Kan en kristen vara skeptiker?

Kan en kristen vara skeptiker? Det är ett hett ämne just nu bland just skeptiker. Vissa säger blankt nej, vissa säger ja.

Det stora problemet med frågans svar beror ju helt och hållet på att det inte råder koncensus kring vad skepticism är (vetenskaplig skepticism). Och när man inte kan enas om det, då blir det ju omöjligt att enas om vidare detaljer i frågan och vilka som uppfyller idealet. Den moderna vetenskapliga skepticismen lägger fokus helt på frågor som berör pseudovetenskap kontra vetenskap. Skepticism som koncept är dock bredare än så och har sina rötter i antika och medeltida teologiska diskussioner om dogmatism. Faktum är att den moderna vetenskapliga skepticismen inte skulle existera om det inte vore för munkar på medeltiden. Värt att beakta.

Jag har, till trots för att jag gett kristna många kängor, inte minst kring en närliggande fråga om kristna som tror på evolutionen inga större bekymmer med att acceptera att det kan finnas kristna skeptiker. Det beror helt enkelt på att jag ser på ordet i termen av motsatsen till en dogmatiker och inget annat som bara blir omständigt att reda ut tillslut. En skeptiker är alltså någon som ifrågasätter.

Jag sätter inget likhetstecken mellan att vara ateist, naturalist och skeptiker. Inte heller mellan att vara vetenskapsman och vetenskaplig skeptiker. Inte ens briljant vetenskapsman och skeptiker. Helt enkelt för att det dräller av briljanta, ateistiska, naturalistiska vetenskapsmän som är dogmatiska i vissa frågor. Minst lika dogmatiska som kristna bibeldunkande tokar kan vara i sina religiösa frågor.

En religiös dogmatiker vet vi ju alla ungefär vad det är; en person som till trots för rim, reson och överväldigande bevis vidhåller något baserat på sin tjockskalliga tro. En irrationellt agerande varelse med en skev världsbild helt enkelt. En uppenbart lysande stjärna på den dogmatiska himmelen om ni så vill.

Men en vetenskaplig dogmatiker kan ju vara svårare att beskåda. Men de finns där omkring oss hela tiden. Forskare som tjurskalligt motsätter sig nya rön, även till trots att bevisen är omöjliga att ignorera.

Årets vinnare i Nobels pris i kemi talade om precis en sådan upplevelse i sin föreläsning (jag såg den eftersom kristallografi och kvasikristaller berör mitt ämne geologi). Han berättade om hur den siste motståndaren till hans upptäckt just var en mycket välrespekterad forskare med nobelpris osv i bagaget vid namn Linus Pauling. För mig som geolog är Linus Pauling ett husnamn inom geokemin med sina fem regler. Han är ingen liten plutt direkt.

Så när jag fick höra hur tjurskallig han var gentemot upptäckten av kvasikristaller så blev man ju besviken. Hur den briljante forskaren och multigeniet Pauling alltså kunde uppvisa dogmatism kring hur ”kristaller måste se ut” snarare än vetenskaplig skepticism gentemot en ny teori visar ju att dogmatism inte är förärat religiösa tokar alena – utan även våra mest briljanta genier.

Jag tror inte någon människa helt uppfyller idealet att vara skeptisk till allt. Jag är övertygad om att alla människor mer eller mindre faljerar på någon punkt. Vissa mer än andra givetvis, men någon absolut gräns kan jag inte se. Det blir alltså ett teoretiskt ideal i sin rena form.

Det enklaste blir att identifiera icke-skeptikern som personen som vägrar ändra sig i vissa frågor av princip. Den som inte ens ser det som möjligt att kunna ändra sig i vissa frågor.

Det innebär att om vi har en naturalist, ateist och briljant vetenskapsman som inte går med på att han kan ha fel kring en vetenskaplig teori, så är denne oavsett andra meriter en sämre skeptiker än en kristen kunskapsjägare som säger att den kan ha fel kring om gud finns. Visst, det beror tillsynes kanske lite på vad det är vetenskapsmannen är tjurig kring och att det påverkar världsbilden i klass med vad en gudstro kan göra. Men i det stora hela så är det ju villigheten att ändra sig om man har fel som jag vill ringa in.

