Handling och konsekvens

Jag skulle vilja påstå att människor som frekvent använder ordet ”olycka” har väldigt liten insikt om hur universum fungerar. Och det menar jag inte i någon flummig existensiell  kontext nu, utan mitt resonemang är väldigt konkret.

Olycka är er nämligen ett väldigt laddat begrepp i sin betydelse. Det antyder väldigt konkret att något skedde som ingen kunde rå över. Den riktigt arkaiska betydelsen enligt SAOB är att något skedde pga magi. Som paradoxalt nog är ett lite mer vettigt resonemang, eftersom det antyder att något trots allt bar skuld, även om det tyvärr handlade om fantasifoster enligt den betydelsen. Men det ligger något av detta kvar även i den moderna betydelsen. Att det som sker var bortom det vanliga. Något annat.

Om man börjar titta på varenda händelse som kallas olycka av någon så börjar man snart inse hur mycket ordet används i vår vardag för att beskriva händelser som varken hade med magi att göra eller att ingen var utan skuld.

Folk blir ihjälkörda efter att ha gått på ett spår. Det är tragiskt och det kallas en olycka. Trots att det handlade om folk som medvetet utsatte sig själva för livsfarlig risk genom att gå på spåret. Folk trillar omkull ute på hal is, trots att de visste det var halt på isen. Och vips är det en olycka att de fick åka till akuten och på skattebetalarnas bekostnad gipsa benet.

Folk krockar med sin bil under influens av alkohol, eller för att de inte var uppmärksamma. Folk bränner brödet i ugnen och säger ”oj en sån otur”. En bomb exploderar och fel personer dör. De hade ”oturen” att befinna sig på fel plats och bombmannen kanske ser det som en olycka när bomben exploderade på fel tidpunkt trots att det berodde på att han inte hade tillverkat bomben på rätt sätt. Någons barn leker vilt i växthuset och halkar skär sig på glas. Mamma ser det som en olycka och tröstar istället för att också påpeka att det inte är speciellt smart att springa där. Framförallt när det gäller barn, så gäller det verkligen att skydda dem från att ta ansvar för saker. Allt de själva gör som skadar dem, oavsett hur korkat det än var, är olyckor. Mamma bär givetvis ansvar för det hela, eftersom ett barn inte kan förväntas ha förståelse för handling och konsekvens på samma sätt som en vuxen. Men det går i regel till överdrift och både mamma och barn ursäktar sig med att något, som uppenbart berodde på att ett barn inte hade lärt sig att inte springa i ett badhus av sin mor, var en händelse fullt inom mänsklig kontroll. Dvs inte alls en olycka. Ju mer sorg och elände som blir resultatet, desto mer är vi benägna att vara både villiga att vilja hitta skulden, men inte nödvändigtvis ta till oss den verkliga syndabocken.

Faller ett barn ner från ett fönster, då är det kanske hyresvärden som vi får för oss att hata om denne inte installerat barnsäkra lås. Istället för att faktiskt inse att den som vakade över barnet givetvis bar skulden. Ingen olycka alltså och att skylla ifrån sig är precis lika fel.

En personlig favorit är barn som använder sig av det här ordet i tid och otid. Som är fullt medvetna om att man kan kanske slippa ta ansvar för sina handlingar om man säger att det var en olycka. Kalle kastar illmarigt en sten i huvudet på Nisse och säger att det var en olycka väl medvetna om att föräldrarna anser att saker kan ske bortom barnens kontroll. Ibland tror ju föräldrarna på sånt uppenbarligen i fall där det fanns ett medvetet dåligt beslut bakom handlingen – även med barn-IQ-mått mätt.

I Malmös förorter fungerar ju den ursäkten för att slippa ta eget ansvar förövrigt ända upp i 25årsåldern. Eller ja, där skyller man inte på ”olycka”, men väl andra minst lika fantasifulla förklaringar som fortfarande har samma funktion: Att få individen att slippa ta ansvar. Givetvis är människans situation ibland komplicerad och gör att saker påverkar våra valmöjligheter. En fattig bonde i Peru kan inte direkt sägas ha många val i livet kring sin ekonomi. Jag försöker liksom inte ignorera sociala eller ekonomiska variabler som kan påverka vår förmåga att förstå handling och konsekvens. Jag vet, jag har också läst ämnen som sociologi som inte gör annat än försöker förklara och ursäkta folks situationer.

