Tzunamiargumentation

”How’d the moon get here? Look, you pinheads who attacked me for this, you guys are just desperate. How’d the moon get here? How’d the sun get there? How’d it get there? Can you explain that to me? How come we have that and Mars doesn’t have it?” –Bill O’Reilly

När man ska till att diskutera med en kreationist likt den berömde Bill O’Reilly så händer det alltid förr eller senare att du möts av ett retoriskt fenomen. Jag vet inte om det har något fint latinskt namn. Jag kallar det för nöjes skull tzunamiargumentation, för det är vad det mest påminner om även om det i sina delar handlar om halmgubbar, argument from ignorance, red herrings osv. Det är iaf förvånansvärt effektivt.

Det gäller att kasta ur sig ett stort, osammanhängande pladder, med flera mer eller mindre tydliga påståenden eller frågor och sen sitta belåtet och titta på när ens motståndare inte kan svara på saken i tron att man därmed har kommit på något som de inte kan svara på.

Troligen är det ju så att man själv hade en poäng eller en klar fråga någonstans i bakhuvudet, men att när man sen skulle förmedla tanken i ord så gick det inte så bra. Det värsta är ju att man inte inser att det man precis har sagt eller skrivet är osammanhängande och nästan obegripligt. Det är för brett och för spretigt för att den man ska diskutera med öht ska ha skuggan av en chans att i debatt snabbt kunna ge ett snabbt svar, men troligen förstår man inte varför ens motståndare inte svarar snabbt.

Det leder också till att idioten (ja för det kan vi nog faktiskt kalla personer som debatterar på det här sättet) än mer förstärks i sin tro att den har mästerliga argument – när det i själva verket ju är så att man har precis motsatsen. Så dumma argument, så obegripliga, spretiga och röriga att ingen utan flera timmars studier av påståendet kan ha en chans att ens förstå frågan med säkerhet. Än mindre sen alltid kunna ge ett ordentligt svar innan kreationisten lämnat bygget.

Men när man sen väl lyckas, och kretinen fortfarande är kvar i diskussionen, så har det ingen som helst betydelse vad man svarar. Nej för i regel kommer då efterdyningarna i form av följdargument. Svallvågor som är ännu vagare och ofta med en nu ansenlig portion irritation inbäddade i sig istället som sk följdargument.

Att diskutera med kreationister som Bill O’Reilly är egentligen hopplöst. De är inte alls ute efter att diskutera nämligen. De predikar en monolog. En totalt osammanhängande monolog som möjligen bara ger oss inblick i en enda sak: Hur lite fakta och kunskaper det i regel finns hos kreationister och hur ostrukturerat de faktiskt tänker.

Jag har själv många gånger råkat ut för fenomenet. Man sitter där, helt mållös var man ska börja diskutera när någon kastar ur sig ett ifrågasättande av hur man kan vara ateist ”när så många vittnar om gud, ögon inte kan fungera i sönderplockad form, Darwin erkände att han var kristen på sin dödsbädd, och att det inte finns några bevis för att gud inte finns”… I ett och samma andetag.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s