Goda bevis vs dåliga vs inga bevis alls

Anekdotbevisning (alltså ”jag har sett, jag har hört”) är nog en av de vanligaste formerna av bevis i vår vardag. Ofta är denna form av bevis fullt duglig för alla vardagliga situationer. Den är alltså inte alls per definition dålig som bevis. Inte ens ur vetenskaplig synvinkel är den utan intresse. Ofta börjar saker upptäckas genom anekdotbevis t om inom naturvetenskaperna. Någon har sett något märkligt fenomen i ett labb, någon annan som hört talas om det testar detta för att se om det stämmer. Osv.

Men för att man ska kunna belägga något konkret för publicering som andra kan ta del av så måste det till något mycket mer. Anekdotbevis dras ju nämligen med otrevligheten att den helt vilar på att personen i fråga har uppfattat saker och ting objektivt korrekt (och givetvis att den inte ljuger). Vilket per definition är svårt eftersom vi alla är subjekt som medvetet eller omedvetet värderar och förändrar det mesta vi ser. Något blir skildrat som kort, eftersom det var relativt kort i personens ögon, men är egentligen objektivtivt statistiskt sett långt om man jämför faktiska mätningar.

All forskning om människan visar oss att vi är notoriskt dåliga på att minnas saker. Vi är också extremt selektiva i vad vi minns. Vissa lägger märke till detaljer, andra helheten men inga detaljer. Och vi lägger alla in märkliga värderingar. Kort sagt: Hur intressant än mänskliga erfarenheter är att lyssna på, så duger de inte som bevis i frågor där man faktiskt är intresserad av det objektiva. Dvs det som är på ett visst sätt, oavsett om det är en kommunist, kreationist, liberal eller ateist som betraktar det. Tex att en björk är en björk oavsett vad jag vill att det ska vara.

Siffror är en sådan objektiv sak. Givetvis kan man manipulera eller klanta till det med siffror till viss del, men så länge allt är dokumenterat är det inga problem. Om någon påstår att 1+1=3 så kommer det märkas. Därför är också inte helt oväntat tydlig dokumentation ett måste inom all god vetenskap. Så att vem som helst kan se alla variabler du använt. Så att alla kan följa ”ditt spår” till din slutsats.

Det är inte dina analyser/slutsats som är det viktigaste i din forskning, utan det är dina data.

Det lär man sig rätt fort, inte minst inom naturvetenskaperna. Inom humaniora, som jag också läst, var det tyvärr lite sämre med det ibland. Helt enkelt för att humaniora tenderar att ha svårt att förstå skillnaden mellan det kliniskt objektiva och det erfarenhetsmässigt subjektiva. Det är i a f min erfarenhet av 10 års studier inom humaniora. Jag kan bara gratulera dig om du har en annan bättre erfarenhet.

Så om dokumentationen funkar, så har vi också god vetenskap. För om allt redovisas, även svaga fakta, så kan man reda ut allting, skilja åsikter, irrelevanta data och trams från det av värde. Men en sorts bevis som i regel då aldrig funkar är anekdoterna (eller hörsägen) mer än när det just är folks erfarenheter som undersöks givetvis, vilket kan vara vanligt inom tex medicin där man vill höra om folks erfarenheter av hur vården har funkat när de var sjuka. Vetenskapligt jätteviktig information trots att den är helt anekdotmässig.

Skall man däremot titta på hur en viss medicin funkar, ja alltså VERKLIGEN funkar rent biologiskt, så är det kliniska studier och labbanalys som gäller. Repeterad sådan helst för att se att slumpen inte är en faktor.

Samma sak gäller hur mycket som helst inom alla vetenskaper. Stenåldern kom före järnåldern vad än någon tycker. Solen är en stjärna vad än någon har hört. Och dagen till ära efter en diskussion jag hade med en som inte begrep hur anekdotbevisning inte skall användas: Piratkopiering skapar inte fattiga musiker, vad än han hade har varit med om och hört bland sina musikervänner. En miljard fattiga musiker är fortfarande inte ett bevis för att piratkopiering orsakat denna fattigdom. Allra minst är PÅSTÅENDET om en miljard fattiga musiker i någons umgängeskrets bevis för något alls öht mer än att personen inte förstår att anekdotbevisning inte kan användas i en diskussion där det finns kalla objektiva fakta att tillgå.

Jag vet. Har man en personlig erfarenhet av något är det väldigt väldigt svårt att släppa det. Har man varit med om något och tolkat det på ett visst sätt så släpper man det ogärna. Det svider att få sina ideologier, värderingar och världsbilder ifrågasatta. Skulle någon säga till mig att Jorden är platt och presentera fakta för det så skulle jag liksom inte ändra mig bara för det. En rotad idé är en rotad idé.

Här får jag då lite högmodigt säga att det är i dessa situationer som man skiljer agnarna från vetet kring hur intellektuellt ödmjuka folk är. Protestera utan att göra bort oss kan vi alla när vi möts av överväldigande fakta – det är helt ok och fullt naturligt att man inte byter åsikt bara för att man har fel i slutändan.

Men om man upprepade ggr fortsätter trots att fakta inte står på ens sida och istället för att producera annat än anekdoter presenterar likvärdiga fakta, eller ännu hellre: Givetvis bättre. Då har man problem med att förstå hur det här med bevis funkar, alternativt så är man så fullständigt besatt av tanken att det ger en skygglappar.

Om vi tar Jorden är platt-exemplet igen så kräver ett radikalt påstående inte bara radikalt bra bevis för att Jorden är platt, den kräver framförallt också en förklaring på varför så många bevis visar på en rund Jord. Hela grejen med ett paradigmskifte som det heter är inte bara bevis för den nya tesen, men att gamla teser förklaras i skenet av det nya. Så funkar all god vetenskap – så borde även alla goda diskussioner om meningsskiljaktigheter kring något fungera. Dvs, inte bara bevisa varför du har rätt, men också varför den andra hade fel.

Annars kommer man ingenvart. Det är mycket lättare att släppa en felaktig tanke om man konfronteras med varför den var fel och inte bara den korrekta tanken.

Uppdatering: Som om diskussionen jag hade kring piratkopiering inte kunde bli mer bisarr så trampade min debattmotståndare nu rakt ner i en av de mest absurda pseudovetenskapliga retoriska klassiker som finns: Nämligen att den tes man framför blir mer rätt för att man sågar den andre tesens fakta. Ja ni vet, ”Gud blir lite mer bevisad för varje lucka i big bang-teorin som man kan hitta”-resonemanget. God of the gaps.

Här kommer fö ett anekdotbevis som svar på det: Jag hörde en amerikansk gymnasielärare berätta att de där i USA redan på gymnasienivå ser till att studenterna grundligt förstår att teori 1 inte blir mer korrekt för att man hittar fel i teori 2. Utan att teori 1 måste alltid vila på egna ben.

Allt det här kan tyckas himla självklart eller hur? Men åhnej… glöm det. Det här är helt okända marker för miljarder individer världen över (anekdotbevis :P). Allt från kreationister till musikindustrins apologeter har inte ens grundläggande förståelse i skillnaden mellan hur olika bevis funkar och ska användas.

Annonser

One thought on “Goda bevis vs dåliga vs inga bevis alls

  1. Jag håller med fullständigt.

    Det påminner mig om tjafset med mitt EX. Hon avslutade ofta en diskussion med ”jag har rätt att tycka så”. Därmed var ytterliggare argument överflödiga. (Gissa vad? Hon har nu blivit politiker!)

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s