Min egna bittra personliga erfarenhet av den svenska skolan

Dags att ventilera lite personlig bitterhet i terapeutiskt syfte.

Jag kunde läsa alfabetet när jag var tre år. Min mor berättar hur pinsamt hon tyckte det var när jag spontant började högläsa alfabetet från en plansch på BVC. ”Herregud liksom, ska de tro att jag har drillat barnet till att kunna detta” tänkte hon.

Men det hade hon ju inte. Den förmågan hade jag fått från en kombination av tre saker: Dels hade jag som liten suttit klistrad vid ”Fem myror…”, dels växte jag upp i ett hem med mycket tidningar och böcker i och dels hade jag uppenbarligen den mentala talangen medfödd. Jag varken var eller är speciellt dum. Ingen i släkten är akademiker, ingen försökte stimulera mig utifrån metodik, så nog sjutton var medfödd talang en faktor.

På 1970 och 80-talet fanns öht ingen som helst debatt om hur man ska hantera barn med talang. Det var fullständigt okänt och 70talets socialistiska kollektivistiska pedagogik kretsade kring kring att alla skulle marchera i takt och att det var viktigt att se till att de som var svagare skulle hjälpas på. Om det så innebar att alla andra skulle stanna upp så skulle alla med. De med talang skulle direkt offras på jantelagens heliga altare.

Det är ju så en sådan devis funkar – alla ska med. Det innebär att vissa måste stanna och invänta de som inte hinner med. Det är ju inte så att det förväntas att de svaga ska springa ikapp liksom…

Och till viss del var väl det heller inget bekymmer. De flesta barn kan behöva lära sig hjälpa och stötta varandra. Samarbete, ödmjukhet, tålamod. Allt goda ting.

Det är när det blir något systematiskt kring inväntandet som något är fel. Det är troligen då som det även kan få motsatt effekt och barn som tvingas invänta andra istället kan börja hysa agg mot dessa. Jag har själv aldrig känt så, men har läst om andra begåvade barn som kände så.

Men det stora problemet är inte diverse aggsituationer, utan att barn med talang som aldrig får chansen att utmana talangen och öva på den, kommer heller aldrig att förvalta den till något. Talang är viktigt, men övning är det som ger färdighet. Det här vet varenda människa som sysslar med sport och musik om. Du får vara hur musikalisk du vill, men övar du aldrig på ett instrument så lär du dig aldrig det heller. Och om du inte står där och slår bollen mot mål – om och om igen – så blir du aldrig en bra målskytt heller.

Det väldigt märkliga är att så här 30 år senare sitter jag här och kan konstatera att väldigt lite har ändrat sig. Nog sjutton har problemet börjat uppmärksammas mer än tidigare. Men istället har det gått från ett tyst problem till ett där det faktiskt finns jantelags-präster som försvarar systemet istället. Man talar om rangordning och hur det kan skada barn. Det finns ingen ände på de domedagsbilder man målar upp från sin vilda fantasi.

Jag förstår invändningen, men det är fortfarande ett faktum att talang som inte övas på är inget alls. Och varför ska det vara så känsligt just kring övriga skolämnen? Killen med bolltalang kommer få chansen att briljera. Tjejen med mattetalang inte alls lika säkert. För då är vi genast rädda om hennes och hennes omgivnings känslor. För allt i världen gott folk – utsett henne inte för rangordningstänkande liksom! Då går hon sönder! 

Om man nu är så mån om barnens känslor, varför tittar man då inte på hur vi barn som aldrig fick vår talang förvaltad har mått? Vad vi faktiskt säger i kör?

I det stora hela har mitt liv varit toppen, men jag kan med största bittra tydlighet identifiera när en viktig detalj i mitt liv började gå fel: Nämligen skolfliten. Jag kunde läsa och delvis skriva när jag började skolan. Men det var inget problem för jag hade en lärarinna som sporrade mig till att öva på sakerna och gå vidare. Men när jag började 4e klass som bytte jag lärarinna – och då ändrades också allt.

Hon tålde inte att det fanns elever som kunde räcka upp och påpeka att vissa påståenden hon sa inte stämde. Trots att jag hade rätt. Jag möttes t om av subtila hån för att jag gjorde så och sen växte det från hån till rena maktmissbruket. Så småningom började hon istället systematiskt leta fel på mig och klaga om detta till mig, inför klassen och till mina föräldrar.

