Klimatfrågan: Var jag står

Jag har inget svartvitt svar på frågan. En del kanske tror att jag stod säkert på ena eller andra hållet, men så är inte fallet. Jag brottas med en rad frågetecken fortfarande och det kanske jag alltid kommer göra. Det finns så mycket som gör frågan till svår att jag åtminstone är säker på iaf detta.

Jag tror att vi ser en global uppvärmning. En överväldigande majoritet av världens klimatforskare anser att vi bevittnar ett klimatfenomen som både är snabbare och mer dramatiskt än något som återfinns i klimatarkiven. Det finns så många goda belägg för det hela för att det sker. Tex att vi ser varmare klimat över nordpolen, vilket är något betydligt viktigare i frågan än att sommaren 2005 var tokvarm i New York. Vi ser även likvidifiering av tidigare permafrost. Vi ser förflyttningar av trädgränser upp i bergen. Vi ser en uppsjö arter som är nya varje år som invandrat från sydliga trakter. Vi ser även fler och fler tecken på bleaching av korallrev, vilket beror på försurning. Vi har mängder av data som tyder på att klimatet globalt blir varmare och att kalla vintrar i Europa inte alls beror på motsatsen. Vi kan även se att de som inte tror på detta ofta är folk som är långt till höger ideologiskt. Att de gärna likställer allt som inte styrker deras världsbild med pseudovetenskap. Att de har en utbredd antivetenskaplig uppfattning där ”man ska tänka själv” trots att klimat och meteorologi är löjligt svåra vetenskaper som knappast lämpar sig för amatöranalyser.

Å andra sidan så finns det gott om folk som tror på klimatfrågan av ideologiska skäl också. Folk som dansar i isbjörnskostymer och vill att alla ska leva i socialistiska kollektiv. Folk som är väldigt emotionella i frågan och mer agerar från hjärta än hjärna. Och så finns det faktiskt klimatforskare där ute som inte alls tror på en mänskligt påverkad uppvärmning och en hel dröse klimatforskare där ute som faktiskt är osäkra och som ju faktiskt FÅR sina anslag från inrättningar där finansieringen handlar om att bevisa att det sker. På samma sätt som det finns experter som säger motsatsen som får pengar från oljeindustrin.

Grejen är ju att vi inte vet vad som händer om ett år, än mindre om 100. Vi kan göra modeller, men de kan inte förutse allting eftersom klimat och väder är så komplicerade ting att vi inte alls förstår allt kring hur de fungerar ännu. Jag sällar mig därför till klimatskeptikernas skara när det gäller modeller för framtida klimat. De är i bästa fall god spekulation, men de är på inget sätt alls några faktum.

Jag är också medveten om att när jag gör det, dvs lutar mig lite åt klimatskeptikernas håll vad gäller idiotiskt hysteriska framtidsmodeller och inte riktigt köper dem eller slutsatserna så allierar jag mig indirekt med vad som är en dröse jävla idioter i stort. Idioter med stora arroganta käftar utan relevant akademisk bildning i frågan kring klimat som mest leker retoriska lekar och aldrig begriper när de förlorar en diskussion. Det tar hårt på min stolthet vill jag lova att bli associerad med dessa. Men jag är tvungen, för jag tror varken på de hypotetiska klimatmodellerna eller på de politiska lösningarna som föreslås.

Samtidigt vill jag inte vara den som står där som en dumstrut när vädret bara blir varmare och varmare med åren. Det svider lika mycket det. Men eftersom jag är rätt så övertygad om att vi inte kan göra så mycket åt saken (se diskussionen i kommentarerna här) så får jag väl fortsätta rysta på axlarna åt det hela och peka ut dumheter när jag ser dem – och ducka för att svara på de stora frågorna om huruvida något sker. Fegis skulle väl vissa kalla mig för det – men jag ser inga större moraliska problem med att vara den som vågar säga att jag är osäker kring massor av ting som andra är säkra kring.

