Kreationism i Islam (del 5)

Den här posten handlar om åberopandet av Koranen som viktig för (natur)vetenskapen.

Som jag redan har påvisat i mina tidigare inlägg om islam och kreationism innehåller koranen både en massa påståenden som inte är vetenskapliga och en rad påståenden som med mycket god och ansträngd vilja kan tolkas som korrekta vetenskapliga beskrivningar av naturen. Fenomen som den på inget sätt alls kan ta äran åt sig för att ha varit först med heller. Greker, perser, egytier, araberna själva och romare var inga obildade dårar innan Islam dök upp.

De visste mycket. Allt som återfinns i Koranen som muslimer idag kallar kunskap som Koranen kunde berätta om innan någon annan visste om det, är alltså osant. Ett påstående som helt bygger på okunskap om antiken.

Men det som är mest intressant i kråksången är ju varför muslimer öht åberopar Koranen som en viktig källa till vetenskap? Jo de vill ju såklart på så sätt legitimera sin tro. Men även om man har det som argument kan det inte riktigt förklara varför tex unga muslimska studenter känner att det är viktigt att påpeka. Om och om igen.

Det dräller ju som sagt av kunskap som är gammal. Källor som innehåller denna kunskap som därmed alltså stämmer även med våra uppfattningar idag. Många antika texter är fullt dugliga även med dagens kunskaper mätt.

Men att de kan vara kompatibla är inte det samma som att de är viktiga. Du behöver inte börja med att läsa vad Thales sa om naturen för att kunna bli fysiker idag. Lika lite behöver du läsa Koranen om havsströmmar för att förstå oceanografi.

Faktum är att det som står i dessa antika texter är av ringa värde mer än ur historievetenskaplig eller filosofisk analys. Det är ytligt, det är metaforiskt och det duger inte till att ge en 7-åring inblick i sagda vetenskapliga fenomen med dagens mått mätt.

Följande koranverser sägs förklara saker om termohalin delning och liknande vattenfenomen som vi idag kan beskriva vetenskapligt. Om vi bortser från den ”lilla” detaljen att man måste läsa in hur mycket som helst av dagens kunskaper i texten för att kunna få det till just en korrekt beskrivning av detta så är det fortfarande så att korantexten är en värdelös kurs i oceanografi. Med all respekt då kring mitt ordval ”värdelös”.

25:53 And He is the One who merges the two bodies of water. This is fresh and palatable and this is salty and bitter. And He made between them a partition and an inviolable barrier.

55:19-21 He separates the two seas where they meet. A barrier is placed between them, to prevent them from transgressing. Which of your Lord’s marvels can you deny?

27:61 The One who made the Earth a habitat, and He made in it rivers and He made for it stabilizers, and He made between the two seas a barrier. Is there a god with God? No. But most of them do not know.

Bara att söka jobb som oceanograf nu eller hur? Nej.

Om Koranen nu är så viktig för vetenskap – så viktig som muslimer vill ha det till så borde man ju se konkreta exempel på det. Googla på science + islam och du kommer mötas av tusentals hemsidor som just propagerar för hur fantastiskt kompatibelt islam är med vetenskap så återstår fortfarande den viktiga frågan:

Och?

Koranen är ingen lärobok i naturvetenskap och gör inte anspråk det heller. Den är inte en lärobok om något alls annat än religion ur ett arabiskt perspektiv. En variant på den judiska och kristna monoteistiska religionerna. Säkert existensiellt jätteviktig för hundratals miljoner människor – men fortfarande inte en bok som innehåller mer än en miljontedels promille av vad mänskligheten känner till idag kunskapsmässigt.

Ska du bli läkare, ingenjör, svenskalärare, snickare, bagare eller geolog är koranen av ringa värde som lärobok. Det står väldigt lite i den hur du bygger en rymdraket. Oerhört lite om Kinas järnålder. I princip noll om hur antivirala mediciner fungerar. Och sist jag kollade var den inte ens speciellt duglig för att studera vad folk i Sverige trodde på för gudar för 1400 år sen heller. Dvs ingen vidare bra religionsvetenskaplig text heller mer än för just för en analys av islam, araber och mellanösternreligioner. Kort och gott: Den innehåller inte så mycket alls av den kunskap vi har om världen och människan.

