Fasttejpade näsor och annat geologiskt trams

Man påverkas av allt man lär sig. Vissa saker påverkar en mer än annat. Att studera geologi har inte oväntat påverkat mina perspektiv mycket. Jag har t ex tack vare det äntligen börjat förstå, på riktigt, vad miljontals och miljarder år faktiskt är. För de flesta är det bara siffror. 100 miljoner dit, 20 miljoner dit. Men det är först när man börjar tänka på allt i referens till sitt eget liv och en generations livslängd som 1000, 10 000 osv blir konkret begripligt. Men oftast, givetvis, blir det bara siffror för mig med. Vi Homo sapiens är helt enkelt inte evolverade att kunna konkret kognitivt hantera sådana här stora tal, utan tvingas se det abstrakt. Det är inget som vi mötte på i vardagen under de årmiljoner vi utvecklades från en primitiv primat, till dagens rymdfarare. Då handlade det om antalet dagar mellan fullmånar, antalet djur i en flock eller antalet kilo frukt som skulle fördelas. Detta lilla perspektiv syns inte minst i världens största religion, där bokstavstroende håller fast vid en siffra för Jordens ålder som de kan hantera och som hamnar kring 6000 år. Men om 1 miljon år så börjar bibelns Ararat, Jerusalems kullar osv, faktiskt försvinna…

Landskap förändras under dessa mycket större numrärt abstrakta tidspann som vi aldrig kommer i kontakt med som art. Ett berg är allt annat än något beständigt och evigt om du ger det hundra miljoner år. (Med få undantag skall sägas, det finns enskilda berg, som tack vare att de inte är bildade genom veck eller vulkanism är extremt beständiga, likt Blå Jungfrun utanför Öland tex, som är ett av världens äldsta bergsformationer)

Men vad gäller Alperna, Anderna, Himalaya eller annan valfri veckbildad bergskedja, inklusive våra egna berg i Skanderna (som i nuvarande form faktiskt INTE är veckbildade, utan frameroderade, men som istället ligger mitt i eländig istidsmiljö), så har de en mycket mer begränsad livslängd. Om 100 miljoner år finns inte en kulle kvar av Mount Everest.
Inte en kulle. Allt har blivit grus, sand och lera och har spolats ner på slätterna nedanför, eller ut i haven. Så funkar det. Vi har gått om massiva bergskedjor i klass med Himalaya som kommit och gått. Inte minst den som låg rakt ovanför Kullaberg i Skåne tex. Kullaberg är då, skall det noteras, inte en rest av denna bergskedja, utan en kropp som låg långt under, som eroderats fram.

Så när jag ser folks nästan skapelse-aktiga syn på naturen vill jag bara skaka på huvudet. Jag kan förvisso förstå det estetiska perspektivet av att vilja konservera naturen, men ur ett geologiskt perspektiv är det löjligt.

I Sverige talar man om att skydda naturen. Det inkluderar väldigt ofta geologiska formationer. Man talar om att man inte bör elda på klipphällar. Man talar om hur stenbrott ger ”ärr” i naturen ”som aldrig läks”. Men det handlar bara om vilka tidsspann du tänker i.

Det finns t om de som med betong försöker gjuta fast Hoburgsbubbens näsa när den trillar av… Allt för att vi överlag har en konserverande syn på en beständig natur som inte alls är så beständig som vi vill ha den. Bara under loppet av ett par mänskliga generationer (!) kan geologiska formationer så som Gotlands raukar ändra utseende dramatiskt, välta och försvinna. De är trots allt späda ynglingar som eroderat fram ur revkalkstenen sen senaste nedisningen. Dvs superunga geologiska formationer som folk springer och ger dvs namn till.

Jag tycker detta är löjligt. Låt naturen ha sin naturliga gång och låt klippor och stenar, så länge ingen fara för liv föreligger, rasa som de vill och skall göra. Sluta behandla det som en fragil gudomlig skapelse som vi måste skydda från naturen. Det är i långa loppet lika löjligt som att tejpa fast vissnade löv på ett träd.

Det handlar inte om att jag anser att estetiken vi lägger i det hela är ointressant eller ogiltig. Bara att hur vi motiverar det, med trams om ”ärr” och liknande, är direkt irrationellt.

Visst, om vi tar gubbens näsa så genererar den viktiga turistpengar, så en reparation kan därmed motiveras. Men samtidigt kan jag inte komma ifrån hur fånigt det är. Hur korkade och ömkliga ÄR människor som vill åka och se på en näsa av betong på en kalksten? Har vi inte utvecklats mer intellektuellt? Om 6000 år finns inte ett spår kvar av vare sig Hoburgsgubben eller någon annan av raukarna vi ser idag. För att använda årtal som Homo sapiens begriper…

9 thoughts on “Fasttejpade näsor och annat geologiskt trams

  1. Ett ännu viktigare projekt torde väl då vara att åter klistra fast näsan på ”Snifixen”, den som Obelix så oturligt råkade fördärva!

  2. Fast man får väl skilja på naturliga processer och mänsklig påverkan. Våg- och vinderosion är långsamma naturliga processer, medan hamring på raukar eller eldning på klippor är otroligt snabb onaturlig förstörelse. (Vulkanutbrott och jordbävningar är förstås också snabba processer, men som bekant ganska sällsynta i Sverige). Raukarna må vara borta om 6000 år, men då har ju ändå rätt många löjligt kortlivade Homo Sapiens fått en chans att se dem…
    Man behöver inte åka längre än till Danmark för att se ganska snabba obevekliga processer. Mårups kyrka på Jylland är ett bra exempel:
    http://www.sydsvenskan.se/danmark/article341173/Kyrka-flyttas-undan-havets-vagor.html

    • kris08: Jag uppmuntrar inte till att man ska rasera och skada föremål i naturen. Jag ville bara sätta det i perspektiv kring den felaktiga uppfattningen att klippor är naturligt beständiga.

      Kuster kommer och går. Det är också helt naturligt. Det är oerhört kostsamt för samhället att försöka kämpa emot med vallar och liknande, för de förlorar alltid ändå tillslut.

      • Jo, jag tycker faktiskt att det var ett antiklimax att de rev kyrkan istället för att låta den rasa ner naturligt.
        De har också ett museum över flygsandens effekter vid ett halvt sandtäckt fyrtorn i närheten. Fast när jag var där var det stängt…
        P g a flygsand!

      • I Skåne kommer jag att tänka på kusten vid Knäbäckshusen, Rörums strand, på Österlen. Man går på sandbackar med tall och helt plötsligt kommer ett flera meter högt stup. Som om moder natur skurit med en gigantisk tårtspade i sanden. Finns massor av sommarstugor och sånt där, farligt nära stupet. Vet inte hur fort erosionen går, men senast jag var där sommaren 2010, låg tallarna som plockepinn och man kunde se tydliga lagerföljder i sanden på den flera meter höga sandväggen, m.a.o. färska spår av erosion.

        Som kontrast till erosionen på Österlen, har jag för mig, är den låglänta sandkusten vid Måkläppen & Falsterbonäset. Där byggs väl hela tiden på nytt land med sandrevlar och sånt?

      • Mikah: Kommer inte ihåg hur det är med måkläppens geologiska utveckling. Men det kan mycket väl vara så att den byggs upp. Fast landsänkningen och havshöjningen motverkar såklart en del av den effekten.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s