Felet med skapelsetro – Pale blue dot

Som en fortsättning på förra posten om kompabiliteten mellan gud och vetenskap så går vi då osökt in på dem som säger sig ha funnit en väg – utan att för den delen då vara kreationister. Och så ska vi sätta det allt det här med oss som skapade i en perspektiv.

All respekt till kristna eller andra religiösa som säger sig tro på evolutionen. Det känns som om det finns hopp för dem på alla plan och att alla höns troligen är hemma i hönsgården (även om det råder viss förvirring och kackel ännu).

Men det det ger mig ändå viss bismak kring hur sjutton de resonerar. I den mån de öht gör det, för jag är säker på att de flesta av dem inte tänkt så djupt i frågan faktiskt utan mest gått på någon slags känsla som de aldrig problematiserat ordentligt. Kanske inte riktigt vågat eftersom det måste öppna portar hos dem som de knappast vill ha öppna.

Man vill liksom inte klaga på dem. De är ju så gott som i hamn. Fast problemet är ju där och jag måste eftersom det trots allt handlar om miljontals liberalt troende världen över som fäktar med att kombinera sin tro med vetenskapen.

Hur kombinerar man egentligen på ett helt rationellt sätt tanken på att en gud har skapat allt och därtill ha haft en särskild plan för oss – eftersom vi – människan – är fokus för alla religioner med saker som evolutionsteorin. Det går bara inte. Oavsett vad man ”känner”.

Det är något där som inte riktigt trivs i samma andetag som ett universum och allt däri som inte behöver en gudomlig skapare för att kunna uppstå och existera. Inte minst är det märkligt hur man ska kunna kombinera tron på en skapelse – med det som hela tiden evolverar.

Skapat – evigt föränderligt. Nej, det är inte samma sak… alls.

En förklaring på hur man kan tro på evolutionen och samtidigt vara kristen med tro på gud som en skapare fick jag av en oerhört liberalteologisk präst och den löd i stil med att gud skapade förutsättningarna livet och låter det sen evolvera – och vet sen givetvis i form av att gud är gud varthän det bärav med evolutionen. Gud visste ju redan från början att urcellen skulle bli en människa så att säga.

Ja det låter ju bra. Tills man konfronteras med vad evolution är. Det är ju inte en utveckling av något sämre mot något bättre till att börja med – utan bara precis kontinuerlig anpassning och urval av de gener som överlever – i all kontinuerlighet – och utan mål.

Inget liv slutar en dag att evolvera – inte ens varelser perfekt anpassade till en miljö kommer att sluta evolvera – av två enkla skäl: Dels finns ingen perfekt anpassning till någon miljö eftersom ingen miljö är konstant – dels sker evolution delvis också baserat på mutationer egalt perfekta anpassningar.

Någonstans, om man ska få tanken på det här med att en gud ägnar oss uppmärksamhet med profeter, söner, andar, änglar, bönesvar och inte minst kärnpåståendet i alla religioner: att människan är något lite mer viktigt än allt annat liv på jorden... så får man ju ett problem med kompabiliteten med vad evolutionen handlar om i sin kärna: Att allt liv, inklusive Homo sapiens, är liv som inte bara har evolverat fram utan som fortsatt kommer att utvecklas i all framtid och mot nya arter i den mån ingen utrotning av oss specifikt sker innan det skett.

Vi är ju en så pass komplex varelse i det hela så att vi kan komma att påverka denna utveckling i de riktningar vi vill. Men det är ju något artificiellt då och inget som ändrar på evolutionens principer: Att allt liv evolverar. Konstant. Utan mål! Jag vet, jag tjatar nu, men eftersom liberaltroende ofta inte lyssnar så måste man ju.

Jag får inte tanken på att det religioner talar om, om skapelser och människan som kronan på verket osv att gå samman med vår föränderliga värld. Helt enkelt för att det inte går. Kalla mig provokatör, men jag tror svaret är så enkelt faktiskt.

Evolutionen är bara en sak här då även om den kanske är det tydligaste exemplet – allt annat som ändras och förändras i tid och rum en annan. Att Jorden skulle vara centrum i universum för Guds planer är en annan märklig sak som indirekt blir ett krav om man öht tror att något som sägs i valfri religiös text om oss och guds förhållande till oss spelar roll.

(Och är Jorden inte centrum för guds planer så blir ju genast alla religioners alla läror från början till slut, utan att ett enda ord som står i dem då längre är av intresse. Finns det andra planeter där Gud påstår andra saker för dess invånare om hur dem och deras snickare, profeter och gudasöner som offrar livet för synders skull – så blir våra religioner per definition meningslösa.)