Att då tillskriva Koranen den status som muslimer gör – för annat än existensiella frågor – är att faktiskt inte begripa något alls om kunskap och vetenskap. Det är navelskåderi bara.

Jag kan som skeptiker begära en mer praktiskt sak av muslimer som bevis för deras påstående om hur viktig koranen är för vetenskap: Googla på science och Islam och förundras över den totala frånvaron av just vetenskapliga artiklar i frågan som kan tala om ett samband. Du hittar många hemsidor som talar om hur viktigt det är. Men någon riktig forskning som kan belägga detta finns alltså inte. Och det syns också i frånvaron av framgångar för muslimer i den akademiska världen.

Namnge framstående muslimska forskare idag tex. Folk som får vetenskapliga artiklar publicerade öht. Folk som får pris. Det behöver inte vara Nobelpriset, men något etablerat vetenskapligt pris öht. För det minsta man kan begära om Islam är en god väg till vetenskap – är exempel på muslimer som därmed tack vare att de tror på Koranen har haft framgång. Att skylla på att muslimska länder är fattiga länder håller inte. Saudiarabien, Quatar, Kuwait, Förenade arabemiraten, Bahrain osv är inte speciellt fattiga. Var är all den där av religionen inspirerade överlägsna vetenskapen som vi stackars enfaldiga ateister tex inte kan nå? Det är inget orimligt krav jag ställer eller hur att av 1.2 miljarder upplysta människor så borde ju vetenskapliga framsteg vara vardagsmat bland åtminstone en synbar andel? Du borde ju rimligen hitta många fler muslimer som kan prestera viktiga upptäckter i medicin. Nya botemedel mot cancer tex än du gör om du tittar på vad 9 miljoner svenskar kan prestera.

Inte?

Och om ni börjar lista sk stora muslimska tänkare från 1000talet vill jag då påpeka att på 1000-talet fanns ingen vetenskap. Det fanns naturfilosofi, det fanns upptäckare, det fanns innovatörer. Men någon vetenskaplig metod fanns inte. Det som antika och medeltida tänkare tar fram, oavsett hur viktigt det än är idag för dagens vetenskap, är fortfarande inte riktig vetenskap. Men mer om islams sk gyllene tidsålder i en senare post. Nu talar vi om samtiden. De senaste 300 åren. Den moderna tiden med öppna universitet och vetenskaplig metodik. Men peerreview och falsifierbar vetenskap.

Var är muslimerna i allt detta om Islam nu är vägen till vetenskap?

För mig är det uppenbart att det är precis tvärtom. Islam tolkat kreationistiskt och fundamentalistiskt, precis som navelskådande av vilken religion som helst, gör dig till oduglig som forskare. Du kommer nämligen inte kunna hantera verkligheten villkorslöst och objektivt. Du kommer sakna intresse för att återge fakta som motsäger dina grundtankar. Du kommer bli lika värdelös på vetenskapliga framsteg som alla kreationister alltid är med sin cherry picking och oförståelse för att arbeta villkorslöst. Ett bra exempel på detta är hur alla dessa muslimska kreationistiska hemsidor tex kallar evolutionen för lögn, och den mänskliga evolutionen för en förbannad lögn. Man påstår tex att inga som helst bevis finns för att den har skett. Att det finns miljontals vetenskapliga artiklar som just presenterar bevis är man inte intresserad av. Helt enkelt för att hela den muslimska världen duckar ämnet. Dvs är värdelösa på allt som har med biologi att göra.

All religion är vetenskapens antites. Den kan förvisso skapa institutioner och möjligheter för vetenskapen att frodas. Men den som styrs av tanken på att bevisa bibeln eller koranen kommer få skygglappar som oavsett allting annat kommer göra personen till oduglig inom forskning.

