Slagrutor och vatten

Jag undrar var jag ska gräva en brunn?

En av mina personliga favoriter i alla sammanhang när det kommer till vardaglig pseudovetenskap är slagrutor. Jag vet inte hur många annars vettiga människor som har sagt till mig något i stil med att ”jag vet inte varför det funkar, men jag har sett att det gör det”. De åsyftar då slagruteanvändandet för att hitta vatten. Det är där som dess historiska tillämpning har varit allra mest vanlig skulle jag tro. Varje socken med självaktning hade förr rimligen en slagrute-gubbe som kunde hjälpa folk att gräva sina brunnar på rätt ställe. Vad är då problemet med slagrutor? Ja de funkar givetvis inte alls. Det är bluff från början till slut och det är sorgligt att folk år 2011 fortfarande tror på det. Och här är anledningen till att det är trams:

Att-den-rör-sig-fenomenet. För det första påstår slagrutegubbarna att de inte själva styr slagrutans rörelse. Vilket är självbedrägerier i värsta fall, men garanterat hederligt skitsnack i de flesta fall. Det är ju trots allt deras leverbröd, de har inget att vinna på att förhålla sig objektivt i frågan (vilket jag skulle önska att folk hade som grundförhållande i frågan innan de tar ställning). Men annars är det så att om du vrider och bänder på en tredelad pinne, dvs en klyka, så kommer du få en skruveffekt. Att pinnen blir ”bånstyrig” när du trycker på dess ändar är således inte speciellt konstigt. Men framförallt, ha i åtanke att de som påstår att den rör sig av sig självt i en viss riktning inte har den minsta anledning att vara sanningsenliga i frågan. Men det rimliga här är att det handlar om en sk ideomotorisk rörelse.

Anekdotbevis. Men då kontrar du med: Ja men jag minns själv när vi bodde på en gård och slagrutegubben hittade vatten åt oss. Ja grattis – de som han inte hittade vatten åt tenderar att inte tala lika mycket om saken. Så funkar alla liknande fenomen. De negativa resultaten tenderar att komma i skymundan av de positiva vilket ger oss ett källkritiskt problem. Rent allmänt är det mycket ”har hört-bevis” i sådana här frågor, alltså anekdotbevis. Det är ju inte så att man inte har testat saken flera ggr, och då funkar det helt plötsligt inte bättre än slumpen.

Vatten-problemet. Sverige har en varierande berggrundstyp. Från skånes, ölands, gotlands morän-jordar med sedimentär berggrund under till i princip återstoden av landet där du har urberg med morän ovanpå. Så länge man inte försöker borra rakt ner i urberget (fast det går ibland det med) så kommer man hitta grundvatten. Och i regel kommer du hitta rikligt av varan med om du vet vad du gör. Sverige har inga större grundvattenbrister någonstans. Så länge man besitter kunskapen om att vatten återfinns i djupet av vattendelare i landskapet så brukar det inte vara så svårt att hitta vatten. Låt bli att borra högst upp på en topp, välj sänkan/ravinen/dalen/slänten/gropen brevid där vatten troligen återfinns och du kommer få en fungerande brunn. Och om vi då går till historisk tid då brunnsbygget ofta handlade om handgrävda brunnar var valet av mjuka tjocka sediment mellan hårdare urbergs-vattendelare ett givet val, även för den mest enfaldige vattenletare. Kort sagt: Det ska mycket till för att man ska misslyckas med att peka ut en lämplig plats för en brunn.

Jo-men-de-hade-svårt-att-hitta-vatten-där-fenomenet. Jo anekdotbevisen talar ofta om att de var tvugna att kalla in en slagrutegubbe för alla brunnar de byggde misslyckades. Om vi bortser från att det är anekdotbevis en stund och tittar till vad en framgångsrik slagrutegubbe rimligen har: Nämligen erfarenhet av att leta vatten, så blir det genast inget mystiskt alls med saken. Jag som har läst geologi kan läsa av landskapet bättre än en person som inte har gjort detta. Jag har kunskaper om hur landskapet fungerar, både på ytan och inuti. Jag är övertygad om att de framgångsrika slagrutegubbarna hade kunskaper de med i form av erfarenhetsbaserad sådan. När farfar lärde sonsonen ”konsten” så lär han givetvis sonsonen var i lanskapet man allra bäst bör använda sin slagruta. Även om han aldrig någonsin förstår alla hydrologiska principer till fullo så kommer han så småningom besitta förmågan att genom att titta på jordmån, växter och morfologi av landskapet kunna peka ut en plats som är mer säkrare än slumpen när det kommer till var en brunn bäst byggs.

Naturfolk och vatten. Det här med att läsa av landskapet efter vattenkällor är något världens alla naturfolk, åtminstone de i torrare klimat, lär sig från barnsben. Helt utan klykor hittar de vatten mitt i torraste öknar ibland. Det är ingen modern akademisk kunskap alls egentligen att förstå grundläggande hydrologi. Lika lite som det är magi eller ”energier”.

Det handlar om att förstå växtlighet och vattendelare och hur grundvatten beter sig i princip bara så når man framgång. Att det fanns folk som kunde livnära sig på att ranta runt i socken och leta vatten för 100 år sen beror mest på att svensken överlag levde i ett vattenrikt landskap och inte hade dessa kunskaper lika mycket så att ett mindre fåtal individer istället kunde göra det till en profession.

Energier från vatten. SGU har en förträfflig samling karttjänster där man kan studera Sverige på olika sätt. Från berggrundsmagnetism till grundvattennivåer till halter av olika ämnen i jord och grundvatten på olika platser. Jag rekommenderar alla ett besök på deras hemsida så kan man se hur läget ser ut där man själv bor – och så kan man se vad det är man kan mäta och inte.

Torr mark vs vattenmättad mark har olika ledningsförmåga och div geofysikaliska mätmetoder används idag av hydrogeologer för att hitta grundvatten. Dvs man läser inte bara av landskapet visuellt ”subjektivt” utan man mäter det rent naturvetenskapligt ”objektivt” också. Givetvis kan man mäta sig till förekomsten av vatten på så sätt alltså med form av hur något man skickar ner i marken beter sig. Men det är inget som klykor eller gubbar kan göra. Vatten ger (mig veteligen) inte av någon egen form av signal aktivt, utan man måste låta något (el, markradar osv) passera igenom för resistens och/eller reflekteras tillbaka.

Problemet med energiargumentet (dvs att vattnet och klykan eller vattnet och personen som håller i klykan skulle känna av ”energier”) är att det kvittar vad man säger om vad mätningar från landskapet visar, så säger de då bara att ”vetenskapen inte känner till just den här sortens energi och kan inte mäta den, men att den finns visst det”. Det blir alltså ett icke falsifierbart argument – och därmed per definition något alla med huvudet påkopplat ska begripa är osant.

Annonser

One thought on “Slagrutor och vatten

  1. Jag uppdaterade posten i efterhand. Så om du läste den via en läsare rekommenderas att du läser originalposten också då sånt inte alltid uppdateras i läsaren.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s