Och eftersom det finns kristna som anser att de faktiskt kan ha fel i sin gudstro, så finns det ingen konflikt mellan skepticism och kristen tro i sig. Det viktiga att ringa in är huruvida de är konstant beredda att acceptera att den kan ha fel eller inte – inte vilken världsbild de har.

En skeptiker är alltid redo att ha fel. Eller försöker alltid. Vi ska inte överdriva nu.

Det är som sagt inte en svartvit fråga. Den perfekta skeptikern existerar inte och därmed kan man börja titta på vilka kompromisser som är ok att lägga in i skeptiker-begreppet. Vi bär alla på saker vi undantar från skepticismen. Därför blir inte ämnet vi undantar det viktiga, utan villigheten och intressent att ändra sig i en riktning gentemot idealet.

Kan man acceptera folk som till sin död vägrar ändra uppfattning om vetenskapliga teorier in i facket borde det inte vara ett dugg svårt att acceptera in kristna som är beredda att ändra uppfattning. Inser man inte det bör man nog ta sig funderare på hur objektiv man är i frågan. Kanske fundera på om man rent ut av är lite av en dogmatiker innerst inne?

12 thoughts on “Kan en kristen vara skeptiker?

  1. ”Jag sätter inget likhetstecken mellan att vara ateist, naturalist och skeptiker.”

    Skepticism är en tankeprocess, ateism och naturalism är ståndpunkter i specifika frågor. Dessa ståndpunkter kan man ha kommit fram till på antingen ett rationellt eller irrationellt sätt.

    I övrigt så tycker jag det blir missvisande att dra in filosofisk och religiös skepticism. De skeptiska organisationer som finns idag och som brukar förknippas med ”skeptikerrörelsen” utgår enbart från vetenskaplig skepticism och gör också detta tydligt. Det enda gemensamt vetenskaplig skepticism har med filosofisk och religiös dito är nästan bara ordet ”skepticism”. Finns en utmärkt sammanfattning av olika former av skepticism här ( http://www.skepdic.com/skepticism.html ) skriven av en Ph.D i filosofi som dessutom varit universitetslärare i ämnet och även är en aktiv vetenskaplig skeptiker (och då förhoppningsvis har koll på läget).

    Om vi ska hänvisa till forna tider så har dagens vetenskapliga skeptiker mer gemensamt med Thales, Demokritos och Anaximander än med Pyrrhon och Sextus Empiricus. De tre första var protovetenskapsmän, de två sista var det inte.

    Så ja, i teorin kan en kristen vara skeptiker då skepticism är en tankeprocess, kristendom en (eller flera) ståndpunkt(er). I praktiken tycker jag att detta blir väldigt svårt då exempelvis GT innehåller så otroligt många historiska felaktigheter. Att kristna skeptiker tenderar att vilja placera kristendomen utanför skepticismen eller begära att deras tro inte ifrågasätts gör knappast saken bättre.

    ”En skeptiker är alltså någon som ifrågasätter.”

    Detta är en otillräcklig definition. Man måste även ifrågasätta av rätt skäl. Klimat”skeptiker” och de religiösa som tvivlar på evolutionen gör i regel det av fel skäl.

    Sen skulle jag säga att bra vetenskap är skeptisk till sin natur. Detsamma gäller förstås även bra vetenskapsmän.

    • Hume:

      1: Vad gäller att vetenskaplig skepticism skulle vara något helt annat på alla punkter och utan släktskap med religiös och filosofisk håller jag som sagt inte med. Jag ser heller inte att du presenterar något argument varför det skulle vara så mer än någons åsikt att ”så är det”. Enkel kronologi säger oss att kunskap inte uppstår ur tomma intet utan alltid bygger på framsteg från tidigare kunskaper. Vetenskaplig skepticism vilar helt klart på rötterna från religiös som vilar på filosofisk och är inget separat fenomen. Det är inte mer märkligt än att vi inte hade haft datorer utan euklides matematik eller kommunism i Nordkorea utan franska revolutionen.

      2 Visst måste man i detaljerna även definiera vad ifrågasättandet är osv, så att det inte blir trams-ifrågasättande baserat på tex religion eller ideologi. Men jag ser inget principiellt problem med att förenkla det så som jag gjorde.

