Demokrati i arabvärlden

Jag påminns om Churchills gamla muttrande cynism nu i dagarna.

”Many forms of Government have been tried, and will be tried in this world of sin and woe. No one pretends that democracy is perfect or all-wise. Indeed, it has been said that democracy is the worst form of government except all those other forms that have been tried from time to time.” Tal i underhuset, 11/11 1947 av W Chuchill.

För med revolterna har Tunisien, Libyen och Egypten gjort sig av med otrevliga despoter, men samtidigt påminns man om demokratins grundläggande paradox: Att den kan rösta bort sig självt om det vill sig illa. Frågan är om det inte är exakt vad vi ser hända nu.

I Libyen meddelade övergångsstyret att man skall tillsätta en shariabaserad grundlag tillsvidare (enligt SVT ikväll). I Tunisien visar första valresultaten att islamister får ca 40% av rösterna. Från Egypten har vi sett att det har varit buisness as usual – eller t om ökade tendenser av förföljelse av kopter jämfört med tidigare. Och både i Egypten och Libyen lär vi se demokratiska val där folk röstar fram islamistiska partier som i grunden inte är demokratiskt lagda, utan som har teokratin som idealet. Det är bara att läsa valfritt islamistiskt partis manifest så ser man att det är målet per definition för ett religiöst parti (med få undantag). Och teokratier är knappast kul att leva i för någon annan än teokratiälskare.

Framtiden får utvisa om dessa länder gick från förtryck till något bättre, eller om de bara på demokratisk väg röstade fram samma skit igen, eller något ännu värre. Jag är cynisk och skeptisk till att arabvåren ledde fram till en bättre värld för araberna. Jag tror att kvinnan som SVT filmade i en tunisisk valkö, som grät en glädjetår över att få första ggn ha fått rösta, kanske inte får rösta så värst många ggr fler om det vill sig illa.

Demokrati är svårt att få att fungera. Det räcker liksom inte bara med att man vill bli av med förtryck när man inför det, man måste ha en grundläggande vilja att ersätta förtrycket med just demokrati, inte med sin egen favoritideologi – vad den än må vara. Därtill måste samhället vara uppbyggt på jämnställdhet, yttrandefrihet, åsiktsfrihet och att man ska ha rätten att få tycka det man vill – även om det är ”fel” åsikt i någons öron.

Vi klarar knappt av dessa ideal i Europa. Konstant ser man extremistkrafter kämpa för mindre demokrati och mer ”jag tar makten i egna händer-ideal”. Detta trots att vi har alla grundförutsättningar för att klara av det här.

I länder där korruption är vardag och där yttrandefrihet alltid är mindre viktigt än religioners känslighet, där är det rimligen dömt att misslyckas. Givetvis är det folkets vilja att man ska införa sharia och styras av prästerskap så är det folkets vilja. Men skillnaden mot våra demokratier är att vi inte skulle acceptera att majoritetens vilja skulle få totalt göra vad den vill mot minoriteten.

Moderata muslimer utan intresse av islamism, kristna, sekulära och folk från andra trossamfund kommer oundvikligen få det sämre än de skulle om landet var demokratiskt och sekulärt än om det var ”demokratiskt” och med en mäktig särbehandlad religiös grupps intressen samtidigt. En demokrati som låter en viss religions idéer orörbart styra vid sidan om allt annat – t ex i form av en grundförfattning baserad på att Muhammeds Gud skall respekteras av alla egalt religion – är ingen riktig demokrati. Lika viktigt som total yttrandefrihet i en demokrati är det att landet separerar kyrka och stat – för annars är det skendemokratiskt.

Att arabvärlden röstar fram islamism tror jag inte beror på någon genuin religiös tro, utan på att islamismen liksom passar in i den arabiska nationalismen. Ska man bygga en ny riktig nation ur ruinerna från en ickereligiös diktatur som ofta hade vänskapliga relationer med ogillade länder som USA, så späs effekten på. Tidigare förbjudna religiösa partier som står för all den nationella stolthet de söker efter liksom. Det är nog det som får halva befolkningen att rösta på något som mycket väl kan få för sig att åter avskaffa demokratin om det kommer till makten.

Sydsvenskan Dagen Svd

4 thoughts on “Demokrati i arabvärlden

  1. ”Att arabvärlden röstar fram islamism tror jag inte beror på någon genuin religiös tro, utan på att islamismen liksom passar in i den arabiska nationalismen.”

    Det tror inte jag. Arabnationalismen var poppis i området på 60- och 70-talen, och den var mer progressiv än islamismen. Den lyckades däremot inte så bra med att skapa en blomstrande arabvärld (det var därför den minskade i popularitet till förmån för islamism) och var inte heller demokratisk, utan socialistisk.

    Nassers Egypten, och även Saddam Husseins Baathparti, var grundade på arabnationalism, socialism och även sekulära till sina naturer. Saddam motiverade till och med kriget mot Iran med att han ville infoga Khuzestan (område i Iran med arabisk majoritet) i Irak.

