Gud är stor men verkligheten är större

Kampanjen ”Gud finns” skapades av kristna som en småputt reaktion mot humanisternas kampanj ”Gud finns nog inte”. Jag citerar från deras sida på Facebook.

Nyanseringen kommer i dialogen kring entitetet ”Gud” som för alla inte alls är så stereotypt som Humanisternas kampanj är format runt. ”Gud” är mycket större än så…

Nu är det ju så att humanisternas kampanj inte alls handlar om huruvida Gud finns eller ens en definition av vad Gud är. ”Gud finns” är alltså en halmgubbekampanj som inte alls bemöter det humanisterna har som mål med sin kampanj – nämligen hur annat än det traditionellt religiösa måste få ta plats i diskussioner om det andliga och etik och vardagslivets bekymmer i Sverige 2011 när så få människor här trots allt ser sig som religiösa och tillhörandes världsreligionerna. Belysa DEN problematiken – inget annat.

Men det är trots sitt fel en intressant motkampanj eftersom den så väl sammanfattar skillnader mellan teister och ateisters medvetandenivå. Teister begriper nämligen inget alls om hur ateister definierar verkligheten när de säger att vi gör Gud liten. Den här motkampanjen är ett klockrent exempel på det.

”Gud är större än så. Större än verkligheten. Allt kan inte förklaras med vetenskapen..” Hur många gånger tror du man som får höra det som ateist i debatt med troende? Ungefär i 10 fall av 10. Hur trött är man på det som ateist? Väldigt.

När jag tittar på en bild av kosmos så ser jag uppenbarligen något som teisten inte ser. Jag ser en oändlighet i både tid, rum och information som vida överskrider något jag kan relatera till i mitt lilla liv. Jag blir så medveten om min egen litenhet och hur litet allt vi skapat är – inklusive våra religioner.

Universum är en infint källa till ny information. Det finns verkligen ingen ände på det – inget mål – inget möjligt slut på kunskapssökandet kring universum.

Den allsmäktige ende Guden, ni vet han med grav personlighetsklyvning, så som de abrahamitiska religionerna faktiskt definierar denne figur, är en semitisk konstruktion skapad i ökensanden för 3000 år sen av solstingade fåraherdar och makthavare som slogs om brons, vattenhål mot allehanda andra fåraherdar och deras mycket fulare och sämre gudar.

Det är en fjärran värld som försökte föreställa sig det största som den kunde i en för dem oerhört finit värld som i princip tog slut bakom nästa bergskedja. Det mikrokosmos som Bibeln beskriver är så litet och begränsat att det på inga vägar täcker in det vi idag som art har skapat och tänkt ut. Det beskriver öht inte alls universum.

Gud var det största den här fåraherden kunde tänka sig. Och det var förståeligt eftersom det teistiska arvet har hängt med oss som art säkert i 100000tals år. Något bortom bergen som skapat allt. Något bortom moln och sol. Något som vid första anblick kan låta stort, men som vid eftertanke är så litet och begränsat. Bibeln, det enda som faktiskt definierar denne gud, beskriver en lynnigt väsen som engagerar sig i folks sexualvanor, som översvämmar stammar som är olydiga, som sen förlåter folk som gjort honom upprörd.

Dagens mer komplicerade väsen så som liberalteologer och deister beskriver det är givetvlis lite mindre dammigt av kameler och ökensand, men fortfarande faktiskt inte speciellt imponerande även om man numera vill tilskriva det som något som återfinns inne i varje atom i universum ”bortom tid och rum”. Snygga, men tomma och också motsägelsefulla ord.

Ju mer man tänker på det, desto mindre blir bibelns gud även i den moderna tappningen. Men oavsett hur man ser på den saken så är gud något finit. Gud är det slutgiltiga svaret som själv inte har en startare eller en skapare eller orsak – dvs en ände på allt. När vetenskapen säger att starten på universum är big bang tycker teisten att det då krävs en – startare istället för en naturlig process. Och på samma sätt kryddar man då allt med mer djup enligt egen utsago.

Men det är ju just det man inte gör. Vad är störst av en stor fråga med gud i slutsvaret och en stor fråga med inget svar där vi har en oändlig mängd följdfrågor? Det är nämligen så, att den dagen du verkligen förstår verkligheten och naturvetenskapen så kommer du också förstå att vi aldrig någonsin kan få svar på alla frågor.

Inte för att vetenskapen är otillräcklig eller för att det finns något där ute som inte kan definieras av vetenskapen (obs, ”kan” och ”har” är inte samma sak.) – utan för att verkligheten är oändligt stor utan finita svar. Det finns ingen ände på mängden frågor man kan ställa om universum och det i sig gör tanken på en gud som svar till en begränsning.

Sätter du helt plötsligt gud som svaret på en fråga så skapar du en ände. En återvändsgränd där du tvingas acceptera att det inte är lönt att fortsätta färden. Om gud skapade big bang så finns det ingen anledning för vetenskapen att försöka tänka bortom big bang. Dvs man förminskar frågan. Gud blir muren i universum som inget kan passera.

Vetenskapen gjorde misstaget för ca 100 år sen när änden på det Newton osv kunde säga oss om universum nåddes. Nu kan vi snart allt om universum för vi förstår fysiken. Det fick man som sagt äta upp när det tidiga 1900talets fysiker (Rutherford, Bohr, Einstein osv) tog större steg på bara några år i frågan än vad tusentals Newtons före dem gjort. Framförallt upptäckte man enfalden i ett tro att man kan definiera en ände på kunskap.

Ju mer du tänker på det så kommer du förstå hur liten din bibliske Gud är. Hur det är att bagatellisera kosmos till en enkel förklaring genom att sätta gud som det slutgiltiga svaret och att man då även sätter stopp på frågorna med det tankesättet. Gud är en produkt av sin tid när man inte öht förstod vad det vetenskapliga tänkandet faktiskt skulle leda till för vårt medvetande.

Idag tänker vi större än Gud. Iaf en portion av mänskligheten som har haft förmånen att tillgodogöra sig verklig förståelse om verkligheten. Gud är enkel genväg som leder dig rakt in i en återvändsgränd. Gud är ett litet svar på något som är mycket mycket större än så. Det har ingen betydelse min käre troende vän att det pirrar i kroppen på dig av Gud och att du tycker att du ser något större än verkligheten när du talar med din skapare – det är faktiskt precis tvärtom. Verkligheten är inget som bemödar sig med att trigga primitiva belöningscentra i hjärnan och få dig att känna eufori. Inte utan att man verkligen tittar ut i kosmos och öppnar sinnet för hur stort kosmos är.

Den andliga aspekten av att börja förstå detta på riktigt är underbar. Ateism är inte själlöst, men det kräver att du börjar tänka för att det ska ge dig existensförståelse och mening med livet eftersom det levererar inga svar i en lära eller i en dogm.

Vackert. Men sätter du gud i änden bakom det det så ser du inte längre verklighetens  oändlighet. Du kan inte förstå verklighetens storhet om du blandar in religion i leken eftersom religioner skapar finita förklaringar. Det kvittar hur mycket woowoo och hallelujah eller ”i alla atomer bortom tid och rum” du än definierar din gud med. Gud är fortfarande ett finit svar och därför mindre än det oändliga. Gud kan vara hur stor guds anhängare vill men verkligheten är större.

Så kära teister som hela tiden ska gnata om att ateister inte begriper sig på Gud. Det är inte jag som inte begriper mig på saker när jag gör jag gud liten, det är ni som förminskar verkligheten och därmed gör gud till något som ser större ut än det är.

Annonser

2 thoughts on “Gud är stor men verkligheten är större

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s