En gud utan förklaring är ingen gud

Vad är gud och vem definierar vad gud är och inte är. Klassiska frågor genom årtusendena.

Lindenfors ger mig inspiration till ett klassiskt ateistiskt ämne – nämligen rätten att kritisera religioner och gudar och hur det ”ska” gå till. Något som delvis bygger på att man kommer överens om vad det är man diskuterar. Om Kalle diskterar äpplen och Nisse apelsiner och båda tror de diskuterar päron så får vi problem.

Jag förstår till fullo att teologer har ett behov av att markera intellektuellt företräde eftersom de ju rör sig i akademiska kretsar (likt ulvar i fårakläder). De intalar ju sig att deras ämne är ett akademiskt sådant och då föds omedelbart också tanken på att man kan vara akademisk expert. Men att vara expert i teologi är inte det samma som att vara expert på guds existens vilket det ofta spiller över till.

Eftersom teologi utan diskussioner om ”vem som har rätt” blir som geologi utan att analysera hur bergarter uppstår – dvs ytligt pladder. Och då faller man såklart direkt i fällan.

Ann Heberlein anser att ateister (som hon kallar nyateister, vad det nu är som är nytt med en snart 3000 år gammal definierad filosofi kan man ju fråga sig, men det har säkert med föreställningen att ateister förr var bättre, för då brände man dem på bål om de inte löd) är okunniga om teologi och därmed inte ska uttala sig om religiösa frågor.

Det är en spännande attityd som jag bara mött på ett par ggr innan hos kristna. I regel är det dock ovanligt med kristna som tror på auktoritära tolkningsföreträden. Det hör mer islam till som just har det mycket mer tydligt inbyggt i sin religion.

Istället är det på ett annat sätt – där ingen sägs kunna säga något om gud finns, eftersom inget sätt med ord eller kunskap kan definiera gud tillräckligt. Ett bekvämt sätt att gömma gud från kritik med en retorisk och emotionell lek. Det är dock inte nytt utan ateister har stött på det länge och också kritiserat det. Det kallas stark ateism ur ett nonkognitivistiskt perspektiv när man inte accepterar att någon säger att gud inte går att förklara.

Helt enkelt: Om ett ord saknar en klar definition så kan man bara på basis av det ifrågasätta om ordet har en betydelse. Betyder ordet och innebörden med ”gud” något om det inte kan definieras? (I stil med att en apelsin kan definieras som en frukt med smaken X, färgen Y och släktskapet Z)  En nonkognitivist skulle säga nej.

Gud, utan betydelse – där ”våra ord inte räcker till” betyder alltså lika mycket som +idfkweörfjw0e9löskddfösdweporimdeeppp betyder. Dvs ingenting.

Alltså kan man inte gömma gud bakom ursäkten att ord inte räcker till. Vi har 6000 språk i världen. 500 000- 1 miljon ord bara i engelskan. Ord räcker visst till. Och gör de inte det, då är det faktiskt inget som säger att man inte får utveckla nya ord. Nya ord utvecklas varje år i tusentals.

Kan du då fortfarande inte ge din gud en tydlig definition – beror det på helt andra saker än att språk och vetande inte räcker till. Då beror det på att det är en fiktiv abstrakt konstruktion i ditt sinne som du som individ inte förstår dig på.

Men det finns gott om andra människor som faktiskt gör det. Finns det, då har det också en definition. Att säga att ”gud är gud” håller inte heller. Ingen/inget förklaras med sig självt eftersom det inte är en förklaring. Det gäller även det totalt unika. Allt har definitioner.

En sista variant på detta tema är de som säger sig tro på gud, men säger sig inte veta vad gud är exakt (eller så tillskriver de gud en definition som handlar lika mycket om andra saker, likt ”kärlek”, dvs blir intetsägande).

Ingen kan lura i mig att personer som verkligen tänkt efter i frågan säger sig tro på något och sen inte kan definiera det som de säger sig tro på. Typ ”det är mer av en känsla som jag inte riktigt vet vad det är, men det är gud”.

Det är snarast ett jättebra exempel på folk som verkligen inte alls har tänkt efter i frågan. Andlighet, dvs en upprymd varm mäktig känsla av något existensiellt kan nämligen även ateister känna. Och hur fräck den känslan än är och hur varm man än blir om ”själen” så är det fortfarande inte mer mystiskt eller svårbeskrivet än att det handlar om eufori triggat av existensiella tankar.

En framevolverande Homo sapiens behövde den förmågan för att kunna hantera den växande hjärnans alla nya frågor som den inte kunde besvara i samma takt som de uppstod. Euforiska andliga tankar – aka ”Gud” – är bara det kanaliserade spöket av dessa ting. Och fullt förklarbart både med kunskap och med ord.

 

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s