Annonser

2 thoughts on “Klimatfrågan: Var jag står

  1. Det är trevligt att läsa dina resonemang om klimatfrågan. Du är en skeptiker, vilket vi behöver fler i denna tid av oreflekterad religiös och politisk fundamentalism.
    Får jag komplettera dina tankar lite?
    Man kan naturligtvis ifrågasätta den globala uppvärmningen eller tro på den. Man kan också ifrågasätta hur man mäter temperaturförändringarna. Om man tar den mindre kontroversiella vägen och tror på den och dessutom tror att mätningarna är någorlunda hederliga så bör man ändå fundera över vad som är orsakerna. Miljörörelsen har ända sedan tidigt 80-tal, långt innan man hade börjat tala om global uppvärmning, skyllt allt elände i världen på bilismen, samma sak gjorde vänstern på 70-talet. Man har bara ändrat focus på vad bilismen skall ställa till med – att den är roten till nästan allt ont har varit utgångspunkten.
    Om man studerar frågan så kan man finna mängder av orsaker till en eventuell global uppvärmning. Urskogar (som miljörörelsen älskar) ger ifrån sig enorma mängder växthusgaser, likaså gör jordbruket där man torvvänder jorden djupt med plogar och på så sätt frigör enorma mängder kol som tidigare var bundet. Att asfaltera stora delar av jodens yta som blir följden av att vi av miljöskäl skall tränga ihop oss i storstäder är orsak till flera av katastroferna och klimatförändringar under de senaste decennierna. Vatten kan ju inte sugas upp av asfalt.
    Om man inte anser att växthusgaserna är boven i dramat kan man lyssna på astrofysikerna som hävdar att den globala uppvärmningen huvudsakligen orsakas av solaktivitet. Man kan hålla på ganska länge att diskutera och analysera olika delar i argumentationen och slutligen kommer man fram till att frågan är ganska komplicerad. Det som är mest oroande är dock att bara den vedertagna problembeskrivningen får finansiering av samhället och bara de politiskt erkända lösningarna får diskuteras. Om vi bara för diskussionens skull antar att vi går mot en miljökatastrof för vår civilisation. Vore det inte då bra om vi kunde öppet och intellektuellt/vetenskapligt korrekt diskutera orsak och verkan utan religiösa övertoner. Kanske är de åtgärder vi idag vidtar fullständig tokiga just på grund av att alternativen inte får diskuteras.
    Som avslutning vill jag rätta till några saker du antar.
    – Det första är vilka som är klimatskeptiker. Jag är exempelvis själv teknisk doktor och pensionerad professor från Chalmers och således ingen hemmatyckare som du antyder att många klimatskeptiker är. Jag vet också att väldigt många av mina kollegor med hög utbildning delar mina synpunkter. De som vågar uttrycka dem offentligt är emellertid få eftersom dom då förlorar sina statliga forskningsanslag. Dock finns det många pensionerade professorer som vågar protestera.
    Du placerar också klimatskeptiker på högerkanten, vilket inte heller är självklart. Själv är jag och många med mig på vänsterkanten i de flesta frågor.
    – Du talar också om finansiering. Efter 30 år som forskare vill jag påstå att den statliga forskningsfinansieringen är mer styrd, dock politiskt, än den privata finansieringen är. Skälet är logiskt. Statlig forskning är offentlig och därför finns en ambition från finansiärerna att styra såväl problembeskrivning, metoder och resultat så de passar in i den politiska dogmatiken. Privatfinansierad forskning kan hemlighållas, den är nästan alltid ute efter sanningen. Att man sedan ibland agerar tvärt emot vad man får veta är en annan fråga, men forskningen i sig är ofta friare.
    – Dessutom är i flera fall forskarna i FNs klimatpanel helt beroende av att vi går mot en katastrof för att få pengar till sin forskning. Flera av dom har emellertid tagit det säkra för det osäkra och arbetar också för och är delägare i amerikansk oljeindustri, däribland den indiske ordföranden.
    – Därmed kommer jag till den sista synpunkten. Man kan inte utan vidare tro på forskningsresultat eftersom även forskare måste betala hyran. Man kan helt enkelt inte som forskare idag komma fram till resultat som det etablerade samhället inte gillar. Då får man inga pengar.

    Vad som alltid har bekymrat mig ända sedan 80-talets energidiskussioner är att jag upplever de mest extrema miljöfanatikerna som ganska inhumana. Man bekymrar sig mycket för barnbarns barn och saker som antas hända om flera hundra år men intresset för nu levande människor är ofta svagt. Man bekymrar sig för ”Jordens överlevnad”, vilket är absurt eftersom jorden knappast kommer att ta någon skada i sig, bara bli otrevlig för oss. Dessutom störs jag av den lustfylldhet med vilken man talar om undergång och uppoffringar för mänskligheten. Man undrar ibland vad motsvarigheten till 40 jungfrur är i miljövännernas himmel.
    Mvh
    Jan

