle kungen skjuta någon, sälja statshemligheter, säga att han hatar sitt jobb, eller tafsa Annie Lööf på röven framför riksdagen, då är han slut (och även i många fall omgående brottsåtalad) och det är långt ifrån säkert att Victoria då tillåts ta över.

  8. Jaså? Ändringar i grundlagen görs knappast omgående och han är fortfarande straffrättsligt immun. Möjligen skulle Annie Lööf kunna försöka stämma honom i ett civilmål, men annars riskerar han faktiskt inget. Naturligtvis skulle han kunna omhändertas för vård, men det skulle krävas en statskupp för att tvinga honom att abdikera.

      • Svensk författningssamling 1974:1974:152
        Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform
        5 kap. 8 § :
        ”Konungen eller drottning som är statschef kan inte åtalas för sina gärningar.
        En riksföreståndare kan inte åtalas för sina gärningar som statschef. ”

        http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Kungorelse-1974152-om-beslu_sfs-1974-152/#K5

        Tanken är förstås egentligen att han inte ska utsättas för politiska konspirationer eller liknande.

        Även riksdagsledamöter har visst skydd:

        4 kap. 12 § :
        ”Ingen får väcka talan mot den som utövar eller har utövat uppdrag som riksdagsledamot eller beröva honom friheten eller hindra honom att resa inom riket på grund av hans yttranden eller gärningar under utövandet av uppdraget, utan att riksdagen har medgivit det genom beslut om vilket minst fem sjättedelar av de röstande har förenat sig.
        Misstänkes riksdagsledamot för brott i annat fall, skall bestämmelser i lag om gripande, anhållande eller häktning tillämpas endast om han erkänner brottet eller har tagits på bar gärning eller fråga är om brott för vilket ej är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.”

      • Kris08: Ja men nu gäller det OFFENTLIG rätt och inte civilrätt. Grundlagen kring statschefen handlar BARA om offentlig rätt. Dvs myndigheter vs myndigheter eller myndigheter vs folk.

        Skulle kungen tafsa på folk, döda någon osv, så är han lika åttalsskyldig som vem som helst eftersom det är civilrättsligt. Han lär förvisso vara svårdömd och det lär nog krävas extraordinära bevis, men inget i grundlagen skyddar honom från civilrätten.

  9. Nej, straffrätt är en del av den offentliga rätten. Civilrätt handlar om familjerätt eller avtal mellan enskilda personer. Om jag anlitar någon för ett arbete och inte blir nöjd är det civilrätt, men om jag blir så missnöjd att jag skjuter honom är det offentlig rätt!

    ”Den civilrättsliga immuniteten togs bort [1974], vilket innebär att kungen kan stämmas inför domstol i en tvist med enskilda. Däremot behölls den straffrättsliga immuniteten. Det betyder att polisen inte ens får kontrollera om han kört berusad.”
    http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10652530.ab

    • Det verkar som vi bägge har fel. Straffrätt faller in under bägge ting, beroende på omständigheter enligt följande sida.

      https://lagen.nu/begrepp/Straffr%C3%A4tt

      Jag är fortfarande totalt 100% övertygad om att ifall kungen begår ett tillräckligt grovt brott, dvs inte ”misstanke om rattfylla”, som tex misstanke om mord, så skulle det inte finnas utrymme i lagen att hindra en utredning och en dom. Lagen är helt enkelt inte komplett, då den öht inte tar upp grövre brott och statschefen. Lagen som finns är till att skydda honom är inte av det syftet öht.

      Realitet kontra dåligt skriven teori liksom. Ingen människa har Bond-immunitet i fred från att skjuta ihjäl någon. Inte kungen heller.

  10. Jo, själva skadeståndet vid brott faller tydligen inom civilrätten, så det slipper han kanske inte!

    Den här diskussionen kan ju verka väldigt hypotetisk, men det har faktiskt varit aktuellt ganska nyligen i Nepal:
    Kronprins Dipendra mördade sin far kungen och flera andra i familjen 2001 innan han sköt sig själv och hamnade i koma. Han utsågs trots det till landets kung, vilket han officiellt var under tre dagar fram till sin död. Hans farbror Gyanendra övertog tronen och skaffade sig oinskränkt politisk makt 2005. Året efter fråntog den nya regeringen och parlamentet kung Gyanendra all politisk makt och parlamentet avskaffade monarkin 2008.
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Gyanendra_av_Nepal

    • Visst är det hypotetiskt – vad som skulle ske, eftersom inget prejudikat finns. Det håller jag med om till fullo.

      Jag tror dock vi slipper undan de flesta problem och skandaler i större klasser. Inte minst den dagen Viktoria tar över så är klavertrampens tid passé.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s