Tidigare inlägg:

13 thoughts on “Kreationism i Islam (del 5)

    • Hume: Jo jag är fullt medveten om mänsklighetens teknologiska och vetenskapsfilosofiska utveckling. Du behöver inte länka. Lite lärde jag mig under mina magisterstudier i arkeologi och historia – och inte minst i just i kvällskursen i vetenskapsfilosofins historia.😉

      Bara för att något kallas vetenskap så är det ju inte det samma som att det är vetenskap. Uttrycket används ungefär lika slarvigt som ”tro”, ”fakta”, ”logik”, ”bevis” och inte minst ”teori”. Det finns en allmän slarvig betydelse som innefattar alla teknologiska och utvecklande tankar och så finns det en mer modern. Den moderna är den enda som kommer i närheten av att ha en universell definition – så jag håller mig därför, så som många andra med mig, till den. Den exkluderar därför i princip alla personer innan 1700talet som vetenskapsmän. De är snarare upptäckare av vetenskapliga ting där man kan dra vissa skiljlinjer i hur de jobbar vid vissa århundraden (empirisk och naturfilosofisk – antiken och medeltiden – experimentell – från medeltiden fram till 1500talet, metodologi fram tills 1800talet och sen då modern deduktiv forskning – den jag åsyftar).

      Det man sysslar med innan vetenskapliga metoder och regler definieras är ju upptäckter och experiment. Att man kommer på viktiga saker är ju givetvis sant. Likaså att dessa upptäckter idag ofta står som grund för vetenskapen. Men vetenskap som arbetsmetod finns inte förrän under upplysningstiden. Egentligen inte förrän efter att Popper definierade det på 1900talet. Innan dess är det mer insamlandet av variabler, konstaterandet av experiment osv.

      Det syns ofta i att så fort äldre tiders sk vetenskapsmän ska ge sig på tredje steget – analys – så brister det. De kan givetvis pricka rätt ibland – men kriterier kring falsifikation, att saker ska ske med öppen dokumentation där alla analysers slutsatser osv ska gå att härleda – det vi idag kräver för att godta det som vetenskap – är modernt.

      Så, antika greker, kineser, araber eller t om Galileo och Newton osv som tillskrivs titeln vetenskapsmän görs så delvis felaktigt, med dagens krav på vad en vetenskapsman ska göra och vara. De är trots det på inga vägar alls oviktiga. De är superviktiga upptäckare av fenomen och fakta.

      Men när man tex som vissa religiösa vill hävda att vetenskap och religion går bra samman – för att Newton eller Bacon tyckte så för 400 år sen – är som att jämföra äpplen och apelsiner med vad vetenkapen idag står på förs grunder. Newton skulle inte alls gilla vårt sätt att arbeta idag och nog finna det oerhört kränkande när folk krävde dokumentation och kvantitativa förteckningar över alla data – istället för att man bara lyssnade på hans slutsatser och övertygande stämma – i den mån man öht ens kan resonera så här eftersom den gamla tidens sk vetenskapsmän inte direkt gick på djupet. Deras upptäcker skulle nog i regel ofta blir 1sidiga artiklar i dagens vetenskapliga tidsskrifter. Ändock såklart viktigt.

    • Eller i kortare ordalag: Det var helt enkelt fullständigt godtyckligt hur sk vetenskapsmän jobbade innan 1900talet satte upp ett universellt överenskommet filosofiskt, moraliskt och praktiskt ”regelverk”. Därför kan man ifrågasätta om det verkligen är vetenskap vi talar om innan 1900talet, eller lycksamma experiment och upptäckter – som givetvis är viktiga för det.

  1. Nog för att metodiken och metoderna förfinats genom århundradena, men är det inte lite väl magstarkt att hävda att det inte fanns vetenskap innan 1900-talet? Isf skulle inte t ex Charles Darwin ha varit en vetenskapsman.

    Just förhållandet mellan vetenskap och filosofi (eller naturfilosofi) som du nämner i bloggposten är intressant. Det verkar för mig som att mycket av det filosofer förr sysslade med som ”filosofi” idag skulle betecknas som vetenskap, eller proto-vetenskap. Demokritos sysslade med astronomi, Aristoteles med biologi, osv. Inte något som moderna filosofer sysslar med precis (de verkar mestadels syssla med sofisterier).

    • Vi är i en diskussion där det låter som att jag, iom att jag hävdar att riktigt vetenskap inte fanns på Darwins tid, får det att låta som att han därmed är mindre viktig för vetenskapen än dagens vetenskapsmän. Så är inte fallet. Men Darwin skulle inte ha överlevt länge i den akademiska världen idag om han publicerade sina teorier som han gjorde då. Helt enkelt för att han snarare sysslar med upptäckter än vetenskap som metod. Men som sagt, varken hans, Occham eller Aristotele är för den sakens skull på inga vägar alls oviktiga för vetenskapens utveckling. Troligen mer viktiga än 90% av dagens forskare som inte riktigt på samma sätt kan bli uppmärksammade (av olika skäl) Men de sysslar med en slags protovetenskap. Tycker wikipedias artikel om history of scientific method förklarar mitt synsätt rätt så bra. Att du tyckte det lät så konstigt beror nog på att du (med viss rätt kanske) då fick för dig att jag inte tyckte att det som folk gjorde innan år 1900 skulle vara viktigt för vetenskapen. Det var inte min mening alls.