      3 Med ditt ideal av bra vetenskapsmän får vi nog säkert kalla hälften av tidernas nobelprisvinnare som dåliga. För ödmjukhet inför att man kan ha fel tillhör inte alls nödvändigtvis geniet. Jag sätter alltså inget likhetstecken alls mellan bra vetenskapsmän och skeptiker. Det är bara ett teoretiskt ideal som funkar illa med hur många genier faktiskt funkar.

      • 1. Om man ser på historien kring organiserad vetenskaplig skepticism så går det tillbaka till 70-talet, 50-talet om man är generös. Det var på 70-talet som CSI (då CSICOP) grundades, och Sagan, Randi med flera var med på det. Anledningen till att det grundades var då att motverka pseudovetenskap och att vetenskapligt undersöka påstått paranormala fenomen och även påståenden om UFOn), detta eftersom att vetenskapliga organisationer och samfund inte såg något värde i att lägga tid på det, trots att detta då var på uppgång i samhället. Tycker inte man kan säga att det går en linje från de andra formerna av skepticism till (organiserad) vetenskaplig skepticism, men vet inte riktigt om det är så du menar.

        3. Jag menar inte att alla vetenskapsmän beter sig så. Jag menar att det vetenskapliga idealet är så. Till skillnad från de ideal vi ser inom vissa andra områden.

      • Hume: 1950-70talet? Nej du. Kritik mot pseudovetenskap finns dokumenterat så länge vetenskaplig teori i mer modern tappning (alltså från ”vetenskapliga revolutionen” och framåt) har diskuterats. Harry Houdini var en välkänd aktivist mot medium och liknande på 1920-talet. Allt från homeopati, spiritualism och andra kända 17-1800tals pseudovetenskaper har sedan de uppstod haft kritiker som kämpat för vetenskaplighet på ett sätt som är IDENTISKT med Sagans rörelse.

        Det är inget unikt som sker med Sagan osv mer än att kritikerna skapar en rörelse och ett namn så som just ”skeptiker”. Men det de sysslade med är inte fött med dem.

        http://en.wikipedia.org/wiki/Harry_Houdini#Debunking_spiritualists
        http://en.wikipedia.org/wiki/Homeopathy#19th_century:_rise_to_popularity_and_early_criticism
        http://en.wikipedia.org/wiki/Spiritualism

        Och kopplingen bak i tiden, till innan den moderna vetenskapen från antikens filosofi och medeltidens religionsskepticism handlar om kampen mot det irrationella vidskepliga.

        Under renässansen blev flertalet människor dömda för trolldom och häxkonster. Inte nödvändigtvis för att man faktiskt trodde att de KUNDE sånt, utan för att kyrkans militanta representanter i form av inkvisitionen faktiskt såg sig som förkämpar för det rationella och ville bekämpa det vidskepliga. En nidbild i dessa sammanhang är ju att häxor är oskyldiga kloka människor som en ignorant kyrka brände ihjäl oprovocerat. Faktum är att många av de som dömdes sysslade med hälsofarliga totalt vidskepliga häxkonster där de gav folk gift mot sjukdomar och liknande och orsakade död.

        Liknande försvar för det rationella mot det viskepliga (brutala försvar javisst, och av folk som kanske själva inte egentligen var totalt befriade från sin egen vidskeplighet) finns även under medeltid och antiken.

        Att vara någon som ser sig som en kämpe för det rationella mot det irrationella påhittade är inget nytt egentligen. Bara för att rörelsen och det definierade begreppet vetenskaplig skepticism är det. Principerna de tänker utifrån är liknande från antiken tills idag även om föremålen man kritiserar och den vetenskapliga grunden har ändrats rejält.

      • Ja, det har funnits tidigare, men det blev mer organiserat (och började kallas skepticism) iom Sagan, CSICOP osv (vilket du själv säger). Personligen tycker jag att etiketten ”skeptiker” är lite olycklig då den leder till förvirring (t ex klimatskeptikerna) och tjafs om vad ordet egentligen betyder.

