När verkligheten misshandlas

Det finns mängder av talesätt kring hur visdom hänger samman med intellektuell ödmjukhet. Att den som tror den kan något kan inget alls. Ju klokare man är desto mer förstår man hur lite man kan osv. Detta är bara ett i raden av smått jantelagsmässiga fenomen symptomatiska för ett större och mycket mer irriterande fenomen – relativiseringen av verkligheten.

Verkligheten är inte relativ. Vi kan ha relativa uppfattningar om den, men den är fortfarande inte relativ. Trädet som växer utanför mitt fönster växer där oavsett vilken verklighetsuppfattning jag har. Min religion kan inte påverka vem som faktiskt var min biologiska mor. Siffrorna 1+1 är alltid siffran 2 även om jag är sudanesisk Nuba-krigare eller om jag är västerländsk rödstrumpad orakad feminist.

När jag av något förvirrat skäl slutar tro på dessa ting ändras dessa ting fortfarande inte. Ingen önskan eller tro i världen kan ändra på vissa saker. De finns där och är sanna även om ingen människa längre ens fanns kvar. Trädet som faller i skogen ger SJÄLVKLART ifrån sig ett ljud när det landar oavsett om någon lyssnade eller inte. Allt sånt här är bara precis intellektuella och retoriska lekar och kullerbyttor.

Det är förvånande dock hur många det är som inte håller med mig i detta. De gör så av två skäl. Dels för att de inte riktigt förstår vad verklighet faktiskt är. Dels för att de har blivit skolade i att se på världens med relativistiska ögon. Det har nämligen blivit så konstigt att samhället uppfattar de som tror på absoluta sanningar som mindre smarta än de som kan se relativa sanningar. Ett arv från samhällsdebatterna under 1900talet som blivit som en liten infektion som trots en rejäl dos antibiotika ändå har spritt sig ut i samhällskroppen.

Det hela har ju sina rötter i den där 60talsstyggelsen som kallades postmodernism som just sa att inom samhälle, etik, filosofi, religion, historia är mycket just relativa sanningar. Dvs produkter av någons uppfattning. I takt med att vårt samhälle utvecklats så har detta synsätt fått en positiv stämpel och spillt över på allt möjligt, även naturvetenskap.

Man ser det också som att den som ser på världen med relativism kommer inte heller hamna i lika hetlevrade konflikter om sanningen som den som ser på världen i just sanningar. En tolerant upplyst människa förstår det här med det relativa helt enkelt.

Det här förstärktes också av agnosticismens framväxt som på förenklade grunder försökte placera sig som ett vettigt och mer genomtänkt alternativ mellan teism och ateism – som man ansåg enfaldigt slogs om något som inte kunde bevisas. Agnosticism spär alltså på relativismen.

Det märkliga med relativister är alltså att man inte vill se på saker i svart och vitt – men just gör så som relativist eftersom man förutsätter att inga sanningar finns utom just relativismen. Men den paradoxen vill de inte riktigt kännas vid. Det lilla fåtal som är renodlat postmoderna än idag dvs. Det är i princip bara dårar som är det dock.

Eftersom jag bloggar om naturvetenskap så stöter jag ibland på den här uppfattningen bland folk som kommenterar. De tycker att jag ska vara mer ödmjuk kring det jag kallar sanningen, underförstått att jag inte alltså kan den mer än vad de kan den, underförstått att den alltså inte finns mer än i våra skallar.

Men sanningen finns. Våra skallar har inte skapat universum och dess innehåll.

Den finns inte att nå inom etik och moral nej. Där finns just subjektiva värderingar istället för objektiva faktum. Det finns en del som hävdar att vissa etiska saker visst är objektiva sanningar, men de är lika stora nötter som de som hävdar att eftersom man inte tror på objektiva sanningar inom etiken, så får man göra vad som helst då mot folk och fä. Troligen har dessa sanningsobjektivister inom etik ställt till det en massa i debatten. Men det här är ingen bloggpost om sekulär moral så jag lämnar ämnet därhän.

Det allra mest märkliga i hela den här soppan är alla de religiösa som har tagit till sig relativismen som vapen i debatter. Är det några som inte kan tänka relativistiskt någonsin är det ju faktiskt de som tror på gudar och av dem given absolut moral. Här finns ju ingen som helst logisk möjlighet att tänka i termer av att ”vissa tror så, andra tror si” och fortfarande verkligen ha en tro på något själv. Ändå ser man det hela tiden. Jag hade varit rik om jag fick en femma varje gång en kristen sagt till mig som försvar för deras tro på gudar och efterliv att ”ja du har den verkligheten, men min verklighet ser ut så här”.

Man kan fråga sig om de alltså verkligen tror att två saker kan vara två olika ting samtidigt? Kan Gud verkligen finnas och inte finnas samtidigt? Vilket värde har tron på någots existens med en sådan grunduppfattning kring sanningar? Ingen som helst såklart. Givetvis tror de inte alls att gud finns och inte finns. Men det är ett effektivt vapen i debatter mot ateister som inte är skolade i annat än postmodern smörja. Och det är ett effektivt vapen för att lugna andra troende från andra religioner.

Nej en vettig människa tänker inte så, varken den som är troende eller den som är icke troende. En vettig människa tror att det finns sanningar som är helt oberoende av vad som sker inne i skallen på Homo sapiens. Men att detta givetvis inte alls gäller allting som vi tänker kring. En vettig människa begriper att det finns vissa saker som är subjektiva och vissa saker som faktiskt är objektiva sanningar.

Det finns dock gott om människor – både ateister, agnostiker och teister – som inte är det minsta vettiga när det kommer till fenomenet ”verkligheten”.

För dig som fortfarande skakar på huvudet åt den här stollige naive objektivisten/positivisten så har jag ett förslag: Drick en liter klorin. Det är ju bara trots allt någons stolliga åsikt innerst inne att klorin är ett dödligt gift att förtära. Inga objektiva sanningar kring hur klorinets  natriumhypoklorit reagerar med din kropps celler finns ju. Go ahead. Smaka. Det är ju bara att uppfatta det annorlunda så kommer det ju bli annorlunda precis som när man uppfattar om gud finns eller inte. Vi har ju makten över verkligheten?

I min verklighet idag är detta mjölk. Vad är det i din?

Annonser

2 thoughts on “När verkligheten misshandlas

  1. Ping: Sanning och subjekt | Mannen från skogarna

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s