      Ja filosofer idag sysslar med mycket trams. Mycket ältande av vad filosofer sagt genom tiderna och mycket ältande av kvasifilofiska pladder om etik på en allt för banal nivå.

      Troligen för att så få av dem är just skolade i naturvetenskap eller vågar tänka riktigt djupt. Frågan är dock om filosofer kan bidra med så mycket om universum längre. Undantaget de som problematiserar människans förhållande till vetenskapliga framsteg. Jag tror det kommer bli viktigt att få bra lösningar på hur folk ska förhålla sig till klinisk odödlighet, botemedel mot alla sjukdomar, kloning, kolonisation av rymden osv.

      Just nu är det scifi-författarna som helt tar hand om den saken. De gör ett gott jobb, och jag är inte säker på att filosoferna skulle kunna prestera bättre. Möjligen så skulle de kunna fokusera på positiva saker mer, då sf-författare för berättelsens skull tvingas lägga in dystopi och dramatik.

      • Jo jag förstår konceptet om att genomförandet av vetenskap utvecklats och förfinats genom århundradena. Men jag undrar hur många historiker som skulle säga att innan 1900-talet så rörde det sig inte om vetenskap. Har läst på fler än ett ställe att det inte finns någon ”vetenskaplig metod” som en fix formel som det bara är att applicera, utan att det är ”applied common sense” eller förnuftet applicerat på utforskandet av den naturliga världen. Om så är fallet så finns det ju ingen fast definierad metod som ska ha utvecklats först på 1900-talet.

      • Hume: Jo för naturvetenskap finns det en formel som går att applicera universellt – Poppers. För humaniora/samhälle måste man definiera den själv (det är den fixa formeln där så att säga). I naturvetenskap förutsätts falsifierbarhet tex. Det kan man aldrig kringgå. Men det finns framförallt en praxis som inte går att kringgå kring processen.

        ”Så här gör du för att skapa vetenskap”

        Det fanns inte för 150 år sen. Då var det friare – på gott, men framförallt ont. Då var det i princip så att det räckte med att man var en auktoritet så kunde man säga lite vad som helst och skita i bevis och ofta komma undan med det. Det dräller av böcker från 1800talet om vetenskap som är rent trams av rent metodologiska skäl (alltså inte av kunskapsmässiga). Det är extra hemskt inom humanioran från den tiden – då ”avhandlingar” om Atlantis osv fyllde våra universitet.

        Personer som Darwin är faktiskt rätt så unika för sin tid. No bullshit science och det håller gott än idag. Tack vare att han dokumenterade allt så bra så kommer han undan många krav vi har idag.

  2. Men Popper var väl EN vetenskapsfilosof? Är hans uppfattning universellt accepterad?

    I äldre texter så talas det ibland om ”science”. T ex så ville David Hume skapa en ”science of man”: ”‘Tis evident, that all the sciences have a relation, more or less, to human nature … Even Mathematics, Natural Philosophy, and Natural Religion, are in some measure dependent on the science of Man”. Adam Smith ska ha sagt att ”Science is the great antidote to the poison of enthusiasm and superstition”. Betydde ”science” för dem och andra på 1700-talet något annat än det gör för oss?

    Angående vetenskaplig metod så säger Steven Pinker: ”I think science is just the application of reason to the natural world. There is no such thing as ‘the scientific method’ in the sense of a recipe or a formula because techniques in science are always changing to handle the problems in front of us.” ( http://www.youtube.com/watch?v=48m9cgpM-FA ). Är detta felaktigt?

    • ”Men Popper var väl EN vetenskapsfilosof? Är hans uppfattning universellt accepterad?”

      Ja han är utan tvekan den absolut viktigaste för naturvetenskapen och där universellt accepterad med vissa senare tillägg inom de fält som är lite speciella. Men generellt inom matematik, kemi, fysik och biologi är hans tankar metoden man går på – det som oftast funkar fint för att definiera vetenskap från pseudovetenskap.