Ingen tvingar kidsen att kasta sten i Malmö och de begriper mycket väl att de inte får det. Socioekonomiska faktorer förklarar det mesta kring varför  de gör det, men det ursäktar fortfarande inte dem från ansvar i frågan på något vis. Att ursäkta dem är som att ursäkta mamman som inte håller koll på sitt barn i växthuset. Alla kan ta ansvar även om alla inte kan ta lika mycket ansvar. Men alla, utom möjligen de minsta barn och de som är utvecklingsstörda kan ta ansvar kring att det är fel att kasta sten på andra människor. Alla. Det har tyvärr blivit lite av en religion i samhället att om vi förstår varför någon gör något dumt, så förklarar det inte bara allt, det ursäktar allt. Varför det blev så är ju uppenbart – med förståelse för hur handlingar uppstod föds ofta empati – även för dumhet. Människor är tyvärr rätt svaga på den punkten. Jag vet, för jag har också läst sociologi och sett det smått religiösa ljuset en gång innan jag nyktrade till och såg ett steg till.

Förblindad förståelse som ursäkt för ansvarslöshet är lika ogenomtänkt som tron på att människors öden hela tiden styrs bortom sina beslut. Lika vidskepligt som tron på ”olyckor”.

Otur eller olycka finns på sätt och vis – saker bortom vår kontroll likt en supervulkan eller ett nedslag av en jättemeteorit, men det är ju inte om sådant som vi i regel använder ordet tyvärr. Det är snarare frågan om folk som inte tänker efter ordentligt, som är korkade, eller som blir oskyldiga offer för andras medvetna beslut och handlingar, som inte VILL ta ansvar för sina handlingar.

Det är väldigt enkelt att säga att något är en olycka. Då kan man bortsa av sig smutsen och fortsätta igen. Utan att lära sig. Därför hatar jag innerligt orden otur och olycka. För det handlar aldrig om otur och olycka. I regel kan vi visst ha koll på de faktorer och variabler som kan skada oss. Och drabbas vi av någon annan är det heller inte otur eller olycka – utan den andre personens medvetna handling. Hur sjutton kan så många inte begripa det undrar jag.

Jag tror människan uppfinner ord som olycka för att slippa känna att de måste ta ansvar för allt. Det eller hemska tanke – så begriper faktiskt inte väldigt många att handlingar, tankar och beslut också leder till konsekvenser och att det inte är en ond demon kallad ”otur” som får dig att halka på bananskalet utan en kombination av din ouppmärksamhet och någon skalslängares nonchalans.

Ibland blir det så att folk inser att något beror på medvetna beslut, men då försöker man istället beskylla andra för det. Dvs man har nått ett steg i rätt utveckling vad gäller förståelsen av handling och konsekvens, istället för att tala om ”olycka”, men man kan eller vill inte peka finger på rätt skuldbörda.

Kan vi inte ens begripa sånt här vardagligt om handling och konsekvens som gemene man, ens i ett välutbildat västland, så inser man att det är jävligt långt kvar tills jorden blir en upplyst plats.

Det här är så jävla basala saker vad gäller universum och vår plats i det. Ändå är det så många som inte förstår att om du kastar upp en boll så kommer den falla ner igen.

Skånskan Aftonbladet

Annonser

3 thoughts on “Handling och konsekvens

  1. SAOB:

    OLYCKA
    1) förhållandet att träffas l. hemsökas av lidande, skada o. dyl.

    Förutom din hemmasnickrade definition på ”olycka” så håller jag med.

    • Anna: Jag har ingen hemmasnickrad förklaring. Du får ju se till att läsa SAOB ordentligt om du tänker försöka slå mig på fingrarna. Man kan liksom inte bara läsa lite i början på texten.

      ”[OLYCKA 1.d]
      d) mer l. mindre personifierat; särsk. med (vanl. tämligen vag) syftning på en makt l. ett väsen som åstadkommer olycka. Lycka och Olycka,”

  2. Om vi nu ändå ska vara inne på ordnörderi kan man ju också påpeka att den betydelse som du anför kanske inte är vad folk i allmänhet syftar på när de använder det. De kan ju lika gärna syfta på följande:

    2) konkretare, om enskild händelse l. omständighet som vållar ngn lidande l. skada l. som åstadkommer materiell förödelse, olyckshändelse; äv. med försvagad bet.: missöde.

    Och säger man A får man väl säga ”olyckshändelse”

    2) om olycka som inträffar oförmodat l. utan den vållandes avsikt l. gm ett olyckligt sammanträffaade av händelser l. omständigheter.

    Men, ja, folk borde ta mer ansvar för vad de gör.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s