Spjutet och ordet

Någon i en stam tillverkar ett imponerande spjut. Folk i stammen kommer överens om att det är lämpligt för helig jakt och för att folket ska få mat på bordet och att spjutet därför är av största godo för stammen. Med detta skall de finaste byten fällas.

Det hängs stolt upp på en påle mitt i stammens hydda till beskådning för alla. Stammen är mäkta stolta över sitt spjut och det blir en stor del symboliskt för dem och deras identitet. Spjutet är så fantastiskt enligt stammen att det rätt så omgående tillskrivs gudomlig härkomst och dess tillverkare får status som sändebud från de högre makterna. Ingen tror att någon skulle få för sig att missbruka det och ta det olovligen. Detta är ju Spjutet.

Den här stammen tycker av div skäl illa om en annan stam i skogen, vars traditioner man ser som hemska och därtill har man haft bråk då och då. Vem som började det och vem som är till skuld från början minns ingen.

En man i stammen, som råkar vara spjutets tillverkare, är extra ogillande av grannstammen och talar argt om hur hemska grannarna är varje dag. De andra i stammen har blandade känslor inför hur spjutmakaren agiterar.

Så en dag tar spjutmakaren det nya spjutet från pålen och bestämmer sig istället för att bara vara arg i orden, ta spjutet och döda en medlem i en den andra hatade stammen snabbt och enkelt för att uppnå den rättvisa han tycker att det ska vara – så som han ser det. Och med det heliga spjutet blir handlingen legitim hoppas han inledningsvis. Tillslut tror han själv på det också.

Inte alla i stammen håller med honom om att grannstammen förtjänar att bli angripna så här våldsamt. Det hela leder i alla fall till att den andra stammen därmed går till fullskaligt krig tillbaka. Och när det visar sig att grannstammen är många och starka blir det mycket lidande för spjutjägar-stammen.

Vissa i stammen anser för döva öron att man kanske inte skulle ha hängt upp spjutet obevakat så att vem som helst kunde ta det, inklusive den respekterade spjutmakaren.

Andra skyller på den andra stammen som att de provocerade fram det och att spjutmakaren och hans heliga spjut inte kan ha fel (för med det nya kriget växer snart hatet mot grannstammen)

Vissa anser att personer måste ta ansvar för sitt agerande och att felet helt är mannen som tog spjutet och att han har dragit stor olycka över dem.

Och en sista liten grupp tycker att att allt i det stora hela var bättre innan de öht fick spjutet.

Men för varje dag som går väljer allt fler att glömma vad som startade kriget och snart hatar nästan alla grannstammen lika mycket som mannen som tog spjutet gjorde. Väldigt få talar om att hänga vapnen på hyllan och få fred och när generationerna går får mannen permanent gudasänd status och hans sätt att nyttja spjutet blir rätt enligt de flesta.

Vad ville jag ha sagt med detta då?

Ursprungsändamålet med spjutet var jakt, det kan vi vara överens om i det här sammanhanget, men uppenbarligen gick det lika bra att använda som ett vapen i händerna på den som ville det.

Är spjutet som låg där för vem som helst att ta inte en del i problemet? Jag skulle nog vilja påstå att spjutet självklart är en del av problemet – och därtill en stor del. Det finns gott om folk som inte kommer överens bra med varandra. Men därtill att de tar till våld är långt ifrån en självklarhet och det kräver i regel vapen för att det ska bli farligt på riktigt.

Om du inte fortfarande förstår spjutets roll i det hela så tänk dig då ett spjut som t om kan uppmuntra dig till våld. Det bokstavligen säger åt dig att gå och döda den som är din fiende. Så som tex Koranen gör på ett hundratal verser om hur gud dels anser att fiender ska bemötas och dels också står i haditherna om Muhammeds liv och hur han behandlade sina fiender. Det står liksom där. Tveklöst så.

Det är inget stygga nättroll, Sverigedemokrater, nazister och islamofober har hittat på. Det finns våldsbejakande i Koranen precis som det finns kärlek där. Allt annat är faktiskt okunskap och förnekelse. Precis som det är med bibeln om man tar med GT (som är sprängfyllt med våldsbejakande). Det är ett val att välja en tolkning. Både den fredliga och den våldsamma. Det är också märkligt att man förutsätter att det egentliga syftet alltid är fredligt. En sak att anhängare påstår det, men varför köper så många av oss som lyssnar på argumentationen det påståendet? Vem har sagt att default-premissen för en religion är kärleksbudskap egentligen?