      Betydde ”science” för dem och andra på 1700-talet något annat än det gör för oss?

      Nej. Det är heller inte min poäng. Jag diskuterar metodiken. Viljan att sträva efter objektiva sanningar är inte det samma som förmågan.

      Angående vetenskaplig metod så säger Steven Pinker: ”I think science is just the application of reason to the natural world. There is no such thing as ‘the scientific method’ in the sense of a recipe or a formula because techniques in science are always changing to handle the problems in front of us. Är detta felaktigt?

      Felaktigt.. nja, det är naivt.

      Naturvetenskapen måste följa vissa universella kriterier för att accepteras i den vetenskapliga gemenskapen eftersom de hanterar ett försök att beskriva den objektiva verkligheten som alla ska kunna återskapa oavsett världsuppfattning. Humaniora och samhälle måste definiera sina metoder eftersom de berör människors verklighetsuppfattning – där inga universella sanningar finns. Varje vetenskaplig text som skrivs måste därför följa detta. Där stämmer Pinkers resonemang. Men det är ju knappast HANS tankar. Det är ju känt sen länge.

      Om du tittar på en avhandling i humaniora så ägnas kanske en tredjedel eller mer av texten ofta åt att beskriva metoden man arbetar med och hur man försöker nå fram till något och hur det är möjligt osv. Så ser inte naturvetenskapliga avhandlingar ut. Där anges metoden mycket mer koncsist (”jag använder svepelektronmikroskop och gör tio studier per cm2 för att ta reda på antalet kvartskorn för att ta reda på om det är kvartsarenit eller granit”) eftersom du inte behöver definiera allting. En atom är en atom. För alla. Det finns ingen åsikt i det.

      Alla som sysslar med naturvetenskap vet tex att du måste presentera en tydlig dokumentation, en full redogörelse för variabler och forskningsläge och så måste allt framförallt vara falsifierbart. Det behöver man liksom inte motivera någonsin för läsaren. Drä handlar det bara om tydlighet.

      I humaniora måste du motivera allt så att du förklarar för läsaren logiken i allting – just eftersom där finns inga sanningar på samma sätt. Dvs där måste jag motivera ”varför jag gör en kvantitativ analys av vad småbarn tycker om godis och inte en kvalitativ.. för att teori X tycker det är en god väg osv osv” … eller ”för att kunna förstå hur greker såg på sina grannar behöver man redogöra för deras mytologi” osv osv

      Det låter som din Pinker är ett offer för en relativistisk postmodern världsbild. En beteendevetare som inte förstår hur klassisk ren naturvetenskap fungerar. En relik från ”science wars” som inte begrep att hans sida förlorade (om du minns det från 90talet?) Det har jag tyvärr sett många ggr förr. Precis som jag sett naturvetaren dissa all humaniora eftersom den saknar universell metodik och inte handlar om sökandet efter sanningar, utan efter förståelse av hur folk tänker snarare (hermeneutik osv)

      Nog finns den universella metodiken i naturvetenskap allt. Det är bara att prova skriva något som inte är falsifierbart och sen få det godkänt. Det skulle inte ens gå på en introduktionskurs.😉

      • Hmm ok… är mest bekant med humaniora/samhällsvetenskap, så det kanske är därför jag spontant utgår från att detsamma gäller i naturvetenskaperna. Så i de senare behöver man alltså inte motivera val av teori på samma sätt?

        Att Pinker skulle vara en postmodernist förefaller föga sannolikt. Under större delen av 90-talet var jag för ung för att minnas särskilt mycket av relevans för andra än mig själv, men läste en snabbis om ”science wars” på Wikipedia. Tycker sådana resonemang dyker upp än idag, ofta från försvarare av religion som står (långt) till vänster.

      • Hume: Som en som läst 10 år i humaniora och snart 3 i naturvetenskap kan jag meddela att det är två skilda världar på universitet. Och det vilar helt på hur olika de förhåller sig till sin uppgift.

