När sanningen offras på källkritikens altare

Debaklet med Hoovers bakteriefossil i meteoriter fortsätter här och var på nätet. Men det börjar luktar illa nu. De plumpa personangreppen på Hoover är idag uppe i oräkneliga mängder.

Forskarvärlden är verkligen ibland som ett vuxendagis. Folk är elaka. Folk är hånfulla. Folk är extremt giriga och folk är extremt själviska. Men det värsta i forskarvärlden är helt klart folks behov av att ha rätt ofta blir viktigare än att saker ska bli rätt.

Mina 12 år som student har iaf gett mig den här inte allt för smickrande erfarenheten. Bland många goda människor med briljanta intellekt och goda ambitioner finns det lika många med lite mindre briljanta intellekt, men desto större ambitioner och större trutar. Folk som är där av karriärsmässiga skäl. Folk som inte riktigt har den där äkta forskarsjälen. Folk utan passion. Bittra människor.

Det här med att ha investerat ett liv i en idé och en tanke och sen se hur det dyker upp nya tankar som ifrågasätter är givetvis inget som jag påstår är lätt att hantera. Men man kan faktiskt begära att är det några som SKA kunna se sin idéer bytas ut så är det just vetenskapsmän. Jag tror nog att de flesta som är verksamma i vetenskap håller med mig om att utan ideal kring god vetenskap och goda vetenskapsmän så är vetenskapen utan trovärdighet.

Man ser dock väldigt lite av detta ideal i hur Hoovers artikel om fossil bakterier har bemöts. Den här danska artikeln sammanfattar debaklet väldigt väl för den som inte varit insatt. Likaså tycker jag att det är många tankvärda kommentarer i den här nedlåtande artikeln är väl värda att läsa.

Så fort det mer handlar om att vilja ha rätt har något mycket viktigt gått förlorat på vägen. Mycket av beteendet hos Hoovers belackare har handlat om behovet av att ha rätt snarare än att peka ut fel. Och när de väl pekar ut verkliga fel så verkar de vara nöjda med det och saknar intresse för själva frågan i sig.

För som väldigt många andra också har upptäckt verkar det verkligen inte finnas något som helst intresse hos Hoovers belackare av sanningen – bara kring vilka fel och brister som han har som person (han är ju tex inte PhD! Ojoj!) och som hans artikel har.

Inte för att det är fel att vara källkritisk kring forskning med brister – men när det går från påpekanden av fel, utan någon som helst indikation på att man verkligen vill diskutera felen och innehållet i sig (man avfärdar det bara på basis av avsaknade variabler) så är det något som är ruttet.

Var finns intresset för att verkligen veta om man sitter på århundradets upptäckter? Bristande metod och dokumentation tar nämligen på inga vägar alls väck en grundsak i det här och det är att Hoover har hittat något som är väldigt ovanligt och som därmed bör vara intressant i alla naturvetenskapsintresserades ögon. Dvs att man säger ”jaja, Hoover gjorde ett uselt jobb, men låt oss nu titta på stenarna själva och undersöka saken istället, vi med ordentliga examina och som är felfria på källkritik och metod”.

Men nej… Det verkar snarare som att det har blivit viktigare som forskare att hitta fel – än att hitta nya fakta, teorier och sanningar.  Jag förstår verkligen inte hur sådana människor fungerar.

Hur kan man vara så fokuserad (läses besatt) på att någon öppnade pandoras box på fel sätt och med fel metod att man därmed då också tappade intresset av att titta på innehållet? Då har något gått allvarligt fel. Då har vi fått en vetenskaplig källkritik som är så rigid och byråkratisk att den tar död på den vetenskapliga passionen.

Vi snackar om utomjordiskt liv för bövelen! Den som saknar passionerat intresse för det och tycker att frågan bara ska begravas för att den hanterades oskickligt bör nog ta sig en funderare på om den har gjort rätt yrkesval i livet.

Jag vill iaf se att mina skattepengar går till forskare med passion för förståelsen om universum. Inte till felpekande byråkrater.

Jag är vän av god vetenskap och ovän av pseudovetenskap – men jag inser också att för att få fram god vetenskap och verkligt banbrytande nya upptäckter så får man absolut aldrig syssla med formalia-masturbation. Formalia och källkritik – hur viktigt det än är för trovärdigheten – är alltid sekundärt upptäckarlusten i god vetenskap. Brister kan man alltid korrigera i efterhand genom att forskningen upprepas av fler. Men brist på upptäckarglädje leder bara till att vi ser ointressant navelskådande forskning. Det kan aldrig korrigeras i efterhand.

Uppdatering: Det bör ju nämnas att jag också både höll med i källkritiksproblem och inte höll med om kritiken. Många forskare utan kunskap i paleontologi och mineralogi uttalade sig om de fossila bakterierna på tveksamma och direkt felaktiga sätt. Det brukar bli så när amatörer uttalar sig😉

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s