Religioner kan används som ett vapen – för att agitatorer ska väcka motivation och ge kraft hos redan missnöjda individer eller folk som inte ens var missnöjda från början. Det har liksom ingen betydelse att det inte är teologiskt korrekt enligt vissa. Det har inte ens betydelse ifall vi kom överens alla om att det var teologiskt fel.

En fredlig människa använder spjutet för jakt. Men en människa som inte är fredlig kan med spjutets hjälp komma på andra tankar. Det funkar utmärkt för våld och för jakt.

Folk kan självklart döda varandra helt utan vapen. Men det är svårt och de flesta av oss har svårt att motivera oss att gå hem till någon och strypa den till döds. Ett spjut underlättar. En pistol ännu mer och en bomb är ofta ännu bättre.

Statistik finns i frågan om vapen och våld och visar tex att personer som har vapen hemma är 75% mer benägna att begå självmord än andra. Väldigt få rånmord sker utan vapen tex. Väldigt få krig startas utan vapen. Väldigt få människor dör för andra händer utan någon form av vapen. Men det viktigaste vapnet är inte stål, utan ord som gör oss uppjagade och motiverade.

Ett spjut som vapen en rätt kass motivator jämfört med tex religion eller stark ideologi. Ordet är nämligen ett mycket kraftfullare vapen än spjutet. Och om ordet är religiöst och ur munnen på en agitator och retoriker är det nästan det starkaste vapen som finns för hungriga öron.

Som ateist har jag enorm respekt för hur religion kan påverka folk. Religiösa människor är ju enormt kvicka i att påpeka vilken kraft det ligger i religioner. Jag håller med dem till fullo. Även om jag givetvis inte tror på att det är Gud som talar till dem via deras religioner, utan kraftfulla psykologiska processer som alla kan känna genom vår förmåga till andlighet.

Det är just därför som jag också påpekar att steget mellan att välja ut en vers om kärlek och en om blodig kamp ingalunda är självklar. Folk som av politiska skäl vill ursäkta religioner vill här då påpeka väldigt tydligt att en muslim inte blir fanatiker för att det är fel på religionen, utan för att något annat ”tvingar” honom. Personens livsmiljö då.

Ursäkta, men ingen tvingar dig att bli självmordsbombare bara för att ni är överens om att ni bägge hatar samma sak, det måste du motiveras till ganska djupt först och främst. De flesta av oss är nämligen inte födda till totalt empatilösa massmördare, utan något måste få oss att gå över gränsen. Och gränsen där man själv dödar sig i handlingen är än svårare att överskrida. I detta är inget bättre än ett gudomligt löfte om att man gör helt rätt och därtill ska belönas.

Koranen innehåller våldsbejakande verser precis som den innehåller kärlek. Islam är en religion som precis som kristendomen kan skapa troende som verkligen tror passionerat på sin gud och att dess budskap är korrekt och heligt ofelbart. En tankevärld som för oss andra är oerhört svår att leva oss in i.

De flesta av dessa hängivna troende gör så utan problem, men intressant många väljer de negativa budskapen framför de positiva, inte minst de som bor i en problematisk miljö förövrigt. En miljö som paradoxalt nog ofta är just problematisk pga religionen.

Om man tror att gud vill att en rättrogen ska döda fienderna till guds sanna religion, ja då har man universums kraftfullaste motivation till våldsamt beteende alla kategorier. Då finns det ju ingen väg in i skallen på personen med logik och rim och reson, utan det är ju frågan om rena hinderbanan i en labyrint för att nå fram.

Deus Vult. Allahu Ahkbar. Med den heliga ande slingrande längs med ryggraden och med ett fast grepp om reptilhjärnans andlighetskänslor är man en odödlig krigare oavsett vad syftet med den helige ande var från början.

Det gudomliga Spjutet uppmanar mig att döda mina fiender. Varför skulle jag inte lyssna?

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s