Elefanten i rummet

När man pluggar historia så går studierna mycket ut på att lära sig att förhålla sig kritiskt till källor och påståenden. Historiastudier ann0 2011 handlar inte om att lära sig en massa namn och årtal uttantill, utan att man ska lära sig förstå hur samhället i olika tider såg ut. Det är viktigare kunskap helt enkelt. Jag kan mycket mer om medeltiden om jag kan förstå hur ekonomin fungerade då än om jag kan lista ett par kungar och berömda slag.

Hela tiden när man studerar historia så lär man sig också granska och gradera alla källor kritiskt. Extraordinära påståenden får precis som inom all vetenskap således extraordinär bevisbörda.

Men det finns ett undantag. En gigantisk elefant längst in i hörnet på rummet som alla historiker försöker låta bli att lägga märke till och det är religionernas historia – eller rättare sagt religionernas skildring av sin egen historia och viktiga personer.

Så läskigt att diskutera är detta att man helst låter religionshistoriker (en helt egen gren som inte har ett dugg med historia i övrigt att göra, utan är ett ämne du hittar på religionsvetenskapliga institutioner istället) helt på egen hand får ta hand om 50% av världshistorien. Trots att det givetvis borde vara något historiker också tittade på. Religion är liksom inget separat i vardagen i historien. Det är en del av vardagen som påverkat miljarder människors liv. Som kanske ligger bakom en hel miljard människors död genom generationerna enligt vissa spekulationer. En gigantiskt viktig sak – som bara undviks.

Anledningen till att historiker duckar ämnet är som jag ser det och har erfarit att man är väl medveten om konsekvenserna av att ifrågasätta religioners historiebild på samma sätt som man arbetar med all annan historia. Det här är ett känsligt ämne och inte bara något som står på gamla dammiga pergament. Religionerna lever och för kristna, judar, muslimer och buddhister så är Jesus, Moses, Muhammed och Buddha högst levande personer och på inget sätt jämförbart med hur vi förhåller oss till Alexander den store eller Richard Lejonhjärta.

Om man ifrågasätter påståenden kring Alexander den store så kan man förvisso få en portion akademiker på halsen och hel ansenlig mängd makedonska nationalister som kallar en alla möjliga smädelser för att man tex påpekar att han ju uppenbarligen var homosexuell tex. Men i det stora hela är det i regel rätt så riskfritt att ifrågasätta saker kring ”vanliga” historiska personer – vad man än säger liksom. Och dagligen så kommer det också ut forskning som kritiskt analyserar vad som sagts och vilka fakta som finns kring dessa stora kända personer.

Sätt detta i perspektiv med hur vi behandlar religiösa personer i historievetenskapen och det blir nästan komiskt.

Trots att de flesta, både anhängare och motståndare är ense om hur enormt viktiga dessa religiösa figurer och profeter är för vår historia så finns de liksom inte med i analysen. I regel toppar oftast namn som Muhammed och Jesus ”betydelselistor” över historiska personer – så är trots det mängden litteratur och forskning som kritiskt analyserar i princip obefintlig. Oftast handlar det om att redan etablerade påståenden om hur fantastiska personer dessa profeter och figurer var återtrycks eller bara omformuleras. Och gör man skenet av att gå på djupet så blir kontentan alltid den samma. Klockan är 12. Allt är bra. Muhammed är fortfarande en fantastisk kille och vi har nu 101 nya bevis för att det var så i vår nya bok.

Nej jag vet… Anledningen till att det inte sker är uppenbar. Det vore akademiskt och troligen personligt självmord att kritiskt analysera saker som står i inte minst Haditherna och Koranen. Muslimer tål verkligen inte kritik kring sin religions viktigaste profet. Vi vet ju vad som händer när någon bara ritar en satirteckning. Vi vet ju vad konsekvenserna av att skriva en kritisk roman kunde bli.

Konsekvenserna av att påvisa att religioners officiella bild av sig själva och verkliga historiska fakta inte alls är speciellt överensstämmande är inget som hjälper ens karriär. För det första har vi ju hotet från alla fanatiker. För det andra och minst lika illa så klumpas man samman med allt möjligt löst folk med mörka ideologiska motiv.

Det är helt enkelt tabu. Vår tids tveklöst största tabu. Så mycket för upplysning och demokratisk utveckling när vi utelämnar 50% av världshistorien ur vetenskapanalyser.

Så när folk säger – men kan ni inte bara låta muslimerna få vara i fred och tro som de vill – vill jag påpeka att eftersom muslimerna dels inte är en homogen grupp, men där ett litet fåttal påtvingar alla muslimer sin tolkning och dels är en religion som påverkar allt mer i samhället så är det precis tvärtom. En religion som islam behöver höra mycket mer kritik än den gör. Den behöver genomgå samma stålbad som kristendomen gjort. För även om det än idag finns kristna fundamentalister och extremister så är kristendomen ur ett fundamentalistiskt perspektiv inte längre en religion med samma makt över folk som islam är idag. Den har sekulariserats och även om mycket återstår så har avståndet mellan stat och kyrka ökat. Samma utveckling behövs i muslimska länder, för det är faktiskt inte muslimers kollektiva önskan att behålla teokratin eller förstärka den – trots att de som självutnämnt representerar muslimer ofta vill få oss att tro det.

Sen bör man påpeka att det ur vetenskaplig synvinkel dels är förkastligt att särbehandla en del av historien, och dels att det kan ”smitta av” till att andra historiska ämnen både får en mytologisk historia och en där sägner ersätter fakta. Det är ju så som antisemitism tex frodas – på myter och lögner och på frånvaron om fakta om hur judarna har haft det i historien.

I princip lever många miljarder människor idag i världens religioner med en bild av historien som inte är mycket mer historiskt korrekt än vad Tolkien skriver om i sina sagor. Men de konfronteras inte nog med det och myterna kan därför inte bara bestå, de förstärks för varje medhårsstrykande smörja till okritisk biografi av islamologer som Jan Hjärpe, Mattias Gardell eller Karen Armstrong osv som ges ut. Böcker om i det här fallet Islam som i bästa fall kan beskrivas som intetsägande. Men i praktiken används som argument för allt möjlig smörja av religionernas anhängare. Nej det behövs riktig vetenskaplig litteratur. Skriven av riktiga historiker. Inte av dessa apologeter i obskyra halvt ovetenskapliga akademiska grenar som islamologi och religionshistoria som inte hör hemma på våra universitet egentligen.

Men det kommer vi nog få aldrig se. Tabu är tabu. Tradition är tradition. Religionshistoria ägnar sig bejakande okritiska teologer, islamologer och religionshistoriker åt. Övriga göra sig icke besvär vare sig de vill det eller ej.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s