    • Jan: Tack för lång kommentar. Men det är rätt mycket av det du säger som jag inte håller med om så här kommer en del synpunkter. Eftersom du har en rätt så mässande ton mot mig så ger jag svar i samma tonläge:

      Det är trevligt att läsa dina resonemang om klimatfrågan. Du är en skeptiker, vilket vi behöver fler i denna tid av oreflekterad religiös och politisk fundamentalism.
      Får jag komplettera dina tankar lite?
      Man kan naturligtvis ifrågasätta den globala uppvärmningen eller tro på den. Man kan också ifrågasätta hur man mäter temperaturförändringarna. Om man tar den mindre kontroversiella vägen och tror på den och dessutom tror att mätningarna är någorlunda hederliga så bör man ändå fundera över vad som är orsakerna. Miljörörelsen har ända sedan tidigt 80-tal, långt innan man hade börjat tala om global uppvärmning, skyllt allt elände i världen på bilismen, samma sak gjorde vänstern på 70-talet.

      Javisst, men också tack vare deras engagemang så är Jorden idag en plats med mycket mindre miljöproblem på många punkter än den var för 40 år sen. Det hade inte skett om folk inte hade protesterat. Svenska skogar som försurades av engelska fabriker, Ozonhål, massjakt på utrotningshotade arter, svält, användning av miljögifter osv. Det mesta har i det stora hela blivit bättre även om vissa länder likt Kina är på väg ner snarare än upp fortfarande vad gäller hur man behandlar miljön. Så att bara avfärda dem som tokar är att inte begripa ett skvatt.

      Man har bara ändrat focus på vad bilismen skall ställa till med – att den är roten till nästan allt ont har varit utgångspunkten.

      Mängden sot i luften, dvs cancerogena partiklar, har minskat drastiskt iom miljörörelsernas engagemang. Bilar, så som de var på 70talet, var en katastrof för miljön – helt utan att ens nämna saker som CO2.

      Om man studerar frågan så kan man finna mängder av orsaker till en eventuell global uppvärmning. Urskogar (som miljörörelsen älskar) ger ifrån sig enorma mängder växthusgaser, likaså gör jordbruket där man torvvänder jorden djupt med plogar och på så sätt frigör enorma mängder kol som tidigare var bundet.

      Det där är inte sant om skogarna. Växthusgasnivån från icke-odlad växtlighet ger ifrån ca 61 miljarder ton CO2 per år. Men de absorberar också ca 60 så mängden överkott är alltså omkring 1 miljard ton. Så skogarna är skuld till ca 1 miljard ton extra CO2 varje år. Vilket inte var något problem innan industrialismen.

      Mänsklig förbränning av fossila bränslen idag leder till ca 6 miljarder ton input av CO2 i atmosfären per år. En atmosfär som innehåller ca 750 miljarder ton. Det innebär att det såklart under loppet av några år är försumbart, men i takt med decennierna rullar på så ökar det. Den andra källan till absorbering som finns förutom växtlighet är havet, och där har vi ca 2 miljarder ton negativ balans, vilket gör att det inte kan hantera allt det som släpps ut heller.

      Matten är iaf rätt enkel. Vårt förbrännande av CO2 ger för mycket obalans i CO2-cykeln och vi får ett överskott. Att så också sker torde ingen ha missat eftersom halterna ju mäts hela tiden. Det stämmer alltså tyvärr både i teori och i verklighet att CO2halterna ökar.

      Någon annan skylde på vulkaner innan också. De släpper ut ca 200 miljoner ton CO2 i atmosfären. En piss i Nilen om något. Det är bara löjligt att förneka att människan bidrar stort till överskottet på CO2.

      Att asfaltera stora delar av jodens yta som blir följden av att vi av miljöskäl skall tränga ihop oss i storstäder är orsak till flera av katastroferna och klimatförändringar under de senaste decennierna. Vatten kan ju inte sugas upp av asfalt.

      Det där förstår jag öht inte alls vad det åsyftar för slags miljöproblem. Vv förtydliga.

      Om man inte anser att växthusgaserna är boven i dramat kan man lyssna på astrofysikerna som hävdar att den globala uppvärmningen huvudsakligen orsakas av solaktivitet.

      Verkligen? Vilken aktivitet åsyftar du då? Du menar där många solfläckar = varmare klimat? Har du någon källa som påvisar att vi har haft mer solfläckar nu parallellt med temperaturkurvorna? Vad du hävdar att astrofysiker säger är som du kan förstå inte speciellt intressant.

      Man kan hålla på ganska länge att diskutera och analysera olika delar i argumentationen och slutligen kommer man fram till att frågan är ganska komplicerad.

