Att vara ateist i USA måste vara ett helvete

Amerikanska soldater i bön.

Jag minns inte om det var här jag nämnde det, men som ateist har jag råkat ut för två mindre händelser som kan beskrivas som intolerans gentemot mig som ateist.

Det första var i högstadiet. Vår fromma lärarinna som troligen hade halva inne i frikyrkorörelsen tyckte det var en god upplysande idé att låta en våtögd frikyrkorepresentant få komma och mässa i klassrummet en dag. Han ställde snabbt frågan ”hur många här har konfirmerat sig” och alla räckte upp handen utom jag, för jag var faktiskt den ende av 25 som inte var konfirmerad. Detta var ju på den gamla tiden då folk från andra religioner var ovanliga fortfarande och respekt för ateister inte heller var obligatorisk vardagsmat. Det resulterade ju i att killen i fråga la sitt fokus på mig under sin predikande timme om livet som frikyrklig.

Jag var ung och oerfaren och också blyg. Jag tog således inte alls debatt med honom, men det hindrade inte honom från att strategiskt placera sig vid min bänk och låta de predikande händerna klappa extra just på min bänk ett par hundra ggr. Det var ju trots allt så att satans representant i just det där klassrummet satt där i form av 65 kg finnig glasögonorm med sprucken stämma som inte hade konfirmerat sig. Det var uppenbart där som den största gudomliga kraften behövdes.

Den andra upplevelsen jag hade var i lumpen, då vår officer helt enkelt kommenderade oss till gudstjänst kring julen. Muslimen i kompaniet undantagen. Men ”vi andra skulle minsann dit och inget snack om saken”. Också där ung och blyg och till det på råga i en situation där jag inte hade några rättigheter som värnpliktig gentemot min officer så löd jag. Det skulle han inte göra idag kan jag ju meddela även om jag är fullt medveten om att en gudstjänst inte dödar eller skadar mig. Det handlar om respekt för mig som ateist helt enkelt. Jag väljer när jag besöker en religions ceremoni. Inte en officersjävel med förvirrad syn på vad som är ”goda traditioner” och en ockult rit till minnes av en rymdzombiebebis födelse.

Hur som helst, jag vet, det är väldigt milda former av påtryckningar jag råkat ut för. Sverige är ett sekulärt land och det märks oftast att man sällan påtvingas religiösa riter som man inte vill.

Men när man då tittar på USA, på div dokumentärer på TV från hur folk har det där så mår jag riktigt illa inombords. Allt från fiskare i ”Dödlig fångst” till fotbollslag till flyttfirmor till byggfirmor till självaste militären är extremt intoleranta gentemot de som avviker kring religiös tro och överenskomna riter som tex bön.

Jag tycker det är ganska absurt och tragiskt att se 100 snickare stå och be med sänkta huvuden på Extreme makerover home edition och mässa tillsammans… men den känslan övergår snarare i illamående när jag tänker på hur en ateist som bor i det samhället måste ha det.

Hur den hela tiden måste välja att för syns skull göra samma sak eller ta strid och bli utstött. Nu är jag fullt medveten om att i en del delar av USA är det lika sekulärt som här och att det inte är lika eländigt precis överallt. Men det är rätt så irrelevant hur det är i San Francisco eller Boston. För i merparten av USA är det väldigt religiöst – även upp i högsta politiska makten.

Det värsta är ju som sagt att det går upp i statliga led där med och inte alls bara är något som finns i den privata sfären. För precis som i Sverige, där militären på många sätt går i bräschen för det ärkekonservativa så är det ju på samma sätt USA. Fan ta den soldat som inte böjer huvudet i bön när officeren kräver det liksom.

Jag trodde att eftersom USA har lagar mot sånt så skulle det inte ske, men jodå, det sker (bildgoogla och du får hundratals bilder på soldater som ber tillsammans). Och nej, det handlar ju inte om att de som är troende inte ska få be. Det handlar om killen i kompaniet som inte vill be när de övriga 99 vill. Hans situation när inte ens officeren står på hans sida. Även om officeren inte öppet kan säga åt honom, så kan du räkna med att han kan göra livet eländigt för killen. Som om livet i det militära inte är psykiskt hårt som det är redan liksom…

Snacka om ställe där grupptrycket blir ännu värre än någon annanstans. Officerare med makt över ens framtid som direkt eller indirekt kräver att du gör som de säger i en så privat fråga som religion – fullt medvetna om att du inte kan klaga över det utan att råka ännu värre ut. Googlar man på hur det är att vara ateist i USAs militär möts man av massor av skräckberättelser. Det finns hundratals artiklar och vittnesmål från soldater och journalister som besökt militären som vittnar om en enorm intolerans gentemot ateister och ett hysteriskt grupptryck. Det får mig verkligen att uppskatta min sketna löjtnants kommendering till julottan i jämförelse. Vi ateister i Sverige har det oerhört bra i jämförelse när vi suckar över skolavslutningar i kyrkan eller biblar på hotellrummen.

Här är några artiklar om amerikanska militären och religion:

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s