Det här med så svindlande tankar hur liten planeten Jorden är i det stora universumet tror jag de inte riktigt tänkt på. Inte tänkt riktigt på iaf. Vem som helst kan säga att solen är en av 300 miljarder stjärnor i en galax av 300 miljarder i universum. Men att verkligen förstå dessa siffror konkret är något helt annat.

Men om Jorden vore allt då… Den lilla tid Homo sapiens existerat på Jorden är så marginell att hybrisfaktorn att man tror att allt dess för innan handlade om att nå hit också är enorm. Inte minst med tanke på att inget heller har stannat upp här i snickarnas, profeternas och vår civilisations alla små referenspunkter i religionernas texter utan framtiden är otroligt nog ännu längre tidsmässigt än vad all tid innan varit. 13.7 miljarder år gammalt universum kommer te sig som ett ögonblickskort spädbarnsstadium när hon mognat till en stjärnfattig vidsträckt pensionär om en googol år.

Människans existens i hela universums tidspektra kan vi givetvis inte sia något om så här i vad som troligen är dess omedelbara början. Vi kan konstatera att vi funnits mycket kort tid av den tid som passerat sen starten, men hur länge till vi kommer att finnas vet inget om. Men ser man strikt biologiskt på det hela är vi borta som ras om en miljon år. Vilket är ingen tid alls om vi gör en kronologisk tidslinje med en början och ett slut för universum. Jo jag lovar. Om du så satte in 100 miljoner år för Homo sapiens existens och därmed med marginal gav oss en stor plats på Jorden så skulle det inte ens bli ett synbart streck på en linje som spinner över en googol år i hela universum.

Vår evolution bara kommer att fortsätta till allt detta som är allt vi känner till saknar betydelse en dag. Ingen kommer att begripa referenser till snickare, skägg, koshermat, Kaanan, beduintält, romare och annat i våra religiösa texter om en miljon år. Det är jag rätt så säker på.

Lika lite som vi minns något av det som hade betydelse för de första Homo sapiens när de vandrade ut från Afrika för ett par X antal tiotusentals år sen. Då blir allt det där med Jesus, Muhammed, Moses, Buddha osv rätt så ynkligt. Förvisso kan vi numera dokumentera allt på ett helt annat sätt – så att våra tankar lever kvar längre. Men det krävs inte så mycket för att allt ska försvinna. Det sker inte över en dag – men på tusen år är bibelns vardagsliv med slavar, vingårdar och saltstoder redan mycket svårare att känna samhörighet med för oss än det skulle ha varit för någon på medeltiden. Och om 200 000 år.. tja.. ni förstår nog själva vart det bär hän med referenspunkter som vi kommer dela då.

Pappa, vad är en ark för något?

Allt detta gör det orimligt att kombinera seriös tro på vetenskap med religion. Man måste liksom höfta bort rätt mycket eller blunda och därtill bygga upp lite av en kokong där man ser nuet, med våra ynkliga 10 000 år med civilisation som stort och viktigt, och inte en fis i kosmos enorma existens.

Det är ju inte ens säkert att människan kommer lämna ett geologiskt avtryck i det geologiska arkivet! Vi kanske inte ens kommer synas för en paleontologisk besökare om 1 miljard år. Väldigt lite tyder på att våra ynka 10 000 år räcker. Eller ens 100 000 år. Eller en miljon om vi har tur och får finnas kvar ovanligt länge som art. Ja 100 miljoner års mäktigt mänskligt imperium med oss på tronen kan faktiskt suddas väck helt i det geologiska arkivet. Så obetydliga är vi.

Det vet alla som studerat stratigrafiska sekvenser. Men så har väldigt få människor som tycker att människan är guds viktigaste skapelse, egalt om det var som i bibeln eller genom evolution, i regel studerat stratigrafiska sekvenser heller…

Vår extrema obetydlighet är matematiskt som ett förgängligt dammkorn i kosmos tid och rum. Det må vara extraordinärt fantastiskt vackert hur verkligen allt vi tänkt, drömt och sagt finns samlat på detta dammkorn, hur alla minnen, kunskaper och skapelser finns här. Men det är och förblir ett dammkorn oavsett hur imponerade vi än är av oss själva och hela vår planets 4.5 miljarder år korta existens i ett universum som bara precis nyligen föddes.

Carl Sagans ”Pale blue dot”. Ett så oerhört vackert sätt att skildra oss och vår helt obegripligt lilla existens i tid och rum. I detta blir skapelsen, hur många änglakörer du än låter spela till den skapande gudens ära, ett smått obegripligt hån mot en naturlig process som är så mycket större på alla tänkbara och otänkbara sätt.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s