    • Hume: Håller inte med dig. Nationalismen bland araber är inte svagare idag än för 30 år sen. Den är tvärtom starkare.

      Den har bara ändrat skepnad till att handla om islamism istället. En plats där detta syns bättre är Pakistan, där nationalismen (inte arabisk sådan, eftersom det inte är ett arabland) är extremt stark bland folk, och kopplad till islamism. Alla drömmer om att störta diktatorn och ersätta den med en renlärig muslim – och det gäller progressiva muslimer som studerar på svenska universitet och dricker alkohol… Är vän med flera stycken och de intressegrupper de går med i på Facebook fascinerar mig. Väldigt mycket handlar om att skapa en stat där alla sanna medborgare ska lyda under sharia. Hatfokus där är USA och Indien. Jag tror läget är exakt det samma i arabvärlden (fast där är fokus USA och Israel).

      Allahu Ahkbar är det enda som alla rebeller ropar nästintill som de viftar stolt med sina nationella flaggor. Islamism och pro-arabism hänger intimt samman och påminner i brist på västerländska liknelser nog mest med USA och att alla ”goda amerikaner var kristna pro-kapitalister” och om man var mer till vänster eller liberal och därtill ateist så var man icke-amerikan. En idéströmning som är svagare idag, men fortfarande genomsyrar högerdelarna av republikanerna.

      Iran är bästa mellanösternexemplet på det där ”perser” i regler ogillar islamismen i landet och är dem som går i revolttågen där, medans araber är desto gladare i det och inte går i revolttågen där. I Pakistan lever kristna i ghetton och hinduer talar väldigt tyst om sin religion. För annars finns det lagar som säger att de är emot staten.

      • Så arabnationalismen har blivit mer religiös till sin karaktär då? För som sagt, Nasser och Saddam var arabnationalister/panarabister, men de var inte alls islamister. Minns någon intervju med en kristen egyptier för något år sedan som beklagade sig över att den religiösa identiteten fått större inflytande, medan den nationella, arabiska identiteten minskat i inflytande.

        Hur gestaltar sig den pakistanska nationalismen? Pakistan är ingen nationalstat utan en sammansättning av de folk från brittiska Indien som råkar vara muslimer. De saknar gemensamt språk, islam är den gemensamma nämnaren.

        Däremot är talibanerna inte bara fanatiska islamister, utan också pashtunska nationalister. Vilket också resulterade i att icke-pashunska afghaner var emot dem.

      • Nationalism finns i alla ideologier. Den är inte kopplad till något specifikt. Det räcker med konservativa inslag, om än så till vänster eller höger. Förövrigt är skillnaden mellan islamister och socialister i arabvärlden marginiell på de flesta punkter. Visst var Nasser och Saddam (inledningsvis) väldigt sekulära. Men Saddam minns jag skyltade allt mer (om än i rent pr-syfte) med sin religiositet mot slutet av karriären – för att landet i övrigt islamiserades mer och mer.

        Pakistan är landet där islam just är den gemensamma nämnaren som du säger. Talibanerna är i stort ogillade (av de skäl du ju tar upp), men inte tanken på islamism. Men pakistansk nationalism handlar mycket om att markera sin särart från Indien. Och då blir religionen den tydligaste markören eftersom Indien domineras av hinduism. I övrigt är det ju rätt lika multietniska länder. Den dagen Pakistans militära diktator försvinner… då jävlar i hoppet får vi nog hålla i hatten att vi inte får ett storkrig i regionen mot Indien. Men å andra sidan, sker det så går USA in på Indiens sida oavsett vad Kina/Ryssland säger (de lär morra, men inte våga ta strid mot USA). De skulle inte tillåta att det blir kärnvapenkrig. Inte av godhet då, utan för att det skulle ju förstöra världsekonomin totalt.

        Men Pakistan och mina vänner därifrån… Vad sägs om facebookgrupper med tusentals medlemmar som handlar om: ”Stoppa indiska radio och TV-sändningar över Pakistanskt territorium.” Vilket helt åsyftar det hinduiska/sekulära innehållet. Det är ju inte så att Indien bedriver PR-krig, utan det handlar om överdriven nationalism – som då helt handlar om att indiska kanaler visar saker som inte är ”ok” enligt islam. Och detta är åsikter som moderna globetrotter-pakistaner i överklassen har. Sådana som har råd att plugga världen över. Det brukar annars vara de som uppvisar den mest moderata sidan liksom… men inte här. Det späs på vad jag såg i en längre dokumentär om hur kristna har det i pakistan som visar vilken krutdurk av växande islamism jättelandet Pakistan är. 180 miljoner invånare som hatar sin sydlige granne på basis av islamism inte minst. Man får ju inte glömma varför Pakistan öht bildades en gång i tiden. Det var mestadels pga religiös identitet. Det heter inte Islamiska republiken Pakistan för intet.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s