      Du menar så komplicerad att det kanske inte räcker med att man har en löjlig ekonomiutbildning, gott självförtroende och stor trut och bedriver en hemsida vid namn The Climate Scam som merit för att kunna uttala sig om klimatförändringar? Det är vad jag har sagt hela tiden. Bra att vi är överens.

      Det som är mest oroande är dock att bara den vedertagna problembeskrivningen får finansiering av samhället och bara de politiskt erkända lösningarna får diskuteras. Om vi bara för diskussionens skull antar att vi går mot en miljökatastrof för vår civilisation. Vore det inte då bra om vi kunde öppet och intellektuellt/vetenskapligt korrekt diskutera orsak och verkan utan religiösa övertoner. Kanske är de åtgärder vi idag vidtar fullständig tokiga just på grund av att alternativen inte får diskuteras.

      Guilt by association. Irrelevant för min ståndpunkt. Tänker jag inte bemöta.

      Som avslutning vill jag rätta till några saker du antar.
      – Det första är vilka som är klimatskeptiker. Jag är exempelvis själv teknisk doktor och pensionerad professor från Chalmers och således ingen hemmatyckare som du antyder att många klimatskeptiker är.

      Är du pensionerad klimatforskare? Har du åtminstone några akademiska poäng i klimatforskning i bagaget? Om inte är jag ledsen att behöva säga det, men då imponerar det faktiskt inte så enormt mycket mer än de ickemeriter som Maggie T på Climate Scam har… Och det här med irrelevanta meriter – det har jag faktiskt skrivit vad jag tycker om när folk åberopar sådana i en separat bloggpost. https://asebeia.wordpress.com/2011/01/12/relevant-och-god-kompetens-i-klimatfragor/

      Jag vet också att väldigt många av mina kollegor med hög utbildning delar mina synpunkter. De som vågar uttrycka dem offentligt är emellertid få eftersom dom då förlorar sina statliga forskningsanslag.

      Det märkliga med sådana där påståenden är ju att de aldrig går att bevisa, eftersom ursäkten ju är att de aldrig skulle säga sanningen. Dvs de är icke falsifierbara. Om vi för en stund då går med på att det kan finnas forskare som tvekar med att säga vad de tycker i frågan, så får man ju akta sig för att överdriva betydelsen. Det är bara precis tramsigt och konspiratoriskt att hävda att merparten ”egentligen” tycker annat än det som de säger vid en fråga. Om vi fortsätter med hörsägenargumentation så känner jag personligen inte till en enda professor i geologi/klimatologi som undervisat mig som inte har haft skinn nog på näsan att säga vad de tycker i frågan. Och visst finns det skeptiker – men de är inte skeptiska till klimatförändringen i sig – utan till omfattning och lösningar. Vilket är något helt annat än det som målas upp av klimatskeptiker om ”vad forskare egentligen tycker”.

      Dock finns det många pensionerade professorer som vågar protestera.

      Det brukar heta så och det kan säkert stämma i en del fall. Eller så kan man säga så här, vilket jag tror är mycket mer av förklaringen till skepticismen bland emeritus: Klimatförändringen är ett rätt nytt fenomen även om det har rötter i forskning 50 år tillbaka. I regel är det 90talet och framåt som gäller för all forskning i frågan. Det innebär att de som nu är emeritus och pensionärer var professorer eller forskare med digert CV när teorin dök upp. Och är det något som är regel i den akademiska världen så är det att gammal hund inte går att lära att sitta så lätt. Dvs nya teorier välkomnas i regel inte av de som redan har etablerat sig och sina teorier utan de framförs i regel mer av yngre generationer som fortfarande inte har fyllt sin bägare med idéer helt ut. Har man investerat ett liv i en åsikt och det dyker upp något som inkräktar på den åsikten så är det bara komiskt att påstå att man då skulle vara speciellt öppensinnig – oavsett om teorin är bra eller dålig. Javisst, man blir säkert lite modigare och frispråkigare, men man blir också betydligt mindre mottaglig för förändringar. Så fungerar alla människor – emeritus är inget undantag.

      Du placerar också klimatskeptiker på högerkanten, vilket inte heller är självklart. Själv är jag och många med mig på vänsterkanten i de flesta frågor.