        Den religiösa skepticismen under medeltiden vet jag inte så mycket om. Men den antika skepticismen vet jag en del om, och såvitt jag kan se är den en blandad kompott. Pyrrhon tyckte att eftersom vi inte kan veta något med absolut säkerhet så bör vi inte ta ställning alls, vilket rimmar illa med vetenskaplighet. En av den muslimska världens stora tänkare (Ghazali) var faktiskt filosofisk skeptiker och förnekade (såvitt jag förstår det) kausalitet och puttade istället in Gud.

        Sen huruvida kyrkan var försvarare av det rationella vet jag inte om man kan säga (låt vara att deras motståndare kanske inte var det). Snarare var de försvarare av sin egen lära.

  2. För mig är det enkelt: En skeptiker vill ha belägg för det denne håller för sant. Metoden är den viktiga, inte nödvändigtvis själva åsikten man landar i.

    Men, att tro på (eller försanthålla) saker som saknar belägg är inte förenligt med vetenskaplig skepticism.

    Generellt, naturligtvis.

    • Andreas: Problemet är ju att ”belägg för” är subjektivt. Vissa av oss (inte minst alla som kallar sig skeptiker) strävar efter objektiva belägg, men garanterat faller de flesta av oss dit för att personliga erfarenheter av fenomen gör oss blinda och subjektiva ändå.

      Och det är ju det som möjliggör att man kan vara kristen och skeptiker samtidigt. Man anser att beläggen för guds existens är mer pålitliga än de emot. Det är inte nödvändigtvis något man militant försvarar i debatt gärna, men man försanthåller det.

  3. Hume: Det är ju inte resultatet i modern objektiv vetenskap som är definitionen man måste uppfylla. Med det som krav uppfyller nästan inga hyllade vetenskapsmän i modern tid skepticismens ideal. Det har vi ju redan kommit överens om?

    Dvs det är intentionen att sträva mot det förnuftiga som snarare är det viktiga – egalt om det förnuftiga sen inte är perfekt objektivt, eller t om kanske är rapparkalja. En skeptiker genom alla tider vill nå bortom vidskeplighet och dogmer och till en universell objektiv sanning. En medeltida munk som strävar efter detta kommer dras med skygglappar som gör att han inte riktigt får väck gud ur ekvationen, en modern forskare kan lyckas bättre, men kan mycket väl dra med politiska ideologier eller personlig prestige som motarbetar objektivteten.

    Eftersom vi har en lång kontinuerlig process med detta sen antiken så ser jag inte det stora i något med Sagan förutom att han slogs hårt för saken. Vad uppfann han inom konceptet skepticism egentligen utom epitetet i sig? Vad skiljer Randi från Houdini?Bägge avslöjade pseudovetenskap och scharlataner.

    • Blev lite rörigt detta. Min poäng är iaf att det verkar som att antikens filosofiska skeptiker kämpade emot det som dagens vetenskapliga skeptiker kämpar för. De förstnämndas intellektuella ättlingar är väl snarast postmodernisterna?

      Jag håller annars med dig om att Houdini var för samma saker som Sagan and Randi.

      • Hume: Antikens filosofer sa många saker. Ofta emot varandra. Jag tycker nog att man därför inte kan generalisera så, utan du får nog peka ut vilka du menar och vad de skulle ha sagt som var just rena föregångaren till postmodernismen.

  4. Jag tänker specifikt på antikens skeptiker (inte alla filosofer), typ Pyrrhon. Dvs de som ansåg att man inte skulle ta ställning i någon fråga då det inte går att uppnå absolut säkerhet. Detta är inte den ståndpunkt vetenskapen intar.

    Men även bland de antika skeptikerna finns det positiva undantag, de s.k akademiska skeptikerna som menade att även om inget är absolut säkert, så är vissa saker mer sannolika än andra.

    Om denna bok ( http://www.amazon.com/exec/obidos/ISBN=0195107683/roberttoddcarrolA/ ) om skepticismens historia så säger en recensent: ”One of the most important things it demonstrates, without necessarily meaning to, is how radical skepticism has historically been an ally, rather than an enemy, of religion, and an enemy, rather than an ally, of science.”

  5. Låter som en intressant bok. Tycker nog att det är klart att skepticism hat varit en långsamt framväxande process och att inga enskilda individer eg har äran.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s