En sån sak var min handstil. Min handstil var aldrig speciellt vacker. Jag var mer en innehåll-än-yta-kille så att säga. Men min lärarinna hittade här det perfekta vapnet. Gång på gång när det var skönskrivning (ja man hade den idiotiska saken i skolan då, jag hoppas den är väck) så hackade hon på min handstil, trots att den inte var speciellt dålig jämfört med andras. Hon tog t om upp mitt skrivstilshäfte en gång och viftade med det i luften samtidigt som hon tog en annan killes skrivstilshäfte och sa högt inför klassen: ”Titta nu Daniel, det är så DÄR du ska skriva. Ska det vara så svårt för dig.”.

10-åringen som hette Daniel blev givetvis bestört inombords. Det värsta är att ju äldre jag blir, desto mer bestört har jag blivit. Så där gör man liksom inte. Man kränker inte en ung kille på det där sättet som vuxen i en maktposition.

Motivet var så uppenbart – det handlade ju om att jag vid ett par tillfällen inledningsvis hade räckt upp handen och sagt att det hon påstod inte stämde. (Exemplet gällde bla att hon sa att alla däggdjur föder levande ungar – vilket alla med normalbegåvade kunskaper i biologi vet – inte stämmer). Det hade ingen betydelse att jag namngav djuren heller. Hon fnös. För hon skämdes givetvis av att bli rättad av en 10åring – som hade rätt.

Där efter det började jag hata skolan. Jag var borta mycket. Hade massor av frånvaro redan under mellanstadiet alltså. Ni kan ju kanske därför ana vad jag tycker om Folkpartiets skitsnack om ”hårdare tag” för att ta itu med elever som skubbar. När man skubbat pga vantrivsel (och senare i högstadiet även av mobbing) så har man snarare lust att ge fjantmajoren ett kok stryk med verkligheten som många skubbande barn lever i. Det är inte lättja och lathet som fick mig att skubba i 4e klass liksom…

Högstadiet fortsatte i samma plågoanda och jag valde en praktisk linje på gymnasiet. Inte förrän jag hade flyttat hemifrån lyckades jag samla mental kraft och LUST att åter studera. Vuxendomen och långa promenader med ångest gjorde sitt och jag bestämde mig för att ”ta mig i kragen”.

Men då var det ju för sent. Då hade jag vare sig fliten, metoden eller disciplinen i mig. Allt det som 9 års skolgång egentligen ska lära elever. Jag lyckades trots det på pur vilja, god allmänbildning och bra intelligens ändå införskaffa mig anständiga betyg på komvux och sedan börja läsa på högskola.

Och med min talang har jag kunnat inhämta poäng efter poäng sen dess utan att slita nämnvärt. Det är i regel bara när jag stöter på ämnen där jag verkligen måste plugga som jag får problem. Jag har inte det i mig – och det är både en viss lärarinnas fel och ett system som tillät henne bestämma över mitt liv i tre år.

Mina föräldrar var medvetna om problemet, men det fanns inga valmöjligheter för mig då. Jag ville ju inte byta skola heller. Hade ju mina klasskamrater där och så. Det är inte så enkelt liksom.

Felet kring allt ligger i en attityd som vi har i det här landet kring kunskaper. Vissa så som sport och musik är helt ok att gradera talang och begåvning i utan oro för att barnen ska bli förstörda av press och stress (ty det finns inget SKÄL för en sådan överdriven oro), andra ämnen SKA vi vara jämställda i till varje pris. Bortsett musik så handlar det mycket om hjärnämnen vs muskelämnen.

Man t om påstår att det är bra för de begåvade eleverna att hållas tillbaka, så att de ”inte blir pressade” och att det är ”nyttigt för dem att tvingas kanske hjälpa andra i klassrummet istället för att gå vidare”. ”Nyttigt att repetera om det man läst, istället för att springa vidare för fort”…

Jag kan personligen säga dra åt helvete till de medelmåttor som tror att det finns någon som helst sanning i det påståendet. Ni vet inte vad ni pratar om. Alls. Det fanns öht ingen nytta alls för mig i att jag fick tjata om gamla texter eller invänta killen som knappt kunde skriva sitt namn i tredje klass. Ingen som inte uppvägs å det grövsta av skadan.