        I naturvetenskapen gäller en lag: Det du gör eller påstår ska kunna bevisas vara fel. Inga praktiska eller teoretiska hinder får föreligga. Och det man studerar är aldrig hur någon tycker att något är. En naturvetare är inte intresserad av vad Nisse tycker om choklad och hur han beskriver chokladens smak och hur det påverkar hans liv. Dvs Nisses subjektiva uppfattning. Naturvetaren kan däremot vara nyfiken på vilka delar i hjärnan som registerar smaken och hur kemin kring smaker som vi uppskattar fungerar osv. Dvs den objektiva sanningen.

        Så är det ju inte i humaniora. Många naturvetare och humanister förstår inte skillnaden och missförstår därför varandras vetenskap och funktion i den vetenskapliga världen.

        Vad gäller metodbeskrivningen i naturvetenskap så finns den såklart – men den är mycket kortare eftersom den i regel är mycket mindre abstrakt och desto mer konkret (jag ska ta reda på hur kemikalie X blir till kemikalie y med instrument Z och det gör jag med följande laborationer 1, 2 ,3 eftersom studie X och Y visar att det är bästa sättet) I regel kan metodibeskrivningen vara över på en halv A4 eller mindre. Det är väldigt sällan där vi ser några källkritiska problem i naturvetenskap. Snarast är det i falsk redogörelse eller för liten mängd data eller för stora slutsatser i förhållande till mängden data som felar.

        Metodiken, baserad på Poppers ideal primärt, är så pass enkel och självklar för sökandet av det objektiva att den sällan ges anledning att ifrågasättas. Det är i princip bara när naturvetenskapen blir tvärvetenskaplig in i humaniora, som tex den ibland kan bli i arkeologi, som det blir en diskussion om vilken metod man ska ha. Det är en av de primära anledningarna till att mitt exjobb geologin på bachelornivå fortfarande inte är klart – då det är ett geoarkeologiskt projekt. (Men det är på gång nu)

  3. Hmm det var intressant, visste inte att det förelåg sådana skillnader. Trodde att samhällsvetenskap helt enkelt var att tillämpa naturvetenskaplig metod på samhällsämnena.

    Ursäkta om jag är tjatig, men är det verkligen riktigt att sätta Popper som ”år 0” för vetenskapen? Borde inte det snarare vara kring 1600- eller 1700-talen iom det vetenskapliga revolutionen? Du verkar även skilja på ”science” och ”scientific method”. Men är inte ”science” den kunskap som fås via ”scientific method”?

    • Jag vill inte sätta någon gräns öht någonstans. Det är inte svartvitt det här med ovetenskap på en sida om Popper och vetenskap på andra.

      Det är en sakta process som fortgår än idag kring metodiken. Men innan Popper var den både teoretiskt och praktiskt illa definierad och han är den viktigaste gränsen för naturvetenskapen. Vetenskapliga upptäckter och framsteg – likt de vi såg i under upplysningen är viktiga för vetenskapen, men de tillkom inte under ordnade former. Vilket också gör att om man tittar noga i arkiven på vad folk faktiskt skrev för saker under epitetet ”vetenskap” under upplysningen så hittar man massor av trams – från universiteten alltså. Och det beror helt på en oförståelse för vikten av universell metod och vad vetenskap skulle vara och kunde göra.

      Som sagt, så sent som i slutet av 1800talet trodde man att man i princip kunde allt om universum eftersom man då hade malt allt man kunde med Newton. Men det är ju inte förrn under 1900talet som fysiken öht gör några viktiga framsteg sen antikens dagar. Kungliga vetenskapliga akademier världen över började fundera kring – och detta är sant – på hur man skulle kunna fortsätta med något meningsfullt. Man visste ju redan allt.

      Och det beror inte på att man inte hade upptäckt saker, utan primärt på en attityd som fanns under upplysningen – att kunskap var något finit som upplysningens tänkare kunde kartlägga tämligen enkelt.

      Det finns inte en enda vetenskapsman idag som skulle tro att det är möjligt att ta reda på allt som finns att ta reda på i ett ämne – eftersom vi idag begriper att kunskap aldrig är finit – om något. Man kan alltid ställa en fråga till. Göra ett experiment till.

      Det faktum att man inte ens begrep något så otroligt uppenbart för bara 120 år sen – får mig inte direkt att vara imponerad över den tidens vetenskap. Den påminner allt för ofta om apor som med bokstäver och ibland har turen att bilda ord mer än ett resultat av ett vetenskapligt arbetssätt. Undantag finns alltid – men nu talar vi om trenderna som dominerade.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s