      Tja, att låtsas som att ni på något sätt skulle utgöra en relevant mängd personer är ju inte direkt vettigt. Tycker du det? Du talar själv om vänsterrörelsen inom miljörörelsen. Att miljörörelser i regel är mer till vänster än höger är ju inte ens för dig okänt eller hur. Så varför tjafsar du om en sådan punkt. Ja jag är övertygad om att du kan gräva fram en superkonservativ Texasbo med bibeln i ena handen som tror på en klimatförändring. Men nu talar vi om var folk i regel står och klimatskeptiker är i regel högerkonservativa.

      – Du talar också om finansiering. Efter 30 år som forskare vill jag påstå att den statliga forskningsfinansieringen är mer styrd, dock politiskt, än den privata finansieringen är. Skälet är logiskt. Statlig forskning är offentlig och därför finns en ambition från finansiärerna att styra såväl problembeskrivning, metoder och resultat så de passar in i den politiska dogmatiken. Privatfinansierad forskning kan hemlighållas, den är nästan alltid ute efter sanningen. Att man sedan ibland agerar tvärt emot vad man får veta är en annan fråga, men forskningen i sig är ofta friare.

      Det är precis tvärtom. Iaf om vi talar om samma saker här, vilket vi kanske inte gör. Jag talar inte om stipendier nu. Att räkna dem som privatfinansierad forskning kan man förvisso göra, men nu talar jag om privatanställning. Privat forskning i den formen är helt styrd av vad kapitalet som betalar forskaren vill att du ska hitta. Den är helt projektfinansierad. Du har aldrig fria händer att ”göra vad du vill för den här miljonen” som privatfinansierad forskare på ett privat företag. Det är helt sant att det också finns intressen inom det statliga finansierade forskningen, men du söker pengar för forskningsprojekt. Du blir inte tillsagd att jobba med ett av en chef. Det borde du veta om du verkligen har varit verksam som forskare själv.

      – Dessutom är i flera fall forskarna i FNs klimatpanel helt beroende av att vi går mot en katastrof för att få pengar till sin forskning. Flera av dom har emellertid tagit det säkra för det osäkra och arbetar också för och är delägare i amerikansk oljeindustri, däribland den indiske ordföranden.
      – Därmed kommer jag till den sista synpunkten. Man kan inte utan vidare tro på forskningsresultat eftersom även forskare måste betala hyran. Man kan helt enkelt inte som forskare idag komma fram till resultat som det etablerade samhället inte gillar. Då får man inga pengar.

      Det har ingen betydelse vilka överdrivna konspiratoriska dystopier du målar upp av forskarvärlden som lakejer för miljöreligion. Faktum är att om de hade haft helt fel, så hade det också kommit fram tillslut i form av seriös forskning från oberoende parter. Frånvaron av klimatforskning som säger att AGW är en bluff lyser dock rätt så totalt med sin frånvaro och vi har en situation där vi har klimatforskning som påvisar AGW och i andra lägret en rad irrelevanta uttalande från amatörer som inte tror på saken. Din fina titel i all ära – men om du inte har forskat om klimat eller utbildat dig i klimatforskning så är du en amatör i frågan. Du är tack vare din naturvetenskapliga kompetens givetvis mer meriterad än genomsnittet bland de som uttalar sig, men slå dig inte för bröstet för hårt bara.

      Vad som alltid har bekymrat mig ända sedan 80-talets energidiskussioner är att jag upplever de mest extrema miljöfanatikerna som ganska inhumana. Man bekymrar sig mycket för barnbarns barn och saker som antas hända om flera hundra år men intresset för nu levande människor är ofta svagt. Man bekymrar sig för ”Jordens överlevnad”, vilket är absurt eftersom jorden knappast kommer att ta någon skada i sig, bara bli otrevlig för oss. Dessutom störs jag av den lustfylldhet med vilken man talar om undergång och uppoffringar för mänskligheten. Man undrar ibland vad motsvarigheten till 40 jungfrur är i miljövännernas himmel.
      Mvh
      Jan

      Guilt by association igen. Genomsyrar verkligen allt du skriver till mig och är oerhört irriterande. Som jag många ggr påpekat (för döva öron) så tror jag inte på några sparlösningar i frågan. Jag talar heller inte om ”moder jord” och annat trams. Jag är till höger på det politiska spektrat och teknokrat – jag tror att vi med forskning och teknik kan övervinna sådana här problem, inte med idiotisk socialisering av allt till någon slags 1800tals bonderomantik.

      Så vad miljömupparna säger och tycker i frågan – får du kritisera dem för. Jag är bara intresserad av de rent vetenskapliga och pseudovetenskapliga aspekterna i frågan.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s