En annan del av felet är rimligen också att lärarutbildningen håller för låg nivå. Man kan förvisso aldrig garantera att man inte släpper igenom SVIN till lärare så som min lärarinna i mellanstadiet, men man kan i a f försöka se till att de kan lite mer än de 4eklassare som de ska undervisa i. Och stöter de på elever som är begåvade så ska de liksom vara skolade i att hjälpa dessa elever – inte stampa på dem.

För några år sen såg jag att min lärarinna i mellanstadiet hade dött. Hon var inte mycket äldre än mina föräldrar så jag misstänker cancer. Jag log stort inombords och log ännu mer när jag tänkte på hennes dotter som var ett år yngre än mig som älskade att mobba mig – men samtidigt var det bitterljuvt.

Egentligen hade jag ju velat konfrontera henne nu som vuxen och berätta hur illa hon gjorde mig. Bara för att se om det fanns en människa som kunde känna skam bakom det där blåsta anletet som var hennes tryne. Nu fick jag aldrig chansen. Tyvärr. Det hade varit en fröjd att berätta för henne vilken helt igenom usel lärarinna och människa hon var. Hur liten och ynklig hon måste vara som var tvungen att hävda sig mot en 10åring. Men nej…

Nu kan man tro att jag liksom lever i denna bitterhet varje dag. Så är inte fallet. Det här är känslor jag konfronterar allt mindre ofta. Bitterhet är något negativt, det vet jag, men man blir inte av med känslan bara för att man vill. Det är något som kanske aldrig helt försvinner.

Jag har börjat acceptera vem jag har formats till av skolsystemet och att jag får arbeta utifrån det så gott det går. Jag sitter här med 12 års mer eller mindre lyckade studier på högskola (och därtill sambo och barn) som ett bevis på att även kuvade och hånade barn kan lyckas ganska bra.

Livet mitt är – trots stryk och ärr från förr – ganska satans gott helt enkelt.

Relevant: Svd

Annonser

5 thoughts on “Min egna bittra personliga erfarenhet av den svenska skolan

  1. Usch vad jag känner igen mig. Själv lärde jag mig läsa som femåring, och var faktiskt en av de som hyste agg mot klasskamrater som satt och ”ljudade” vid högläsningen. Var bland de bästa i klassen i alla ämnen utom de praktiska upp i högstadiet, då det gick utför. Mobbing och leda var förklaringen.

    Närhelst man försökte göra något bra av skolan (högstadiet) var det puckon som ropade ”plugghäst”, och sket man i dem och körde på med bra resultat var det endera förste hjälpare till klasskamraterna eller ”sätt dig i biblioteket en stund” som väntade. Fullständigt värdelöst. Här började jag skolka och hamnade även i en del tråkigheter (snatteri, bedrägeri och mindre förseelser) – men jag tog mitt förnuft till fånga. Inget jag skyller på skolan. Det var tristess i kombination med nyfikenhet.

    Jag valde också praktiskt program i gymnasiet. Ville egentligen ta ett sabbatsår och jobba, men ville samtidigt inte göra föräldrarna besvikna (bara kriminella och idioter tog sabbatsår, tänkte jag då). Det blev bra till slut, här med. Men tanken på hur det hade kunnat bli leker ändå där inne…

    • Så det finns alltså en hög med människor som lärde sig läsa väldigt tidigt för att senare bli uttråkade i skolan och därmed inte besöka den så ofta som man borde? Har aldrig skyllt på skolan så mycket som jag kan tänka mig att skylla på klasserna jag gick i som var den så kallade ”problemklassen” där lärarbyte skedde åtminstone en gång per årskurs.

  2. Verkligen bisarrt med motståndet mot uppskattning för annan begåvning än musik och sport! Det är inte bara övning som behövs utan kvalificerad övning som verkligen testar förmågan för att man ska gå framåt. Man undrar om friskolorna och de specialiserade klasserna kan göra någon skillnad?
    Det verkar ju också som om hetsen mot ”plugghästar” speciellt bland pojkar ökat. Ganska hemskt att man får ta till könskvotering för att få in manliga studenter på vissa universitetsutbilningar!
    Otäckt vilken makt lärare har. Lite smått oroande att många av dagens blivande lärare ofta hamnat på utbildningen för att de inte kommit in någon annanstans…

    SvD har en serie om s k ”särbegåvningar:
    http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/trender/klassens-brakstake-kan-vara-blivande-professor_6579677.svd

  3. Oj vad jag känner igen min egen skolgång i din text. Gjorde man en checklista av den så skulle jag kunna pricka av nästan hela min skolgång.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s